Oct 28, 2014 - missmaddis liv    1 Comment

Uppskattning

Igår fick jag ytterligare ett blodsockerfall delux. Det har blivit värre efter graviditeten. Jag är ju diabetes-friskförklarad och har mig veterligen inte högt blodsocker men blodsockerfallen kommer oftare och oftare och det som skrämmer mest är dels att jag är hemma ensam med små barn (den veckan med 3), och att jag inte känner av det lika tidigt längre.
Igår började få lite känning när mitt socker låg på 1.9.
Sen var det brått att få upp mitt socker. När jag väl hade återhämtat mig kände jag mig mörbultad.

Jag hade lovat tjejerna att vi skulle shoppa. Kan hända att jag överför mitt intresse till barnen!
Vi gick till nyöppnade Dollarstore som ligger 5 minuter härifrån. De fick välja massa grejor och var lyckliga (=lycklig mamma) och vi köpte lite grejor till både pojkarna och Magnus.

På kvällen innan Laaiti skulle gå och lägga sig sa han “Mamma, TACK för alla grejorna! Jag blev så glad att jag nästan blev ledsen. Jag UPPSKATTAR dig, mamma”

Det gjorde allt värt det. Att få höra de orden från min älskade 9-åring, så genuint.
Att då köpa saker till barnen gör nog mig mer lycklig än dem – när de uppskattar det och blir glada.

Jag VET att mina barn är bortskämda. På olika sätt. De får så mycket av allt, både saker och kärlek. Men de får även uppfostran. Jag/Vi försöker i alla fall. De kommer inte undan med fel beteende, de tillrättavisas alltid. Att hitta balans är inte alltid lätt. Att välja sina strider är väsentligt.

Sidetracked, ja..
Men min poäng är, att det betyder så mycket att få uppskattning av sin barn. En mamma behöver det.
Magnus ger mig uppskattning, kärlek och uppmärksamhet dagligen. Jag önskar att mina söner ser detta och lär sig av honom hur man behandlar sin kvinna med respekt. Han är en fenomenal förebild.

Nu gråter Keeron. Han behöver MIN uppmärksamhet!

Ciao!

Oct 27, 2014 - missmaddis liv    5 Comments

Kaeli tappade hår!

Åh jag måste ju berätta!
En morgon vaknade jag till en slinga från Kaelis hår som låg på hennes säng. I hennes hårbotten såg jag var det lossnat från. Det är inte lite heller. Ångesten var hög – hennes hår är ju nästan heligt! Så mycket omsorg med hennes hår sen hon föddes, så vackert det är.
Jag tyckte det var orimligt att tappa hår sådär och blev ju nervös när jag googlade – man googlar alltid. Så jag ringde och fick tid till barnläkargruppen. De tyckte inte heller det lät normalt.
Samma kväll när Eljena kom hem fick jag veta att det var hon som hade hittat håret – fast på hennes säng dit Kaeli brukar krypa upp på natten, bredvid stora syrran.
Kaeli sov med fläta den natten och det verkar som om hon fastnat med flätan I Eljenas säng med smidesram, kringelikrok sängjävel. Så oron la sig. Men ångesten består….

Hennes HÅÅÅR!!

IMG_5489.JPG

IMG_5490.JPG

Oct 27, 2014 - missmaddis liv    4 Comments

En vecka fick jag!

Förra veckan hade jag väldigt många bra dagar. Så jag passade på att göra saker som jag vanligtvis inte klarar av. Phini var sjuk en dag så vi åkte iväg och passade på att ha lite egentid med varandra, bara han & jag. Vi åkte till Center Syd och shoppade och fikade och han var så nöjd! Laaiti hade också en sjukdag hemma, av olika anledningar så behövde han det, så jag gjorde samma sak med honom.
En dag packade jag in de två minsta i bilen, köpte myspresenter och fika och körde hem till min vän Natasha som bor utanför Höör. Det ligger ungefär 45 minuter härifrån. Hon har det väldigt jobbigt med många sjukdomar och jag ville rå om henne lite när jag väl kunde. Hon har varit en god vän åt mig och jag ville återgälda lite. Så jag fyllde hennes hem med lite barnaskratt och bebisjoller, hon fick en mysig morgonrock och chenillestrumpor att värma henne i höstrusket, hon fick nån kram och puss och jag hoppas hon vet var hon har mig.
På lördagen hade vi en liten middagsbjudning hemma. Vi hade bjudit hit Magnus kollega och hans sambo på middag och kvällsmys.

