Bortskämda snorungar skall skolas om 13

KAFFEINLÄGG, mina vänner. Hämta en kopp kaffe och sätt dig bekvämt. Här kommer ett långt inlägg. 

Jag vet, i ärlighetens namn, INTE hur jag lyckades få så bortskämda, uppkäftiga ungar. För JAG fostrar de dock inte så!

Jag ser alldeles för många barn och ungdomar i vårt samhälle som beter sig som mina. De förväntar sig allt av alla andra men utan att själva göra någonting. De käftar emot, de vägrar lyssna eller lyda. De ska vara tuffa. För flera år sen hade jag gjort som många andra och förutsatt att barnens beteende kommer definitivt hemifrån. Det är ett direkt resultat av slapphänt föräldraskap. Det är ju så lätt att döma – men vet Ni vad, allt är inte svart och vitt. 

Jag har sagt det förr – underskatta inte samhällets roll i fostran av våra barn. Underskatta inte kompistryck i skolan och på fritiden. Lärarens influens. Barnens önskan om att passa in. Att vara NÅGON. 

När jag blev mamma var min intention att fostra starka individer. Med självrespekt och kärlek till sig själva – att de skulle vara så trygga och starka i sig själva att de inte brydde sig om andra människors försök att bryta ner. Jag påminde barnen dagligen och beväpnade de med insikt om hur fina de är – hur bra de är – hur smarta, begåvade, underbara de är. Sen skickade jag de till skolan där någon annans avkomma avväpnade mina barn. Det tog de mindre än 1 sekund att rasera det jag försökt bygga upp under flera år. ”Tjockis!!”. 

Av erfarenhet vet jag att om man får höra sånt för mycket så tror man till slut på det. Av någon anledning så vägde de negativa orden så mycket tyngre än mammas ord av kärlek. 

Språket. Ordvalet. Hur de blir tilltalade i samhället av andra människor, andra barn. Ord som jag inte lärt dem men som de hör någon annanstans. Jag är varken den första eller sista föräldern som får en fråga som ”Mamma vad betyder knulla?”.  De får höra allt detta någon annanstans – de får lära sig detta någon annanstans. Och vi föräldrar är pedagogiska i hur vi förklarar vad ordet betyder och lägger vikt vid att vi inte ska använda sådant språk. Men JAG lärde inte mina barn ordet. JAG lärde de inte att använda det heller. Någon annan stampade på mitt föräldraskap och gjorde det. 

Jag har alla mina skolbarn på samma skola. Det är en FSK – högstadieskola (0-9). Ganska väl segregerade. På skolan hör man elever skrika fula saker åt varandra. Vara respektlösa. Skämta på varandras bekostnad och skratta tillsammans utan att ens förstå att det de egentligen håller på med är mobbing. Lärare går förbi och hör en elev skrika ”hora” åt en annan elev men det har blivit så ofta förekommande och så  vanligt att de inte ens reagerar. Inte ens tjejen som blir kallad hora reagerar. De kastar skräp på golvet – de har ju städerskor. Spiller mat på borden men torkar inte upp, det gör ju någon annan. Och senaste händelsen på mina barns skola var när en LÄRARE torkade av bordet och barnen frågade varför han gjorde det så svarade läraren ”Tycker du att en neger ska göra jobbet istället” med intentionen att någon ska göra skitjobbet. Som om det är färgade  människors uppgift – skitgöra.  Jag tog givetvis itu med det direkt. Läraren har bett om ursäkt för uttrycket (till både elever och föräldrar) som han vet är opassande. (Denna historien har jag för övrigt inte stängt helt än men det hör till andra inlägg) 

Men ja – sånt som vi föräldrar fostrat våra barn att INTE göra eller säga – det lär de  någon annanstans. Av kompisar. Och tydligen av andra auktoritära personer som ex lärare. 

