Detta nya året ska jag välkomna med de som står mig absolut närmast – mina barn och mina föräldrar. Jag missade att fira nyår med barnen förra året då de var hos sin pappa och lovade mig själv tyst och heligt att det var den första och sista gången. Det är ju självklart att det är barnen som jag ska återblicka på för 2007 då vi haft ett uppfriskande och återhämtande år & välkomna 2008 som kommer med nya överraskningar, nya lösningar, hemligheter och nya potential. När nya året oss serveras, ska jag mata mina barn med ny energi och själv ta del av delikatessen.

Min mamma har planerat vår nyårsmiddag och jag har planerat att på något magiskt vis, ska jag lyckas hålla barnen uppe vid midnatt. Det blir till att sova middag några timmar extra på dagen – om jag får till det, ens. Jag har lovat Phini att de ska få se raketer och han frågar om det titt som tätt. Phini’s mamma är inte känd för att ljuga – han ska se raketer. Även om jag måste dra honom ur sängen, så ska han se raketer..!

Och till alla Er, mina underbara läsare, vill jag önska ett underbart gott nytt år. Jag önskar innerligt att alla dina önskningar blir sanna och att alla dina löften kan komma att hållas. Året ges inte åt oss – vi får allt ta för oss. Nu har vi alla ett oskrivet blad framfös oss och det är upp till var och en av oss att fylla våra rader själva. Och jag tänker fylla mina dagar med lycka, kärlek och välgång. Jag hoppas Du gör detsamma. Jag tror på dig.

Make a choice – Make a difference.

[youtube:http://youtube.com/watch?v=ltANQRmGE-M 200 200]

Det känns ju som ett fenomenalt sätt att bidra och hjälpa till, för blöjor är ett nödvändigt ont till Laaiti ändå. Jag kommer ju köpa blöjor oavsett vad och om jag kan hellre köpa ett särskilt märke som dessutom HJÄLPER andra  barn – klart att man hellre gör det.

Vilken fenomenal idé av pampers & Unicef.

Att dejta en småbarnsmorsa är inte samma sak som att dejta en tjej utan barn. På gott och ont det vill säga. Det finns mycket gott som kan komma ur ett förhållande med en småbarnsmorsa men det är oftast inte lika lätt. Det finns en del man bör ta i beaktelse innan man ens överväger ett förhållande eller ens att dejta, särskilt om hon har små barn och i synnerhet fler än ett. Jag kan bara utgå från mig själv och med det vill jag lägga korten på bordet.

Basic – Saker killar bör veta innan de dejtar mig.

1. Jag har ont om tid.
När man har, som jag, både jobb och två små barn att ta hand om själv är det sällan jag har tid att planera in en dejt, och ja - det måste planeras. Jag kan vara spontan i viss mån men kan inte bara sticka iväg hursomhelst, jag har ju barn. Och om jag inte jobbar så har jag barnen – det finns inte mycket mitt i mellan. Och med tanke på hur mycket jag jobbar så känns det inte prioriterat att skaffa barnvakt för att jag ska dejta när jag träffar mina barn så lite som jag redan gör. Min drömkille får helt enkelt acceptera att jag inte alltid har tid för honom.

2. Jag har ont om möjlighet.
För att hänvisa till 1 vill jag med en notis förklara vad möjlighet innebär. Visst, låt oss säga att jag är hemma en helg med barnen, då kan man tycka att jag har möjlighet om exempelvis killen kommer hem till mig? Nej. Det är inte möjligt. Det är inte möjligt att jag sitter och försöker lära känna en kille och är social med honom när jag har två vilda barn att se efter. Men efter att de somnat? Förvisso, men som det ser ut just nu så sover min yngste son oroligt och det känns inte vidare lyckat att jag sitter och tröstar min son medan killen jag ska lära känna underhåller sig själv vid min TV. Så ja.. min Prins Charmig för vara medveten om det, att jag inte alltid har möjlighet att träffas.

