missmaddis

Jo. Tydligen är det så. Att jag ska bli sambo.
Men vilket sätt att fråga på - ”Min hund letar efter ny matte” – tydligen får jag ägaren på köpet eftersom hunden vill behålla sin husse. “Då får du packa tandborsten och flytta med” var mitt svar. Får nog se hur det blir med den saken. De två största kraven jag ställde var 1] att han sover naken – 2] att han gör kaffe på morgonen till mig. Hans återkrav var om middag om kvällen. Jag undrar om vi inte missförstod varandra – vi diskuterade myskväll, hur fan kom vi in på sambos?
Och nu undrar ni alla vem han är… Han som jag träffat några gånger, han som skickar sms till mig.. han som är hundägaren. Några hemligheter får jag ha? Eller nja, jag har ju egentligen inte det, det gäller att man går igenom min blogg och letar ledtrådar. Jag är bra på att placera ut sådana – Lycka till.

Det har varit en lugn och bra dag idag för mig. Jag har på känn om en förlust i mitt liv men även att den förlusten var oundviklig och jag har vetat om det ett bra tag och är därför inte förvånad nu när jag väntat in den. Det skulle komma förr eller senare, jag har sett tecken på det. Har du någonsin haft någonting på känn sådär magstarkt, att någonting kommer hända, du vet vad och du vet att du inte kan göra någonting åt det? Det är bara att vänta in det. Det gör besvikelsen mindre när man är förberedd.

Men som de kristna säger, när Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster. Och det har alltid varit så i mitt liv att när jag mist någon så har alltid någon ersatt den platsen – det lider egentligen ingen brist på mig. När mitt ex lämnade mig t.ex fick jag ju Madde, som var så mycket bättre. Och med mitt förflutna så blir det lättare när människor valsar igenom kapitel i mitt liv. Jag har lärt mig älska utomstående ganska lagom, detta sista året.

Citat från en av mina favoritfilmer “Beloved“:

The best thing, he knew, was to love just a little bit; everything, just a little bit, so when they broke its back, or shoved it in a croaker sack, well, maybe you’d have a little love left over for the next one.

Visst stämmer det?

Jag tror, att vi alla har mer än en själsfrände.
En utav dem är din tvillingsjäl, men att vi har mer än en själsfrände. När vi går genom livet kommer vi möta några människor som kommer att lära oss en läxa, som kommer ha inflytande i vårt liv - det kan vara en lärare, kurator, en vän, ett syskon eller någon annan familjemedlem - som har spelat stor roll i vårt liv och haft påverkan om livsval. Man kanske inte ser det just där och då – man kanske först märker det många år senare när man ser tillbaka på sitt liv och på människor som man hade kontakt med ett tag – som har påverkat oss och avgjort en del av våra livsöden.
Jag har några sådana. Det behöver inte vara att man blev osams, det kan vara att man valde olika vägar och skiljdes åt. Men under tiden man hade kontakt så frodades man och växte och lärde sig någonting utav dem. Det behöver inte nödvändigtvis vara bara positiva saker, man lär ju av misstag också, sägs det..
Men jag tror att alla våra själsfränder har placerats ut under hela våra livsvägar för att vi ska lära oss, få erfarenhet och växa som personer.
Jag kan nämna någon kurator som lämnade spår i mitt liv.
Vänner som jag haft intensiva vänskaper med som lärt mig älska vänner, som lärt mig lyssna på andra.
Män jag har haft i mitt liv som lärt mig köttsliga luster, lärt mig älska som kvinna, lärt mig hata män.
Lärare som specifikt lärt mig respekt och stillat min nyfikna hunger.

När jag själv tänker tillbaka på mitt liv ser jag de personer som varit mina själsfränder. Somliga av dem längtar jag fortfarande efter och eftersom de spelade en sådan enorm roll i mitt liv, lärt mig en oerhörd läxa, så kommer jag alltid att älska dem och vara dem tacksamma.
När jag ser mig omkring idag ser jag de jag har i min omgivning som spelar signifikanta roller i mitt liv – och även de som fallerar. Därför är det oundvikligt. Vissa personer var det aldrig meningen skulle följa mig till mitt sista andetag. De kom in i mitt liv för att jag behövde lära mig någonting utav dem och det är jag och kommer förbli tacksam för. Ingen är fulländad – allra minst jag.

Om du tar några minuter och ser tillbaka i ditt liv, kommer du på vilka som varit dina själsfränder?

Jag vet att jag kan betraktas som en väldigt dålig kompis i somligas ögon. Andra tycker motsatsen.

