Domen hos läkaren!  1

Idag hade jag tid hos läkaren på specialist MVC för att kolla upp bland annat eventuellt framfall pga de krystkänslor jag har. Under veckan, sen jag fick tiden, har det som ni vet uppkommit nya bekymmer (den akuta intensiva smärtan i rygg/rumpa som strålar ner) som jag ville ta upp med läkaren. 

Hon undersökte först ryggen. Kände, tittade, kollade reflexer, jag fick försöka gå på både tå och hälar. Som jag faktiskt misstänkte så är det ischias. Eller ja, snarare (eftersom ischias i själva verket inte är nån sjukdom/diagnos) så sa läkaren att jag har en inflammation vid ischiasnerven vilket ju ger symptom ischias. Jag var tydligen dessutom svullen baktill vid rygg vilket även det tyder på inflammation. Finns inget botemedel, man för vänta ut det med smärtstillande och hon rekommenderade även antingen kiropraktiker och/eller naprapat eller sjukgymnast. Hon använde till och med benämningen alternativmedicin! Det har jag sällan hört läkare rekommendera! Blev (glatt) förvånad! Jag fick dessutom ett OK att använda min painmaster! 

Sen undersökte hon resten och kom fram till att det inte finns en tillstymmelse till framfall (TACK OCH LOV!!). Allt sitter på plats! Vi diskuterade mitt bäcken, bäckenledssmärta, foglossning och som den är värst vid symfysen (mittenfogen) och det faktum att jag fött 4 barn osv. Så troligen är det mitt instabila bäcken med foglossningen som gör att jag får det trycket nertill. 

Jag gillade denna läkaren. Hon lyssnade. Hon diskuterade och avfärdade inte mig. Hon var som jag vill att en läkare ska vara. Förstående men framförallt samarbeta med patienten. Tummen upp! 

Och även om jag misstänkte just ischias så känns det ändå bättre att få det bekräftat även om det inte finns något att göra åt saken nu. 


Status: ordinerad vila  5

I fredags var vi på väg till en vän. Halvvägs där började jag få väldigt olustiga känslor i underlivet. Som ett tryck. Ett tryck nertill med den väl familjära känslan (när man fött barn 4 gånger innan) att vilja KRYSTA. Det kändes som nått var på väg ut, antingen (eftersom det är så tidigt i graviditeten) ville jag trycka tillbaka vad-det-nu-än-är, eller krysta. Jag fick sån panik att vi fick vända om och köra hem. Denna känslan har jag haft sen dess då och då. Inte lika intensivt men den är där. Hade känslan/trycket kommit i samband med sammandragning och/eller vattenavgång eller slem så hade jag inte tvekat att åka in. 

Idag var jag hos Spec MVC. En vanlig (för att vara specialist MVC) checkup. Lyssnade på bebis hjärta, mätte magen. Hon kunde inte säga vad sett beror på men bokade in mig till läkare. Hon nämnde nått om framfall och ja, tanken har slagit mig men jag vill helst inte tänka på det. Läskigt och äckligt. Får se vad läkaren säger på fredag. 

Min värk har givetvis inte minskat under graviditeten. Tvärtom så har det givetvis blivit värre och jävligare och foglossningen som kommer som ett brev på posten kom tidigare och har slagit till hårdare än nånsin. Min symfys och svanskota känns knäckta. Varje steg är en mardröm för att inte nämna de gånger jag inte har nått val att lyfta (framför allt Keeron). Jag gör vad jag kan för att underlätta för mig själv i vardagen, små saker som ex köra Keeron i vagn (som även ger mig extra stöd) från parkering in på dagis. Jag lämnar tjejerna utanför skolan i samtycke med personal. 