3. Jag har ont om energi.
Åter till 1. Med jobb och barn blir jag sällan avlöst i mitt vardagsliv. De gånger jag skaffar barnvakt (bortsett från de gånger jag jobbar) så är jag tillsynes relativt orekslös. Jag orkar inte allt som jag redan har i hamn, mitt hem & hushåll exempelvis. Kan hända att en kille får komma hem till mig en kväll för att käka popcorn & kolla film men han får fan vara beredd på att jag somnar framför TV:n, i hans knä, alldeles utmattad. Men det är klart, om han älskar mig så bär han mig till sängen och pussar min panna.

4. Du kommer aldrig någonsin att komma först.
Nej, det är så att jag prioriterar mina barn och de kommer alltid att komma på första plats. Deras behov är nummer ett för mig, och det kommer ingen kille någonsin kunna ta ifrån dem. Det är bara att acceptera – vilket min drömkille naturligtvis gör.

5. Nej, du får inte träffa mina barn (ännu).
Även om jag skulle få en pojkvän så kommer han inte få ta del av mitt vardagsliv med mina barn förrän jag känner mig tryggare med honom och känner att förhållandet är seriöst. Jag tänker inte introducera kille efter kille för mina barn och låta de komma & försvinna i deras liv. Det räckte att deras pappa gjorde det en gång – aldrig mer. Om killen vill komma hem till mig när mina barn är hemma får han komma när de somnat. Om han vill stanna under natten får han se till att vara borta innan gryningsljuset. Jag ställer gladeligen klockan på 4 eller 5 för att fota ut honom för att hänvisa till punkt nr 4. Men om han verkligen har genuina känslor för mig så antar jag att det är självklart även för honom, som det är för mig, att de träffas när läget är mer stabilt och seriöst.

6. Tre till priset av en.
Vi är ett paketpris, jag och mina barn. Om man vill inleda något med mig får man vara beredd på att inleda något med mina barn med eller åtminstone vara förberedd på att det aldrig någonsin kommer vara bara han & jag. Om killen är anti familjeliv så har han hamnat fel. Vi är redan en familj. Jag kan inte starta ny familj med någon, men kan tänka mig att bjuda in någon att ta del av min familj och kanske även utöka den. Sen är det så, lägg på minnet – att vägen till en mammas hjärta går genom hennes barn. tänk på det.

Det kan tyckas vara tufft att efterfölja och acceptera ovanstående men så är det. För mina barns skull är det så. Och med det sagt behöver det inte bara vara negativt att vara tillsammans med en småbarnsmorsa, det finns mycket gott som kan komma ur det. Så låt oss dra igenom några positiva saker, att vara tillsammans med mig -småbarnsmorsan!

Maten på bordet.
Mina barn behöver ha hemlagad mat varje dag – därför lagar jag mat varje dag. Är man tillsammans med mig så står det hemlagad mat på bordet – de dagar jag inte jobbar sent och barnen äter hos mormor, dvs.. Jag tycker ju faktiskt om att laga mat med – inte illa va?  Sen skulle jag naturligtvis uppskatta att slippa laga middag någon gång då & då – vilket min drömkille gärna ställer upp och befriar mig från.

Rena strumpor.
Bor man tillsammans med mig så behöver man inte tänka på saker som tvätt. Det brukar gå av sig själv. Som småbarnsmamma måste man tänka på att barnen har rena kläder på sig och tro mig, småp barn smutsar ner sig lätt och tvättkorgen har inga problem att (över)fyllas. Tvätta bör man och det görs ofta hemma hos mig – det som ligger i tvättkorgen tvättar jag men min drömkille hjälper till att hänga upp tvätten, såklart.

Mysiga hemmakvällar.
När mina barn somnat är det en lugn och harmonisk stämning hemma hos mig. Gärna levande ljus och om jag haft någon att tillbringa kvällarna med, gärna med en filt & något gott att dricka eller äta till en bra film med enormt mycket pussar, kramar och mys.

