Oct 20, 2014 - missmaddis liv    4 Comments

Från Neuro till Hab!

God förmiddag, blogg.

Ont krut förgås inte så lätt och med den notisen kan vi därmed konstatera min stadigvarande existens.

Livet har sin gilla gång, i lilla radhuset i byn. Jag har lyckats hålla alla barnen vid liv, däremot misslyckas jag stundtals att hålla barnen vid gott humör och nöjda. Det står mig fullständigt klart att jag på något sätt lyckats briljant med att uppfostra otacksamma, bortskämda små minidjävlar. Men det är en annan historia.

Sönerna har börjat på Tae Kwon Do. Ja, de två äldsta i alla fall då Keeron är ganska kass på att springa och hoppa än. Det var främst Phini’s önskan och brorsan fick hänga på. De ska få sina dräkter inom kort är det tänkt. Det är en bra fritidsaktivitet för dem, att ha något att se fram emot och få röra lite extra på sig. Jag önskar ju att de hade kunnat ta till sig disciplinen de erbjuder men när det gäller dessa pojkarna är min förhoppning relativt minimal.

Laaiti och jag har börjat gå till Habiliteringen på BUP istället för Neuropsyk. Tanken är väl att Habiliteringen ska ta över. Jag har nu varit där två gånger, varav en gång med Laaiti (idag). De verkar vara väldigt trevliga där, och verkligen lätta att prata med. Kan bli spännande att se vilket samarbete vi kan tänkas ha. Psykologen, med sitt underbara burriga hår bryter på någon engelska. Min gissning är kvalificerat amerikanska (eftersom Laaiti sa det). Hon gav mig komplimang för de gaddar hon såg första gången och nämnde tatueringar och piercings idag också. Hon gav mig en sneak peek på hennes arm som tydligen är helt gaddad – såna psykologer måste man gilla, ju.
Som ni vet så älskar jag när skenet bedrar.. Hon är tydligen lite badass-undercover! Men ändå väldigt skönt att inte bli dömd direkt på grund av sina tatueringar och piercings! ….
Är det nu jag ska döma henne? Hah! Nä du.. hon verkar vara någon jag hade kunnat bli vän med, had we met during different circumstances.

Annars lever jag väl ett ganska stillsamt liv numera.
Den enda action i mitt liv är när jag blir förbannad, irriterad, besviken på människor som är fullkomligt blåsta i huvudet och inte inser hur RÄTT jag har och hur FEL de själva har, i olika helt oberoende sammanhang utav varandra.

Och med det sagt; jag har inget nytt att förtälja. Just nu.

See you later, suckers!

Oct 5, 2014 - missmaddis liv    33 Comments

Walking dead – inte serien, men jag.

Det var verkligen länge sedan jag bloggade. I ärlighetens namn har jag inte skänkt många tankar åt bloggen.
Ni vet ju att vi flyttade men mycket mer än så vet ni inte.

Såhär är det. Om det kan kallas skov, det jag upplever så är detta ett skov från helvete. Jag har minsann sällan varit så multidrabbad som jag varit den senaste månaden. Det känns som om mitt immunförsvar ligger nere, som om någon har en checklista med åkommor som ska drabba mig. Nej, jag tycker inte synd om mig även om det låter så, jag berättar bara hur det är.

Var ska jag börja..?
När jag färgade håret under graviditeten fick jag sår över hela skalpen. Små röda prickar som kliade utav förbannelse. Trots att jag provade olika märken och mildare toningar så fick jag problem. Jag trodde ju att det var på grund av hormonerna under graviditeten. Men nu senast jag färgade håret blev det likadant igen,m men värre. Mina öron, baksidan av öronen och hela skalpen är nu fulla av rodnad, svullnad och röda som prickar som varit sår och numera ruvor och kliar utav förbannelse. Och med det fick jag en ögoninflammation samtidigt och små röda utslag över knän, ben, armbågar, armar som kliar som fan.

