Nov 26, 2014 - missmaddis liv    2 Comments

Min sanna frände

IMG_2291.JPG

Du borstar deras tänder
Och borstar deras hår
Du håller deras händer
& sätter plåster på små sår

Du pussar alla barn gonatt
Och stoppar om dem i sin säng
Sen lyssnar vi på busiga barnaskratt
Och får åter igen natta vårt gäng

Du pussar mig varje dag
Och säger att jag är din rätta
I din värld finns bara du & jag
Med varandra har vi funnit oss tillrätta

Du är en fantastisk man
En underbar pappa, min bästa vän
Alldeles för bra för att vara sann
Jag är världens stoltaste flickvän!

IMG_2290.JPG

Jag är fortfarande så jävla förälskad i denna underbara mannen. Han är helt fantastisk & helt otrolig. Min bättre hälft.
Jag har aldrig älskat eller blivit älskad såhär.

Jag ska bli gammal med dig, Magnus.
Jag hade så FEL innan. Innan jag träffade dig, Magnus.
Jag vet bättre nu och förbehåller mig rätten att ångra mig.

DU ÄR MITT LIVS KÄRLEK.
Utan omsvep. Min bästa vän, min sanna frände.

Nov 11, 2014 - Fibromyalgi, Värk    2 Comments

Jordnötsallergiker!

Kom på världens bästa förklaring idag, hur jag fungerar.
De flesta FM-patienter sägs vara överpresterande.
Jag vet (har insett) att jag i alla fall är det.
Jag kör på i 180 och har inga bromsar. Jag stannar först när näsan smäller i väggen, dvs min kropp helt enkelt ger upp, när jag har belastat den över max.

Det är som att äta jordnötter trots att man vet att man är allergisk.

Jag tillhör den kategorin som ställer förbannat höga krav på mig själv.
Jag kan själv.
Jag kan. Jag kan. Jag ska. Jag ska.

Oftast glömmer jag bort den detaljen att min KROPP inte kan.

Därav frustrationen.
Hänger ni med?

Gnällinlägg delux. FTW.

Var befinner jag mig nu?
Jo såhär är det.

Jag har inga smärtstillande just nu. Kan hämta tidigast torsdag.
Varför? För att de tabletter läkarna skriver ut hjälper inte i den dos de skriver ut.
Varför? För att jag har sämre upptag efter min GBP. Så jag får mer eller mindre dubbla dosen. Så de tar slut tidigare.
Udda det där för att de ordinerar mig TRIPPEL och/eller DUBBEL dos av järntabletter pga av detta för att få upp mina depåer. Men inte övrig medicin och definitivt inte smärtstillande. Då gäller inte den reglen uppenbarligen. Hur ska jag få dem att förstå – att jag måste ändra medicin, prova nått bättre eller höja dosen – och få de att fatta att jag inte är missbrukare vilket de alltid verkar utgå från när man vill ha smärtstillande. Jag vill bara orka ta mig igenom dagen ståendes på fötterna en stund.

Och jag brottas med en oförmåga att fungera normalt. Normalt som människa men framförallt som mamma.
Tur i oturen har Phini lite feber så han är hemma och hjälper mig. Igår var jag mer eller mindre sängliggandes hela dagen med 3 av 5 barn hemma.
Phini hjälpte mig mer än väl. Han torkade Kaeli när hon varit på toa, fixade både frukost & lunch åt sig själv och lillasyster. Han torkade henne efter hennes bad. Underbar grabb, när han är på det humöret.
De hämtade blöjor så jag kunde byta på Keeron och kastade de smutsiga. Tänk vilken hjälp man kan få av sina barn.

Phini avlöstes av pappa Magnus. Han kom hem från jobb, fixade middag, städade köket, vek tvätt, tvättade en maskin & stoppa i tumlaren och plockade undan och bädda säng. Under tiden som jag låg i soffan.
På kvällen körde han Kaeli till mormor och morfar för jag visste det skulle bli problem att köra henne till dagis dagen därpå (läs:idag). Så hon fick sova där inatt så de kunde lämna henne på dagis. Hon ska inte behöva missa dagis för att jag är sjuk. Det är orättvist.

“Rör mig inte”
“Akta dig”
“Luta inte dig på mig”

Meningar jag absolut inte vill säga till min familj har blivit en vardag. När sonen knackar med ett finger på min axel för att pocka uppmärksamhet när han vill berätta nått.
När sambon med kärlek vill stryka mig över ryggen lätt och det känns som grovt sandpapper.
När dottern klättrar på mig för hon vill sitta hos mig.

Frustrationen är enorm.
Jag som en gång varit så aktiv och så duktig. Jag som en gång var en fullt funktionell småbarnsmamma som åkte linbana och klättrade i träd och bakade kanelsnäckor i mängder ligger nu och våndas i extrema smärtor.
Helt i jävla onödan.

Just nu längtar jag till torsdag. Så att jag kan vara som de flesta mammor & krama om barnen hårt och laga middag åt min familj.

/slut på gnällinlägg.

Nov 10, 2014 - missmaddis liv    4 Comments

Smärtrehab: Fibromyalgi

Utredning på smärtrehab.