Det är på gott och ont man dejtar en småbarnsmamma, och naturligtvis vill jag känna mest på gott. Oftast är småbarnsmammor kanske lite mer mogna på ett annat sätt än de kvinnor som inte fått barn. Lite mer ansvarstagna på ett annat sätt på grund av det liv de väljer. För det är ju faktiskt så att våra beslut påverkar inte bara oss utan även små barn med. En kvinna som bor ensam utan barn KAN, om hon vill, bara sluta sitt jobb och inkvartera sig hos sina föräldrar i nån månad för att utforska nya vidder – det är en sak som en småbarnsmamma inte kan om hon tänker på sina barn i första hand.

Men min tanke är – hur lätt är det att hitta min prins charmig som accepterar allt jag nyss förklarat, som inte har några som helst problem med det? Om du, som kille läser detta, dela gärna med dig av dina tankar. Om du som tjej ska spekulera i män vs småbarnsmorsor – vad tror du?

Vad är mina odds?

Det hade ju varit kul om  jag hade haft ett lång inlägg till er om min kväll ute igår men jag får ursäkta mig – det blev inte långvarit. Och detta får bli ett pinsamt inlägg att delge.

Madde och jag blev hämtade relativt tidigt av Micke, vår killkompis lillebrorsa. Han brukar alltid ställa upp som fylletaxi till sin bror & co. Vi åkte ut på vischan för att förfesta där vi drack & Madde & jag förlorade mot killarna i ett spel, innan vi åkte in till Malmö. Vår destination var en pub som hade stängt så vi gick mot Harrys istället som har fri entré innan 12.

Väl inne på Harrys hann jag beställa en cider som jag drack hälften ur, dansa lite med Madde & hälsa på damtoaletten innan mina vänner Sambuca & Ouzo dansade tango med mitt huvud. Rabarberlikör & Vodka tog en salsa och min vän Cidern fick inte en chans att ens bjuda uypp till dans. Allt slog till på en gång och jag fattade inte ens knappt vad som hände. Klockan var inte ens 1 på natten och jag var fullare än en fjortis på en mellanöl. Pinsamt, men sant. Jag kunde knappt hålla ögonen öppna men varje gång jag blundade fick jag för mig att jag var sjösjuk och befann mig på en båt i storm. Det var dags att säga stopp. Jag har ju jobbat väldigt mycket på sistone och inte ätit mycket så alkoholen tog en välbefunnen plats och allt slog mig hårdade än nånsin. Mats och Madde hämtade vatten till mig och tog hand om mig innan Mats ringde Micke som kom och hämtade mig med detsamma och körde mig fram till porten däe han erbjöd att följa mig till dörren. Underbara vänner. Så ja, min kväll var kort. Det lilla jag han uppleva innan ögonen gick i kors var i alla fall trevligt.

Så kan det gå. Tack & lov inte ofta, men så kan det gå…

När förra året led mot sitt slut stod det mer än klart för mig att det var dags för makabra förändringar i mitt liv. Min man hade tagit valet att lämna mig med barn och hund och jag stod bruten kvar. Under vårt förhållande hade jag sänkt garden och gett honom övertaget och byggt hela min identitet kring honom och förlorade mig själv. När han sen inte var kvar visste jag inte längre vem jag var. Hela mitt liv raserades och jag i takt med det. Jag hade inte getts något annat val än att acceptera den situation som han hade satt mig i – ensamstående med två små barn, förlöjligad, ratad, nertryckt och bortkastad. Inget värd. Detta året har dedikerats min strävan att återhämta min egen själ och här ska jag nu berätta vilka löften jag gav mig själv och vilka jag höll.

År 2007 – förändringarnas år
Vad jag lovade mig själv & vilka löften jag höll.