Sen smällde ryggen och den smällde rejält! Jag hade gått nån månad med ryggont, i synnerhet efter flytten men sen small den utav helvete. Jag kunde inte gå, jag kunde fan inte röra mig. Och som vanligt strul med att få tag på vårdcentralen och min läkare och få min medicin utskrivet. Nåja. Jag hade pisseont och var sängliggande. Magnus tog väl hand om mig den helgen och på måndagen fick min mamma avlösa honom och komma hit och hjälpa mig. Jag kunde ju inte gå än mindre lyfta Keeron och byta blöja etc.. De första dagarna kom mamma hit, sen när jag fått min medicin (smärtstillande) så kunde jag i alla fall ta Keeron. Men mina föräldrar tog Kaeli några dagar för att underlätta – jag vill ju inte köra bil när jag tagit starka tabletter. Så de lämnade henne på dagis och hämtade. GULD värt med familj som ställer upp!

Min rygg är inte riktigt bra. Det kan ta tid innan den är okej. Sen har jag ju kvar den andra ständiga värken i fötter, händer, knän etc osv. Och som grädde på moset hittade vi en knuta på halsen. Den är mellan 1,5-2cm stor. Den sitter under, snett bakom örat på sidan. Det är förmodligen bara en svullen lymfkörtel som reaktion på min plötsliga allergi mot kemikalier (hårfärg) men det hör liksom till att man bli en aning nojjig när man får knutor – i synnerhet när pappa hade lymfom (cancer) med en likadan knuta på samma ställe som jag. Om den inte lägger sig så kollar jag upp det. Sen plötsligt märker jag att jag har oförklarliga blåmärken lite här och där, framför allt på benen.. Sen har jag haft feber ovanligt ofta.. eller ja,. feber och feber, förhöjd kroppstemperatur i alla fall.. normalt ligger jag på 36 grader men på sistone har min kroppstemperatur gått uppemot 37,5-37.9 grader och då känner jag mig febrig. Va fan är detta…

Jag har i alla fall fått tid till smärtrehab. Det är en remiss jag tjatat om i flera år, och äntligen har min läkare skrivit och skickat den. Jag ska dit under två dagar och träffa läkare, psykolog, sjukgymnast och lämna prover och svara enkäter igen. Ingen önskar mer än mig att de hittar orsaken till alla mina hundra symptom och kanske vet hur man kan bota/lindra. Ge mig mer energi så jag slipper gå omkring i dvala dygnet runt.

Så är det här. Jag hade kunnat lova att bli bättre på att skriva men jag har varken energi eller ork eller lust att sitta och skriva.. jag mår verkligen sanslöst dåligt och hela min kropp värker.. Jag upptäcker mer eller mindre nya symptom dagligen och börja undra om inte min kropp ger upp helt.

Men jag är oerhört tacksam för den lilla skaran trogna läsare som fortfarande hänger kvar. Om någon alls? Jag har förmodligen mist alla mina läsare med dessa sparsamma uppdateringar.

Vem av er hänger kvar?

Sep 14, 2014 - missmaddis liv    3 Comments

Flytt till radhus, check!

Nu har det onekligen gått ett bra tag sedan jag bloggade, fick jag påpekat utav Jonna. Ni kanske har förstått att jag har haft en del att stå i, nu när jag och Magnus har flyttat vår familj.

Från ena sidan av byn, till den andra. Från en marklägenhet på 3 ROK till ett mysigt radhus på 5 ROK. Vi bytte lägenhet med Lizette’s (min kusin) syster. Det är onekligen en aning krångligare att byta lägenhet än att flytta in i en lägenhet som står tom. Man flyttar ju in och ut samtidigt och flyttstädning efter min standard är att helt glömma. Jag gjorde mitt bästa för att fullfölja vår överenskommelse om att grovstäda kök och badrum i alla fall och dammsuga av det värsta. Städa kan jag i alla fall och jag har ännu inte fått några klagomål av Madeleine som tog över vår lägenhet. Vi tog ju varandras lägenheter i befintligt skick, så de tapetserar/målar de väggar som mina barn ritat på och vi tapetserar/målar över där deras siffror satt i köket efter deras klocka, och några andra väggar. De fick och göra – och det fick vi med. Det kanske till och med blev jämt fördelat med renovering.