Sen tog det slut. Lördagskväll och söndag vittnade redan om kommande dagar. Jag tog sista orken på söndagen att köra iväg innan min kropp ger upp helt. Jag körde iväg till Media Markt i Malmö och köpte ett Playstation spel till Magnus som han ville ha. Han förtjänar det, han är så god mot mig!!Jag åkte helt ensam för jag tänkte att det kanske kan vara mysigt eftersom jag alltid annars har nått/några barn med mig. Men faktum är att det blev tråkigt ganska snabbt.
Efter Media Markt körde jag in på IKEA och handlade lite ljus inför höstrusket, sen körde jag mot City Gross och bunkade upp med blöjor och köpte middag. Jag blev trött väldigt tidigt igår. Och jag inser väldigt motvilligt att jag inte kommer kunna upprepa en veckas aktiviteter denna veckan. Mina händer är sämre än nånsin, lederna har svullnat upp och ömmar dygnet runt, ryggen värker och mina knän och fötter har gjort sitt. Vet ni hur jobbigt det är att ta sig upp och nerför en trappa utan att försöka böja knäna? Och när det ena knäet gör som mest ont belastar jag det andra knäet som då också gör mer ont. En jävla ond cykel.

Det är höstlov i allafall. De två stora pojkarna är på fritids i veckan och de tre minsta är hemma. Flickorna leker med varandra och underhåller sig. Keeron är Keeron liksom. Om han bara får pussar och mat, kanske en ren blöja emellanåt så är han mer än nöjd.
På torsdag och fredag har jag två heldagar på smärtrehab. Ingen önskar mer än mig att de kommer fram till VAD och HUR. Vad exakt felen är och hur de ska underlätta. Så glad jag blir då…

Thats it for me.
Hur har ni det i hösten?

Oct 20, 2014 - missmaddis liv    4 Comments

Från Neuro till Hab!

God förmiddag, blogg.

Ont krut förgås inte så lätt och med den notisen kan vi därmed konstatera min stadigvarande existens.

Livet har sin gilla gång, i lilla radhuset i byn. Jag har lyckats hålla alla barnen vid liv, däremot misslyckas jag stundtals att hålla barnen vid gott humör och nöjda. Det står mig fullständigt klart att jag på något sätt lyckats briljant med att uppfostra otacksamma, bortskämda små minidjävlar. Men det är en annan historia.

Sönerna har börjat på Tae Kwon Do. Ja, de två äldsta i alla fall då Keeron är ganska kass på att springa och hoppa än. Det var främst Phini’s önskan och brorsan fick hänga på. De ska få sina dräkter inom kort är det tänkt. Det är en bra fritidsaktivitet för dem, att ha något att se fram emot och få röra lite extra på sig. Jag önskar ju att de hade kunnat ta till sig disciplinen de erbjuder men när det gäller dessa pojkarna är min förhoppning relativt minimal.

Laaiti och jag har börjat gå till Habiliteringen på BUP istället för Neuropsyk. Tanken är väl att Habiliteringen ska ta över. Jag har nu varit där två gånger, varav en gång med Laaiti (idag). De verkar vara väldigt trevliga där, och verkligen lätta att prata med. Kan bli spännande att se vilket samarbete vi kan tänkas ha. Psykologen, med sitt underbara burriga hår bryter på någon engelska. Min gissning är kvalificerat amerikanska (eftersom Laaiti sa det). Hon gav mig komplimang för de gaddar hon såg första gången och nämnde tatueringar och piercings idag också. Hon gav mig en sneak peek på hennes arm som tydligen är helt gaddad – såna psykologer måste man gilla, ju.
Som ni vet så älskar jag när skenet bedrar.. Hon är tydligen lite badass-undercover! Men ändå väldigt skönt att inte bli dömd direkt på grund av sina tatueringar och piercings! ….
Är det nu jag ska döma henne? Hah! Nä du.. hon verkar vara någon jag hade kunnat bli vän med, had we met during different circumstances.

Annars lever jag väl ett ganska stillsamt liv numera.
Den enda action i mitt liv är när jag blir förbannad, irriterad, besviken på människor som är fullkomligt blåsta i huvudet och inte inser hur RÄTT jag har och hur FEL de själva har, i olika helt oberoende sammanhang utav varandra.

Och med det sagt; jag har inget nytt att förtälja. Just nu.

