Det har verkligen varit en fullspäckad helg med barnen, Emma och hennes sambo. Lördagen spenderades vid ett mini zoo, som ni fick läsa om och på söndagen gick vi hem till Emma igen. Emma var i full färd med att baka bullar, som ni vet och vi målade t-shirts tillsammans. Vi åkte ut i skogen allihop och promenerade och det var en bra rastning och jag önskar att jag och barnen kunde göra det oftare – ta oss iväg.
Barnen uppskattade det minst lika mycket som jag.

  
Projekt T-shirt målning.
Emma var inte förvånad av mitt val av motiv!

 
 
En perfekt avslutning på söndagen
Emma och Phini gosade i soffan tillsammans.

Igår hade Phini’s fröknar nån utvecklingsdag på skolan så han var ledig. Jag tog Laaiti också ledig och min plan var egentligen att stanna hemma och städa, eftersom jag inte hunnit det under helgen. Jag hade just satt igång en maskin tvätt och diskat undan när Emma undrade om vi ville med ut på bus. Så inte långt därefter körde vi in till tropikhuset i Malmö och pojkarna fick uppleva riktiga, livs levande reptiler. Det tyckte de var hur spännande som helst. Vi körde in en sväng till Entré för att Emma behövde köpa nått och pojkarna uppskattade alla rulltrappor. Det finns förbannat gott om sådana på Entré. Det var det ENDA som var roligt med att vara på ett shoppingcenter för pojkarna. Vi körde hem till Emma en sväng och pratade om en skogsrunda men det blev en runda till City Gross istället. Sen gick vi hem och lagade middag. Mot kvällen gjorde jag en paj som jag blev inspirerad av Emma. Päronpaj. Jag hade snott hennes recept tidigare och jag njöt i fulla drag hela kvällen med paj, vaniljvisp och film på TV.

Och dagens roligaste bild blir på Laaiti och hur han satt med benen i kors igår:

 
Han är SÅ GAY!

När jag var liten hade jag en storebror. Vi var fyra i familjen. Men någonstans väldigt tidigt i min barndom blev jag sakta mördad. Och min biologiska bror var en utav mina mördare. Ni som följt mina bloggar och dagböcker och läst vissa delar av min självbiografi känner till historien om hur min storebror förgrep sig på mig. Det var en hemlighet jag höll hårt i många år. När sanningen kom fram och alla fick reda på det, gjordes ingenting åt det. Det gjorde mig ingenting. Gjort är gjort och jag fick återhämta mig sakta genom åren. Men jag tyckte inte om min bror mer. Jag såg honom inte som min bror heller. Vi delade hus och familj men han var ingen bror till mig. Ett förakt hade växt fram och min sovrumsdörr ville jag låsa. Ni ska veta hur svårt det var att växa upp med honom efter detta. Att sitta mitt emot honom vid frukostbordet och “hålla god min”. Att gå förbi honom i hemmets trygga vrå när han tafsade på mig. När han viskade påminnelser om det som hände i huset när jag var nio, och fnissa åt det, som om det vore en rolig historia och tala om för mig att hålla tyst om det. Under många år förstod inte mina föräldrar varför jag tvunget skulle börja låsa min dörr. Pappa tillät mig inte låsa om mig, tänk om det skulle börja brinna? Han var rädd om mig och han visste inget då.
Min bror dog. Min bror dog när jag var nio och vi bodde i huset på landet. Det var dagen då jag slutade att se honom som min bror, när han förgrep sig på mig och lärde mig att man behöver inte lita på en människa bara för att man är familj.

Min bror har alltid gått i särskola. De sa att han är förståndshandikappad. När jag var yngre var det inget jag reflekterade över men när man blir äldre ser man saker ur ett annat perspektiv. Han gick i särskola. De flesta av hans klasskamrater var tio gånger mer handikappade än honom. Min bror – han är faktiskt egentligen ganska smart, som kommer undan med allt han gör – ALLT han gör. Han var tydligen alldeles för handikappad för att kunna tillgodose sig en vanlig utbildning på kommunal skola som jag och de flesta andra, men inte för handikappad för att lära sig avancerade engelska ord och klara av invecklade rollspel på TV-spelen han sitter med dagarna i ända. Han är inte handikappad tillräckligt för att kunna nyttja sin diagnos han fick som liten genom att komma undan med allt genom att säga “Jag är förståndshandikappad”. Jag tycker faktiskt det är långt ifrån handikappad att utnyttja sin egen egen diagnos på det sättet. Min bror gick i särskola med barn och ungdomar med värre handikapp än honom men de JOBBAR idag, många utav de. De har lyckats hitta jobb som passar deras speciella behov. Och de tjänar sina egna pengar genom att göra det som de kan. Måhända inte lika mycket eller lika bra som en människa utan en liknande diagnos, men ändå. De gör vad de kan. Förutom min bror. Varför? För att han inte vill. För att han inte behöver. Staten betalar ut en pension till honom och har gjort det i många år. Som de gör till andra handikappade. Men min bror är smart nog att slippa. Så varför ska han jobba överhuvudtaget när han får pengar in på sitt konto varje månad ändå?