Nåja, vi blev inflyttade på lördagen och det gick faktiskt ganska bra. På måndagen kom Ikea med alla möbler vi hade beställt sen var det bara att sätta igång och bygga. Vi började med vår säng innan vi tog oss an pojkarnas. Mamma kom hit de flesta dagarna och satt med Keeron så att vi hade möjlighet att göra det vi skulle – väldigt underlättande! Det tog väl en vecka innan vi började närma oss klara med ihopskruvning och uppackning. Vi har ännu inte haft möjlighet att måla om någonting eftersom det varit en del missförstånd på vägen men dessa hoppas vi reda ut i veckan. Magnus har haft semester 2 veckor efter flytten så han börjar jobba igen imorgon – vilket känns ganska trist, det har varit så mysigt att vara hemma med honom. I synnerhet då jag behövt honom mer än nånsin.

Denna flytten tog nästan knäcken på mig. Jag har en tendens att göra mer än vad min kropp egentligen klarar av. Min hjärna och min kropp samarbetar inte så bra. Jag har fått för mig att jag klarar av mer än vad jag egentligen inte gör så att min värk är nu värre än nånsin och det känns som om det kommer ta evigheter innan jag återhämtat mig. Min rygg är helt sabbad, mina knän, mina händer osv etc. Jag försöker att inte klaga för mycket – för det blir så trist för familjen, men Magnus känner mig så väl att han märker det direkt och har därför tagit extra bra hand om mig och verkligen underlättat här hemma för mig, med både disk och mat och städ och allt däremellan. Han är min riddare!

Än så länge trivs vi i lägenheten. Pojkarna tycker om att ha varsitt eget rum – dessa med helt nya möbler. Vårt sovrum börjar bli riktigt ombonat och mysigt och det är utan tvekan en känsla av lyx att få sova i ett sovrum – i en säng, nu när vi det sista 1,5 året eller så har sovit i en hård bäddsoffa. Vilket varit sämst för min trasiga kropp (för att inte nämna graviditeten med foglossning).

Nu ska jag komma in i och hitta rutiner. Flytten är avklarad och alla barnen har börjat skola och dagis med nya scheman. Vem lämnar och vem hämtar och när? Kaeli får bara vara på dagis 15h i veckan nu när jag är föräldraledig vilket är enormt trist för henne som saknar dagis. Hon är ju enormt aktiv och jag har redan lagt tanken om att lyckas underhålla henne på hyllan. Det, mina vänner, är ett projekt för sig.

Men själva radhuslivet, känns vuxet. Vi bor i radhus med 5 barn, är vi vuxna nu? Får vi några poäng eller någon bonus på det?

Bilder förmodar jag att några utav er vill ha, men jag tänkte ge er något än bättre – en vidorundtur av lägenheten, men först när den är klar med ommålning.

Det kommer! Tills dess; Ciao!

Aug 12, 2014 - missmaddis liv    2 Comments

Vi gjorde IKEA!

Godkväll, trogna skara läsare!
Hos oss råder en relativt hälsosam dos av flyttstress och kaos. Lådor har blivit packade, adressändringen är fixad med tillhörande eftersändning och skåpbilen bokad. Magnus har en kollega/vän som hjälper till att bära och vi har en granne några hus bort som erbjöd sig att hjälpa till. Tur det för att det behövs. Det verkar tyvärr inte vara så många som kan hjälpa till. Några andra vänner skulle kolla sina scheman och jag hoppas de kan – ju fler desto snabbare.
Vår längtan är ENORM!