See you later, suckers!

Oct 5, 2014 - missmaddis liv    34 Comments

Walking dead – inte serien, men jag.

Det var verkligen länge sedan jag bloggade. I ärlighetens namn har jag inte skänkt många tankar åt bloggen.
Ni vet ju att vi flyttade men mycket mer än så vet ni inte.

Såhär är det. Om det kan kallas skov, det jag upplever så är detta ett skov från helvete. Jag har minsann sällan varit så multidrabbad som jag varit den senaste månaden. Det känns som om mitt immunförsvar ligger nere, som om någon har en checklista med åkommor som ska drabba mig. Nej, jag tycker inte synd om mig även om det låter så, jag berättar bara hur det är.

Var ska jag börja..?
När jag färgade håret under graviditeten fick jag sår över hela skalpen. Små röda prickar som kliade utav förbannelse. Trots att jag provade olika märken och mildare toningar så fick jag problem. Jag trodde ju att det var på grund av hormonerna under graviditeten. Men nu senast jag färgade håret blev det likadant igen,m men värre. Mina öron, baksidan av öronen och hela skalpen är nu fulla av rodnad, svullnad och röda som prickar som varit sår och numera ruvor och kliar utav förbannelse. Och med det fick jag en ögoninflammation samtidigt och små röda utslag över knän, ben, armbågar, armar som kliar som fan.

Sen smällde ryggen och den smällde rejält! Jag hade gått nån månad med ryggont, i synnerhet efter flytten men sen small den utav helvete. Jag kunde inte gå, jag kunde fan inte röra mig. Och som vanligt strul med att få tag på vårdcentralen och min läkare och få min medicin utskrivet. Nåja. Jag hade pisseont och var sängliggande. Magnus tog väl hand om mig den helgen och på måndagen fick min mamma avlösa honom och komma hit och hjälpa mig. Jag kunde ju inte gå än mindre lyfta Keeron och byta blöja etc.. De första dagarna kom mamma hit, sen när jag fått min medicin (smärtstillande) så kunde jag i alla fall ta Keeron. Men mina föräldrar tog Kaeli några dagar för att underlätta – jag vill ju inte köra bil när jag tagit starka tabletter. Så de lämnade henne på dagis och hämtade. GULD värt med familj som ställer upp!

Min rygg är inte riktigt bra. Det kan ta tid innan den är okej. Sen har jag ju kvar den andra ständiga värken i fötter, händer, knän etc osv. Och som grädde på moset hittade vi en knuta på halsen. Den är mellan 1,5-2cm stor. Den sitter under, snett bakom örat på sidan. Det är förmodligen bara en svullen lymfkörtel som reaktion på min plötsliga allergi mot kemikalier (hårfärg) men det hör liksom till att man bli en aning nojjig när man får knutor – i synnerhet när pappa hade lymfom (cancer) med en likadan knuta på samma ställe som jag. Om den inte lägger sig så kollar jag upp det. Sen plötsligt märker jag att jag har oförklarliga blåmärken lite här och där, framför allt på benen.. Sen har jag haft feber ovanligt ofta.. eller ja,. feber och feber, förhöjd kroppstemperatur i alla fall.. normalt ligger jag på 36 grader men på sistone har min kroppstemperatur gått uppemot 37,5-37.9 grader och då känner jag mig febrig. Va fan är detta…

Jag har i alla fall fått tid till smärtrehab. Det är en remiss jag tjatat om i flera år, och äntligen har min läkare skrivit och skickat den. Jag ska dit under två dagar och träffa läkare, psykolog, sjukgymnast och lämna prover och svara enkäter igen. Ingen önskar mer än mig att de hittar orsaken till alla mina hundra symptom och kanske vet hur man kan bota/lindra. Ge mig mer energi så jag slipper gå omkring i dvala dygnet runt.

Så är det här. Jag hade kunnat lova att bli bättre på att skriva men jag har varken energi eller ork eller lust att sitta och skriva.. jag mår verkligen sanslöst dåligt och hela min kropp värker.. Jag upptäcker mer eller mindre nya symptom dagligen och börja undra om inte min kropp ger upp helt.

Men jag är oerhört tacksam för den lilla skaran trogna läsare som fortfarande hänger kvar. Om någon alls? Jag har förmodligen mist alla mina läsare med dessa sparsamma uppdateringar.

Vem av er hänger kvar?

Pages:1234567...531»