Det var en milstolpe, när han lämnade mig. Det vet jag nu. När jag väl insåg att jag jag inte hade något annat val än att bygga upp ett nytt liv, tog jag itu med det omedelbart. För min man var det lättare – han tog den lätta vägen. Han flyttade direkt in till en gemensam bekant som han ‘råkade’ ha sex med och bli tillsammans med inom loppet av 14 dagar och hade därmed ersatt kvinnan i sitt liv. Inom loppet av 2 månader var hon, efter planering, gravid och han skulle nu ha en ny familj. Enligt han själv heter det inte ny familj utan “I’m just extending it”. Så kan man också se det. Men jag, jag valde en annan väg. Jag valde mig själv & barnen och att återuppbygga någonting som var sönder.  Barnen som jag redan hade och alltid kommer ha kvar. Måhända att jag valde den svåraste vägen men nu när jag ser tillbaka på mitt magiska 2007 ser jag hur värt det har varit och hur det tjänat mig väl med hårt arbete. Jag är ännu inte fullkomlig, jag arbetar på det.

Självförtroende
Detta gångna år har jag jobbat med mitt eget sjävförtroende och byggt upp de spillror han lämnade. Jag minns orden han kvävde mig med 4 dagar efter vår seperation där han förkunnade hur äcklig jag var, vilken hora. Att jag kommer få vara ensam resten av livet för att ingen kille kommer någonsin vilja ha mig med all den hängiga huden på min mage, med mina obefintliga tuttar. De orden, mina vänner – kan han få äta upp idag. Varenda jävla bokstav, en efter en. Det stod på min to-do-lista. Så jag fixade en fenomenal bukplastik och vipps, platt mage. See ya later, hängbuk. Sen fixade jag tuttarna – ‘ello Mary-Kate, ‘ello Ashley. Jag piffade upp min garderob och min sminkväska och började framhäva det som redan är vackert hos mig och sedär, det är inte svårt att fånga en mans intresse. Jag har fått mitt självförtroende på topp detta året och därmed fått tillbaka den gnista jag hade förr – mitt jävlar anamma. Det var ett löfte som jag höll.

Hälsa
Jag fick (större) problem med min hälsa sedan dess att jag födde min äldsta son och nästan miste livet när jag skulle honom hans första andetag. Jag började blöda efter förlossnignen och miste nästan 2½ liter blod. De hittade ingen puls på min blåbleka kropp och jag miste nästan livet. Jag fick 4 blodtransfusioner och återhämtningen tog lång tid. Jag återhämtade mig inte från blodbristen utan fick anemi & B12 brist som inte direkt avhjälptes med att traumatiskt missfall tre månader senare och ytterligare en förlossning 18 månader efter den första. Jag tog inte itu med min sjukdom utan förföll med hushåll och familj. Det var dags att jag förändrade det för att kunna orka med jobb och att vara ensam med barnen. Så jag fick ordinerad medicin. Jag fick sputor varje vecka, ibland uppemot 5 dagar i veckan och det gjorde susen. Att rå om min egen hälsa, var ett löfte  jag infriade år 2007.

Jobb
Jag fixade ganska snabbt tillbaka drömjobbet jag hade när jag träffade min förra man. Och där fann jag en ny familj, en annan familj. Där har jag fått känna mig behövd och proffsig på ett annat plan och det har gett mig en känsla av mervärde av mig själv. Jag har jobbat hårt och försökt vara så tillgänglig och oumbärlig som möjligt. Jag har fått lära mig extremt mycket och vet att jag funnit min plats, där jag hör hemma. Jag skaffade ett jobb och det var ett löfte jag höll.

