missmaddis

Varning för känsliga (äckelmagare) läsare.

Var det någon mer än mig som såg dokumentären på kanal 5 häromkvällen? Dokumentären handlade om en 29-årig ganska överviktig mamma. Originaltiteln var “Half ton mum” och med det kan man nog gissa hur pass ganska överviktig hon var. Dokukmentären fick följa henne genom hennes magsäcksoperation och slutligen hennes död då hennes hjärta inte klarade mer. Det är ett under, för mig, att hon ens levde så länge.

Ämnet magsäcksoperation ligger mig varmt om hjärtat - de flesta av er vet redan att jag själv kämpade mot övervikt i många år och fick en egen operation 1999. Jag fick då den “lilla” operationen; VBG (Vertikal Banded Gastroplastic). Jag vägde som mest 122.6 kilo med en BMI på 47.7 vilket klassas som morbid obesitas = dödlig fetma. Allt som allt gick jag med mycket möda och besvär ner till 48 kilo, de sista 5-10 kilon efter min seperation och jag rasade ner i vikt. Min BMI hamnade då på 18.8, just på gränsen mellan normalvikt och undervikt. Så från en extremitet till en annan. Idag ligger jag på en normalvikt och pendlar som oftast mellan 50-55 kilo.

Det är en alltför vanlig påträffande fördom att feta människor är lata och operation är den lätta vägen ut. Visst kan det verka enkelt. Man blir opererad och vipps man går ner i vikt av sig själv. Om det vore så enkelt.. om det vore så enkelt så hade inte somliga patienter får om-oprereras. Då hade inte så pass många patienter ökat i vikt igen.
Operationen är en sista utväg ja, men det är långt ifrån lösningen på fetma. Det är hjälp till självhjälp och det vet jag av erfarenhet. Om jag hade kunnat gå ner i vikt utan operation så hade det varit mitt främsta val och jag hade därmed sluppit med de dagliga komplikationer och det hemska 30cm ärret jag fick från naveln upp till mina bröst.

När jag blev opererad hade jag inget stöd av någon. Varken familj eller vänner. De respekterade mitt val men de var livrädda. Det finns alltid en risk med operation och narkos, särskilt som en fet människa ska sövas. Man hade läst artiklar om patienter som avlidit under operation eller strax därefter så min familj var rädd att jag skulle möta samma öde. Men jag var fast besluten. Jag ville hellre se mig själv dö för att jag försökte göra något åt min problem än att dö för att jag var för fet. Jag var väldigt ung (18 när jag fick plats i operationskö, 20 vid OP) och kunde inte se mig själv leva restan av mitt liv som fet.

Jag minns informationsmötet. Ett helt gäng feta människor som inte fick plats i sina stolar. Och nej, jag skäms inte ett dugg att kalla dem feta, för det vore en skönskrivning att säga mullig eller överviktig. Jag var FET. Jag var way past mullig, tjockis eller överviktig. Läkaren som tog emot oss var en uppblåst, egocentrisk läkare med en barbarisk framtoning. “…. och ert äckliga fett står jag och drar i dagarna i ända” vill jag minns honom säga. Och det var först där som jag insåg att jag faktiskt var fet. “Nej ni är inte tjocka. Ni har inte kraftig benstomme. Ni är FETA” och det var sällan man fick höra det rakt i ansiktet, i ärlig ton och utan ilska, att man var fet. Han var inte ett dugg finkänslig men vi svalde det för att han skulle hjälpa oss. Ingen tyckte om honom och jag tvivlar på att någon tycker om honom idag heller. Jag har varken träffat någon patient eller sköterska som har något gott att säga om honom som person men som kirurg blir han hyllad landet runt. Och det är ju det väsentliga, om du frågar mig.

Jag minns när jag vaknade upp från operationen. Törstig som fan och fastande. Dagen innan hade jag tagit min sista måltid - pizza. En äckligt fet pizza. Det var min sista måltid som fetknopp. Och dagen efter när jag omtöcknad vaknade erbjöd en sköterska mig lite vatten. På en tesked. Jag drack min tesked vatten och med en gång kände jag mättnad. Mättnad - på en tesked vatten. Det är ju löjligt. Och jag kunde inte minnas när sist jag faktiskt hade känt den här typen av mättnad. En mättnad som mer kan liknas med att man känner sig full, man känner ett stopp. Man varken kan eller ens vill äta mer. Det var en annan typ av mättnad för mig. Sedan den dagen försvann även det konstanta suget jag hade haft efter godis, chips, läsk och kakor. Jag var inte ens sugen och jag kan fortfarande inte förstå varför suget försvann med hungern.

