Lösenordsskyddad: Clownerier!    Nyligen uppdaterat!

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Hälsokontroll med Kaeli & ensamtiden som kostade..  2

I fredags var Kaeli på hälsokontroll hos skolsköterskan. En standardkoll som alla ungarna går på. De kollar vikt, längd, syn, hörsel, rygg och går igenom lite basic som allergier etc. 

Kaelis skolsköterska Elisabet är samma skolsköterska jag hade när jag gick på högstadiet här och IV. Känns både betryggande och familjärt – jag känner ju redan henne. 

Besöket fick bra – hon har bra syn, bra hörsel och ryggen är rak. 


Hon är 6,5 år nu. Vad tiden går fort! Min lilla tjej. Hon landade på runt 18 kg & 108 cm. Hon följer således sin egen kurva, dvs den två streck under ”det normala”. Ja hon är liten. Hon har inga tillväxtproblem – det blir alltid snack om sånt när folk får veta hur liten hon är, men nej. Hon är bara en liten person. Som jag. Vi är korta. Men det råder ingen brist på henne. Hennes personlighet och attityd uppväger, det kan alla som känner henne intyga. Hon är tuffare än de flesta. 

Efter hälsobesöket gick vi till City Gross. Ja, vi GICK. Vi fikade tillsammans där då de har en liten fikahörna, sen handlade vi till kvällens lasagne och fredagsmys innan vi gick hem. GICK HEM, med två papperspåsar. När händerna tog slut hängde jag påsarna i armvecken och bar hem dem. Mot kvällen började ryggen ömma men dagen efter.. dagen efter. 

Dagen efter kunde jag knappt stå på benen. Min vänstra arm kändes som den låg lite fel, när ledkulan liksom inte är på plats riktigt. Och ryggen var katastrofal. Jag kunde knappt gå. Och jag var så trött efter en natt med bebisen flera timmar i famnen. Så jag var på enormt dåligt humör. Vansinnigt ont och vansinnigt trött och förmodligen en sjuhelvetes blodbrist också men det är en annan historia. Ni kan säkert gissa er till vad det handlar om. 

Natten därpå tog Magnus bebisen. Välbehövligt! Jag fick mer sömn men har givetvis inte haft mindre ont idag. Min rygg är knäckt. Jag borde vetat bättre. Vad fan skulle jag gå för. Vad fan skulle jag burit de påsarna hem för.. 

Vi fick väl behövd mysig ensamtid, jag och min dotter men det var inte värt det. Faktiskt inte. Skulle löst det på annat sätt – med bil. Jag glömmer bort, eller vill glömma bort, hur dålig min kropp är. I mitt huvud så kan och vill jag så mycket mer än vad min kropp tillåter. Och jag pressar min kropp alldeles för hårt. Har jag lärt mig en läxa? Önskar jag kunde säga ja. Sist min rygg kändes såhär illa tog det flera månader innan den blev bättre. Hopps det går fortare nu. 


Uppdatering från sjukstuga  1   Nyligen uppdaterat!

Vi återhämtar oss fortfarande efter sjukhusvistelse. Eller ja, Meelo gör. Jag och Magnus hjälps åt att underlätta för honom med andningen med alla dessa hostattacker och allt slem han kämpar med att få upp. 

Givetvis har vi kompisförbud hos oss. Barnen får inte ta hem kompisar. Ingen som är sjuk, ens förkyld – får komma hem till oss. Och alla får tvätta händerna tills de är helt uttorkade av tvål hos oss. Helt plötsligt tycker jag att alla nyser hela tiden. 

Magnus har de senaste dagarna börjat känna sig lite krasslig. Imorse såg jag på honom att han inte mår bra alls. Jag känner min man så pass väl att jag kan se på honom hur han mår. Han brukar inte ha problem att använda näsfrida på bebisen men imorse stod han och klöktes av att suga. Han är röd runt näsan som han blir när han är snuvig. Och han hostar. Men han kan åtminstone hosta upp sitt slem & snyta sig vilket är mer än vad vår bebis kan som emellanåt kämpar för att andas. Och det är så läskigt! 