Jag kan vara en bra kompis på många olika sätt. Om mina vänner behöver någon att prata med så vet de att jag lyssnar. Jag ger sällan råd om jag inte ombeds göra det (för att jag själv HATAR att få råd när jag inte bett om det). Jag vill helst inte lägga mig i, om det inte är något extremt (för att jag själv HATAR när människor lägger sig i mitt liv).
Om mina vänner behöver en kram så vet de att min famn är öppen och att jag har mycket kärlek att ge.
Mina vänner vet även, att om de behöver lägga av en börda som de inte vill att omvärlden ska veta någonting om, så vårdar jag deras företroende och bär deras ord i mitt hjärta tills det slutar stt slå.
Det är också vida känt att jag säger vad jag tycker. Min ärlighet kan vara på gränsen till för mycket ibland men åter till ovan - jag ger sällan råd om jag inte ombeds. Om man frågar så får man faktiskt kunna ta mitt svar. Fördelen med att vara min vän är att man aldrig behöver undra vart jag står.

Men det som gör att jag kan verka vara en riktig skitkompis är det som kan uppfattas som ointresse. Att jag inte hör av mig. Att jag kanske inte svarar i telefon, att jag klickar bort mina vänner ibland. Att jag plötsligt slutar svara på msn för att någontoing annat dök upp.  Att jag ibland inte svarar alls för att jag itne har lust att chatta med just den personen just då. Att jag kanske inte svarar på sms. Att jag sagt vi ska ta en kopp kaffe nångång men hör inte av mig. Ibland har jag andra saker som för mig är mer intressanta och viktiga, exempelvis jobbet eller barnen.  Ibland är jag helt enkelt inte på humör. Tyvärr ligger inte vänner högst upp på min prioriteringslista – det gör mina barn, min familj och mitt jobb.

I min drömvärld är en idealisk vänskap kravlös. Där man inte ställer krav på att man SKA höra av sig. Att man SKA dela med sig. Att man SKA ge råd. Att man SKA lyssna, ens. I en idealisk vänskap så är man så pass bekväm och tillfreds att man tar varandra som familj. I en nära vänslapsrealation dvs. Att man kan ringa när man känner för det eller faktiskt vill något.
Jag har vänner som ringer mig ibland, men som knappt säger något. De ringer för att det ska så vara. Jag känner oftast att det blir krystat och odrägligt, när man egentligen inte har någonting att prata om och då känns det som om  jag slösar min tid. Är det inte bättre att man i så fall ringer när man vill någonting..? Eller när man har någonting att säga?
Det betyder inte att jag bara ringer när jag vill något särskilt, men vissa vänner är lättare att prata med än andra. Babbi och jag kan till exempel prata i flera timmar utan någonting särskilt och trots att vi lever så olika liv.

Mina närmsta vänner som bor häromkring, som jag umgås med och som jag känt i över 10 år vet nog var jag står nu. Jag ringer när jag ringer. Om jag vill något. Jag svarar inte om jag inte känner för att prata med dem. Det är inget personligt, jag vill bara inte. Jag ska väl inte känna tvång att prata alltid? De accepterar det, för att Maddi är Maddi. Och de kallar jag vänner, som kan acceptera det och respektera det och inte inkräkta på min lilla sfär.

Det kan låta som om jag är en väldigt osocial person men så är det inte. Men det är just när vänner ska ställa krav på mig som det blir jobbigt för mig.  Det får vara på lika villkor heter det och lika vilkor blir det när mina vänner inte har problem med att jag bara hör av mig om  jag vill. Annars får det oftast vara så. Jag tycker det blir förbannat jobbigt när mina vänner gnäller om att jag inte ringde tillbaka, att jag inte svarade osv.

Det finns bara en vän jag har, där jag faktiskt lägger ner mycket tid och energi på att bibehålla en regelbunden god kontakt för att jag känner, om jag inte gör det så vissnar denna blomstrande vänskap och det är en vänskap som betyder mycket för mig. Det betyder mycket för henne att hålla god kontakt och därför gör jag mitt bästa. Men ni ska veta vilken ansträngning det egentligen är för mig eftersom jag aldrig gjort så innan. Jag får oftast påminna mig själv att svara, att ringa. När jag får ett sms av henne gör jag mitt yttersta för att svara det med detsamma. För jag är naturligt kass på att kontakta. Detta har jag redan berättat och förklarat för henne.

