missmaddis

Nu är vi nästan halvvägs genom december julmånad mina vänner, och därmed också slutet på år 2007. Mitt första år som singel på länge och mitt första nybörjarår som en ensamstående, förnyad mamma.

När detta året började, dedikerade jag det till mig själv. Jag gav mig själv löfte om förändring och pånyttfödelse och jag har kämpat för det. Jag beslöt mig för att roffa åt mig av det jag ville ha och göra någonting åt min miserabla situation och att släppa sorgen inom mig, ilskan, besvikelsen och hatet. Vissa saker var lättare att släppa än andra, ska ni veta.

Så nu när jag ordnat jobb, ordnat lite nya möbler och kastat ut gamla hemska minnen och gett mig och mina barn vårt eget hem - nu när jag tacksamt tagit emot de operationer jag velat ha i flera år och fått min finare kropp - ändrat mitt utseende och min hela personlighet, släppt in ljus och lycka i mitt liv och börjat kunna le med geniuna känslor, är det dags för ett helt nytt år, inom kort. Vilka löäften ska jag ge mig själv nu?

Jag har kommit så fenomenalt långt redan, men är långt från färdig. Är vi någonsin det? Men efter lite funderingar, baserat på vem jag är IDAG, kommer jag nog leda mig själv rätt. För jag, är inte samma person idag som för ett år sedan. Jag känner mig inte som samma person, mår inte likadant som då och människor omkring mig uppfattar mig inte som jag var då.

Året som har gått, har varit en kamp. En strid. Det har varit stundtals jobbigt men det är över nu. Kampen om barnen är över, kampen mot besvikelsen är över och med det lägger jag ner min stridsyxa.

År 2007 fick i återhämtnings tecken - att återfinna min egen själ.
År 2008 ska gå i kärlek & lyckas tecken - oavsett vad, ska jag inte slåss mer, mot någon. Det finns inte rum för det. Jag ska lära mig själv att kunna ta lite mer lättvindigt på saker och ting, inte brusa upp - kontrollera mitt temperament och inte låta andra människor dra i mig. Jag har redan känt det inom mig på sistone, hur jag har kunnat ta saker lättare utan att bli alldelels för arg eller ledsen så jag är säker på att jag kommer lyckas. Jag förändras. Till något mycket bättre.
Jag har fortfarande kvar mitt temperament och min uppkäftiga attityd men jag nyttjar det inte på samma sätt längre. Jag har fått tilbaka min glimt i ögat.

Situationer som jag befunnit mig i på sistone har jag hanterat på ett helt annat sätt än vad jag gjort tidigare och det ska ni veta är en stor prestation. Exempelvis smsen från barnens pappa. Visste ni, att jag inte kunde motstå att svara på de smsen tidigare men nu - låter jag bli. Jag klarar faktiskt av att inte svara. Kanske låter löjligt för dig, men så är det - det är svårt för mig att hålla truten men jag har lärt mig, på sistone, att bita mig i tungan - för att undvika helt onödiga bråk.

Bråk är någonting som jag helt ska fokusera på att eliminera, mitt år 2008. Detta år som nu passerat oss har inte gett mig  möjlighet till det, med tanke på hur sårbar jag var i början, vårdnadstvist och grejor. Jag har varit väldigt arg stundtals. Men nu när det är överstökat, kör jag på. Jag ska försöka lever lite mer efter “Sticks and stones may break my bones”. Varför? För att den enda som blir upprörd är ju jag. Vill  jag må så? Nej, helst inte.

Fred på jorden är för mycket att önska, men ta mig fan om det inte ska vara fred i mitt liv. Jag ska göra mitt yttersta för att inte låta människor göra mig arg och upprörd, jag är starkare än så.

Som det känns just nu, just idag och som det kändes för ett tag sedan så har jag släppt den ilskan jag, som Maddi, hade gentemot människor som jag tyckte gjorde mig illa. Jag har släppt smärtan som tärde på mig och detta året har jag kunnat börja andas sakta igen.  Jag har stundtals varit ledsen å mina barns vägnar men nu känns det som om det kommer att bli bra. Barnen är på återhämtningsvägen och jag ser ljust om framtiden. Allt kommer bli bra. De sista nätterna har min lilla son sovit mycket bättre och jag korsar mina fingrar att det är ett tecken om välmående. Min äldsta son utvecklas med raska steg och jag vet redan att han är lycklig. De är starka, mina barn. Så små men så starka. Som  mig. Jag kan bära världens börda på mina axlar men även veta hur jag lägger det ifrån mig.

Och mitt år 2008 - då lägger jag ner bördan och med det, min stridsyxa med.