Nu har min kreativa son bidragit med det första julpyntet! När jag lämnade honom på dagis i morse sa fröken att jag kunde ta med mig ljus staken som Phini hade gjort. Då kom jag att tänka på, och förstod vad Phini menat i morse när han sa att han hade glömt sin ljus stake. Jag vet inte om det bara är jag eller om alla mammor längtar tills dagen då barnen börjar göra massa saker på dagis som man tar med sig hem.Jag kan inte minnas att min mamma har sparat någonting alls från min barndom. Det finns inte ens fotografier eller skolkataloger sen jag växte upp och det har jag saknat. Om jag hade dött idag finns det inte mycket som vittnar om att jag ens haft en barndom. Mitt efterlämnande blir mitt hem och mina barn men inte mycket av egna konkreta minnen och det sörjer jag lite, jag som är en sådan nostagiskt och sentimental person. Med andra ord så började mitt liv när jag blev morsa, då började jag ta ordentliga foton som jag sparade och satte in i fotoalbum.. men jag undrar om jag inte har ett och annat foto innan dess.. det får jag leta reda på.
Det som fanns, som jag minns, var två till fyra förstoringar av skolfoton som jag i ren ilska rev i sönder när jag var i 12 års åldern, när jag var arg på min pappa. Jag trodde att jag straffade honom men nu i efterhand vet jag att jag bet mig själv i tån.

Så jag har bestämt mig att jag ska spara så mycket jag kan av barnens kreationer och foton som de kan få ta del av när de själva blir vuxna. Om inget annat så kommer nog deras framtida flickvänner uppskatta en kopp kaffe med svärmor och pinsamma foton av sin pojkvän.

Är det bara mina föräldrar som var lite kassa på det eller tillhör det den generationen? Hur mycket är sparat sedan du växte upp?

Jag: “Vad vill du ha i present, Phini?”
Phini: “Öhhhm.. ett BLÅTT paket!”
Jag: “Jo, men vad vill du ha I det, då?”
Phini: “Öhhhm.. bara.. ett BLÅTT paket!”
Min son ställer inte stora krav, inte. Mormor införskaffade dammsugaren som han ville ha och har även köpt blått presentpapper och slagit in hans present med.
Jag har faktiskt haft det jobbigt med att komma på vad fan jag ska köpa till min son i present. Cykeln, som ni alla vet, ligger på IS. Det får bli varsin cykel till pojkarna när våren kommer, de kommer ha mer kul med det då.

De flesta kvällar brukar jag plocka fram min gitarr och sätta mig på golvet i barnens rum och spela för dem. Tillsammans sjunger vi “Vyssan Lull” till gitarrens lugna melodi. Phini visar mycket intresse där han sitter med benen i kors framför mig, sjunger med så gott han kan och spelar på sin egen luftgitarr. Så jag tänkte att han skulle nog uppskatta en egen gitarr. Naturligtvis vill jag främja kreativitet och musikalitet hos mina barn. Både Phini och Laaiti älskar att dansa och sjunga och det tänker jag fortsättningsvis uppmuntra. Så min terori, när jag idag köpte en aukustisk gitarr för barn var att han förhoppningsvis en dag blir en världsberömd artist som sjunger sånger om hur han älskar sin mamma som alltid funnits där för honom genom livets alla skeden och blir stenrik och bidrar till mammas (undertecknad) boende på ett 5-stjärnigt gruppboende för senildementa kärringar. Gitarren jag valde är ganska enkel. Den har nylonsträngar, som inte gör lika ont på nybörjar fingrar och är liten och behändig och jag tror den är utomordentlig som första gitarr. Jag passade på att köpa ett munspel med, som han kan variera med om han får ont i fingrarna. Om inget annat kanske han slutar tjata och gnälla en stund med den i truten. Älskade unge <3

Jag hade gärna velat göra en häftig tårta åt honom med antingen spindelmannen eller en döskalle men just som jag hade hittat RÄTT ställe att införskaffa det jag behöver insåg jag att min tid är knapp. Jag får helt enkelt göra vad jag kan med det som kan införskaffas på ICA. Där kan jag i alla fall hitta rosa och grön marsipan.. så det kanske kan bli en shrek tårta.. eller kanske inte. Eller en grön princesstårta med en rosa döskalle.. eller nej fan.. Jag vet inte. Babbi kom med tips om ORM tårta man kan göra. Värt att tänka på. Får se vad det blir.