Det finns inte mycket kvar av min fostran känns det som ibland. Den där råa uppkäftigheten de lever med i skolan tas med hem. Borta är respekten. Där kan de komma hem, slänga skor och jacka i en hög på golvet och tömma sand på golvet. Jag ber de städa upp efter sig och får till svar ”Varför då? Nä. Jag pallar inte”. Sen kan man gräla om läxan, den ska tydligen inte göras. Den blir förbannad, skriker ”jag hatar dig, kärring!!” och kastar något på golvet så det går sönder innan de går in på sitt rum. Ut senare med ett hastigt ”förlåt mamma. Men du, kan jag få min månadspeng och kan du fylla på min telefon!?”

Om jag skulle få för mig att be denne plocka upp det som den kastade på golvet görs det inte utan tunga protester – och nästan med en oförskämd förvåning. Vad fan hände här? När de var mindre så var det inget snack om saken – man plockar upp efter sig.  När ändrades detta? Nuförtiden kastar de saker på golvet hela tiden och plockar inte ens upp efter sig!! Spottar tandkräm i vasken men sköljer inte bort det! Vad fan!?

Mina barn har aldrig fått allt de pekat på. Inga dyra märkeskläder. Inga dyra teknikprylar. De har växt upp som en vanlig medelklasssvenne. Så jag undrar hur fan de blev så bortskämda där de tror att de kan behandla mig och Magnus hursomhelst och sen få bli belönade?! Att de absolut inte ska göra någonting alls men ändå FÅ FÅ & FÅ. 

Jag går inte med på detta. Där drar jag gränsen. Det räcker fantamig nu! 


Vi ger de största barnen månadspeng. Vi fyller på deras mobiler så de har internet, samtal & sms. Vi köper det de behöver och även sånt de inte behöver men vill ha. De får en extra slant då och då. Som de flesta föräldrar. Men ni har väl hört uttrycket om man ger lillfingret? Ja precis – de tar hela handen. Armen. Hela armen. 

Vi hade bra scheman innan på sysslor som föll på barnen. För att de ska LÄRA sig vad som behövs göras i ett hem. För att de ska lära sig att hjälpa till, hjälpas åt.  För att de ska förtjäna sin månadspeng. Det var inte mycket och inte för mycket begärt. Den ena dagen, dammsug ditt eget rum. Den andra dagen, töm diskmaskinen. Den tredje dagen, ta ut sopor. Etc. Detta gjordes oftast under samma tunga protester av framförallt en av ungarna här. Det var ju SÅ jobbigt. Sakta men säkert fallerade schemat, i samband med att rutiner omskakades när det var lov från skolan. Och sakta men säkert har de börjat förvänta sig saker – ta saker för givet och tro att de har RÄTT till massa saker. Sakta men säkert har mitt lillfinger slitits av med hela jävla armen. 

Och sen blir man väl jävligt trött, när man lagat mat hur länge som helst trots alla trots (trots min trötthet, trots min ryggont osv) och man får höra ljudliga suckar och gnäll om ”jag hatar denna maten, det är så äckligt, jag äter inte det!” 
Nähä? GÅ HUNGRIG DÅ DIN BORTSKÄMDA UNGE!! Måste jag verkligen nämna svältande barn i Afrika igen?! 


De SKA ha pengar när de vill. Vi SKA fylla på deras mobil. De SKA ha wi-fi, när de vill & hur mycket de vill. De SKA ha godis på fredagarna. De SKA ha nya skor för att de gamla har ett pyttehål på insidan. Men de vill inte hjälpa till eller göra något alls för det.  Och respektlösheten de kan visa är skrämmande och jag tolererar inte det. Inte en sekund. Deras språk och uppkäftighet – som tonåringar överlag (har jag sagt att jag hatar tonåringar? Det faktum kvarstår) går inte hem här.

Nu jävlar räcker det. 