Ett aktivt, socialt liv
Jag hade levt isolerat med min man och hade mått väldigt dåligt utav det. Jag hade knappt några vänner kvar, jag gick ju aldrig ut, gjorde aldrig någonting, träffade aldrig någon och kände mig så ensam. Det är oundvikligt. Hela det där “sålänge vi bara har varandra” och “us against the world” - det funkar inte i längden, trots att jag inbillade mig att det var bra som det var. Jag var hans fru, jag var barnens mamma men hade mist allting annat. Jag behövde få komma ut mer, umgås med vänner och bara vara Maddi en stund och det gjorde jag. Jag började träffa mina vänner mer, hålla kontakt på ett annat sätt. Jag har detta året träffat många nya människor, varit ute och dansat och festat och varit mycket mer social och funnit lite mer av det som gör mig till mig och det var ett löfte jag höll.

Renovering
Alla våra minnen i lägenheten var som syra inom mig. Det brände och kvävde mig och vart jag än vände mig såg jag honom. Sängen vi hade gjort barn i, möblerna vi delat, ja hela hemmet. I alla skåp fanns det antingen foton eller kärlekslappar från vårt förhållande och det brände inom mig. Hur skulle jag någonsin komma över honom med alla dessa ständiga påminnelser? Jag var tvungen att göra någonting åt det. Alla foton kastades, alla hans saker som var kvar kastades. Jag sålde sängen till en patetisk liten symbolisk summa och skaffade min egen säng som han inte förpestat. Jag införskaffade nya köksmöbler, möblerade om i köket oich gav mig in på vardagsrummet där jag gjorde detsamma. Jag målade om rum och renoverade det som han förstört i mitt namn, hål i väggar och dörrar som han i ilska slagit sönder och som påminde mig om hans ilska och hatet han livnär sig på. Mitt mål och mitt löfte var att återta mitt eget hem och omvandla det till en trygg tillvaro där det spirar kärlek och där vi inte blev påminda om honom & det löftet var något av det första jag höll år 2007.

Barnen
När jag och min man var tillsammans måste jag rekänna att jag tyvärr satte mina barn i bakgrunden. De fick inte den tiden och uppmärksamheten som de behövde,. De borde ha kommit  först i mitt liv men fick dessvärre dela plats med sin pappa som var väldigt krävande (han är personifierat lejon och vill alltid vara i centrum, annars klarar han inte av situationen). Han sa någongång till mig att han inte tyckte om att han hade hamnat på andra plats i mitt liv. Innan barnen kom var han min prioritet, han var mitt allt. När sen barnen kom så hamnade han i skymundan och det tyckte han var jobbigt, att jag inte brydde mig om honom lika mycket längre. Så jag försökte sätta honom på delad plats med barnen. Matlagning, tvätt, städning, disk och kunder om kvällarna hemma där han tatuerade svart och allt som tillkommer och med anemi ovanpå det, så blev det en uppoffring. Jag hade inte tid eller ork att sitta ner och leka med barnen, att baka med dem, att rita eller knappt ens att prata med dem. Det handlade om att göra det mest väsentliga – mat är ett nödvändigt ont och det var sådana saker jag fokuserade på. Överlevnad. Jag kan nu ärligt säga – att jag försummade mina barn och det tänkte jag gottgöra nu när deras pappa var ute ur vårt liv och vårt hem. De är, när allt kom omkring, mitt allt, mina varje andetag och det var dags att jag bevisade det. Så jag började umgås mer med barnen. Jag gick ut och lekte på lekplatser, vi gick till parken och gungade, vi fixa picknick tillsammans och under sommaren införskaffade vi en pool de kunde bada i. Vi ritar, vi leker med lera, jag leker med dem och vi pratar mycket mer med varandra och har därigenom fått bättre band till varandra. Jag satte mina barn där de här hemma – på första plats och tänkte med näbbar och klor slåss för det jag tror på – slåss för deras trygghet och välmående och det fick jag göra med råge. När första halvan av året hade passerat oss stod det inget tvivel om vad jag var tvungen att göra. Jag tog på mig min stridsyxa för en sista gång och vann kampen om barnen och fick ensam vårdnad. När den striden var över begravde jag min stridsyxa för gott – nu har jag inget mer att så enträget kämpa för – jag har ju allt jag vill ha och behöver.Mitt löfte var att rå om barnen bättre år 2007 och det höll jag, med råge.