Eljena har haft helgsumgänge hos sin biomamma denna helgen. I sedvanlig ordning hämtades hon på skolan i fredags och ska lämnas på skolan nu på morgonen. Men istället fick Magnus ett sms där modern berättar att Eljena har feber och är sjukanmäld och biomamma undrar om hon kan lämna henne efter Magnus kommit hem från jobb i eftermiddag. Jag förutsätter att Eljena har samma sjuka som bebisen. Och såklart även Magnus. Bebisen har förmodligen smittat dem bägge – Magnus & Eljena är oftast (nästan alltid) de första som faller sjuka i vårt hushåll. Magnus är hemma från jobb idag, vi tar ut dubbeldagar (vilken bra grej!). Dels så är Magnus själv sjuk, dels så underlättar det så jag slipper dra runt vår sjuka son på alla lämning & hämtningsrundor. 

Vanligtvis vill Magnus, precis som jag och vilken annan sund förälder som helst ha hem sitt sjuka barn och själv ta hand om henne. Fast nu känns det lite oroligt eftersom vi är extra försiktiga med Meelo som är enormt känslig och sjuk och (förhoppningsvis) på bättringsvägen. Vi är lite rädda att han ska utsättas för mer och bli sämre. Så flickebarnet får stanna nerbäddad i sin säng på ovanvåningen och titta på tecknat. Borta från bebisen. Jag vill inte ta honom till dagis när jag lämnar Keeron heller – alla känner väl till vilken bakteriehärva det är på dagis. 

Jag har fått veta av andra mammor som haft liknande bekymmer med sina barn, att de faktiskt fått medicin till sina små. Vi fick ingenting och ingenting sades om saken. Jag utgick från att det inte finns medicin till så små, vill minnas mig att någon på sjukhuset sa att man ingenting kan göra förutom att underlätta med andningen. En vän till mig sa att hennes son fick flytande Ventolin att ge för att hjälpa andningen. Nu vet jag inte på rak arm hur gammal hennes son var då. Meelo är ju bara snart 6 veckor så det kanske inte ges till så små. Sen vet jag att man kan få hjärtklappning av Ventolin (jag har själv haft astma och inhalerat både Pulmicort & Bricanyl, och även Ventolin), och det tycker jag är läskigt om Meelo skulle få. Men jag tänkte i alla fall ringa sjukhuset och prata med dem. 

Så är läget nu. 


Vi har i alla fall lärt oss hur det ser ut och hörs när han är på väg att spy. Och man kan nästan förutsättta att han kommer spy av sina hostattacker och om man hinner till vasken när han spyr är väl det smidigast för alla. 


Vilken diagnos blev det egentligen? 4   Nyligen uppdaterat!

Jag ringde avdelningen igår för att få hans provsvar. De hade inte kommit in. Men en stund senare ringde en av de läkarna vi haft med svar. Problemet är att han är utländsk och bryter ganska mycket så jag förstod faktiskt inte allt han sa. Men jag förstod det viktigaste och resten fick jag googla istället för att fråga. 

Provsvaren visade att Meelo INTE har RS-virus. Däremot har han något som heter ”Parainfluensavirus” och som följd av det viruset har han bronkiolit. Samma symptom och problematik som RS. 

Precis som RS är det mer eller mindre en sjuhelvetes förkylning som för de minsta kan vara riktigt jobbig. 


Någon vidare behandling blir det mig veterligen inte. Det går liksom över. Det finns inget vaccin. Vi fick inga mediciner. Det enda vi kan göra är att underlätta för honom. Koksalt. Rensa näsan. Trösta. Höja huvudändan. 