Nu har jag fått nog av dessa bortskämda ungar. De ska inte få ett skit av oss från och med nu om de inte förtjänar det. De ska lära sig att inte förvänta sig något av någon annan. Att inte ta något eller någon för givet. Inte bara ta, ta och ta. De måste lära sig att UPPSKATTA det de har och det de får och vara TACKSAM för det. De ska fantamig sluta fråga ”får jag..” och börja fråga ”ska jag göra nått?” 

De ska vänja sig och lära sig hur verkliga världen ser ut – man får ingenting gratis. Man jobbar sig till det – man förtjänar och tjänar det. Enkel matematik. Man ger – man får. 


Så när mina barn nu har påsklov kan de fetglömma att de ska sitta och spela spel under tiden jag fixar tvätt, disk, mat, dammsugning osv. De kan fetglömma att Magnus kommer hem efter en lång arbetsdag och fortsätter jobba. De är unga, friska, fullt förmögna att hjälpa till. 

Så vi började måndagen med ett inspirerande tal av matriarken (yours truly). Lite Braveheart känsla över det hela, jag stirrade mordiskt i deras ögon och var superallvarlig. Hade vi varit i en kyrka med gospelkör hade jag hört åtskilliga ”Hallelujah!! Amen!!!” från varenda förälder i församlingen.


 Sen delade jag ut uppgifter. Nu ska de jobba! De ska veta hur mycket vi gör – hur jobbigt det kan vara. Och på detta sätt ska de förtjäna alla privilegier de har – wi-fi, pengar på mobilen, tv, månadspeng osv. Allt sånt som de TROR att de är berättigade. 

”VAAFAAAN!! NÄÄ JAG GÖR INTE DET!! SKAFFA DU BARN FÖR ATT DU SKA HA SLAVAR, ELLER?!” 

Ja, det var respons från en av ungarna. Jag förklarade bestämt men lugnt att det är mitt jobb som förälder att förbereda de inför världen – hur det egentligen ser ut. Att man måste jobba osv. Att de ska förtjäna sina privilegier.  Att de är bortskämda. Ja, allt ni läst här. 

Måndagen skulle de dammtorka alla ytor, alla möbler, alla element. De dammsög hela lägenheten och moppde alla golv. Tömde och fyllde diskmaskinen. Rättvist uppdelat.  Tisdagen dammtorkade de dörrar, dörrkarmar, väggar, golvlister. Skurade alla köksluckor. En av ungarna var uppkäftig och sur och omedgörlig så denne fick skrubba badrum. Är man full av skit kan man gott tvätta bort skiten och med det skrubbades toalettstolen, vasken, kranen & rören torkades av. Diskmaskin tömdes och fylldes och potatis skalades. Idag putsades högglansytor och speglar och kranar. Tvätten viktes, diskmaskinen tömdes & fylldes. Ärende till affären sprangs och potatis skalades. 

Ja ni förstår. Detta är mina barns påsklov. Kan de gå, stå & prata tillräckligt väl för att gnälla och käfta emot så kan de jobba också. Keeron tar efter de äldre syskon och tror att det är okej att man bara slänger saker omkring sig så nu hårdtränas han. ”Plocka upp!” Kaeli har varit den enda som inte gnällt en enda gång utan faktiskt verkar tycka det är roligt och ber om fler uppgifter och gör fler saker på eget initiativ.  Kan det vara så att jag lyckades med åtminstone en utav dem?


Så min plan är att skriva ett nytt schema med sysslor. Denna gången ska den följas – gör den inte det (om de vägrar) så blir det givetvis konsekvenser. Inget wi-fi exempelvis. Avdrag på månadspeng. Och så kommer det förbli tills de verkligen förstår sambandet mellan arbete – privilegier. Likadant med deras attityd & språk. De kommer inte undan. 

Såhär går det till hos oss. Jag curlar inte mina barn, jag fostrar dem. Och jag har alltid varit rättvis & ganska sträng men jag antar att samhället var strängare så jag får se till att jag har större roll i deras  liv. 