Men spelar kontakten en sådan väsentlig del av en vänskap att den ska spoileras om man bara inte VILL prata? Kan man vara väldigt nära vänner men sällan prata med varandra? För jag har en del nära vänner som jag bara pratar med varannat år eller så. När vi väl sitter ner och pratar känner jag fortfarande samma nära band till dem och delaktig i deras liv och vi har mycket att prata om. Med vissa vänner går inte det. Antingen har man mycket kontakt eller ingen alls, känns det som ibland.

MansonDust skrev lite om det i ett av sina inlägg och jag kunde ju inget annat än att känna igen mig. Hur man ibland känner att man måste ringa, man måste träffas, man måste, måste, måste.

Jag vill inte måsten. Jag fixar inte det. Jag fixar inte krav på mig av mina vänner.. Om jag ringer mina vänner, skickar sms eller svarar på email så är det för att jag VILL, inte för att jag måste.

Att kommentera sina egna bloggar som svar på kommentarer.
Jag undrar varför människor lämnar svar på kommentarer – med en egen kommentar, i sin egen blogg? (Nej, åter igen, jag syftar inte på någon speciell)
Sannolikheten att man faktiskt går tillbaka och läser samma inlägg igen och läser kommentarerna är faktiskt liten. Det skulle ha varit om man har en mailfunktion, att när en kommentar besvarats får man automatiskt ett mail där det står att man fått svar samt en länk direkt till inlägget med tillhörande kommentarer. Jag tror faktiskt att jag ska ordna en sådan funktion.
Det är sällan jag svarar på kommentarer såvida det inte ställs en direkt fråga. Om det finns en fråga för mig att besvara brukar jag i regel gå till deras blogg (om de lämnat adress) och svara där, annars skickar jag ett mail,under förutsättning att de lämnat mailadress.
Ett annat alternativ är att starta något form av forum på min sida, där läsare kan lämna sin fråga. Värt att fundera på – vad tycker du om liknande ovannämnda funktioner?

Blogg kategorier.
Jag har nu valt att lägga till en meny i min vänstra kolumn med kategorier samt valt att lägga till fler kategorier. Alla är inte intresserade av allt jag skriver och jag vet att det finns de som kommer hit enbart för att läsa om mina barn. Och för att de ska kunna göra det, utan att behöva läsa om mitt privatliv och kanske reta sig på det – så kan de lätt navigera sig fram till inlägg som rör barnen. Måhända att det står annat i just de inläggen som kan röra mig likaså, men vissa smällar får man ta och man får helt enkelt lära sig blunda för det som, man inte vill befatta sig med. Bra va?
De kategorier jag har nu är följande:
missmaddis liv = Precis vad det står – inlägg som rör allt i mitt liv. Allmänt och blandat.
Kaffeinlägg = Långa inlägg. Sådana där inlägg då man bör ta med sig en stor kopp kaffe och dricka under tiden som man lutar sig tillbaka och bara läser.
Mina Kidz = Ny kategori där inlägg som rör pojkarna ska hamna, så att vissa personer (ja, jag syftar på någon speciell) kan lättare läsa det som rör barnen och fokusera mindre på MIG.
Ur mina barns mun = Kidz say the darndest things, eller hur. Mina barn är inte olik andra, när de kommer upp med sådana sanslöst roliga saker och det tänkte jag kunde vara kul att dokumentera.

“När det gäller den omnämnda inspirationen jag har gett andra, är det på gott och ont. Somliga av dem är genuina i sitt försök att övervinna sina egna demoner, andra inte. För andra handlar det om exakt det du nämnde, när de söker sympati. Men faktiskt, tyvärr – har bloggvärlden fått en spurt och det handlar om statusen om vem som har flest besökare, flest kommentarer och vem som ligger högst upp på alla förbannade blogg topplistor. Och det är så, har jag märkt efter flera års bloggande, att de inlägg som fångar uppmärksamhet och lockar läsare, är allt det negativa, trumatiska och dramatiska. Sex & våld vinner tyvärr i alla lägen. I min dagbok på lunar (som jag skrivit i sedan år 2000) märker jag att de inlägg med flest läsare är alla dem som har en negativ titel “jag blev våldtagen” exempelvis. Och om man lägger ett inlägg med en negativ rubrik så märker man genast hur antal besökare ökar, kommentarer ökar osv och därmed sporrar vissa att komma på fler negativa saker att skriva. Det kommer en dag när det är passé, när besökare/läsare kommer underfund med detta vilket i sin tur kommer göra människor misstänksamma mot det som skrivs och blir mindre empatiska/sympatiska vilket drabbar oss som är genuina från början.”