Han har fått tillbaka en hel del aptit även om han fortfarande kräker upp i snitt vartannat mål. Han hostar fortfarande enormt mycket. Och han har blivit så mycket gnälligare. Innan denna sjukdomshistorien grät han aldrig. Han knorrade liksom men skrek aldrig. Men nu är det annorlunda. Nu gråter han och skriker och han vill ligga i famnen mest konstant. Innan var det bar på nätterna han ville ligga på mig, nu är det hela tiden. Men jag förstår. Han är sjuk och vill inte ligga själv. En trygg famn är det bästa och jag tror inte man skämmer bort en 5 veckors bebis med för mycket närhet när de är sjuka.. så min rygg får vara hur paj som helst och göra hur ont som helst, så länge han mår bättre. Men skulle ni ha kickass smärtstillande som ni inte behöver så maila mig för att få min adress Wink 

Och med tanke på den ökade aptiten och energi nog att skrika som en stucken gris får jag anta att han mår bättre? Jag inbillar mig det i alla fall. Men jag kan ha fel. 


Nu fortsätter vi vår återhämtning. Vi tackar nej till människor som nyser eller hostar. Och jag har nog aldrig i hela mitt liv sagt åt barnen så ofta som nu, att tvätta sina händer. Rör inte bebisen. Sluta andas så nära bebisen. Nojjig? Nej. Men jag vill verkligen inte han blir sämre. 

/Maddis out. 


Akuten med Meelo & inlagd på sjukhus.  6

Bebisen har varit förkyld ett tag nu. Dagarna är i en enda stor dimma så jag vet inte exakt vilken dag han blev förkyld. Han har hostat och hostat och man hör hur det rosslar. Det finns en massa slem i luftvägarna som han inte kan riktigt hosta upp. Oftast är det lättast att hosta upp när han nyss har ätit villet innebär att magen också kommer upp, med slemmet. Han har inte haft någon feber alls, som mest 37,5°. En del små nysningar här och där men hostandet har varit värst. Vi har hjälpt honom så gott vi kunde hemma, med att suga ut slem från näsan, ge honom koksalt, låta honom äta sittande och ligga lite högre med huvudet osv. Alla de klassiska knepen som varje förälder förmodligen känner till. 
Han blev mer och mer slö hemma. Han sov mer, mest hela dagen. Han tappade aptiten och ville inte äta. Annars har han varje fjärde timme nästan hela tiden sen han föddes. Hans aptit har varit enorm och han har ätit så enormt stora mängder jämfört med vad han borde äta i förhållande till hans ålder. Så när han plötsligt inte ville äta förstod jag ju att han verkligen inte mådde bra. Det gick 5,6 och 7 timmar och han hade inte sagt ifrån att han ville äta. Så givetvis försökte jag ändå att locka med flaskan mot hans ihoppressade små läppar. Jag kunde lyckas få i honom en liten mängd då och då men det kom snart upp igen i en hostattack med massa slem. Vissa hostattacker var enormt jobbiga för honom då han fick väldiga problem med andningen. Jag öppnade balkongdörren och stod med honom där för att hjälpa andningen och det brukade kännas bättre för honom med den svala luften. Sen har han ju en tendens att bar sluta andas. Att hålla andan. Det är riktigt läskigt. Man vågar inte somna på kvällen utan att kolla honom såklart. Majoriteten av våra nätter hemma har spenderas med honom sovandes på mitt bröst så att jag känner honom andas hela tiden. Det tar på ryggen att sova i exakt samma ställning men det känns tryggare. 
Jag är inte den hysteriska mamman. Med numera 6 barn hemma så har man stött på en del, och man vet oftast hur man gör själv eller kan iaf googla sig till svaren. Jag är inte den mamman som oroar mig i första taget. Jag avvaktar hellre ett tag än att i onödan springa till akuten stup i kvarten. Men sen har vi mammainstinkten som likt en varningsklocka börjar ringa inombords, när det verkligen finns nått att oroa sig för. Och efter två dagar hemma då han varit mer och mer slö och knappt fått i sig någon mat så bestämde jag mig för att besöka akuten. 
Så igår morse körde jag till akuten. Vi kom in direkt och de gjorde kontroller. Jag hade redan nämnt att ”Jag misstänker han kam ha RS virus, han är väldigt förkyld”. Hans syre låg då på runt 80%. Hans vikt visade att han bara ökat 45 gram sista veckan jämfört med några hundra innan. Doktorn kom och lyssnade på lungorna. Tittade i öronen. Han sa det såg bra ut. Tittade i munnen. Det såg bra ut. Lyssnade igen. Igen. Såg lite allvarlig ut. Sen ville han konsultera en kollega och lämnade oss hastigt i rummet.  
De bestämde då att behålla oss. De beställde en lungröntgen för att se om han hade lunginflammation eftersom läkaren hade hört att det rosslade i hans högra lunga, och skulle ta prover på RS och även kikhosta. De satte en liten nål (jag vet det inte är en nål) i hans hand och jag gick bort till röntgen med honom. Sen tillbaka till akuten där Magnus mötte upp oss, och sen kom vi till vårt isolerade rum på avdelningen. 