Jag var sjukskriven i 4 veckor. 4 veckor efter att jag blivit uppsrätt som en kalkon på thanksgiving, med ett sår från naveln & upp mellan brösten. Jag tyckte det var alldeles för lite och kände efter operationen att jag behövde minst ett decennium att återhämta mig.

De följande 4 veckorna var det enbart flytande föda för mig (flytande innebär allt utan bitar, yoghurt man får sila bort frukt & bär ex) och det ska ni veta, som gammal matmissbrukare, var för jävligt. Särskilt när man såg mat överallt. McDonald’s reklam på TV följdes av Burger King’s reklam. I alla jävla filmer skulle det ätas och tuggas och när jag vände mig om i soffan såg jag min dåvarande make (make #1) äta mat. Fy fan vad äckligt, jag ville också äta. Det var en vana att äta, inget annat. Och ni vet alla hur svårt det kan vara att bryta en gammal vana. Det var då jag introducerades till komplikation nummer 1 som efterföljdes av min gastrikoperation. Jag smög ut i köket en kväll, öppnade kylskåpet och såg grillad kyckling. Jag har aldrig varit glad för varken kall mat och i synnerhet inte rester men det såg så lockande ut. Jag tänkte, att ingen kommer märka om jag bara tar en pytteliten tugga. Man kan ju få fuska lite, tänkte jag. Men den typ av “liten tugga” jag var van vid var helt plötsligt en stor tugga för min pyttemagsäck numera. Jag tog min (vad jag trodde) mini tugga och efter en liten stund kände jag obehaget och smärtan i magen. Jag kände hur min magsäck fylldes “av sig själv” och det var första gången jag spydde efter min operation. Min minitugga kom upp efter att jag hade fått “dumpat” det slem som hade fyllt min mage. Äckligt. Jag lärde mig min läxa och under resterande fasta åt jag inte ett piss.

Efter min 4 veckors fasta var det dags att börja äta puré. Jag var bekväm och enkel av mig och började med barnmatspuré. Ganska smaklösa och jag förgyllde smakerna med kryddor för att kunna “njuta” av maten. Den minsta barnmatspuré burkarna räckte till 3 måltider så du kan föreställa dig just hur lite mat fick plats i min mage. De två veckorna gick ganska fort innan det var dags att börja äta “normalt”. Vad fan är normalt? Vad är normalt för en magsäcksopererad?

Men jag var fast dedikerad mitt projekt. Jag ville verkligen gå ner i vikt. Jag visste att jag var tvungen att förändra mina matvanor och mina motionsvanor, jag visste att det krävde en drastisk förändring i mitt liv. Jag hällde ut min standardmjölk från skånemejerier och införskaffade lättmjölk som jag för övrigt inte tyckte om. Jag slutade med socker i kaffet och jag slutade äta godis, chips, kakor och läsken bytte jag ut mot bättre alternativ. Det var faktiskt inte så svårt alls eftersom suget, som jag nämnde, efter sötsaker hade med ens minskat radikalt.
Jag satte min cykel som för övrigt hade överlevt mina 122 kilo förr och började promenera till skolan. Det tog mig 1,5-2 timmar att gå dit. Det var inte alltid lika jävla roligt men tydligen så gjorde det nytta. Det var de lättare sakerna att förändra.

Det svåraste av allt var att bli medveten om mina matvanor. Om vad jag åt, hur mycket jag åt, hur jag åt, tuggade och svalde. Tänker du själv någonsin på det, hur många gånger du tuggar varje tugga och reflekterar du ens över det faktum att du sväljer din mat? Förmodligen inte. Varför? För att det är en instinkt. Att äta, tror jag, är en kvarlevd överlevnadsinstinkt i varje människa och man tänker således inte ofta på hur man tuggar, hur många gånger och när man ska svälja. Det är min tes så håll det inte emot mig.
För när man är magsäcksopererad, och i synnerhet VBG opererad, är det där med tuggandet enormt väsentligt. För att maten ska kunna passera den passage i min mage måste maten vara tuggad ordentligt för att inte fastna. Om maten fastnar känner jag obehag och måste få upp det igen vilket kan även göra att en del magsyra pressas upp och skadar tänderna på lång sikt med frätskador och försämrar patientens tandstatus.

En barnportion (om ens det) bör ta mig ca en timme att äta. Varje tugga ska tuggas mellan 20-25 gånger innan jag sväljer och självfallet, som du kan luska ut, så kan jag inte äta allt. Vitt bröd är jobbigt att tugga - det blir mest en degig massa i munnen och löper stor risk att fastna. Skal från vissa frukter (ex äpple, apelsinskinn etc) kan också vara svårt att tugga. Sparris är för trådigt och jag tackar helst nej till segt kött. Det kan bli ytterst pinsamt om man blir bjuden på middag. Trots att vänner och bekanta är väl familjära med mitt tillstånd så tänker de inte på det eller tillagar maten annorlunda (läs: längre) för att det ska bli lättare för mig att tugga. Men oftast räcker det inte med överlagad fläskfilé, det kommer upp ändå faktiskt men det är inget som jag skulle berätta för min kock, det vore alldeles för otacksamt.