Ovanstående text är ett utdrag ur ett mail jag skrev till en av mina läsare, som jag för övrigt fått god mailkontakt med. Hon är en väldigt smart kvinna och har verkligen huvudet på skaft. Hon är en kvinna jag önskade bodde närmare mig då jag är nästan säker på att hon och jag kunde sitta med kaffe (eller förvisso förmodligen thé i hennes fall) i flera timmar och bara prata.
Vi har en del gemensamt likaså, förutom att vi är bägge två förbannat intelligenta, och jag placerar henne i kategorin om kvinnor som är mest lik mig i många olika avseenden.

Som just den citerade delen handlar om just bloggvärlden och bloggskribenter. Jag har själv skrivit dagbok/blogg ganska länge på olika ställen på internet, vissa mer populära och publika än andra. Och när man surfar bloggar kommer man över alla typer av skribenter. Mode och inredningsbloggar är vad det är och ganska poulära och i stil med fotobloggar är de ganska opersonliga. Läsarna till de bloggarna engagerar sig inte privat eller personligt.
Men det finns de bloggarna som är mer ingående och djupa och det är de som vinner stamläsare, som engagerar sig och fördjupar sig i en bloggares liv. Dessa bloggar vinner oftast inte mycket i antal unika besökare (men fler återkommande), som exempelvis de lite mer ytliga bloggarna kan göra. För i bloggvärlden börjar det handla mer och mer om status, det kan ingen av oss undgå. Det handlar mycket om vem som ligger på topp. Vem som hart flest unika besökare och flest kommentarer. Jag ska inte sitta och klandra någon och utge mig för att vara så mycket jävla bättre – klart som fan att jag också vill vara på topp med min blogg. Tro fan det, jag lägger ner mycket tid och energi på att skriva och dekorera min sida. Men när man fyller ut sin blogg med en massa dravel bara för att hamna på topp listor tycker jag att det blir förbannat smaklöst.
- När man skriver 20 inlägg om dagen med en mening per inlägg – för att hamna på en “aktiv” lista.
- När man medvetet skriver deprimerande, negativa inlägg för att locka läsare och spelar på sympati – för att få fler kommentarer.
- När man medvetet ändrar sitt innehåll på sin blogg till någonting man egentligen inte skulle ha skrivit för att man sett i andra bloggar vilken respons det har fått – för att locka fler stamläsare.
Listan kan göras lång men du förstår vad jag menar. Bloggandet är inte lika genuint längre. Blogging/Dagbok är inte personligt längre. Det är ett rankningssystem. En tävling. Somliga märker det, som jag nämnde i emailet, hur några av de mest populära bloggarna är de som är snäppet MER än andra. Mer öppna, mer ärliga men framförallt, m er utelämnande. Och om det är utelämnande i deprimerande eller negativ ton, ju mer populärt blir det. Tro mig, jag talar av erfarenhet. Och somliga bloggare strävar efter att ligga på topplistorna – inte för att nå ut till människor, utan för att de tror att det gör dem bäst bloggare. Jag vill också ligga på topp, men som jag har pratat med mina vänner om, av en helt annan anledning – samma anledning som jag skriver min bok. Jag har massvis med knep, tips & trix om hur man ökar sitt besöksantal – jag har till  och med en outnyttjad annons på google värd 500:- för att marknadsföra min blogg. men inte för att jag vill vara den bästa bloggaren och rankad därefter, utan för att jag vill nå ut till människor.

Och i många bloggar bråkas det bloggar emellan. Vi ser svartsjuka och avundsjuka. “Du stal min idé” – “Du skrev om samma sak som mig” etc. Vi ser hur bloggare klandrar varandra och snackar skit om andra bloggar. De bloggar om bloggare. De tar åt sig och bloggar om det tillbaka och så har bloggmobbing fötts.
Och innan jag nu startar nya trådar i massa andra bloggar, som kan komma blogga om mitt blogginlägg – nej jag syftar inte på någon speciell alls. Ingen. Detta är bara mina tankar jag har haft efter mitt bloggsurf. Gör ingen stor sak i det, i din egen blogg. För det vore ju bara alldeles för jävla uppenbart att verifiera min tes så förbannat tydligt. Kom med din egen idé, var uppfinningsrik.

Denna blogghysterin är sanslös. Helt sanslös. Jag är tacksam och stolt att jag motiverar några till de med genuint inspirerade inlägg men känner mig äcklad av de bloggar som våldför sig på inspiration av mig och gör det till något jävla besöksragg på min bekostnad – för att de inte KAN själva. Varför ens blogga, om man inte kan själv?