Och som vanligt kan ni tycka vad ni vill om saken


Vi måste väl veta vem som kommer på söndagsstek? 

Ja jag har blundat. Jag har blundat hårt och känt distans till allt som hänt i världen. Terrorattackerna i Tyskland, Frankrike, England osv – visst har jag tyckt det är sorgligt men det har inte påverkar mig. Jag har stannat upp en stund men snabbt gått vidare. Men nu kan jag inte det. Nu öppnades mina ögon och jag KÄNNER så mycket sorg!  

Jag vet inte varför jag reagerat som jag gjort efter terrorattacken i fredags. Förmodligen för att det kom så nära. Jag sörjer. Jag sörjer så innerligt. Detta hände mitt land, mitt folk. Vi mellanmjölkslagomsvenskar som lever i en (falsk) trygghet vi bjuder in de som flyr till. ”Kom till Sverige – här är ni trygga, här är ni fria!”

Men ingen är trygg. Ingen är trygg nånstans i världen. Inte ens i vårt glädjerika sköna. 

Jag läste en krönika imorse skriven av Beston Kalefa. Den skrevs innan terrorattacken men den fick mig att fundera. Ni kan läsa den HÄR så att ni vet vad jag pratar om. 

Ja de flydde från sitt land av en anledning – en anledning som för mig, som infödd svensk, känns ovettig om de den tar med. I Sverige vill de vara trygga och fria. I Sverige finns inte sådana livsrestriktioner som i många andra länder. Vi kan älska vem vi vill oavsett kön. Vi kan tillhöra vilken religion vi vill. Vi får klä oss hur vi vill. Det är i alla fall LAGLIGT. I deras  länder kanske de inte får det. I vissa länder är det olagligt och belagt med väldigt omänskligt hårda straff. Och även om det är lagligt här så innebär det inte att alla människor är öppna för det. Jag vill tro och hoppas att vi jobbar på det. Att vi blir mer toleranta och öppna – även för det vi inte  förstår. 

Men det är så det ska vara. Vi SKA får lov att älska vem vi vill. Klä oss hur vi vill. Tillhöra vilken religion vi än vill – utan att bli straffade eller förföljda för det. Den generella tanken hos majoriteten av svensken är just den. 

Så när de kommer till vår gräns – för att fly deras eget land, så får de lämna det vid gränsen. Deras eventuella förakt och hat mot andra entiteter, andra religoner, andra sexuella preferenser, andra klädstilar – får stanna där. Det ska inte tas med in i landet. Om man väljer ett land att fly till får man ta reda på vad som gäller där och i bästa mån anpassa sig. Och vad gäller i Sverige? 

Ja, minns varför ni flyr. Varför ni vill komma till det öppna Sverige vi har och jobbar för. 

Jag menar givetvis inte att de ska släppa sin religion, sin tro – för det får de ha i Sverige. Jag menar inte att de ska släppa sin slöja – för de får lov klä sig som de VILL. Ja, som de själva vill. Om någon däremot TVINGAR någon att bära slöja mot sin vilja – i vårt Sverige, så måste vi bli bättre på att hjälpa de som vill slippa. I Sverige ska ingen tvingas till det. Och detta måste de även veta! Om någon blir tvingad att gifta sig med någon de inte vill och inte kan bryta sig loss så  måste vi ha ett skyddsnät för att hjälpa dem. Det kan inte få lov att förekomma i Sverige. Och det MÅSTE de alla få veta när de flyttar in hos oss. Bredvid SFI (svenska för invandrare) måste de få lära våra seder, lagar och även moraliska värderingar som speglar varje människas rättighet. Varje människas lika värde oavsett tillhörighet. Oavsett religion, oavsett kön, ålder, läggning.  Vi måste visa starkt vad vi tolererar – för att även dem som flyr ska kunna känna sig trygga i Sverige – inte bara i landet och med det svenska folket utan även med varandra också. Att deras omänskliga straff/förföljelse/hedersmord osv stannade vid gränsen. Upphörde rakt av där och då. Och inte längre vara rädda och/eller tvingas till något de inte vill. Inte rädda för oss och inte heller för varandra. 


