Hatta hatta är vad jag och min brorsa kallade karate/kung fu filmer när vi var små. Min pappa har alltid gillat sådana filmer så jag har fått min beskärda del. Och naturligtvis går vissa saker i arv – nu kan mina barn hatta hatta med…
[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=weIus-mM7Dg]
I lördags hämtades barnen på morgonen och följde med mina föräldrar för att hälsa på min bror med familj. Med ens kändes hela hemmet tyst och.. ensamt. Det är inget hem utan barnen, de ger liv.
Jag satte mig ner för att jobba men körde fast efter ett tag, sen dog internet hemma hos mig och var nere väldigt länge under helgen. Jag kilade ner till ICA och handlade lite och hem för att faktiskt ta det lugnt. Jag visste att jag skulle ha besök på kvällen och tänkte lägga mig i soffan och dåsa till för att samla lite energi, jag hade ju inte sovit gott natten innan. Just som jag somnade in ringde telefonen och mitt i sömnförvirring klickade jag bort samtalet av misstag. Så jag skickade ett sms till Björn och sa åt honom att ringa igen. Han var sugen på kaffe och uttråkad. Han blir lätt uttråkad, det finns för mycket han vill göra på en & samma gång.
Björn kom över och vi satte oss i sofforna med kaffe och pratade om allt. Jag önskar att det fanns fler killar som Björn – som är LÄTT att prata med, som man kan prata med om ALLT och där man egentligen aldrig behöver undra var han står. Han är exakt (om inte värre) lika ärlig, rakfram & burdus som jag. Han är enormt principfast och med väldigt god moral. När han gör någonting så gör han det rätt. Jag förundras över hans intelligens och hur mycket “common sense” han har. Vi kan argumentera, diskutera, analysera och reflektera över saker och ting. Det är väldigt mycket ge & ta i våra samtal. Han är den typ av killkompis som jag skulle vilja kalla ‘brorsan’. Han är en enormt bra förebild för mina barn likaså.
Och med det sagt vill jag påpeka ribban han satte för kvällen. Nu hade jag alltså suttit i några timmar och haft trevliga, inspirerande och upplyftande konversationer med en man. Jag påstår inte att jag är ett geni, men jag är inte IQbefriad iheller. Jag är faktiskt – tro’t eller ej – ganska smart. Och jag uppskattar vuxna, intelligenta samtal med människor. Jag tycker om att lära mig saker om andra, jag tycker om att prata och lyssna. Jag ställer lika gärna frågor som jag ger mina öppna svar och skäms inte för att säga “Jag förstår inte vad du menar?”. Björn tillgodoser varje konversation med råge. Alltid. Så ribban sattes faktiskt väldigt högt..
När kvällen kom och min gäst kom var det lite förberett med kex & ost till god dricka. Lägenheten pryddes av levande ljus. Mys galore. Han hade sin underbart lekfulla hund med sig som för övrigt påminde mig om varför jag själv inte har hund. Jag är nog egentligen mer utav en kattmänniska. Katter är intelligenta och självsäkra, ungefär som mig. Hundar är korkade och lättlurade, ungefär som MÄN. Men jag tycker om hundar, missförstå mig inte, helst om de är tränade, lugna och kan sin lydnad.
Vi satte oss i soffan och fikade och gjorde ansats till konversation men i ärlighetens namn var det svårt. Man fick inte många ord ur honom. När man tittade på honom var det mest stirrande ögon, hånflin och frasen han mest använde var “vet inte”. I efterhand verkar det som om hela jag skrämmer honom – så sett att han inte vågade säga mycket för att han var rädd att få en vass kommentar tillbaka. Om han inte testat, hur kan han veta..? Min burdusa ärlighet kan misstolkas som oförskämdhet. Men allt handlar om hur man ser det. Och hur man tar det. Och det är inte alla som klarar av mig. Han är en utav dem.
Det är nog ganska uppenbart att min kväll var tråkig men det känns bra att det blev av ändå. Nu slipper han undra, nu slipper jag undra och jag har i alla fall infriat mitt löfte. Alla går vi på en nit ibland. Jag har gått på några. Jag är egentligen inte besviken över kvällen, utan glad att jag nu vet bättre, jag gav det en chans i alla fall. Tack för kvällen ändå, killen previously known as PP.
Jag tänker fortfarande inte leta efter någon men kommer hålla ögonen öppna för honom med “DET” – det där lilla extra. Han som man kan prata med natten igenom utan en sekunds uttråkande. Han som man har någonting gemensamt med, han som uppskattar att jag tänt ljus för hans skull, att jag klätt mig fint & sminkat mig fint för hans skull, han som ger mig komplimanger, han som får mig att skratta. Han som väcker mig på morgonen med en öm puss på pannan med en kopp kaffe åt mig. Det är grejor det!