Jag förstår inte staten i denna frågan. Min bror fick barn för nått år sedan. Tydligen anser de honom vara lämplig som förälder och kapabel att ta hand om ett barn –men inte kapabel att arbeta. Jag tycker nästan det borde vara tvärtom. För är det LÄTTARE att ta hand om och uppfostra ett barn – än att jobba? Vilket litet skitjobb som helst – städa trappor, Svara i telefon. Sådana saker som han gör ändå. Lurigt det där. Hur tänkte staten där, undrar jag..? “Nej vi kommer inte kräva att han ens försöker försörja sig själv, för det finns nog INGET jobb alls i hela världen som han klarar av, men ett barn kan han säkert ta hand om och uppfostra för det är ju så jävla lätt!”
Shit, vad händer med världen om det är så det går till?

Och det sägs att det finns nått gott i varje människa – den jäveln som kom på det korkade uttrycket, har fan inte träffat min bror. Det finns inte en uns godhet i honom. Inte det minsta lilla. Inte ens pyttelite. Han har ingen moral i kroppen. Och tro mig, han VET mycket väl vad som är rätt och fel – han bara skiter fullständigt i det.
Varför?
FÖR ATT HAN ALLTID KOMMIT UNDAN MED DET! Varför ska han bry sig..? Våra föräldrar har alltid hållit honom om ryggen. Där kan vi snacka om curling, när brorsan exempelvis åkte dit för misshandel – sitter i häktet och gråter som en unge efter mamma och säger “men jag är förståndshandikappad” och mamma och pappa rusar till försvar och räddar hans skinn.
Oavsett vad min bror än har gjort, så har våra föräldrar gjort det en förälder ska göra – och mina föräldrar gör det bäst – rår om sin familj och sina barn. I detta inlägget ska ni få veta hur min bror återgäldar dem idag.

Nej det finns inget gott i min bror. Det var inget gott att förgripa sig på mig. Det var inget gott i alla de gånger han brutalt misshandlat våra försvarslösa husdjur genom att sparka på dem, boxa dem och hänga dem i strypkoppel. Det var inget gott under alla år han misshandlade mig och satte mig på sjukhus och misshandlade min mamma när hon gick emellan och slog henne med tillhygge. Det var inget gott i alla de gånger han kallat mamma för hora, fitta, slyna och skrikit efter pappa att han är en mammaknullare och kuksugare. Det var inget gott i smsen han skickar till sitt ex och ljuger ihop en historia om separation och varannan-vecka-med-sonen och åker hem till henne en helg och har sex med henne när flickvännen och sonen sitter hemma i tron om att min bror är hos en polare över helgen. Och trots allt detta, genom alla 30+ år, har mina föräldrar gjort ALLT de kan för att hjälpa honom.

Ni som följer bloggen vet att jag skriver ganska ofta om mina föräldrar. Hur jag uppskattar dem och älskar dem och är de så evinnerligt tacksam för hjälpen med mina barn då de behöver passning när jag jobbar. Hur de alltid ställer upp. No questions asked. De finns alltid här för mig – och för min bror med. Och jag har aldrig tyckt att han förtjänar det. I hans vokabulär simmar många ord, en del avancerade, men det lättaste ordet att säga behärskar han inte: TACK.

Min bror utnyttjar människor. ALLA. Till och med sin egen familj, sina egna föräldrar. Varför? FÖR ATT HAN MADDERFAKKING KAN. Och skiter i vilket. Han får pengar av staten bara huxflux  – vad sägs om att göra en utvärdering på hans arbetsförmåga i vuxen ålder och se till att han gör rätt för sig och JOBBAR, med det han kan?
Han och flickvännen suger pengar ur hennes mormor – tusentals kronor. Betalar självklart aldrig tillbaka, de bara får och får. Och eftersom brorsan skiter i att betala tillbaka de lån han har tagit, så fick han ju skyhöga skulder. Men han skiter ju i vilket för han får aldrig några konsekvenser. Vad ska han med kreditvärdighet till när de får pengar av hennes mormor och när våra föräldrar alltid hjälper om de kan?