Magnus och jag körde till IKEA i helgen. Vi skulle köpa fler flyttlådor och provligga sängarna vi valt ut på nätet. Vi hade redan gjort en inköpslista i IKEA appen som vi hade med oss. Så vi gick runt där i lugn och ro och det var så mysigt! Vi kom fram till sängavdelningen och blev tillfrågade om vi behövde hjälp av en expedit så jag ställde några frågor och fick provligga olika alternativ. Hon berättade att sängar blir mjukare med tiden så vi kanske inte skulle välja den mjukaste de har (vilket vi hade eftersom vi vill ha en väldigt mjuk säng) utan en medelmjuk. Så den fick vi prova med den bäddmadrassen vi valt ut (tryckavlastande memoryskum) och det var himmelriket. De madrasserna kostade förvisso 800:- extra styck men det kunde det lätt vara värt. Så jag frågade om vi kunde lägga en beställning hos henne och få det levererat på ett visst datum. Hon började knappa in i datorn och jag undrade om hon kunde lägga in andra grejor också.. Som sagt, vi hade en hel inköpslista. En stund senare var ordern utskriven och i handen. Vi kollade runt lite till, fikade och gick sen till kassan och betalade nästan 15000 kronor och åkte hem tomhänta. Vi glömde helt bort flyttlådorna haha.
Aldrig någonsin har vi varit så nöjda med att betala en sådan stor summa och åka hem tomhänta! Vi kommer få det så fint! I vår beställning ligger bland annat vår sängstomme med förvaring plus tillhörande huvudgavel med förvaring, 2 bottnar (90×200), en 180 bäddmadrass, en byrå, säng + bäddmadrass, ben, huvudgavel, skrivbord till Phini, loftsäng med skrivbord/arbetsskiva, hurts till Laaiti, vars 2 kuddar och 1 täcke till killarna.

Man kan tro att det är allt vi behöver men det finns fler grejor vi måste fixa. Vi vill måla om/tapetsera också så det ska köpas allt som behövs till det. Min pappa är ju målare så arbetskraften blir billig! Tur det, för denna historien är allt annat än billig. Nya hyran ligger på runt 11.500 kronor, sen el på det.
Jag fick ju en retroaktiv utbetalning från Försäkringskassan sist, min försenade föräldrapenning som möjliggjorde att jag kunde bidra med 10.000 till IKEA, Magnus la lika mycket. Men det lät bli svårt att slå det..

Min vän Nina har bidragit med en stor bokhylla som ska agera en form av rumsavdelare i flickornas rum hade vi tänkt.

Förutom allt det så är merparten av familjen sjuk. Det hostas, snörvlas och slemmas. Vi är förkylda. men det är väl överkomligt.

Och för att uppdatera om övrig hälsa kan jag meddela att min läkare äntligen skickat iväg remissen till Smärtkliniken som jag bad om för nått år sedan. Hon har även skrivit ut en antidepressiv medicin som heter Cymbalta som har visat sig ha god verkan vid värk som jag ska prova. Vi hoppas på framgång. Det är tröttsamt att leva med värk dygnet runt.

Hah! Och vet ni vad!
Stod bland hårfärgen på City Gross för några dagar sen. Innan jag visste ordet av hade jag plockat på mig en håravfärgning och en blek. Två håravfärgningar senare och två blek så har jag nu gult och orange hår. Jag hade ingen plan alls! Jag vet inte om jag ska ha ljust hår, rött, brunt eller vad.. Däremot ska jag till frissan på lördag och klippa av allt! Ja, det i nacken i alla fall. Förvånade? Nä, inte jag heller… Haha.

IMG_3200.JPG
Fotograf: Kaeli. Med filter.
Kan lika bra slänga upp nån bild när jag ändå håller på!

IMG_1104.JPG
Lillkillen börjar bli stor!

IMG_3185.JPG

IMG_3188.JPG

IMG_3196.JPG

Alltså, det håret Kaeli! Mammas stolthet. Tänk att jag kan massakera och brutalmörda mitt eget hår men hennes behandlar jag som om det vore värt sin längd i guld.

Och kvällens inlägg avslutar jag med ett tack till Magnus ex som lämnade en kommentar i bloggen. Av nån anledning blev jag inte förvånad, det är inte första gången en pojkväns ex kommenterar min blogg haha.
Magnus har ju berättat allt för mig om sitt tidigare liv så jag blev inte förvånad att läsa vilket svin han faktiskt varit – och det gör mig väl glad att jag kan få återberätta om vilken underbar människa han är idag. Hon ville förbli anonym men Magnus visste givetvis vem det var. Det känns som om vi talar om två helt olika människor – jag har inte sett den sidan hon beskriver och hon har kanske aldrig sett denna sidan jag ser varje dag då han dyrkar mig och familjen.
Men tack för kommentaren!

Och med det sagt – Godnatt!

Om detta är en dröm; väck mig inte!