Så när morgonen kom och jag var klädd för jobb var det inga svåra farväl. En kram & en puss & ett “vi hörs”. In på jobb och dagen var längre än någonsin. Det är lönehelg, var fan är min fullbokade söndag?
Jag fick skjuts hem och gick direkt upp till mamma, överlämnade en present till henne *kärlek* och sen satte vi oss för att äta middag innan jag plockade med mig mina barn hem. Phini har haft feber sedan igår kväll och jag har varit lite orolig för honom. Varje gång Phini får feber blir jag extra nervös sedan den gången han feberkramapade och jag håller hårt i Stesoliden i kylskåpet – Just in case. Jag frågade mamma om han hade haft feber idag och ja det hade han. Hon hade tagit tempen på honom vid lunchtid och han hade haft feber men hon gav honom ingen alvedon för att han inte ville ha.
Inte ville.. Inte ville HA?! INTE VILLE HA?! OCH?! Jag ser inte problemet. Han vill inte ha – och? Han har feber och han är 4 år gammal och knappast i position att avgöra huruvida han ska ha medicin eller ej. Jag blev irriterad på mamma och underströk hur viktigt det är att ge honom alvedon när han har feber. Jag påminde henne om feberkramperna, stesoliden och illfart till akuten.
Jag tror att mamma är konflikträdd, inget annat. Hon älskar barnen mer än livet själv och skulle aldrig medvetet skada dem. Hon bejakar mest barnen – de får allt de vill och hon tror att hon oftast gör de tjänster men i vissa fall gör hon dem en jätte björntjänst.
Jag vill itne se det upprepas.
Jag tog striden med detsamma. Mot hans vilja tog jag tempen och mot hans vilja med fight gav jag honom alvedon och lät honom bli as förbannad på mig. Så länge min son lever kan han vara hur arg på mig som helst. See if I give a rats ass.
Hemma var barnen livliga och glada. Vi skojade, fajtades och hade kul. Charlotte kom Över med Pez till barnen och choklad till mig och gosade med pojkarna. Efter att pojkarna var nattade fikade vi ost & kex från gårdagen och vi satt i köket och pratade en stund. Charlotte är fin som fan. Hon är så fin mot barnen med och det värmde mitt hjärta när Phini, i väntan på att Falått skulle komma vänder sig mot mig och säger “Mamma.. jag älskar Charlotte” vilket han faktiskt sa till henne själv sen när hon kom.
Klockan är egentligen inte mycket men jag är ovanligt trött. Phini sover sött i i min säng bakom mig då han hostat så hemskt att han hostat ner sin egen säng med slem. Så det var en briljant ursäkt att erbjuda honom att gosa med mamma. Män i all ära, men det slår inte gos med barnen. Och att få hålla om min son, pussa honom på pannan kompenserar för kvällen innan då jag inte bara gäspade utav utmattning utan även uttråkning.
I morgon får barnen vara hemma – Feberfria dagen. Tisdag får barnen vara hemma. Deras tider på dagis gör det mindre lönt att lämna dem då de bägge två har tid på BVC klockan 11. Onsdag är dagisdag för barnen igen.
Så där har ni det. Helgen som gick.
Satt och kollade på Jerry McGuire med Tom Cruise igår. Hade väl inget bättre för mig. Jag har sett filmen innan men uppfattade inte en dialog i filmen på samma sätt som jag gjorde just igårkväll.
Jerry: Can I ask you a question totally unrelated to your career?
Rod: Oh, we gonna be friends now?
Jerry: What do you know about dating a single mother?
Rod: Oh I know plenty. I was raised by a single mother.
Jerry: Tell me, because it’s been a month, and she’s about to take another job in San Diego.
Rod: First, single mothers don’t “date.” They have been to the circus, you know what I’m saying? They have been to the puppet show and they have seen the strings. You love her?
Jerry: How do I know?
Rod: You know when you know. It makes you shiver, it eats at your insides. You know?
Jerry: No, I don’t know.
Rod: Then you gotta have The Talk.
Jerry: But I sure don’t like that she’s leaving.
Rod: Well, that ain’t fair to her. A single mother, that’s a sacred thing, man.
Jerry: The kid is amazing.
Rod: No. A real man does not shoplift the “pooty” from a single mom.
Jerry: I didn’t “shoplift the pooty.” We were thrown together and — I mean it’s two mutual people who — Alright, I shoplifted the pooty.
Rod: Shame on you. SHAME on you.
