missmaddis

När förra Ã¥ret led mot sitt slut stod det mer än klart för mig att det var dags för makabra förändringar i mitt liv. Min man hade tagit valet att lämna mig med barn och hund och jag stod bruten kvar. Under vÃ¥rt förhÃ¥llande hade jag sänkt garden och gett honom övertaget och byggt hela min identitet kring honom och förlorade mig själv. När han sen inte var kvar visste jag inte längre vem jag var. Hela mitt liv raserades och jag i takt med det. Jag hade inte getts nÃ¥got annat val än att acceptera den situation som han hade satt mig i – ensamstÃ¥ende med tvÃ¥ smÃ¥ barn, förlöjligad, ratad, nertryckt och bortkastad. Inget värd. Detta Ã¥ret har dedikerats min strävan att Ã¥terhämta min egen själ och här ska jag nu berätta vilka löften jag gav mig själv och vilka jag höll.

Ã…r 2007 – förändringarnas Ã¥r
Vad jag lovade mig själv & vilka löften jag höll.

Det var en milstolpe, när han lämnade mig. Det vet jag nu. När jag väl insÃ¥g att jag jag inte hade nÃ¥got annat val än att bygga upp ett nytt liv, tog jag itu med det omedelbart. För min man var det lättare – han tog den lätta vägen. Han flyttade direkt in till en gemensam bekant som han ‘rÃ¥kade’ ha sex med och bli tillsammans med inom loppet av 14 dagar och hade därmed ersatt kvinnan i sitt liv. Inom loppet av 2 mÃ¥nader var hon, efter planering, gravid och han skulle nu ha en ny familj. Enligt han själv heter det inte ny familj utan “I’m just extending it”. SÃ¥ kan man ocksÃ¥ se det. Men jag, jag valde en annan väg. Jag valde mig själv & barnen och att Ã¥teruppbygga nÃ¥gonting som var sönder.  Barnen som jag redan hade och alltid kommer ha kvar. MÃ¥hända att jag valde den svÃ¥raste vägen men nu när jag ser tillbaka pÃ¥ mitt magiska 2007 ser jag hur värt det har varit och hur det tjänat mig väl med hÃ¥rt arbete. Jag är ännu inte fullkomlig, jag arbetar pÃ¥ det.

Självförtroende
Detta gÃ¥ngna Ã¥r har jag jobbat med mitt eget sjävförtroende och byggt upp de spillror han lämnade. Jag minns orden han kvävde mig med 4 dagar efter vÃ¥r seperation där han förkunnade hur äcklig jag var, vilken hora. Att jag kommer fÃ¥ vara ensam resten av livet för att ingen kille kommer nÃ¥gonsin vilja ha mig med all den hängiga huden pÃ¥ min mage, med mina obefintliga tuttar. De orden, mina vänner – kan han fÃ¥ äta upp idag. Varenda jävla bokstav, en efter en. Det stod pÃ¥ min to-do-lista. SÃ¥ jag fixade en fenomenal bukplastik och vipps, platt mage. See ya later, hängbuk. Sen fixade jag tuttarna – ‘ello Mary-Kate, ‘ello Ashley. Jag piffade upp min garderob och min sminkväska och började framhäva det som redan är vackert hos mig och sedär, det är inte svÃ¥rt att fÃ¥nga en mans intresse. Jag har fÃ¥tt mitt självförtroende pÃ¥ topp detta Ã¥ret och därmed fÃ¥tt tillbaka den gnista jag hade förr – mitt jävlar anamma. Det var ett löfte som jag höll.

Hälsa
Jag fick (större) problem med min hälsa sedan dess att jag födde min äldsta son och nästan miste livet när jag skulle honom hans första andetag. Jag började blöda efter förlossnignen och miste nästan 2½ liter blod. De hittade ingen puls på min blåbleka kropp och jag miste nästan livet. Jag fick 4 blodtransfusioner och återhämtningen tog lång tid. Jag återhämtade mig inte från blodbristen utan fick anemi & B12 brist som inte direkt avhjälptes med att traumatiskt missfall tre månader senare och ytterligare en förlossning 18 månader efter den första. Jag tog inte itu med min sjukdom utan förföll med hushåll och familj. Det var dags att jag förändrade det för att kunna orka med jobb och att vara ensam med barnen. Så jag fick ordinerad medicin. Jag fick sputor varje vecka, ibland uppemot 5 dagar i veckan och det gjorde susen. Att rå om min egen hälsa, var ett löfte  jag infriade år 2007.

