Nu har barnen öppnat den sista luckan i chokladkalenderna och de vet att idag - IDAG kommer tomten. Det är det enda de pratar om.
Mamma kom över sent igårkväll för att hämta en säck med klappar, nu ska vi göra oss iordning och gå hem till mormor & morfar. Min julaftons uppdatering kommer ikväll (under förutsättning att jag orkar).
God Jul mina underbara vänner!!
Jag kom nyss på det själv och det kom som en uppenbarelse, en chock. Jag trodde aldrig att jag faktiskt skulle säga det, ens känna såhär - förmodligen inte du heller.
Jag låg i ett varmt skumbad och lutade huvudet bakåt med förslutna ögon. Medan jag lekte med skummet fick jag ljuvliga minnen för mina näthinnor och jag drömde mig bort en sekund. Det känns som om det var igår. Dessa varma känslor av euforisk lycka där allting var precis som man ville. Familj och kärlek omsvirade mina tankar och med ett leende på läpparna tog jag ett djupt andetag och min duschcreme. Man vet inte vad man har förrän det är borta sägs det, så sant det egentligen är..
Det var då jag kände denna enorma saknaden och önskade, mer än någonsin att jag kunde vrida tillbaka tiden, bara för att få uppelva den känslan igen, om än för en sekund. Jag saknar honom och vill ha tillbaka honom. Jag vill ha tillbaka jultomten som jag trodde på, när jag var liten. Att vara vuxen suger - sanningen sårar och jag vill ha tillbaka honom. Nu.
Jag beklagar att belasta er med ytterligare ett inlägg som handlar om mina barn. Det är inte uppskattad läsning av alla, det finns ju de som ratar “mammabloggar” - men vet du vad - Jag är ledsen att behöva säga det rakt ut: Jag skriver inte för er skull. Jag skriver inte vad ni vill att jag ska skriva. Om jag skulle få betalt hade jag fan övervägt det. Jag skriver för min egen skull. Min blogg är min dagbok och jag skriver what da fack jag vill, när jag vill, hur lite eller mycket jag vill och är man inte intresserad så är man ett klick bort från min blogg. Det är inte svårt. Så redan nu, vän eller inte - vill du inte läsa ännu ett inlägg om mina barn, så sluta nu och klicka bort. Det gör jag när jag ska läsa inlägg som jag själv tycker är tråkiga, t.ex renovationer, inredning osv. Orka materialisktiska bloggar, kalla och känslolösa. Klick, klick.
Mitt i detta nattningsdilemma med Laaiti snörptes mitt hjärta åt ikväll när jag tittade åt Phini’s del av rummet, ner i hans vita lilla säng där han skulle sova. Jag har förundrats över storebror och hur väl han alltid somnar trots Laaitis skrikande, sparkande och enormt högljudda toner i flera timmar. Ni vet själv hur irriterad man kan bli när man är trött men Phini har aldrig klagat på Laaiti, hur mycket han har skrikit om kvällarna. Ikväll såg jag varför - stackars barn.
Charlotte var här ikväll och fick ta del av en halvtimmes skrik, sparkandes, uppsprungandes och säkert 50 nattningar. Hon har inga tips eller råd att ge.
Det har varit såhär, i stort sett varje kväll sedan den 20 september. Dagen D. Dagen då pappa aldrig kom. Och några dagar senare blev det värre. När pappa inte kom då iheller. Sen bröt helvetet loss när pappa, för en tredje gång, inte kom.. och inte ens hörde av sig. Det är tre månader sedan. För mig, en väldigt kort period men för en tvååring, en hel livstid.
Det börja verkligen tära på mig detta (om det är så jävligt för mig, undrar hur boetie mår?!) Jag vet inte vad jag ska göra, min idéburk är slut, mitt tålamod sinar och Laaiti verkar inte må bättre.. faktiskt tvärtom. Utbrotten blir värre, kommer oftare och mer kalla. Sömnen mer orolig. Han mår inte bra.. Min son mår inte bra och jag vet inte vad jag ska göra..!! Jag är ensam med barnen, de har bara mig om kvällarna. Jag är inte allsmäktig, jag kan bara fylla halva deras föräldrabehov, men jag försöker gottgöra för den andra biten som jag inte har.
De har mat på bordet tillräckligt för att fylla deras hunger och näringsbehov. De har ett tryggt hem utan våld med överflöd av kärlek. De har rutiner, vanor och fasta gränser. De får presenter ofta, uppskattning varje dag och jag vet att de känner sig behövda och älskade. De har varsin säng att sova i, alla leksaker de har önskat sig. De har snygga, hela kläder som värmer dem. De har vänner omkring sig och ett socialt nätverk, de får komma ut varje dag och springa av sig som barn bör. Jag kan inte göra mer än så..? Kan jag?
Ouchies..!
För fem år sedan, innan jag blev mamma, så var jag inte lika paranoid och rädd för att råka sticka mig när jag piercade någon. Jag minns att jag hade en kund som bar en hepatitsmitta som han informerade om just i sista sekunden, när nålen just skulle stickas. Det är upp till mig, som piercare om jag vill ta den risken. I gengäld är det kundernas skyldighet att informera mig om deras smittor. När jag då fick den informationen hade jag bara fått 2 av mina 3 vaccinationer Twinrix men tog risken och piercade honom ändå. Jag var extra försiktig men tänkte inte mer på det.
Idag stack jag mig. Eller ja, jag vet inte om jag stack mig, slant lite och rispade med nålen, skar mig på saxen eller någonting annat efter min genitala bokning. Eftersom jag inte vet när och hur jag skadade mitt finger så blir man lite extra rädd och särskilt som det var en genital piercing (Christina) som (psykiskt) gör mig livrädd. AIDS! Tänk om jag får HIV! Tänk om jag får någonting annat..?
För fem år sedan hade jag tvättat av mig och ryckt på axlarna, idag har det surrat i bakhuvudet på mig och det enbart för att jag nu har barn. Jag har inte tid eller möjlighet att insjunkna i några smittor, jag har ju barn att ta hand om och uppfostra. Och inte bara det, jag vill inte ha någon smitta där det finns risk att jag skulle ge mina barn någon sjukdom. Det vore en mardröm.
Från Dubai
Igår ringde det till mig från ett företag som heter TNT - de hade ett paket att köra ut till mig och behövde hjälp med förtullningen och ville veta vem avsändaren var. Frågar mig, hur ska jag vet vem som skickar paket till mig? Det räckte med vilket land det kom från för att jag skulle veta exakt vem som skickat paketet. Dubai. Där bor mina barns farfar. Idag kom paketet och jag öppnade det först när jag kom hem från jobb och hade nattat pojkarna. I paktet låg 3 julklappar. En till oss vardera. På kortet på min julklapp, har barnens farfar skrivit på den ena sidan “And the Lord said, as you sow, so shall you reap. God bless you Maddi.” På den andra sidan av kortet stod det “Dear Maddi, Thanks for all you do for the boys. You are a ★. Much Love, Jack & Rina… Merry Christmas” - Jag blev både rörd och varm. Tänk att de får julklappar av sin farfar från Dubai, men… Ja, men.
Det var en trevlig överraskning!
Det blir svårt att slå, det mest utmärkande och underbara julkortet som jag någonsin fått - i hela mitt liv.
Med en vacker bild på hennes tre små tomtebarn och med ett magnifikt meddelande till enkom mig. Orden sjöng om uppskattning och hyllning och jag kunde inget annat än att ta det till mig och placera det i en särskild vrå i mitt hjärta.
Jag blev förvånad om avsändaren som är en nyfunnen vän som jag har haft äran att lära känna ganska bra på väldigt kort tid. Vi har en hel del gemensamt och jag uppskattar henne - som människa, som vän.
Tack T. Från djupet av mitt hjärta - Tack.