Där HÖR ni! Så rätt det är!
A single mother, that’s a sacred thing, man.
Klockan är 02:36 och jag borde faktiskt sova. Jag vet inte varför jag är vaken. Känner mig rastlös och inte ett dugg trött trots att jag var uppe i morse med barnen. Jag fick tandvärk innan och klämde i mig några av mina kickass piller och de borde, rent logiskt, göra mig dåsig och trött.
Sen blinkade min MSN 01:16. Jag chattade lite med Mats en liten stund innan han ringde upp mig och vi pratade fram tills nu, ca tjugo i tre på morgonen. Han har druckit lite och jag tror att han kommer svära tyst åt sig själv när han får sin telefonräkning – han ringde min mobil. Smart goja. Mats är fin, han. Jag träffade honom första gången när jag var runt 15 – det är ganska länge sedan. Han hade långt hår då, idag är han rakad. Han är den typ av killkompis som man faktiskt ser som en brorsa. Jag kan vara mig själv, odräglig och jävlig och Mats är van vid människor som mig som tar mycket plats i ett rum. Vi kan fajtas, vi kan kramas och vi kan prata om allt. Och tydligen kan vi prata länge med – det kommer han märka när telefonräkningen kommer..
Idag var en sådan dag då barnen var lediga från dagis för att alla fröknarna skulle ha nån planeringsdag. Jag undrar om det inte är ett kafferep som fröknarna på dagis kommer undan med genom att kalla det för planering, för att även de vill ha en break från alla ungarna. Och med det påståendet kommer Madde jaga mig med en yxa, pedagog på dagis som hon är. Förlåt Madde, du vet att jag inte menar det.
Men det var en lugn dag för oss. Laaiti med sitt sedvanliga spring i benen men charm i blick och Phini hade en slödag idag. Vi tog en kort promenad i den hårda blåsten och hade en mysig kväll tills de bägge däckade i soffan.
Helgen ser ganska lugn ut för min del. Mina mamma ringde mig ikväll (fredagskväll) och talade om att de kommer och hämtar pojkarna i morgon bitti för att ta med dem hem till min brorsa som de hade planerat att besöka. Eftersom jag ska jobba på söndag så ska barnen sova över hos mormor & morfar vilket således innebär att jag får en barnfri helg. Så under dagen i morgon ska jag faktiskt jobba (hemma) på ett projekt där jag fått lite eld i arslet att slutföra – så en extra insats för det får erläggas. När sen kvällen närmar sig och jag känner att jag jobbat tillräckligt hade jag faktiskt tänkt att träffa… någon. Någon som kanske förtjänar några minuter av min tid då han varit enträgen tillräckligt under en period. Jag vet inte riktigt vad som händer, var vi träffas, vad vi gör. Men vi lär ju ses, på ett eller annat sätt. Den originella tanken var att jag skulle infria löftet om middag, som jag gav honom för flera månader sedan, för att sen ändras till kvällsmys. Så det sistnämnda verkar vara det mest passande för oss bägge två. Vi får väl ta det som det kommer. Om allt går bra så är det inte bara denna bloggen som kommer uppdateras. 
Wish me luck.
Bara så ni vet det – nu finns missmaddis på kartan.
Jag har placerat min blogg i
Staffanstorp på bloggkartan.se
Den mänsliga kroppen är en otrolig skapelse. Tänk hur mycket huden egentligen kan tänjas utan att gå helt i sönder? Och när man har gått ner väldigt mycket i vikt så får man naturligtvis mycket hängig hud. Tilläggas bör att om man motionerar under tiden man går ner i vikt så drar sig en del hud samman. Och ju yngre man är, desto mer elastisk är huden. Jag hade goda förutsättning från första början men faktum kvarstår – det var väldigt mycket hud till övers efter att klätt en 122 kilos hydda.
Jag gjorde så gott jag kunde att motionera. Ni ska veta att det inte är lätt att motionera när man är fet. Har du testat att gå till närmsta affär med över 70 kilo extra på dig? För att inte nämna jogging eller någon annan form av träning. Jag hade oftast ont i ryggen och ont i knäna och tappade andan väldigt lätt. Med övervikten hade jag utvecklat allergier och svår astma vilket inte gjorde saken lättare.
Jag fick väldigt mycket hängig hud på kroppen. Jag är än idag tacksam att jag slapp kalkonhäng, under hakan och att det itne syns i ansiktet att jag har gått ner i vikt. Huden som hängde som mest var på magen, armarna och låren och det gick som oftast att dölja med kläderna. Jag sklle aldrig få för mig att ha en alldeles för tajt eller kort tröja på mig för då syntes det. jag fick “stoppa in” min extra hud i byxorna och det gjorde inte att jag kände mig speciellt snygg.