Jag gick över till Citodon och skulle förnya mitt recept på min vårdcentral. Jag har haft dosering max 1-2st, 1-4ggr/dag, vilket blir totalt maxdos 8 tabletter per dygn (vid behov, vissa dagar blir det mer, andra mindre). Min läkare har tydligen gått i pension men jobbar 1 dag i veckan. En annan läkare jag aldrig träffat förr ringde och sa att han inte tänkte förnya mitt recept. Han tyckte det räcker så. Jag försökte förklara mitt behov och så snopen när han bara bet av mig och nonchalant la på luren. Han hade inte läst min journal. Jag förstod inte riktigt vad han sa då han bröt ganska rejält. Några dagar senare ringer en annan läkare som också bröt. Han hade tydligen ögnat igenom min journal som hastigast och tyckte jag kunde få medicinen utskriven men han sänkte dosen till 1,5 tablett/dag. Det är en rejäl sänkning och det täcker inte mitt behov. Nog för att jag både önskar och vill kunna sänka dosen (och tanken är att sätta ut den helt innan förlossning) så blev detta helt fel i förhållande till situation och behov. 

Men igår (efter att jag tagit en egen genväg på vårdcentralen) fick jag samtal från min husläkare. Hon har ju följt mig genom alla år och inte nog med att hon kan det mesta om det som står i min journal, hon har ju dessutom skrivit det mesta själv. Hon känner även till mina hemförhållanden som spelar stor roll. Hon förstod och höll med och ändrade min dos (hon ringde smärtkliniken med) och la även upp en plan. Förutom det, trots att hon förstår alla måsten jag har, så ordinerade hon vila. Så mycket det bara går. Alla möten som kan avbokas och tas via telefon bör göras. Bara vila – för min kropp kommer inte klara detta annars. Att köra bil, att promenera, att lyfta osv är pina för mig. Men oftast gör jag det ändå – för att jag måste. 

Det är en sak att veta det. Hon har ju rätt. Det är en annan sak att prioritera det i vardagslivet. Jag är inte den som klagar i onödan. Jag gör det jag måste för att jag måste. Denna veckan såg ut så här. 


Det är många möten i mitt vardagsliv. Saker som jag känner jag måste göra. Viktiga saker. Viktiga möten med skolan, med BUP. Läkarbesök. Det kanske inte ser mycket ut för er men för min kropp är detta omänskligt. I tisdags när jag var färdig (i kalendern står inget om lämningar, hämtningar, handlingar, matlagning osv) för dagen så fanns det inget kvar av mig. Läkaren ringde igår (onsdags) och då kom vi överens om dosering, medicin och vila. Jag sa jag skulle se över mitt schema vad som kan ombokas till telefon istället osv. 

Men det visar sig att universum tog det beslutet åt mig. Inatt nånstans runt 02:30 vaknade jag av en knivskarp smärta bak mot rygg/rumpa på höger sida och det strålade ner till tårna. Jag kunde inte röra mig utan att det kändes som jag gick sönder. Efter ett bra tag hade jag lyckas ta mig till nedervåningen och få i mig smärtstillande (som för övrigt inte hade effekt) och sen stannade jag kvar här nere – trappan på 14 steg var mig övermäktig. Jag spenderade de närmaste 3 timmarna fram till kl 06 då Magnus kom upp med att ynkligt gnälla i min tysthet att det gör konstant ont och jag kan inte gå. Inte ligga, inte sitta. Ingenting. Det påminner om den gången jag vaknade med samma ont i benet mitt i natten när jag var ensam med barnen och svimmade av smärtan, slog i huvudet i gaveln och ambulansen kom. 

Så med vemod fick jag avboka dagens BUP i sista minuten. Och även om jag brukar göra allt jag ska och måste trots smärta så insåg jag att det går inte idag. Idag KAN jag verkligen inte. Så ja doktorn fick rätt. Jag har inget annat val än att inte röra mig och även då har jag omänskligt  ont. 

Det passar sig inte att det ska var såhär! Jag känner enorm frustration och ångest över allt jag borde och måste göra. Och även för hur det påverkar andra människor som ställer upp och hjälper. Magnus blir påverkad – han fick lämna barn idag. Firman han jobbar på hade räknat med honom imorse sen kommer jag och sabbar det. Känner mig sjukt besvärlig. Frustrerad. Ledsen. Möten som är viktiga som måste avbokas osv. Jag känner mig så värdelös just nu och besvärlig. 

/Dagens gnällinlägg. 


Lösenordsskyddad: Del 2. 

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: