Nu har min kreativa son bidragit med det första julpyntet! När jag lämnade honom på dagis i morse sa fröken att jag kunde ta med mig ljus staken som Phini hade gjort. Då kom jag att tänka på, och förstod vad Phini menat i morse när han sa att han hade glömt sin ljus stake. Jag vet inte om det bara är jag eller om alla mammor längtar tills dagen då barnen börjar göra massa saker på dagis som man tar med sig hem.Jag kan inte minnas att min mamma har sparat någonting alls från min barndom. Det finns inte ens fotografier eller skolkataloger sen jag växte upp och det har jag saknat. Om jag hade dött idag finns det inte mycket som vittnar om att jag ens haft en barndom. Mitt efterlämnande blir mitt hem och mina barn men inte mycket av egna konkreta minnen och det sörjer jag lite, jag som är en sådan nostagiskt och sentimental person. Med andra ord så började mitt liv när jag blev morsa, då började jag ta ordentliga foton som jag sparade och satte in i fotoalbum.. men jag undrar om jag inte har ett och annat foto innan dess.. det får jag leta reda på.
Det som fanns, som jag minns, var två till fyra förstoringar av skolfoton som jag i ren ilska rev i sönder när jag var i 12 års åldern, när jag var arg på min pappa. Jag trodde att jag straffade honom men nu i efterhand vet jag att jag bet mig själv i tån.

Så jag har bestämt mig att jag ska spara så mycket jag kan av barnens kreationer och foton som de kan få ta del av när de själva blir vuxna. Om inget annat så kommer nog deras framtida flickvänner uppskatta en kopp kaffe med svärmor och pinsamma foton av sin pojkvän.

Är det bara mina föräldrar som var lite kassa på det eller tillhör det den generationen? Hur mycket är sparat sedan du växte upp?

Jag: “Vad vill du ha i present, Phini?”
Phini: “Öhhhm.. ett BLÅTT paket!”
Jag: “Jo, men vad vill du ha I det, då?”
Phini: “Öhhhm.. bara.. ett BLÅTT paket!”
Min son ställer inte stora krav, inte. Mormor införskaffade dammsugaren som han ville ha och har även köpt blått presentpapper och slagit in hans present med.
Jag har faktiskt haft det jobbigt med att komma på vad fan jag ska köpa till min son i present. Cykeln, som ni alla vet, ligger på IS. Det får bli varsin cykel till pojkarna när våren kommer, de kommer ha mer kul med det då.

De flesta kvällar brukar jag plocka fram min gitarr och sätta mig på golvet i barnens rum och spela för dem. Tillsammans sjunger vi “Vyssan Lull” till gitarrens lugna melodi. Phini visar mycket intresse där han sitter med benen i kors framför mig, sjunger med så gott han kan och spelar på sin egen luftgitarr. Så jag tänkte att han skulle nog uppskatta en egen gitarr. Naturligtvis vill jag främja kreativitet och musikalitet hos mina barn. Både Phini och Laaiti älskar att dansa och sjunga och det tänker jag fortsättningsvis uppmuntra. Så min terori, när jag idag köpte en aukustisk gitarr för barn var att han förhoppningsvis en dag blir en världsberömd artist som sjunger sånger om hur han älskar sin mamma som alltid funnits där för honom genom livets alla skeden och blir stenrik och bidrar till mammas (undertecknad) boende på ett 5-stjärnigt gruppboende för senildementa kärringar. Gitarren jag valde är ganska enkel. Den har nylonsträngar, som inte gör lika ont på nybörjar fingrar och är liten och behändig och jag tror den är utomordentlig som första gitarr. Jag passade på att köpa ett munspel med, som han kan variera med om han får ont i fingrarna. Om inget annat kanske han slutar tjata och gnälla en stund med den i truten. Älskade unge <3

Jag hade gärna velat göra en häftig tårta åt honom med antingen spindelmannen eller en döskalle men just som jag hade hittat RÄTT ställe att införskaffa det jag behöver insåg jag att min tid är knapp. Jag får helt enkelt göra vad jag kan med det som kan införskaffas på ICA. Där kan jag i alla fall hitta rosa och grön marsipan.. så det kanske kan bli en shrek tårta.. eller kanske inte. Eller en grön princesstårta med en rosa döskalle.. eller nej fan.. Jag vet inte. Babbi kom med tips om ORM tårta man kan göra. Värt att tänka på. Får se vad det blir.