Men förutom den biten kan man även få fysiska problem med överflöd av hud. Där huden kan lägga sig i lager bildas oftast svampinfektioner som man inte kan kringå. Jag hade inte så mycket svampinfektion i lager men hade problem med min navel. Min navel trycktes ihop av skinnet som hängde och jag fick ofta sår och det luktade illa.
Jag hade länge planerat att få en bukplastik och hade olika information om hur man går tillväga. Av någon anledning kom jag inte till skott. Det var i 2006 som jag bestämde mig för att det var dags och jag kontaktade då en privatläkare. Peter Cosmo på Citadellkliniken i Malmö tog emot mig. Han visade bilder och förklarade hur det går till, tog bilder på mig och skulle hjälpa mig med min ansökan till landstinget.
Privatläkare hade/har avtal med landstinget att få göra bukplastiker och få betalat av landstinget om patienten blev godkänd för operation efter rekommendation av läkare. Det samma gällde implantat i bröst men det har ändrats.
Peter Cosmo kunde se nästan med detsamma att jag skulle få godkänt, och det fick jag.
Jag fick min tid hemskickad och jag var exalterad. Ett steg närmare! I samma veva som min inbokade operation lämnade karln mig och jag stod ensam kvar med två barn. Jag undrade om jag kanske inte borde dra mig ur operationen – hur skulle jag kunna ta hand om barnen själv när jag var nyopererad? Men min mamma ställde upp till 110%.
Jag åkte till Landskrona där operationerna utförs på en nybyggd klinik, just vid havet. 
Utsikten var som ett fotografi. Innan jag fick komma till mitt rum pratade jag med läkaren och sköterskor och korsetter provades ut för mig. Jag kände mjig så enormt välkommen, ungefär som en gäst på ett lyxhotell.
Det togs prover på mig och läkaren talade om att mina värden var faktiskt ganska dåliga. De hade önskat att jag hade bättre värden men jag låg på gränsen till att få bli opererad eller inte.
Uppe på rummet fick jag byta om och jag fick en näve med tabletter. Vita piller, röda piller och roliga piller. Jag halsade alla efter att jag naturligtvis förhört mig om vad jag nu skulle stoppa i mig. Det dröjde inte länge förrän jag kände ett lugn svepa över mig.
Med vita tub sockor och en vit morgonrock i frotté på kom Peter, min läkare och hämtade mig. Vi gick till nedre våningen, in i ett väldigt stort kontor. Hela kliniken var vit, alla möbler var svarta. Det var kalt och kallt och väldigt rent. På kontoret hade han en liten mini fotograferings hörna där jag fick posera för bilder, just innan operationen. Jag kan inte i ord klä hur genant det kändes att släppa morgonrocken och ställa mig spritt språngande naken framför läkaren och låta honom ta naken bilder på mig, med min avskyvärda kropp. Tacka fan för de roliga pillerna jag hade stoppat i mig tidigare.
Tillsammans gick vi till operationssalen. Jag klev själv in i rummet och tappade nästan andan. Rummet var helt öppet med fönster överallt och den enda utsikten man hade var havet. Så långt ögat kunde nå. Ännu ett lugn svepte över mig när jag ombads att lägga mig på britsen. En narkosläkare kom fram till mig och ställde massa frågor som jag svarade på sömn drucket. Sköterskor presenterade sig och alla var så enormt vänliga mot mig. Och när det var dags att räkna baklänges försvann jag in i min egen lilla värld.
Jag var hög som ett höghus på min underbaraste M. Orfin när jag blev väckt. Jag kan i 
dagsläget inte minnas att jag hade vidare ont, däremot att halva jag kändes spänt. Efter ett tag kom läkaren in och berättade att allt hade gått fenomenalt, resultatet blev väldigt lyckat. De visade mig min mage och jag förfärades nästan. Hur i helvete kunde de säga att detta var snyggt? Jag såg slangen som gick rakt in i magen och var blodfylld och med ens äcklades jag. Dränage, kallar de det. Bra & ha förmodar jag med det ser faktiskt ganska nasty ut. Jag tittade ner mellan benen och såg med detsamma att jag fått ett muslyft! Musen var uppdragen, det var inte en handfull hud till venusberg mer! Och en del av tatueringen var bortskuren. Jag kunde inte låta bli att fnissa. Sköterskan sa att hon tyckte det blev jättefint och att min mage kommer bli så snygg. Jag tänkte att det säger hon nog till alla..