Men droppen i bägaren var när pappa tog ett lån i sitt eget namn och gav till min bror, som lovade dyrt och heligt att betala tillbaka varje månad. Jag sa till pappa.. lita inte på honom. Men pappa är godhjärtad. Alldeles för god. Hate to say it, men snäll så att han är korkad. Jag älskar dig till döds pappa, men fan vad korkat att lita på den dumme jäveln.

Jag och pappa satt förra sommaren och pratade. Jag sa att jag nån gång skulle vilja öppna eget. Och jag sa att jag skulle behöva ett startkapital för att kunna göra det, men jag kan inte ta lån. Några dagar senare ringde min pappa mig och sa att han lyckats få godkänt ett lån på 100 000 kr och det var mitt om jag ville ha det. Jag tog några dagars funderande men tackade nej. Jag tackade nej för att det kändes olägligt just då och för att jag inte kunde vara 110% säker på att jag skulle kunna betala tillbaka till pappa. Så lånet gick till min bror. Min bror och pappa kom överens om att det lånet skulle styra upp hans ekonomi lite. Han skulle betala ALLA ANDRA skulder och lån och sen bara ha EN avbetalning i månaden – lånet till pappa.

Ska ni gissa redan nu..?

Well, det finns inget gott i min bror. Han betalade inte av några andra skulder eller lån. Men han köpte en ny hund för en jävla massa tusenlappar! Fint tillskott till familjen med tjugo husdjur hemma. Han köpte en jävla massa spel som han kan sitta och spela från morgon till kväll eftersom han ändå inte jobbar. han köpte nya mobiltelefoner. Men han betalade inte några skulder eller lån.

Och nu vill han  inte betala tillbaka lånet till pappa heller. “Mina räkningar är viktigare än ditt jävla lån” svarade brorsan ett tag. “Jag måste fan betala min sons dagis fattar du väl eller skiter du i honom med kanske????? Du skiter i mig och min son, du bryr dig bara om Madde och hennes ungar, det har du alltid gjort” svarade brorsan ett tag och började dra in mig och mina barn i det hela. Men han fattar inte hur jävla fel han har. Han har glömt allt de gjort FÖR HONOM. Eller nej.. han skiter bara i det.

Han har ignorerat jävligt många mail från pappa, svarar inte när de ringer eller smsar.

Och nu, det sista han svarar på pappas mail, när pappa undrar var pengarna blir av till månadsinbetalning  svarar min bror att han inte vill ha med dem att göra längre, de ska ge fan i att kontakta honom.

“Vad e det du inte förstår med att inte kontakta mig längre… Jag har min familj här o det räcker fan för mig vill inte ha nån kontakt med er kan ni inte förstå det eller????” skrev min bror.
Pappa svarade “Jag vill ha 92000:- som du är skyldig mig du tror väl för fan inte att jag skänker dig dom”.

Och min brors svar: “Dom kan du leta efter i månen moahahaha”

Kan ni tro det? För det kan fantamig inte jag. Jag kan fan inte tro det. Att han vågar, att han har mage?! Att han kan göra så mot våra föräldrar!! Efter allt de gjort för honom i hela hans jävla patetiska skitliv. Inser han vilken sits han sätter de i?
Svar: ja. Pappa förklarade från början hur viktigt det var att brorsan betalar för sig för pappa har själv inte råd.

Jag är av tron att karma biter dig i röven för eller senare. Men ibland kan karma behöva en liten push. Jag ska nog se till att karma får en push. Det är på tiden att någon lär sig en läxa och börjar ta eget jävla ansvar och inte rövknullar sin familj på det sättet.

Jag är jävligt förbannad. Bara så ni vet.

Några tidigare inlägg om min brorsa:
http://missmaddis.com/2009/06/21/sug-kuk/
http://missmaddis.com/2009/02/15/min-bror-kan-du-inte-bara-frsvinna/
http://missmaddis.com/2008/12/17/newsflash-efterbliven/

Vilken heldag vi har haft idag, jag och pojkarna, med Jim och Emma. Vi var där redan vid 11 i förmiddags. Emma stod med förkläde på sig och bakade bullar och  gjorde även en päron/äpple paj. Hon plockade fram en himla massa färger och t-shirts hon hade hemma och lät oss allihop få måla varsin t-shirt. Tro mig, det var lika uppskattat av barnen som det var av mig. Vilka konstverk..! Färgen tar en 12 timmar att torka så slutresultatet får vänta. Vi fikade paj innan vi hoppade in i bilen allihop och körde mot Skrylle för rastning av både hund, barn och 1st missmaddis. Det blev en rejäl runda och nån timme senare satt vi i bilen igen och körde för att titta på vildsvin. Pojkarna tyckte det var spännande och v ar inte lika rädda som sin mamma, som har en sådan enorm respekt för vissa djur, att hon höll sig på ett tryggare avstånd….
När vi kom tillbaka till Jim och Emma slöade vi lite i soffan. Alla utom DURACELL-Laaiti. Han har för mycket energi. Inte ens en skogsrunda biter på honom..