I ett drömscenario så lär vi känna alla flyktingar och invandrare innan de får sitt välkomstpaket med en miniatyr av Dalahästen, en låda IKEA-köttbullar och trätofflor. I intervjuer med dem så får vi veta deras tro, deras kultur, deras seder, deras åsikter. Vi lär oss urskilja vem som är vem och vem som kan ha en annan agenda än den som uppges. Ett frågeformulär kanske? Kanske hade vi då kunnat eskortera de tillbaka till sitt hemland om de kryssat JA på frågan om de nånsin varit, är eller kommer blir en terrorist och fara för vår nation. 

Men nej. Att stänga gränserna är inte ett svar, det är inget alternativ för att förhindra brott som det vi såg i fredags. Att utvisa alla muslimer är inte heller en lösning. Vi MÅSTE hjälpa människor i nöd.  Men det är vårt ansvar och skyldighet att försöka ta bättre reda på vem som vi bjuder in. Lika mycket som jag måste se till att mina barn är trygga i vårt hem och vem jag bjuder in hit på söndagsstek. För jag har regler i mitt hem som ska följas. Ta av skorna eller stanna ute. Bete dig respektfull i mitt hem eller stanna ute. Och Sverige har väl också regler? 


Jag vill avsluta med att påminna er alla att terrorism inte har någon religion. Det är inte alla muslimers fel för att de råkade ha ett ruttet ägg, lika lite som att norska folket vore alla terrorister efter Beiviks attack. Glöm inte det. 


Sluta nu!! 

VAD FAN HÅLLER NI PÅ MED, MÄNNISKOR!?

SLUTA NU!!

Ni hade inte kunnat göra ett bättre jobb om ni vill förgöra mänskligheten helt. 

Vad fan händer?! 


Terrorn har kommit till Sverige – men vi slutar inte att älska & hjälpa. 

VARNING FÖR STARKA BILDER. 

Mitt stöd, min sorg och all min kärlek till de drabbade i Stockholm och alla dess nära ??Mina kondoleanser till Sverige. Ditt Sverige, mitt Sverige. Vårt fädernesland. Vårt  neutrala mellanmjölksland. Du gamla, du FRIA! 

”Sånt händer aldrig här” tänker en del. ”Vänta bara, snart är det vår tur” tänker många andra. 

Kunde vi förutsatt detta? Kunde vi ha förhindrat det, undrar några. Jag läser och hör många säga att vi skulle stängt gränserna. Vi skulle vänt ryggen till flyktingarna så att vi inte riskerar att bjuda in terror i vårt land. Ja visst – det är ett alternativ. Men tror Ni inte att om någon verkligen vill utföra ett sådant terrordåd i vårt land, att de hade funnit ett eller annat sätt att göra just det ändå, även om vi stängt våra gränser? För det tror jag. 

Det kan hända att vi nu blev drabbade just för att vi har så öppna gränser – för att vi släpper in flyktingar. För vår medmänsklighet, vår omtänksamhet, vår kärlek och vår vilja att hjälpa. Det kanske är just därför, jag vet inte. Så vad vill de vi ska göra i så fall? Vända ryggen åt behövande? Stänga dörren till kvinnor och barn som riskerar att brutalt dö? Ska vi begrava allt som gör oss människor – medmänsklighet, kärlek, omtänksamhet, hjälpsamhet, för att skydda bara oss själva för att det bara är vi som är viktiga?