Briefing
Och när jag nu ser tillbaka på mitt 2007, så är det för mig självklart hur det faktiskt blev mitt år, när allt kommer omkring. Alla löften jag gav mig själv jag jag egenhändigt infriat med hjälp av familj och nära. Hur skulle jag exempelvis ha kunnat jobba, om det inte vore för min fenomenala mamma som ser om mina barn när jag jobbar? Och till de vänner som lyssnat på mig när jag behövt en axel att gråta på och naturligtvis till alla mina bloggläsare som följt min kamp detta året, som inspirerat mig och motiverat mig att fortsätta skriva vilket underlättar allt för mig – för all feedback, råd och tips och stöttning jag fått av främlingar på nätet, gamla bekantskaper och nyfunna vänner allierade.

Det var ett bra år, mitt 2007. Det var verkligen ett förändringarnas år och jag har förändrat enormt mycket – ingenting är sig likt längre. Jag är inte samma Maddi – jag är en bättre upplaga av mitt forna jag. Barnen är inte desamma längre. Mitt hem är inte detsamma och jag har förändrat allt till det bättre. Och när jag ser hur mycket som har hänt så kan jag med en suck av lättnad känna mig stolt över mig själv för vad jag åstadkommit och finner styrka i vissheten att man KAN FÖRÄNDRA, om man bara försöker. 

2008
Så nu är det snart nytt år och jag sitter nu, dagarna innan, och funderar på vad mitt 2008 ska ge mig och vad jag ska ta. Vilken lycka kan jag mer skapa? Vad vill jag förändra och hur kan jag göra det? Nu har jag återhämtat min egen själ – jag mår bra nu. Jag är lycklig med mitt liv och hur det ser ut och saknar ingenting så det känns som om det är petitesserna kvar. År 2008 ska jag fokusera på att bli mer organiserad och strukturerad och ha mer “koll” på saker och ting. Jag ska återigen ta itu med min sjukdom och försöka få ett långvarigt resultat på mina medicineringar. Annars känns allting bra nu. Det känns bra.

Jag kan inte minnas, att jag någonsin fått en finare kommentar än den jag fick av Tale, till inlägget “missmaddis bön” och vill därför dela med mig till alla.

Tack för Tale’s prayer.

Klicka HÄR och Klicka HÄR

*

Jag satt och kollade på Dr Phil hemma hos mina föräldrar innan ikväll. Allas vår stjärn-hjärnskrynklare skulle lösa dispyter och gräl mellan människor som kommit på kant. Han sa någonting som påminner lite om vad jag försökt få fram i mina bloggar – om att förlåta. Han sa att förlåta är ett val man gör – och det är ett val som jag faktiskt har gjort. Jag har valt att förlåta de som gjort mig illa, de som jag grälat med och jag har gått vidare. Jag är inte långsint av mig. Jag behöver inte sådant i mitt liv.
Att gräla mår man dåligt av och jag vill inte må dåligt.
Att älta saker mår man dåligt av och jag vill inte må dåligt.
Varför skulle jag välja något som enbart påverkar mig negativt – ingen annan, bara mig? Jag älskar mig själv mer än att kunna såra mig själv sådär, jag är mer värd än så.

När jag sen satt och sufrade igenom hans hemsida, du vet när man klickar på en länk till en annan och klickar vidare till en länk – så hittade jag detta:
http://drphil.com/articles/article/369

Intressant läsning. Det känns som om mycket av det är saker som jag redan har sagt innan. Och som kontenta av det hela kan man läsa i slutet:

Search your heart and forgive yourself and the individuals you have been having the dispute with for everything that has transpired. You can’t release the anger and move forward unless you forgive yourself and each other. Remember that forgiveness is a conscious choice, not a feeling that sweeps over you. Make that choice.

Han är smart han, Dr Phil.