Pojkarna och jag gick till ICA innan vi kom hem och jag tog ett varmt skönt bad. Och vilken underbar dag det har varit.. Det blir aldrig misslyckat att umgås med Emma och det är alltid lite extra guld i kanten när Jim hänger med. Han är jävligt bra med pojkarna med, han gör sig inte till för fem ören och det är därför mina pojkar gillar bland annat Emma och Jim.
Jag minns den gången när en läkare pratade med Laaiti som om han vore efterbliven och hur Laaiti tittade på mig med ett “wtf?!” uttryck i ansiktet. När folk inte vet hur man tar barn. När folk inte fattar att barn är människor med, bara mindre. Inte dumma i huvudet. Så Emma och Jim pratar med pojkarna som vi pratar med varandra och det är så uppenbart att det är så det går till och ungarna gillar det så. Och de älskar manligt sällskap eftersom det är en bristvara i vardagslivet. Jim var kung i barnens ögon idag. Han skulle gå FÖRST. Och barnen bredvid. Och jag unnar mina barn det.. deras lycka gör mig lycka. Och den stunden när de går med Jim och ger mig lugn och ro med.. haha.

Alla bilderna från idag får ni se i morgon <3

Tack för en PERFEKT dag – Jim och Emma.

Nån gång i natt/i morse vaknade jag av en hemsk kramp i min vänstra vad. Satan vad ont det gjorde och benet var spänt som en fjäder. Det släppte efter ens stund och jag somnade om igen mellan pojkarna som hittat sin väg in till mammas säng nån gång under natten. Men jag kunde inte riktigt somna in ordentligt utan vaknade ofta. Pojkarna gick upp tidigare än mig som vanligt men nån gång efter 7 fick jag gå upp och släppa in övernattningsgästen som skulle sova här på dagen. Efter att jag buzzat in honom gick jag in i mitt rum igen men jag kunde inte somna, såklart. Ingen ro i kroppen  och kände mig inte bekväm med det heller så jag gick upp en stund senare. Pojkarna spelade spel i sitt rum, jag gjorde kaffe och frukost till dem.

Nån timme senare klädde jag på pojkarna och gick mot ICA. Jag hade planerat sen mågon dag tillbaka att besöka Jim och Emma. Emma hade jobbat natt och var trött så en muta i form av ostbullar hade hon hintat om. Men jag nötte upp henne på ICA ändå. Oväntat, trots ett sms hon skickat som jag inte hade sett. Men det blev frukost/brunch ändå. Vi käkade gott hemma hos J & E och inom kort planerades en liten utflykt som tog oss allihop till ett litet minizoo/djuraffär inte långt från vår by. Pojkarna blev jätteglada och nyfikna när vi väl var framme och tyckte det var kul att klappa getter, lamm och kaniner och få lov att mata dem. Det var verkligen helt lyckat.

När vi kom hem tog jag ett varmt bad innan jag lagade lite middag till oss och kvällen blev massa mys med pojkarna, Cartoon Network på TV och chips. Och Emma smsade mig och undrade om vi ville busa med dem i morgon med och jag var inte sen med att hoppa på det förslaget. Varför sitta hemma och uggla när vi har underbara vänner att umgås med..?

Sitter just nu och kolla filmen “Gone baby gone” på Kanal 5. Man får följa huvudpersonen som letar efter försvunna/kidnappade barn. Här i slutet på filmen hittar han ett hus med två knarkare och en inneboende pedofil. När de går in i huset och upp på övervåningen hittar han pedofilen sittandes mot väggen som säger “Det var inte meningen”.
Huvudpersonen går in i badrummet och ser den förgripne lilla pojken som blivit kidnappad och utsatt för övergrepp, död i ett badkar.
Han spyr och går ut i andra rummet där pedofilen sitter, numera hukad på alla fyra, och sätter ett skott i nacken på honom.

Rätt eller fel – vad tycker ni?