Jobb
Jag fixade ganska snabbt tillbaka drömjobbet jag hade när jag träffade min förra man. Och där fann jag en ny familj, en annan familj. Där har jag fått känna mig behövd och proffsig på ett annat plan och det har gett mig en känsla av mervärde av mig själv. Jag har jobbat hårt och försökt vara så tillgänglig och oumbärlig som möjligt. Jag har fått lära mig extremt mycket och vet att jag funnit min plats, där jag hör hemma. Jag skaffade ett jobb och det var ett löfte jag höll.

Ett aktivt, socialt liv
Jag hade levt isolerat med min man och hade mÃ¥tt väldigt dÃ¥ligt utav det. Jag hade knappt nÃ¥gra vänner kvar, jag gick ju aldrig ut, gjorde aldrig nÃ¥gonting, träffade aldrig nÃ¥gon och kände mig sÃ¥ ensam. Det är oundvikligt. Hela det där “sÃ¥länge vi bara har varandra” och “us against the world” - det funkar inte i längden, trots att jag inbillade mig att det var bra som det var. Jag var hans fru, jag var barnens mamma men hade mist allting annat. Jag behövde fÃ¥ komma ut mer, umgÃ¥s med vänner och bara vara Maddi en stund och det gjorde jag. Jag började träffa mina vänner mer, hÃ¥lla kontakt pÃ¥ ett annat sätt. Jag har detta Ã¥ret träffat mÃ¥nga nya människor, varit ute och dansat och festat och varit mycket mer social och funnit lite mer av det som gör mig till mig och det var ett löfte jag höll.

Renovering
Alla våra minnen i lägenheten var som syra inom mig. Det brände och kvävde mig och vart jag än vände mig såg jag honom. Sängen vi hade gjort barn i, möblerna vi delat, ja hela hemmet. I alla skåp fanns det antingen foton eller kärlekslappar från vårt förhållande och det brände inom mig. Hur skulle jag någonsin komma över honom med alla dessa ständiga påminnelser? Jag var tvungen att göra någonting åt det. Alla foton kastades, alla hans saker som var kvar kastades. Jag sålde sängen till en patetisk liten symbolisk summa och skaffade min egen säng som han inte förpestat. Jag införskaffade nya köksmöbler, möblerade om i köket oich gav mig in på vardagsrummet där jag gjorde detsamma. Jag målade om rum och renoverade det som han förstört i mitt namn, hål i väggar och dörrar som han i ilska slagit sönder och som påminde mig om hans ilska och hatet han livnär sig på. Mitt mål och mitt löfte var att återta mitt eget hem och omvandla det till en trygg tillvaro där det spirar kärlek och där vi inte blev påminda om honom & det löftet var något av det första jag höll år 2007.