När jag surfade runt om tårtor kom jag över en tjejs blogg som gör tårtor. Nej, bloggen gör naturligtvis inte tårtor, men tjejen gör. Såvitt jag förstått är hon inte “tårtmakare” till yrkes – men hennes tårtor imponerade på mig som fan. Hon BORDE jobba med det. Der är TALANG och det är KREATIVITET om något. Hon inspirerade mig så pass att jag faktiskt mailade henne om råd då det gäller tårtor, i synnerhet döskalle tårtor som hon själv gjort fenomenla exemplar på. Hon var enormt tillmötesgående och hjälpsam. Tipsade mig om hemsida/webshop med allt jag kan behöva och gav mig till och med utförliga  recept på  delikata fyllningar. Jag uppskattar hennes hjälpsamhet. Jag stöter dessvärre ofta på människor som är giriga med kunskap och kostnadsfri hjälp så människor som ställer upp för andra utan en tvekan gör mig varm och ger mig hopp om mänskligheten. Jag vill gärna tipsa er om hennes blogg och mästerverk.
Tjejen heter Sara och är en 23årig mamma till en liten Delia, och gift med Daniel. Tårtmakeriet är en hobby.
Saras tårtblogg: klicka här.
Saras andra blogg: klicka här.
Och just döskalletårtan som jag ger 5p av 5 möjliga hittar ni här.

Hon har inspirerat mig såpass att jag funderar på om detta inte kan bli en kommande hobby för mig, att börja göra tårtor. Jag har ju faktiskt en kreativ, skapande ådra, jag är för fan KRÄFTA! Så jag tänkte se mig omkring och införskaffa det jag behöver och faktiskt börja med att göra tårtor & cupcakes. Vad tror ni om det!?

Det är ungefär som när man faller för grupptrycket – alla andra gör det. Ungefär som de flesta knarkare börjar. Man ser sina vänner röka marijuana. De behöver nödvändigtvis inte stoppa jointen i munnen på dig för att du ska falla för frestelsen. Det finns överallt, hela rummet fylls av en nyfikenhet och en längtan som växer till ett begär. Alla gör det.. man kan ju inte vara den enda som inte..
Sen leder en sak till en annan. Man vill testa något annat, något mer. Man gör mer och mer, sen är man fast och önskar att det ruset aldrig tar slut.

Så var det för mig nu. Jag föll för frestelsen. Jag kunde inte stoppa mig själv.

Blir du nyfiken nu? Svaret kommer om någon dag. Håll ut.

 Igår fick jag ett mail från en frilansjounalist som gör ett reportage för Vi Föräldrar. Hon undrade om hon kunde få intervjua mig om köp i samband med att man får barn. Naturligtvis ställde jag upp. Jag tycker det är kul att bli intervjuad, särskilt som det är ämnen som ligger mig varmt om hjärtat av olika anledningar. Hon skulle intervjua olika familjer och jag antar att jag hamnar i kategorin “Ensamstående mamma”.
Idag ringde hon mig och vi pratade över telefon. Hon ställde frågor och jag svarade så gott jag kunde. Det slog mig att jag inte ens reflekterat över sådana saker som hon undrade om och jag kände att jag egentligen inte hade några direkta svar att ge henne. När man i efterhand tänker igenom i lugn och ro dyker det upp en massa “Shit, jag skulle ju nämnt DET” – grejor.

Hon var väldigt trevlig att prata med och hela samtalet var avslappnat. Innan vi sa hejdå så var jag tvungen att fråga henne var hon hittade mig..? Jag blev varken chockad eller förvånad när hon sa att hon hittat min blogg på nätet.  Hon sa något i stil med att när hon sett min blogg/läst hade hon tänkt “Gud vilken häftig tjej, henne vill jag intervjua”.

Där ser ni, min blogg är bra för både det ena än det andra!

Det är inte sällan det händer att mina gamla vänner, nya vänner och bekantskaper frågar mig om barnens pappa. Om han har hört av sig, om han träffat barnen och så vidare. Jag har ju alltid samma svar: Nej. Han har inte hört av sig. Han har inte sett dem sedan maj i år och han kommer inte göra det iheller. Han har inte kontaktat dem heller. Som om de inte existerar.

Och när jag vid vissa tillfällen pratat med vänner/bekanta om honom så undrar de nyfiket vem han är. Och de som bor i trakterna undrar om de kanske till och med har sett honom någonstans. Och med det sagt så har jag visat vem han är. Jag har inte ett enda fotografi av honom här hemma hos oss så på det viset kan jag inte visa vem han är. Men han är ju väldigt aktiv på internet och finns faktiskt i gömmorna nästan överallt. Det har han tid med, kan ni tro. Så på helgon.net där han är medlem, har jag visat några av mina vänner ansiktet av Judas. Det såg han i sin besökslogg, att missmaddis varit på hans presentation.
Han har inte kontaktat barnen – Han har inte kontaktat mig om barnen heller. Men tro fan att han kunde kommentera mina visiter på hans presentation. Skäms han inte? Att han har mage…! När han inte har kontaktat sina barn på över ett halvår, så har han vett att skriva till MIG på helgon.. som ingenting? Jag skäms som en hund att jag varit tillsammans med en sådan IQbefriad, empati/sympatifattig människa. SKAM!

Barnen då?