Nu är mina två dagar på smärtrehab avklarade. Har inte orkat skriva allt förrän nu, har fått skriva, spara, skriva spara osv.

Jag spenderade några timmar med läkare, psykolog och sjukgymnast och pauser däremellan.
Det känns som om de redan hade satt sin diagnos den första timmen, hos läkaren. Psykologen råkade nog försäga sig eftersom hon frågade om läkaren nämt något om fibromyalgi. Då förstod jag vilket håll de lutade sig åt.

Det var väldigt grundligt. Hos läkaren började vi med att samtala. Jag berättade allt som jag har problem med. Allt från smågrejor till lite jobbigare grejor.
Hon ställde frågor och antecknade. Sen fick jag klä av mig.
Jag fick gå fram och tillbaka och hon observerade. Sen klämde hon på olika delar av kroppen. Jag fick ligga ner och hon kollade reflexer och sensibilitet. Jag kan inte påstå att det var behagligt. När hon tryckte och klämde och kände pendlade jag mellan smärta, obehag och stickningar.
Efter det fick jag ett papper att lämna i receptionen för provtagning.

Hos psykologen pratade vi mest om det som är relevant. Hon förstod ju att mitt psykiska mående är på grund av kroppens smärta. Allt hänger ju ihop.
De har dragit journaler så hon hade redan lite “kött på benen” och verkade uppfatta mig på samma sätt som tidigare psykolog.
Hon sa mer än en gång att jag definitivt hamnat på helt rätt ställe.
Mina besvär tycks typiska för denna diagnos och de ser det väldigt ofta.

Sen var det dags för sjukgymnasten. Även där började vi med samtal innan jag fick klä av mig. Hos sjukgymnasten var det jobbigare och gjorde ännu mer ont än vad det gjorde hos läkaren. Olika övningar som gjorde ont. Hon tryckte på ställen jag inte visste gjorde ont förrän hon tryckte där. Hon (vi) kom på att hela min högra kroppshalva är mer stel än den vänstra. Hon hittade nått jux med min högra axel/skuldra. Tror att min skuldra stack ut för mycket när jag gjorde armhävning mot väggen. Den beter sig inte som den ska och undrade om det var den axeln jag haft en inklämsskada i tidigare. När hon höll armen senare och vände och vred på den small det till och gjorde ont.
När jag gick fram och tillbaka i rummet undrade hon om jag haft foglossning. Vilket jag ju har. Verkar som om jag fortfarande har problem med mitt bäcken/höfter. Jag rör inte mitt bäcken som jag bör.
Jag tror hon fick den tesen bekräftad när hon undersökte min rygg som också är helt trasig. Det är tydligen min ländrygg som är problemet. Delen ovanför och delen under ländryggen är stela. Därför använder jag bara en liten del av ryggen när jag rör mig vilket gör att den delen blir överbelastad och därför gör ont.
När hon tryckte på nått ställe fick jag riktigt ont och tjöt till, det strålade liksom ner i skinkan.
När hon vred och vände mina knän fick jag också ont i ryggen (?!).
Hon tryckte på olika ställen på nacken och ansiktet. Jag fick prova hur många fingrar sidledes jag kunde få in i munnen (inte lika många som man bör). Hon frågade om jag hade huvudvärk – vilket jag hade. Hon sa att jag behöver en hård korsett för att stötta upp ryggen men det är inte aktuellt på länge än eftersom min allodyni inte tillåter det. Jag är alltså överkänslig för all typ av beröring och lätt tryck (därav jag inte kunnat använda mina ortroser på nått år eftersom de gör ont och mina leder svullnar upp).
Mitt smärtcentra är enl läkare och sjukgymnast extremt uppretat.

Sen var första dagen avklarad.
Dagen därpå var det provtagning och sammanstrålning. Där fick jag veta att jag ju har Fibromyalgi och med det något de kallar allodyni.

Fibromyalgi är ett kroniskt smärtsyndrom vars huvudsakliga symptom är utbredd kronisk smärta och utmattning.
Det är en neurologisk sjukdom och har att göra med en störning i det centrala nervsystemet. Denna störning gör att kroppen skickar förstärkta, för många, konstanta smärtimpulser till hjärnan.

Det finns ju inget botemedel. Man kan få FM av olika anledningar och jag gissar att min FM utlöstes av fysisk trauma. Jag tror jag hade anlag för det/att det kanske låg latent men det året när jag åkte in & ut ur sjukhus och blev opererad ett tiotal gånger, för att inte nämna den extrema smärtan vid mina brider och tarmvred var en utlösande faktor. Min kropp fick helt enkelt nog och la av.

Förutom smärta & extrem utmattning har jag en hel lista med typiska för FM, symptom. Några bisarra. Men ja. Diagnosen tycktes lätt att ställa för dem.

De rekommenderar en fem veckors intensiv smärtrehab där jag får lära mig leva med detta skitet. För det är det enda alternativ jag har. Taskigt läge.

Det var det, kort och gott.

IMG_2579.JPG

Pages:1234567...532»