När jag surfade runt om tårtor kom jag över en tjejs blogg som gör tårtor. Nej, bloggen gör naturligtvis inte tårtor, men tjejen gör. Såvitt jag förstått är hon inte “tårtmakare” till yrkes – men hennes tårtor imponerade på mig som fan. Hon BORDE jobba med det. Der är TALANG och det är KREATIVITET om något. Hon inspirerade mig så pass att jag faktiskt mailade henne om råd då det gäller tårtor, i synnerhet döskalle tårtor som hon själv gjort fenomenla exemplar på. Hon var enormt tillmötesgående och hjälpsam. Tipsade mig om hemsida/webshop med allt jag kan behöva och gav mig till och med utförliga  recept på  delikata fyllningar. Jag uppskattar hennes hjälpsamhet. Jag stöter dessvärre ofta på människor som är giriga med kunskap och kostnadsfri hjälp så människor som ställer upp för andra utan en tvekan gör mig varm och ger mig hopp om mänskligheten. Jag vill gärna tipsa er om hennes blogg och mästerverk.
Tjejen heter Sara och är en 23årig mamma till en liten Delia, och gift med Daniel. Tårtmakeriet är en hobby.
Saras tårtblogg: klicka här.
Saras andra blogg: klicka här.
Och just döskalletårtan som jag ger 5p av 5 möjliga hittar ni här.

Hon har inspirerat mig såpass att jag funderar på om detta inte kan bli en kommande hobby för mig, att börja göra tårtor. Jag har ju faktiskt en kreativ, skapande ådra, jag är för fan KRÄFTA! Så jag tänkte se mig omkring och införskaffa det jag behöver och faktiskt börja med att göra tårtor & cupcakes. Vad tror ni om det!?

Det är ungefär som när man faller för grupptrycket – alla andra gör det. Ungefär som de flesta knarkare börjar. Man ser sina vänner röka marijuana. De behöver nödvändigtvis inte stoppa jointen i munnen på dig för att du ska falla för frestelsen. Det finns överallt, hela rummet fylls av en nyfikenhet och en längtan som växer till ett begär. Alla gör det.. man kan ju inte vara den enda som inte..
Sen leder en sak till en annan. Man vill testa något annat, något mer. Man gör mer och mer, sen är man fast och önskar att det ruset aldrig tar slut.

Så var det för mig nu. Jag föll för frestelsen. Jag kunde inte stoppa mig själv.

Blir du nyfiken nu? Svaret kommer om någon dag. Håll ut.

 Igår fick jag ett mail från en frilansjounalist som gör ett reportage för Vi Föräldrar. Hon undrade om hon kunde få intervjua mig om köp i samband med att man får barn. Naturligtvis ställde jag upp. Jag tycker det är kul att bli intervjuad, särskilt som det är ämnen som ligger mig varmt om hjärtat av olika anledningar. Hon skulle intervjua olika familjer och jag antar att jag hamnar i kategorin “Ensamstående mamma”.
Idag ringde hon mig och vi pratade över telefon. Hon ställde frågor och jag svarade så gott jag kunde. Det slog mig att jag inte ens reflekterat över sådana saker som hon undrade om och jag kände att jag egentligen inte hade några direkta svar att ge henne. När man i efterhand tänker igenom i lugn och ro dyker det upp en massa “Shit, jag skulle ju nämnt DET” – grejor.

Hon var väldigt trevlig att prata med och hela samtalet var avslappnat. Innan vi sa hejdå så var jag tvungen att fråga henne var hon hittade mig..? Jag blev varken chockad eller förvånad när hon sa att hon hittat min blogg på nätet.  Hon sa något i stil med att när hon sett min blogg/läst hade hon tänkt “Gud vilken häftig tjej, henne vill jag intervjua”.

Där ser ni, min blogg är bra för både det ena än det andra!

Det är inte sällan det händer att mina gamla vänner, nya vänner och bekantskaper frågar mig om barnens pappa. Om han har hört av sig, om han träffat barnen och så vidare. Jag har ju alltid samma svar: Nej. Han har inte hört av sig. Han har inte sett dem sedan maj i år och han kommer inte göra det iheller. Han har inte kontaktat dem heller. Som om de inte existerar.