Jag hade ringt Magnus för jag insåg att jag inte skulle klona mig och kunna köra och hämta barnen. Och han behövde vår bil för att göra det. Och så fick jag ringa Lizette och fråga om hon kunde köra och hämta Magnus och köra in honom hit. Lite pussel men det gick. Jag är så tacksam att det finns människor som ställer upp om de kan! 

Väl på avdelningen kopplade de på syrgas på Meelo, uppvärmt syrgas med tryck i, för att hjälpa honom andas bättre. Den verkade han älska! Han somnade och sov tillsynes bättre. De har kopplat upp honom så man ser hans syreupptag och puls. 

Läkarna misstänker RS-virus. Lungröntgen fick jag veta, visade inget annat än fina lungor så lunginflammation är uteslutet. Av någon anledning så dröjer provsvaren på RS men de kommer förmodligen idag. 

De plockade bort syrgasen och han verkar andas bättre nu efter han haft den. Nästan som om man har rebootat hans lungor. De har en fantastisk nässug här och den får ut mycket av slemmet som stör. 

Inatt sov jag inte mycket. Men det är inte så stor skillnad från hemma förvisso. Jag vaknar till varje gång monitorn larmar. Varje gång han hostar eller gnyr. Och när han gör de nu familjära ljuden innan han ska kräka. Jag hann fram precis innan en kaskadkräkning mötte mig. Och honom, och sängen, och golvet.. 

Jag tror (och hoppas) att de värsta dagarna är över och att det vänder nu. Han har fått hjälp med andningen och fått tillbaka en del av sin aptit – även om han fortfarande kräker upp en del eller allt av maten (nästan vartannat mål). 

Personalen här på avd 61 har varit fantastisk. De frågar om jag ska äta, vill ha kaffe. Mat var inget jag hade intresse av. Men jag tackar givetvis ja till kaffe – kaffe är min grej. Kaffe är helt min grej. En stund senare kommer sköterskan in och säger ”Jag tog mig friheten att ta med lite kex och choklad. Och juice”. Wow. Helt fantastiskt att de faktiskt rår om föräldrarna med lite – deras jobb rör Meelo. Inte mig. Mig får de dras med på köpet. 

När min kusin Dennis var bebis blev han också inlagd på sjukhus med RS-virus. Jag var runt 14-15 då. Av någon anledning blev det jag som stannade på sjukhuset med honom. Minns hur sköterskan väckte mig på natten och sa att ”min son” skulle inhalera men jag var snabb att rätta henne och förklara att det var min kusin. Nu såhär i efterhand, när jag själv är vuxen och dessutom förälder, så undrar jag hur det kan komma sig att JAG var på sjukhuset med min kusin. Det är ganska udda egentligen. För när mina egna barn blir sjuka så finns det ingenstans jag hellre vill vara än precis hos dem. Hela tiden. Oavsett var de är, om det är hemma eller på sjukhus. Jag stannar vid deras sida. 

Ronden kom för en stund sen. Vi blev utskrivna på permission! Provsvaren får jag ringa och höra om i eftermiddag. 
Nu är vi på väg hem och ska fortsätta återhämtning!