I början rasade jag i vikt. Inte första veckan på sjukhuset, då hände ingenting. Då undrade jag om jag var den där placebopatienten som de bara hade öppnat upp & sytt ihop igen. Min första vecka hemma miste jag 12 kilo på att göra inte ett jävla piss och att inte äta ett förbannat dugg. Jag antar att kroppen hamnade i chock från att överäta till att plötsligt inte äta någonting alls. Kroppen ställde in sig på svält under dessa 4 veckors fasta. Efter ett tag, när kroppen börjar vänja sig, gick det saktare och det är då tålamodet tryter och man börjar undra om det var allt.

Jag satte upp delmål för mig själv för att det inte skulle kännas omöjligt. Om någon hade sagt till mig att gå ner 74 kilo hade jag karate-sparkat dem i skrevet på pin kiv. Mitt första mål var givet - jag ville väga 2 siffrigt. Under 100. Och inte långt därefter nådde jag mitt mål och var överlycklig den dagen när vågen visade 99.8 kg. Mitt mål var därefter 70kg. Jag ville väga 70, det tyckte jag var en bra vikt och jag hade tänkt stanna där för att jag ville ju fortfarande ha lite hull, jag ville vara mullig & gullig. 70 kom & passerade när jag bestämde mig för 65 kg. Jag hamnade på 64 och den vikten höll jag bra i några år. Tills jag blev gravid & födde barn. Nej, jag gick inte upp - tvärtom.
När jag blev inskriven på MVC med Phini i magen vägde jag 69 kg.
Jag gick upp till 77 kg.
När jag blev inskriven på MVC med Laaiti i magen vägde jag 66 kg.
Jag gick upp til 74 kg.
En vecka efter Laaiti var född hade jag gått ner alla graviditetskilon och några till. Efter ett tag hamnade jag på 54-55 kilo och jag trivdes med det.

När deras pappa lämnade oss mådde jag väldigt dåligt psykiskt och det var då jag rasade ner till 48 kilo. Jag såg det inte själv, hur smal jag egentligen var. Jag vill inte skylla på kraftig benstomme men det undgår ingen att jag har utmärkande benstruktur. Mina kindben liknades vid somaliska kvinnor och mina revben och höftben var långt ifrån sexiga. Men på något sätt så trivdes jag med det, just då.
Under året som kom gick jag upp mer. Jag fick medicin mot anemi (som för övrigt också är en biverkning sedan magsäcksoperation då jag har svårt att fylla på mina järndepåer pga av fattig variationskost) och brist på B12 (även det VBG associerat) vilket gav mig mer energi. Jag började äta bättre ett tag och har nu gått upp till en bra vikt. Jag pendlar lite fram och tillbaka men jag har gett mig fan på att jag aldrig mer ska bli fet.

Jag fick min operation 1999 och har hållit min vikt nere sedan dess och det ska ni veta, är jag förbannat stolt över. Det är faktiskt inte enormt många som kan “skryta” om det. Just VBG är inte lika vanligt idag. Idag tycks ofta det första (och ibland det enda) alternativet vara en GBP (Bastric By Pass) där magsäcken är helt bortkopplad och verkar ha gett bäst resultat. En VBG opererad mage kan man tänja ut om man överäter. Man kan inte det med en GBP.

Jag får göra precis som alla andra när jag vill gå ner i vikt. Jag måste kämpa för att behålla min vikt. Det är för mig ganska självklart att man inte gå ner i vikt om man sitter på arslet hela dagarna i ända och inte äter rätt. Om man äter feta gräddsåser för jämnan men inte går ut och rör på sig så kommer man gå upp i vikt - även jag. Oavsett hur många operationer jag gör, så kommer jag inte gå ner i vikt om jag inte tänker på vad jag stoppar i mig. Det enda som skiljer mig från de som inte är magsäcksopererade är att jag äter mindre och att jag inte kan äta allt som de kan.
Även jag, som är magsäcksopererad, måste röra fläsket och kunna säga nej till choklad.

För viktminskning kommer inte av sig själv - det blir vad man gör det till.

Jag är stolt över min viktminskning och har visat mina före efter bilder många gånger förr - men för er nya läsare; för att få en bild, klicka på miniatyren.