Och när jag vid vissa tillfällen pratat med vänner/bekanta om honom så undrar de nyfiket vem han är. Och de som bor i trakterna undrar om de kanske till och med har sett honom någonstans. Och med det sagt så har jag visat vem han är. Jag har inte ett enda fotografi av honom här hemma hos oss så på det viset kan jag inte visa vem han är. Men han är ju väldigt aktiv på internet och finns faktiskt i gömmorna nästan överallt. Det har han tid med, kan ni tro. Så på helgon.net där han är medlem, har jag visat några av mina vänner ansiktet av Judas. Det såg han i sin besökslogg, att missmaddis varit på hans presentation.
Han har inte kontaktat barnen – Han har inte kontaktat mig om barnen heller. Men tro fan att han kunde kommentera mina visiter på hans presentation. Skäms han inte? Att han har mage…! När han inte har kontaktat sina barn på över ett halvår, så har han vett att skriva till MIG på helgon.. som ingenting? Jag skäms som en hund att jag varit tillsammans med en sådan IQbefriad, empati/sympatifattig människa. SKAM!

 

Barnen då?

Idag när jag öppnade min postbox såg jag ett rött paket. jag fyller inte år och julafton är inte riktigt här ännu. Jag såg ingen avsändaradress men det var ganska givet vem det varifrån ändå – jag hade mina aningar och mina ledtrådar var dessa:
1 – Det finns bara en person som skickar spontana presenter helt appropå.
2 – Det finns bara en person som alltid lyckas glömma ett “s” i min adress.
Jag kom upp i lägenheten och öppnade paketet och läste igenom lappen som fanns däri, även den utan avsändare men jag kände igen handstilen som blev min ledtråd 3.
Jag öppnade paktetet och såg ett litet glittande äpple! Jag blev glad av omtanken och tänkte att hon ville nog sprida lite julstämning hemma hos mig. Jag satte mig vid msn & knackade på hos Babbi, förklarade presenten, ledtrådarna sen fnissade vi och jag tackade henne så hjärtligt. Hon sa att hon tyckt det var en passande present för att snöflingor har liksom blivit vår grej. Öh, snöflingor? Vad, när, hur? Är hon förvirrad? Titta på dessa bilderna här under och berätta för mig var FAN ni ser snöflingor?

 

Jag svarade inte mycket på hennes kommentar om snöflinga. Jag tänkte, att hon kanske skickat fler presenter och förvillat sig om vad hon skickade till vem och jag ville inte göra bort henne..? Sen får jag väl erkänna att jag inte ville göra bort mig själv iheller som inte fattade vad fan hon yrade om.. snöflingor.

När vi pratade lite senare så frågade hon mig om jag hade provat armbandet. Armbandet? Vilket armband, nu började hon igen, YRA. Jag sprang ut i köket där jag hade mitt fina juläpple och tittade på det en gång till.. och ryckte lite i det och sedär, det ÖPPNADES. Det var ungefär samma känsla som barn får när man ger dem ett kinderägg. Tre överraskningar i en! Woohoo! Inuti detta juläpple låg ett armband med snöflingor. Jag blev glad en gång till, tog med det till datorn och satte på det under tiden som Babbi suttit och garvat åt mig och min blonda IQ-nivå.

Och varför snöflingor blivit vår grej? Jo, Babbi och jag jobbar bägge två mycket i Photoshop. Vi trixar med grafik och fibblar med design. Vi delar med oss av nya saker vi lär oss och ger varandra tips & smakråd. Nu i juletid och vintertid har grafiken regerat kring årstidens tema med snö, tomtar, stjärnor, snögubbar med mera och både jag och Babbi älskar snö & snöflingor. Det blev vår grej en kväll när vi jämförde, tittade på och delade med oss till varandra.

Åter igen. Tack för äpplet Babbi, men tack för armbandet med snöflingor med. Jag blev enormt glad för denna spontana present och det kommer alltid påminna mig om min vän uppifrån norr. Jag älskar Dig, Babbi!

