Jag vet att jag kan betraktas som en väldigt dålig kompis i somligas ögon. Andra tycker motsatsen.
Jag kan vara en bra kompis på många olika sätt. Om mina vänner behöver någon att prata med så vet de att jag lyssnar. Jag ger sällan råd om jag inte ombeds göra det (för att jag själv HATAR att få råd när jag inte bett om det). Jag vill helst inte lägga mig i, om det inte är något extremt (för att jag själv HATAR när människor lägger sig i mitt liv).
Om mina vänner behöver en kram så vet de att min famn är öppen och att jag har mycket kärlek att ge.
Mina vänner vet även, att om de behöver lägga av en börda som de inte vill att omvärlden ska veta någonting om, så vårdar jag deras företroende och bär deras ord i mitt hjärta tills det slutar stt slå.
Det är också vida känt att jag säger vad jag tycker. Min ärlighet kan vara på gränsen till för mycket ibland men åter till ovan - jag ger sällan råd om jag inte ombeds. Om man frågar så får man faktiskt kunna ta mitt svar. Fördelen med att vara min vän är att man aldrig behöver undra vart jag står.
Men det som gör att jag kan verka vara en riktig skitkompis är det som kan uppfattas som ointresse. Att jag inte hör av mig. Att jag kanske inte svarar i telefon, att jag klickar bort mina vänner ibland. Att jag plötsligt slutar svara på msn för att någontoing annat dök upp. Att jag ibland inte svarar alls för att jag itne har lust att chatta med just den personen just då. Att jag kanske inte svarar på sms. Att jag sagt vi ska ta en kopp kaffe nångång men hör inte av mig. Ibland har jag andra saker som för mig är mer intressanta och viktiga, exempelvis jobbet eller barnen. Ibland är jag helt enkelt inte på humör. Tyvärr ligger inte vänner högst upp på min prioriteringslista - det gör mina barn, min familj och mitt jobb.
I min drömvärld är en idealisk vänskap kravlös. Där man inte ställer krav på att man SKA höra av sig. Att man SKA dela med sig. Att man SKA ge råd. Att man SKA lyssna, ens. I en idealisk vänskap så är man så pass bekväm och tillfreds att man tar varandra som familj. I en nära vänslapsrealation dvs. Att man kan ringa när man känner för det eller faktiskt vill något.
Jag har vänner som ringer mig ibland, men som knappt säger något. De ringer för att det ska så vara. Jag känner oftast att det blir krystat och odrägligt, när man egentligen inte har någonting att prata om och då känns det som om jag slösar min tid. Är det inte bättre att man i så fall ringer när man vill någonting..? Eller när man har någonting att säga?
Det betyder inte att jag bara ringer när jag vill något särskilt, men vissa vänner är lättare att prata med än andra. Babbi och jag kan till exempel prata i flera timmar utan någonting särskilt och trots att vi lever så olika liv.
Mina närmsta vänner som bor häromkring, som jag umgås med och som jag känt i över 10 år vet nog var jag står nu. Jag ringer när jag ringer. Om jag vill något. Jag svarar inte om jag inte känner för att prata med dem. Det är inget personligt, jag vill bara inte. Jag ska väl inte känna tvång att prata alltid? De accepterar det, för att Maddi är Maddi. Och de kallar jag vänner, som kan acceptera det och respektera det och inte inkräkta på min lilla sfär.
Det kan låta som om jag är en väldigt osocial person men så är det inte. Men det är just när vänner ska ställa krav på mig som det blir jobbigt för mig. Det får vara på lika villkor heter det och lika vilkor blir det när mina vänner inte har problem med att jag bara hör av mig om jag vill. Annars får det oftast vara så. Jag tycker det blir förbannat jobbigt när mina vänner gnäller om att jag inte ringde tillbaka, att jag inte svarade osv.
Det finns bara en vän jag har, där jag faktiskt lägger ner mycket tid och energi på att bibehålla en regelbunden god kontakt för att jag känner, om jag inte gör det så vissnar denna blomstrande vänskap och det är en vänskap som betyder mycket för mig. Det betyder mycket för henne att hålla god kontakt och därför gör jag mitt bästa. Men ni ska veta vilken ansträngning det egentligen är för mig eftersom jag aldrig gjort så innan. Jag får oftast påminna mig själv att svara, att ringa. När jag får ett sms av henne gör jag mitt yttersta för att svara det med detsamma. För jag är naturligt kass på att kontakta. Detta har jag redan berättat och förklarat för henne.
Men spelar kontakten en sådan väsentlig del av en vänskap att den ska spoileras om man bara inte VILL prata? Kan man vara väldigt nära vänner men sällan prata med varandra? För jag har en del nära vänner som jag bara pratar med varannat år eller så. När vi väl sitter ner och pratar känner jag fortfarande samma nära band till dem och delaktig i deras liv och vi har mycket att prata om. Med vissa vänner går inte det. Antingen har man mycket kontakt eller ingen alls, känns det som ibland.
MansonDust skrev lite om det i ett av sina inlägg och jag kunde ju inget annat än att känna igen mig. Hur man ibland känner att man måste ringa, man måste träffas, man måste, måste, måste.