Säg mig, skulle du verkligen stänga dörren om någon av de på bilderna knackar på din dörr och gråter och bönar om nåd? Om hjälp? Skulle du verkligen det? Majoriteten av er hoppas jag säger självklart nej. Eller vänd på steken, för all del – om det var DITT barn? Ensam, skadad och rädd. Skulle du vilja att folk som kan hjälpa ditt barn stänger dörren?
Och med det sagt – vi kan inte stänga våra gränser för dessa människor som behöver oss. Även om det innebär att terrorister ska hämnas på oss som ger de skydd. Även om det innebär att att de kommer strida för att göra vårt samhälle lika kuvat av rädsla som deras. Men vi måste säga NEJ. 

NEJ vi är inte rädda. NEJ vi kommer inte sluta att hjälpa. 

Sverige som i hela världens ögon varit en av de tryggaste platser har nu drabbats av en terrorattack. Vart ska man nu vända sig? Vart flyr Sverige när detta händer? Ingenstans, hoppas jag. Jag vill gärna tro att vi fortfarande är trygga. Att vi står på oss. Sammanslagna i solidaritet med Tyskland, med Frankrike, med England. Med resten av världen mot terrorism. Som William Wallace sa i Braveheart ”they can take our lives but they can never take our freedom”. Och jag hoppas och väntar på att vi alla, tillsammans och enade – vi drabbade länder och våra grannar – strider tillbaka en gång för alla. 

Att stänga gränserna är inget alternativ och ingen lösning. Någon måste hjälpa folket som behöver det. Det är det enda RÄTTA att göra. Annat vore fegt. 

Och det är med enorm stolthet som jag ser hashtaggen #openstockholm. Mitt i all sorg och förtvivlan och rädsla gjorde svensken precis som man ska – hjälpte. Privatpersoner öppnade sina hem till alla som behövde det. Främlingar. Företag höll sina kontor öppna för husrum för de som inte kunde ta sig hem. Det bjöds på fika, det bjöds på skjuts, det bjöds en soffa att vila på. Svenskarna ringde ner blodcentralen och erbjöd extra hjälp. Och det är så vi ska göra. Alltid, utan omsvep, no questions asked. Det är sådana vi ska vara och det är sånt som gör mig till stolt svensk. Vi hjälper ALLA. Oavsett om det är Greta som behöver hjälp över gatan eller om det är Hussein som igår inte kunde ta sig hem. 


Samtliga som igår och idag och följande dagar på något sätt bidrog/bidrar i all kris; poliser, ambulans & sjukvårdspersonal och privatpersoner som erbjöd bloddonation, husrum eller skjuts – TACK till er. Till var och en. För det stora ni gör men även det lilla. Det är fantastiskt att se ett folk enas tillsammans och stötta och hjälpa. 

Och nu ska jag göra det som vi uppmanas. Fortsätta som vanligt. Jag är inte rädd. Jag är trygg. Nu ska jag steka bröd & ägg, lägga på en ostskiva & ketchup och kalla det frukost. En helt vanlig dag som inte ska missuppfattas som att jag inte bryr mig om vad som händer. För det gör jag. 


När döden knackar på blir man påmind.. RIP.  1

Det verkar som om ryggen är på rätt väg. Det känns i alla fall bättre. Jag ringde min husläkare och vi pratade lite och jag fick bättre tillfällig medicin utskriven. Hon kollade igenom mina svar från magnetröntgen och kom på att jag har dessa låga & buktande diskar som strular så  med största sannolikhet ligger de och tycker på nerver.  Så det tar iallafall udden av det värsta så att jag kan göra det jag måste – bära barn, köra osv. Laga middag. Men det är allt. Vi diskuterade även EDS. Jag har läst läst och läst lite till och pratat med vänner osv och jag vet att jag måste utreda detta mer grundligt.  Vad är då EDS – Ehlers-Danlos syndrom? Ehlers-Danlos syndrom är en grupp ärftliga tillstånd som karaktäriseras av att bindväven har en förändrad struktur, vilket påverkar bl.a. hud, leder, ligament och blodkärl. Det är alltså massvis olika symptom och jag jag uppmärksammats av framförallt vänner och bloggläsare som följt mig genom åren för att många symptom jag har pekar på det. Eds är/kan vara genetisk och jag jag sett några saker hos barnen som gjorde mig fundersam (ex varför Laaitis höfter har en tendens att fastna/klicka och varför Keerons höftled klickade). Även om jag skulle få en diagnos skulle det förmodligen inte förändra någonting mer än att jag vet om det. Att jag har en förklaring på mina bekymmer och kanske då även vad/om det kan handla om, om barnen visar symptom man kan associera. EDS är en väldigt sällsynt diagnos och inte många läkare kan/vill sätta diagnos eftersom de kanske inte kan så mycket i dagsläget. Men information finns att få överallt på nätet.