Jag kunde ju aldrig ana. Jag hade inte en susning. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig just hur bra det kunde bli och hur bra jag kunde ha det.
Så fel jag hade! Du milde, så fel jag hade. Om jag bara hade vetat hur framtiden skulle te sig – hade jag gjort annorlunda?
Jag vet inte.
Jag vill gärna tro att alla händelser har lett mig, oss – hit. Just här.

Man lär sig ständigt genom livets resa. Man lär känna sig själv om och om igen, om man bara tillåter sig att växa och dra lärdom och inse att man kan förändras, man ångra sig, man kan få ändra åsikt – att det inte behöver vara något dåligt. En andra chans. Nytt perspektiv.
Men mest av allt har jag vunnit allt genom att lägga min stridsutrustning åt sidan. Genom att riva mina murar, öppna upp mitt innersta väsen, bjuda in och hoppas av allt jag förmår att jag inte blir mördad. En andra chans. Och jag hade en sådan enorm tur, som lät den rätte komma in.

Ni hänger säkert inte med. Låt mig ta er tillbaka… Till 2012. Inte så länge sedan men det känns som en mindre livstid. När jag träffade Magnus. Vi blev kära och tillsammans.
Mitt liv blev ganska snabbt uppochner. Jag blev sjuk och många olyckliga händelser i mitt liv gjorde mitt liv ganska övermäktigt. Jag valde att avbryta med Magnus. Jag tyckte inte att det fanns någon passion mellan oss. Vi grälade aldrig. Han var min bästa vän. Det var alltså motsatsen till allt jag känner till när det gäller förhållanden. Det kändes så fel! Det var ju inte så ett riktigt förhållande skulle vara – väl? För det hade inte jag lärt mig. Och efter en blandad kompott av tankar och känslor gjorde jag valet att avsluta vår relation. Jag höll ändå kontakt med honom. Jag kunde nog inte riktigt släppa taget om honom trots att jag gjort slut. Han var helt förkrossad, har jag fått återberättat. Inte hade väl jag en susning om att jag betydde så mycket för honom..

IMG_3119.JPG
Exakt så var det, som bilden säger.
Sen träffades vi igen. Jag försökte förklara allt men jag förstod knappt själv. Men på något sätt fann vi varandra igen och ville ge ett förhållande en chans till.

Och jag har fått tänka om, faktiskt. Jag har helt missuppfattat det här med förhållanden, tills jag träffade Magnus. Jag har helt missuppfattat vad passion och själsfränder egentligen är – och vad det kan vara.
Magnus har helt enkelt omskolat mig – bara genom att vara en bra man och att älska mig för den jag är – men framförallt, den enorma respekten och lojaliteten han har mot mig som han får minst lika mycket utav åter.

Om någon hade sagt till mig för några år sedan att man kan ha ett förhållande utan att gräla så hade jag varit först att opponera. Det går väl ändå inte – alla par grälar och det är sunt! … säger man.
Nu när jag har levt med Magnus kan jag inte riktigt hålla med. Vi har fortfarande inte grälat med varandra, omkring 2,5 år senare. Möjligtvis varit småsura i någon enstaka minut men aldrig grälat eller bråkat. Han är den enda mannen jag haft i mitt liv som aldrig kallat mig något elakt, tagit tag i mig eller ens höjt rösten åt mig. Kan hända att vi grälar nån gång i framtiden, vem vet.. men just nu känns det långsökt.
Vi kommer överens om det mesta, nästan allt. Vi ser exakt likadant på familjelivet, barnuppfostran, ekonomin, prioriteringar. Vi visar vår kärlek varenda timme, varenda dag och det fungerar för oss. Vi är bägge två kräftor och stjärntecknet personifierat. Han är en klängapa och det är jag med så det funkar för oss – vi är perfekta för varandra.
Han uppskattar min gammaldags sida – att jag tycker om och vill laga middag, sitta runt bordet med familjen och äta, baka kakor och bröd. Att jag pysslar om familjen. Han gör detsamma. Han brister måhända i köket med sina kulinariska ofärdigheter men makaroner och korv till barnen kan han fixa! Han tar så väl hand om alla i familjen – jag har aldrig fått möjligheten att få uppleva en sådan närvarande pappa till mina barn.