Det som är charmen med kidz är att allting är så enkelt. De gör det inte svårare än vad det egentligen är. De är lyckligt omedvetna och med det sagt vill jag vara barn igen.
I små barns värld finns inte svält, krig eller fattigdom. När någonting här hemma tar slut är Phini förbannat snabb med att säga “Mamma, vi köper nytt”. Phini vet att man kan köpa ALLT på ICA. Just precis ALLT.
Jag har bestämt mig från början att jag ska lära de redan nu värdet av pengar och var man får pengar från och att man kan inte köpa någonting om man inte har pengar. En upprepad konversation om pengar hemma hos oss kommer i olika former. Här följer den senaste diskussion:

Phini: Mamma, ta på dina vantar!
Jag: Phini, jag har inga vantar.
Phini (suckandes): Mamma, JAG ska köpa vantar till dig.
Jag: Du har inga pengar. Hur ska du då köpa vantar till mig?
Phini (suckandes högre): Men mamma, jag ska JOBBA, då får jag pengar och ska köpa vantar till dig!

När Phini började med denna “mamma köp, mamma köp” fasen tyckte jag att jag kunde gott lära honom var pengar kommer ifrån. Att man måste jobba för att få pengar. När man sen har pengar kan man köpa saker. Över min döda kropp att de blir arbetsskygga slackers som lever på samhället och tär – de ska lära sig vikten av hårt arbete och förhoppningsvis få välbetalda yrken så att de kan försörja deras underbara morsa när den tiden kommer. Yea right, drömma går ju.

Nu närmar sig hans födelsedag. Han blir FYRA år gammal nu på lördag den 1 december. Jag hade planerat att boka in något lekland men av olika anledningar blir det inte av. Så jag tänkte ha kalas här hemma. Det mest tragiska av detta är att de flesta barnen som blivit bjudna har tackat nej. Så det blir ett väldigt litet kalas men jag gottgör med extra kärlek och en extra god tårta.
För någon vecka sedan satt vi en lördagsmorgon i soffan, pojkarna och jag. Pojakrna åt sin frukost ochg jag drack en kopp kaffe. På morgnarna riktas reklamen till barn – på gott och ont. Allt som Phini såg skulle han ha. Han skulle ha den där spindelmannenmakapären som skjuter nät, han skulle ha transformers och han skulle ha nån jävla docka som pissar ner sig. Vad ska han med allt till? Men det fanns faktiskt en grej som han ville ha som jag tänkte främja och bejaka. Han såg reklam på en dammsugare till barn och den ville han ha..! Av alla saker han hade sett den morgonen på TV var det just dammsugaren som han pratade om hela dagen och jag tycker faktiskt det är en bra leksak! Inte bara för att Phini vill ha den utan även för att jag tycker det är bra att uppmuntra städning! Om han får in vanan nu att dammsuga så blir det kanske lättare att hjälpa till hemma när han blir lite äldre. Så den dammsugaren var given – den ska han ha! Den ska jag köpa!

… trodde jag. Tills min mamma ringde idag för att berätta att hon köpt Phini’s present idag. Dammsugaren. $%?@!$! Fan också.. jag vill ju inte köpa en docka som pissar ner sig.
Så det får bära av till BR Leksaker och hitta någonting annat. Min originella tanke var i och för sig en cykel men min son fyller år på fel årstid för en cykel. Jag försöker tänka logiskt och ser för min näthinna hur min son ska ut och cykla i december när det är frost, snö och is på marken - hur kan trillar och bryter armar och ben. Hur jag då får stanna hemma från mitt deltisjobb och förlora massa pengar och kommer undra hur fan vi ska betala hyran. Hur jag inte klarar av att betala hyran, blir vräkta och hemlösa. Hur socialen kommer ta pojkarna ifrån mig och jag tappar fotfästet om verkligheten och börjar supa, blir alkis och mister jobbet med. Och när jag ser bilden framför mig av en nersupad missmaddis som tigger pengar i centrala malmö genom att strip tease dansa på gågatan, med utväxta dreads och hängsilikonpattar för gamla gubbar då drar jag gränsen. Nej, ungen får ingen cykel i december.

Jag googlade missmaddis. Där fanns mycket kul & intressant. Tack till alla som länkar till mig och nämner mig och min blogg. Det var intressant att se vem som länkat till mig och vem som rekommenderat mig, hänvisat till mig, vilka topplistor jag ligger på, hur jag är rankad.