Jag vill inte måsten. Jag fixar inte det. Jag fixar inte krav på mig av mina vänner.. Om jag ringer mina vänner, skickar sms eller svarar på email så är det för att jag VILL, inte för att jag måste.
Om du tycker om min blogg;
Rösta - Rösta dagligen!
Dec 10, 2007 at 11:50:48
hehe jag skrev om just detta för ett tag sedan. Vänskap för mig är att man hörs när man hörs. Bara för att man vill, eller har något speciellt att säga. Jag har FÅ sådana vänner, men dem håller jag i.. HÅRT!
Underbara männsikor…
Dec 10, 2007 at 12:01:24
Åhh vad skönt att läsa att det finns fler som tänker så.
Jag gillar inte heller att behöva känna en massa måsten, att man måste höra av sig för annars blir personen i fråga sur osv. Nä som du säger,man hör av sig när man vill och känner för det inte för att man bara måste.
Då har man ändå inget speciellt o prata om ändå om man gör det bara för att man måste.
Har man dessutom familj så går ju faktiskt den före, det vet mina vänner om.
Dec 10, 2007 at 12:08:44
Kul att du länkade !
Kanske man får mer läsare. *S* Jag vet vad du menar.. dessa kraaaaav. Jag liksom drar mej undan då, “låt mej vara !” blir det, istället för tvärtom.
Dec 10, 2007 at 12:11:47
Du skulle kunna hamna på min vänlista.. Jag är också värdelös på att höra av mig till mina vänner.. Jag svarar när jag själv känner för det.. Förr om åren hade jag massor med vänner, trodde jag. Det visade sig att jag mest hade bekanta. De vänner jag har i dag, kan jag lätt räkna på en hand. Det allra bästa är att dom är lika dåliga på att höra av sig. Men, vi vet var vi har varandra..
Hoppas du får en fin dag i dag. Kram 
Dec 10, 2007 at 12:18:39
Min närmsta, allra bästa vän, har jag “haft” sen början av 2001. Vi har ALDRIG umgåtts IRL, men har träffat på varann nån minut kanske 2 ggr, för vi har en gemensam vän. I övrigt umgås vi via sms, mail & msn. Och det kan gå veckor vissa ggr då vi båda har 2 barn. Du vet vem hon är, Hella.
Vi är bästa vänner, för livet. Men vi har inga KRAV på varandra.
Dec 10, 2007 at 12:53:39
Förstår precis hur du menar.. O önskar att det fanns fler som du.. Mina vänner blir jättesura om jag inte svarar när dom ringer, vilket leder till att jag absolut inte vill svara då.. Det blir liksom en ond cirkel av det hela..
Dec 10, 2007 at 13:36:18
Pying bills and going to work are things you have to do even when you do not want to. Friends are something you talk to when and if you want! Machines and pets are things that need regularmaintenance, frienships should not! of course they might be times where you have to give a friend some more time than you had planned because he or her neesds it just then. But in generall the best friends are not necessarily the one you talk to everyday. It’s the ones you, even if you havn’t talked for ages, can talk to just like it was 10 minutes ago. Without any guilt or hard feelings. Or the one you can spend time with in silence if you feel like it, without any awkwardnes.
But maybe you shoudn’t be to hard on friends giving you advises. It might just be their way of showing they care about you.
Dec 10, 2007 at 14:09:02
En av mina absolut bästa vänner är sådan som sällan hör av sig, hon bara är sån. Ja hon svarar ju när man ringer och så. Men det gör mig inget att det är jag som alltid hör av mig. :-)
Dec 10, 2007 at 14:21:00
Jag har skyllt det på att jag tvingas prata med människor i telefon hela dagarna på jobbet så jag inte orkar på kvällarna. Men kanske ligger det mer än så bakom? Min allra bästasta kompis har jag kännt i en evighet. Vi träffas några gånger per år och talas vid ungefär lika ofta (oftast för att bestämma när vi ska ses). Men det spelar ingen roll, vi vet var vi har varandra. Men visst finns det andra som det inte fungerar att ha det så med. Kanske måste man vara riktigt riktigt nära vänner för att det ska fungera med en “på håll” vänskap?
Dec 10, 2007 at 14:43:42
Mina två närmsta vänner ställer ingen krav på mig och jag inga på dom. De finns där alltid och behöver jag en kram, en fika eller nåt annat så finns de där bara att slå en signal till, likaså finns jag där för dom. Den ena har jag känt i 8år och den andra i bara 5år. Men våra relationer har växt fram så och jag är otroligt nöjd med det. Sen har jag andra mer krävande relationer som jag har tröttnat på eftersom att jag alltid är den som ska fixa och trixa, bjuda och ha mig. Börjar utrota dom relationerna mer och mer, eftersom att jag verkligen inte orkar ha sådana relationer.