Och jag älskar hur han skiner upp när vi pratar om alla barnen som våra barn. Inte mina och dina utan våra. Han nämnde för inte så länge sedan att han faktiskt vill adoptera mina tre. Så att de blir hans lika mycket.
Han engagerar sig i allt som rör alla barnen, lika mycket. Han borstar tänderna på Kaeli och ger henne godnattpussar, precis som han gör med sitt eget barn. Han ger gåvor till alla barnen lika mycket och tillrättarvisar, precis som en pappa ska. Vi gör ingen skillnad – inte han heller.

Jag har i många år sagt att det finns inget som heter styvpappa eller bonuspappa. Det är mammas/pappas pojkvän/flickvän. Vill minnas att jag hade en diskussion om saken med grannen som kallade sig bonuspappa till pojken i hemmet. Men jag förbehåller mig rätten till att ångra mig. För det vore rent ut sagt kränkande att degradera Magnus till att bara vara mammas pojkvän när han fullt ut tagit rollen som pappa till barnen som inte är hans biologiska. De har blivit hans. Kanske inte via blodsband eller ens på pappret men hemma hos oss är han alla barnens pappa och säger sig älska det. När han pratar om familjen med kollegor och vänner så säger han utan omsvep “Våra 5 barn” och tar stolthet i det.
Och som mamma är jag utom mig av lycka och tacksamhet för det!

Och vi VILL faktiskt vara med varandra 24/7. Vi vill umgås. Vi vill göra allt tillsammans. Han är min bästa vän. Han gör mig glad och lugn och lycklig bara genom att vara i närheten, han är som medicin för själen och jag vill inte vara utan honom. Han får mig att känna mig så ofantligt älskad och vacker. Han ger mig komplimanger varje dag oavsett hur jag ser ut eller vad jag gör. Han bedyrar sin enorma kärlek dagligen. Han är förstående för det faktum att jag inte är vid mitt fulla potential i livet just nu med all värk och den fysiska hälsan som fallerar men han finns där för mig och vill göra allt han kan för att underlätta för mig. Han har inga problem med att jobba en hel dag för att komma hem och fixa disken, tvätten, städa om det så behövs. Och han gnäller inte om saken, han suckar inte ens. Varje dag frågar han mig “Vill du ha nått, ska jag göra nått för dig?”. Han vill så gärna ta hand om mig, hämta dricka eller mat, plocka undan etc..

Han ÄR den perfekta mannen i alla ordalag. Utan omsvep – perfekt. Det finns inte ett ont ord att säga om Magnus och jag har aldrig skådat dess like, han är magnifik och jag skrattar mig lycklig att det är just MIG han valt att vara med och leva med. Hur i helvete lyckades JAG landa denna mannen..? Hur?! Jag vågar knappt ifrågasätta det.

Han är min “…and they lived happily ever after” – slut.
Såvida han inte helt plötsligt en dag vaknar och har plötsligt transformerats till en hustrumisshandlande otrogen lögnare så är han utan minsta tvekan MIN och bara min tills dagen jag slutar andas. Jag kan inte se någon annan anledning till varför jag skulle släppa taget om honom annars.

Aldrig någonsin har någon älskat mig så mycket.
Aldrig någonsin har JAG älskat någon så tillitsfullt och säkert.
Magnus är den enda mannen jag varit i förhållande med som inte besudlas av misstänksamhet. Han ger mig aldrig anledning. Vår kärlek är så stark och så trygg och jag undrar om jag någonsin kommer att kunna leva utan honom.. Han är hela mitt liv. Han är mitt allt.

Jag skulle kunna sitta här och bedyra denna kärleken i hundra år men jag utgår från att ni förstår nu.

Vårt recept för ett framgångsrikt perfekt förhållande;
- Respekt
- Lojalitet
- Kärlek
- Ärlighet
- Öppenhet
- Vänskap
- Förståelse

I vilken ordning ni helst själva behagar. Att lyssna på varandras önskemål och behov och svara därefter.

Om detta är en dröm – väck mig INTE!
Tänk att jag hamnade här efter allt jag genomlidit. Snart flyttar jag och min älskade till ett radhus med våra fem barn och jag får min svenssonidyll besannad, som jag drömt om så länge. Allt tack vare Magnus.

Snälla, snälla, snälla… väck mig inte!!!

Pages:1234567...530»