 Tack till Er – Fortsätt att uppskatta mig!

Jag har en del livsfilosofier. Jag har spekulerat kring det mesta och kommit fram till vad jag anser vara rätt i livet och jag tänkte dela med mig om några av mina tankegångar. Idag, kära barn, ska vi prata om VAL och våra VALMÖJLIGHETER.

Alla har vi val – Vi är vår egen lyckas smed.
Jo jag anser att alla har vi val här i livet och det är det som formar oss som personer och formar vår framtid. Det är alldeles för lätt att börja meningar med “men” och skylla ifrån sig på andra och annat. Men i slutändan bollar det tillbaka till en själv. Ett “men” reder inga problem.
Visst finns det saker som händer och personer som händer som man inte kan välja, men i varje situation finns det valmöjligheter. Exempel på hur jag själv nyttjar min tes;
- Jag valde inte att bli förgripen utan jag valde vad jag skulle göra med de erfarenheterna som ni alla vet. Jag valde att inte leva resten av mitt liv med skam och depression, jag valde att se det ur andra ögon.
- Jag valde inte att bli fet, tro mig, utan jag valde vad jag skulle göra åt det.
- Jag valde inte att bli illa behandlad av äkta män utan jag valde att således korrigera mina misstag.
- Jag valde inte att bli ensamstående mamma utan jag valde vad jag skulle göra åt min nya situation och kom att lära att det faktiskt var mycket bättre än jag kunde tro.
- Jag valde inte att bli mobbad under hela min skoltid heller utan ta mig fan om jag inte kunde välja vad jag skulle göra åt det.
Listan kan göras lång men jag hoppas att du förstår vad jag menar.

Andra människors val som påverkar oss i framtiden.
Ibland, som nämnt, är det faktiskt andra människor som gör val åt dig. Vi känner igen det från vår barndom och våra tonår när vi inte hade ett skit att säga till om. Även in på det vuxna livet hamnar vi i situationer där någon annan gör val åt dig. Mina föräldrar gjorde valet att flytta runt som zigenare. Jag tror jag bodde i 25-30 olika lägenheter fram tills dess att jag flyttade hemifrån och i 9 olika skolor under min obligatoriska grundskolgång. Det kan jag tycka var dåliga val. Deras val – som faktiskt påverkade mig och min framtid. Det enda jag kan göra åt det valet är det som jag gör idag – motsatsen till vad mina föräldrar gjorde (vi flyttar inte lika ofta?). Varför? För att jag inte tyckte det är ett stabilt leverne för barn och vill således inte att mina egna barn ska växa upp så. Där har vi mitt val – hur jag väljer att hantera den erfarenheten.
Mitt ex gjorde valet (mig, tjänsten) att lämna familjen och det, i allra högsta grad påverkade inte bara min framtid utan även barnens. Jag tycker han gjorde ett bra val och förmodligen det ENDA rätta valet han någonsin gjort. Nu kan jag fokusera på att uppfostra två starka, principfasta män med hög moral, vilket jag förmodligen aldrig hade kunnat med deras pappa i vår närvaro.

Du ser, det handlar lite om ett annat synsätt. Hur man väljer att se saker och ting. Jag, som är en väldigt känslosam människa, får arbeta lite extra på att försöka se saker och ting ur ett tredje öga för att inte slås ned bara på hur jag känner och mår, vilket egentligen är den lättaste utvägen.
Men den bästa utvägen är att vara realistisk och logisk i den bästa mån man kan förbringa. Att inte fokusera på den egentliga situationen utan att fokusera på valmöjligheter. För val, mina vänner, det har vi ALLA och det har vi ALLTID.

Och det, är en stor del i mitt egna överlevnadskit.

En annan stor del av mitt överlevnadskit hänger på DIG! Att just DU röstar på min blogg varje dag. För det är jag fantamig värd.

Nu har bloggtoppen nollställts igen och jag trillade lite.
Hjälp mig återta min tron.

Om alla som läser min blogg dagligen lägger en röst vardera varje dag så sitter jag nog säkert ett tag.  Ni är mellan 150-200st som läser min blogg.

Om du tycker den är värd att läsa – rösta.