Meelo är mig veterligen frisk – jag är förkyld. De andra barnen är också friska. Så peppar peppar så håller det i sig. 

På sistone har döden gjort sig påmind i mitt liv. Först fick jag veta att min farbror låg i respirator i Thailand.  Han bodde där. Dagen efter fick jag veta att han dött – Inter blödningar & lunginflammation. Jag har inte haft någon relation till honom sen jag var barn, upp i tonåren sen försvann han. Men han var min favorit och den enda av mina farbröder jag faktist HAFT en relation med. Han var annorlunda från min familj och de andra. Han övningskörde med mig, ställde upp som kontaktperson och backup när jag var en problematisk ungdom som skulle få egen lägenhet. Han köpte startpaket från Ikea till mig med serviser. Ingen av mina andra farbröder har jag knappt ens träffat. Förutom denna farbror, Kalle. Så även om jag inte haft kontakt med honom på flera är så blev jag nedstämd av hans bortgång. Det är en människa jag känt och en gång beundrat och älskat. Så jag tänker tillåta mig själv att sörja honom ändå. 

Nån dag senare fick jag veta att en kille från  mina tonårskretsar gått bort. Nibbe och jag var aldrig vänner. Vi umgicks aldrig. Tror inte ens att vi gillade varandra. Vill snarare minnas att jag tyckte han var ett burdust, otrevligt rövhål (kanske därför vi inte kom överens, det är ju jag med). Men han var i alla fall sjukt smart.  Och han och jag har väldigt många gemensamma vänner – hans syster är en väldigt god vän till mig. Vi träffades mest på fester med våra gemensamma vänner. Han flyttade till USA för länge sen och levde sitt liv där. Och även om detta inte heller är mig någon nära så känns hans död ledsam. Han var ung, alldeles för ung – han råkade ut för en motorcykelolycka och respiratorn fick stängas av efter en kort tid.  Jag vet ju vem han var. Död överlag påverkar. 

Det gör mig påmind om liv och död. Att man inte kan ta något för givet. Det ger upphov till tusen tankar och känslor. Man börjar se sig omkring i sin närmsta krets och uppskatta de vi har i livet och kanske oroa oss för de man inte vill förlora. Jag är en andlig person även om det är något jag sällan visar hur som helst. Jag är inte kristen men jag har min egen tro. Jag tror på något mer. Mer än detta livet. Jag tror på energi. Jag undrar vart Kalle & Nibbe är nu. Har de det bra? Många tankar. 

Ni som följt bloggen länge vet att tarot, kristaller, salvia och annat ”hokus pokus” är min grej. Och jag har de senaste dagarna (av uppenbara förklarliga skäl) börjat söka mer och mer. Meditera. Rena och ladda mina kristaller. Det känns som om någonting drar mig, som en magnet. Som om något viskar inom mig ”det är dags nu”. Jag får rysningar över hela kroppen och blir plötsligt väldigt ledsen och får tårar i ögonen utan anledning. Antar att jag bara tänker alldeles för mycket… jag är nog bara känsligare än vad jag vill tro. Inte alls tuff, alltså. 

Death will do that to ya..