Barnen
När jag och min man var tillsammans mÃ¥ste jag rekänna att jag tyvärr satte mina barn i bakgrunden. De fick inte den tiden och uppmärksamheten som de behövde,. De borde ha kommit  först i mitt liv men fick dessvärre dela plats med sin pappa som var väldigt krävande (han är personifierat lejon och vill alltid vara i centrum, annars klarar han inte av situationen). Han sa nÃ¥gongÃ¥ng till mig att han inte tyckte om att han hade hamnat pÃ¥ andra plats i mitt liv. Innan barnen kom var han min prioritet, han var mitt allt. När sen barnen kom sÃ¥ hamnade han i skymundan och det tyckte han var jobbigt, att jag inte brydde mig om honom lika mycket längre. SÃ¥ jag försökte sätta honom pÃ¥ delad plats med barnen. Matlagning, tvätt, städning, disk och kunder om kvällarna hemma där han tatuerade svart och allt som tillkommer och med anemi ovanpÃ¥ det, sÃ¥ blev det en uppoffring. Jag hade inte tid eller ork att sitta ner och leka med barnen, att baka med dem, att rita eller knappt ens att prata med dem. Det handlade om att göra det mest väsentliga – mat är ett nödvändigt ont och det var sÃ¥dana saker jag fokuserade pÃ¥. Överlevnad. Jag kan nu ärligt säga – att jag försummade mina barn och det tänkte jag gottgöra nu när deras pappa var ute ur vÃ¥rt liv och vÃ¥rt hem. De är, när allt kom omkring, mitt allt, mina varje andetag och det var dags att jag bevisade det. SÃ¥ jag började umgÃ¥s mer med barnen. Jag gick ut och lekte pÃ¥ lekplatser, vi gick till parken och gungade, vi fixa picknick tillsammans och under sommaren införskaffade vi en pool de kunde bada i. Vi ritar, vi leker med lera, jag leker med dem och vi pratar mycket mer med varandra och har därigenom fÃ¥tt bättre band till varandra. Jag satte mina barn där de här hemma – pÃ¥ första plats och tänkte med näbbar och klor slÃ¥ss för det jag tror pÃ¥ – slÃ¥ss för deras trygghet och välmÃ¥ende och det fick jag göra med rÃ¥ge. När första halvan av Ã¥ret hade passerat oss stod det inget tvivel om vad jag var tvungen att göra. Jag tog pÃ¥ mig min stridsyxa för en sista gÃ¥ng och vann kampen om barnen och fick ensam vÃ¥rdnad. När den striden var över begravde jag min stridsyxa för gott – nu har jag inget mer att sÃ¥ enträget kämpa för – jag har ju allt jag vill ha och behöver.Mitt löfte var att rÃ¥ om barnen bättre Ã¥r 2007 och det höll jag, med rÃ¥ge.

Briefing
Och när jag nu ser tillbaka pÃ¥ mitt 2007, sÃ¥ är det för mig självklart hur det faktiskt blev mitt Ã¥r, när allt kommer omkring. Alla löften jag gav mig själv jag jag egenhändigt infriat med hjälp av familj och nära. Hur skulle jag exempelvis ha kunnat jobba, om det inte vore för min fenomenala mamma som ser om mina barn när jag jobbar? Och till de vänner som lyssnat pÃ¥ mig när jag behövt en axel att grÃ¥ta pÃ¥ och naturligtvis till alla mina bloggläsare som följt min kamp detta Ã¥ret, som inspirerat mig och motiverat mig att fortsätta skriva vilket underlättar allt för mig – för all feedback, rÃ¥d och tips och stöttning jag fÃ¥tt av främlingar pÃ¥ nätet, gamla bekantskaper och nyfunna vänner allierade.

Det var ett bra Ã¥r, mitt 2007. Det var verkligen ett förändringarnas Ã¥r och jag har förändrat enormt mycket – ingenting är sig likt längre. Jag är inte samma Maddi – jag är en bättre upplaga av mitt forna jag. Barnen är inte desamma längre. Mitt hem är inte detsamma och jag har förändrat allt till det bättre. Och när jag ser hur mycket som har hänt sÃ¥ kan jag med en suck av lättnad känna mig stolt över mig själv för vad jag Ã¥stadkommit och finner styrka i vissheten att man KAN FÖRÄNDRA, om man bara försöker. 

2008
SÃ¥ nu är det snart nytt Ã¥r och jag sitter nu, dagarna innan, och funderar pÃ¥ vad mitt 2008 ska ge mig och vad jag ska ta. Vilken lycka kan jag mer skapa? Vad vill jag förändra och hur kan jag göra det? Nu har jag Ã¥terhämtat min egen själ – jag mÃ¥r bra nu. Jag är lycklig med mitt liv och hur det ser ut och saknar ingenting sÃ¥ det känns som om det är petitesserna kvar. Ã…r 2008 ska jag fokusera pÃ¥ att bli mer organiserad och strukturerad och ha mer “koll” pÃ¥ saker och ting. Jag ska Ã¥terigen ta itu med min sjukdom och försöka fÃ¥ ett lÃ¥ngvarigt resultat pÃ¥ mina medicineringar. Annars känns allting bra nu. Det känns bra.