Dec 10, 2007 at 16:54:46
Bra skrivet! Jag är också dålig på att höra av mej, och de är sällan jag svarar när nån ringer..Men de är för att jag har telefonfobi (om de finns nått som heter så?). Tycker inte heller om dessa “måsten” och krav. Så skönt att se att man inte är ensam
Dec 10, 2007 at 17:02:03
Skönt att läsa att det inte bara är jag som är usel på att ringa, sms:a till mina vänner. Iofs så är de lika usla de mina vänner, på att höra av sig. Men när vi väl hörs, då är det viktiga saker vi pratar om och man tar sig tid till att lyssna.
Dec 10, 2007 at 17:36:14
Gud vad jag håller med dig!! Em massa måsten blir bara jobbigt.
Dec 10, 2007 at 18:04:47
Skönt att läsa att det finns fler som är så. Jag har perioder då jag anstränger mig mer och hör av mig mer men det är inte så jag är på riktigt så det känns så falskt. Tycker oxå det är jobbigt när folk surar över att man inte vill prata med dom precis alltid. En bra vänskap borde ju vara kravlös, finnas för att man trivs ihop.
Dec 10, 2007 at 18:15:00
Min älskade Maddi =) Du é en kass vän som nästan aldrig hör av dig eller skickar sms inte ens online på msn så ofta heller, men fy tusan vilken kass vän jag é då *hihi* Men fan va skoj det va att träffa dig i lördags för då fick jag träffa dig IRL & verkligen prata öga mot öga med dig vilket é 100 gånger bättre än ett sms =) Löve you sugerhoney..
Dec 10, 2007 at 18:16:45
Jag är preciiiiiis som dig! Jag har bara inte insett det förrän för bara ett par år sedan.
Jag har avsagt mig ALLT som förut kändes som MÅSTEN. Jag HATAR att man ska känna som ett krav att höra av sig till nån. Det är, för mig iaf, bara ett extra psykiskt lidande, eftersom jag kämpar med både ångest och depression.
Jag har tidigare OFTA sagt: Ja, men jag ringer imorn, eller jag ringer nästa vecka, jag kommer förbi, jag hör av mig…
Nu har jag sagt till alla mina närstående att om de vill mig något, så får DE höra av sig, för jag mår bara skitdåligt om jag ska känna det som extra press. MÅSTE höra av mig, MÅSTE hälsa på. Alla vet att jag bryr mig lika mycket, även om jag inte ringer. Men jag tar glatt emot samtal från dem.
Det är bara det att jag tagit bort ett ¨ångestmoment” från mig själv. Jag har tom avsagt mig allas födelsedagar. (Med en förklaring såklart) det har oxå varit ångestladdat. Med detta vill jag säga att man ska inte kräva mer av sig själv än vad man orkar, och vet vännerna om det, så brukar de faktiskt förstå. Jag har oxå en vän som jag pratar med några gånger per år, men vi är ändå bästisar! En sak som jag blev irriterad på, ang. en av mina tidigare vänner, var att hon ALLTID ursäktade sig: “Å, jag har inte ringt, förlåt, jag måste bättra mig, jag har tänkt på dig varje dag ,men jag har inte glömt dig, bara så du vet, förlåt. Sånt blir bara jobbigt att lyssna på vareviga gång! MAN HÖR AV SIG NÄR MAN VILL NÅT, OCH NÄR DET KÄNNS BRA!!
Dec 10, 2007 at 18:34:56
Ja, jag är 17 år och läser din blogg, men den är bra. Den är faktiskt väldigt intressant. Har tänkte kommenterat fleeera inlägg, men inte ritkigt vågat. Men nu så; Osh, och alla som påpekar åt mig att jag är osocial då jag inte orkar umgås, eller inte orkar svara på mobilen. Men se vad fel jag hade!:) Man behöver inte umgås med vänner på varje lediga stund man har, alla behöver “egen tid”. Jag gör det i alla fall. Men, än så länge är det få i min omgivning som verkar förstå att just det tiden är viktig för mig, eftersom dom ringer och tjatar, gnäller och blir sura; jämt.
Ta hand om dig!
Dec 10, 2007 at 18:35:41
Jag känner likadant. Gillar inte krav. Vänner är vänner, de ska förstå. Det ska vara okej. Man ska inte känna att man måste, man ska känna att man vill.
Dec 10, 2007 at 18:50:23
Känner exakt igen mig men dom vänner som inte känner att det passar dom får då sluta höra av sig
Som tur är så har man ju sorterat ut under årens lopp så man har dom bästa kvar i sin närhet men är verkligen inte rädd för attt stifta ny bekantskap.
Kram Sandra
Dec 10, 2007 at 20:48:02
Vänskap e det som inte syns men känslan av samhörighet & värme.
Vänskap är när man efter någon månad kan ta upp där man slutade senast. Vänskap är när man accepterar & respekterar varandra.
Vänskap är vad man gör den till.
Ordspråket ” Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad!” det säger allt!
Jag håller självklart med dig Maddi!
Dec 10, 2007 at 20:55:32
Och du….
Du är ingen kass kompis!
Du har “bara” barn, jobb & familj.
Och det säger sig själv att DET kommer först!
Låt ingen kalla dig som kass vän Maddi för då kan man börja undra VEM som har störst ego där då OCH inte du då!