Jag stannade inte på kliniken länge, jag åkte faktiskt hem dagen efter och blev hämtad av min gamla kollega Lasse som kom att bli min kollega igen några månader senare. Jag fick med mig ett mindre apotek, med både smärtstillande morfin, panodil och antibiotika i förebyggande syfte. Jag var duktig med att ta alla mina piller, förutom morfinen. Jag bet hellre ihop så länge jag kunde än att proppa mig full med smärtstillande.
Min mamma flyttade in till oss för att hjälpa mig, som var sängliggandes i början. Mamma diskade, städade, lagade mat och skötte barnen. Vad hade jag gjort utan min mamma.. Jag halvlåg i soffan men försökte röra mig så mycket jag kunde och det dröjde inte länge förrän jag var uppe och gjorde saker jag inte fick. Jag hade fått instruktioner av min läkare om lyft som jag inte fick ta som jag till slut inte hade mycket till val än att göra. Vad gör man när ens barn sträcker ut armarna och vill pussas med sin mamma.. eller när han desperat behövde ny blöja.
Efter några veckor var det dags att åka in till mottagningen i Malmö för att ta stygnen. Sköterskan mindes mig och hälsade mig glatt. Det var bara två små trådar som skulle klippas av, resten var bara tejpat. Det var för mig svårt att förstå att det inte gick upp när det bara var tejpat med tanke på hur omfattande operationen var. Läkaren hade tagit bort mitt gamla ärr från min magsäcksoperation som på den tiden hade häftats ihop med agraffer och lämnat ett fult tjockt ärr med prickar på vardera sida. Ärret som min nya operation lämnade var mycket finare.
Sköterskan förundrades över hur fint det läkte och vilka fina ärr jag hade fått. “Det där kommer knappt synas sen ju” sa sköterskan till mig. Jag är inte född i farstun, jag vet att ärr aldrig försvinner. Att det bleks efter några år vet jag om, men de finns ju alltid kvar. Hon sa att min mage var en av de finaste bukplastik hon hade sett. Och jag undrade om hon inte sa det till alla..
Korsetten som jag hade fått efter operationen skulle jag bära dag och natt. Rekommendationerna var olika om hur länge. Jag vill minnas att jag hade korsetten på mig i några månader. Den var obekväm och äckligt osexig men tjänade sitt syfte.
Efter 6 månader var det dags för en återkontroll post operation. Sköterska kom fortfarande ihåg mig och mötte mig med ett glatt “Hej! Här kommer den finaste magen vi har gjort!”. Efter mitt senaste besök hade hon talat om för min läkare vilket fint resultat och sköterskorna och läkaren inkluderad var alla nyfikna på resultatet 6 månader efteråt. Läkaren instämde, det var ett av de bästa resultaten han hade och tog efterbilder på mig med.
Och med det tackade jag min läkare för ett arbete väl utfört och gick vidare med steg nummer två – den uppkommande bröst operationen som jag skulle få av landstinget, utfört på MAS. Jag försökte att få godkänt att låta Peter Cosmo göra min operation men det blev avslag på den fronten. Man märkte väl av en avundsjuka och tävlan när jag hade kontakt med överläkare och administration på plastikenheten i Malmö. DE ville göra min operation och än idag hade jag önskat att Peter Cosmo hade fått fixa mina bröst med.
Om du vill läsa om operationen då jag fick mina bröst – Klicka här.
Varning för känsliga tittare. Före bilderna nedanför är tagna före alla mina operationer, efter bilderna är tagna 6 månader efter bukplastik och ca 1 månad efter brösten. Man ser fortfarande tydliga ärr på bukplastiken på efterbilden. Ni kommer förmodligen även se hur tärd jag var på förebilden. Jag mådde inte bra, varken psykiskt eller fysiskt. Min kropp var blek av mina dåliga värden och jag ville mest sjunka ihop.
Och nej, jag skäms inte ett förbannat dugg att lägga upp dessa bilderna. Det var ju så jag såg ut, varför hyckla om det. Jag gjorde någonting åt det, jag vågade. Jag levde i en kropp som fick mig att må dåligt och när du ser bilderna kanske du kan förstår varför och förstå mitt val om mina operationer och även förstå varför det benämns REKONSTRUKTIVA operationer och inte skönhetsoperationer – det är en viss skillnad och om du frågar mig – en JÄVLA skillnad.
Idag har jag platt mage och bröst.
Och jag ångrar inte ett dugg.
Var det någon mer än mig som såg dokumentären på kanal 5 häromkvällen? Dokumentären handlade om en 29-årig ganska överviktig mamma. Originaltiteln var “Half ton mum” och med det kan man nog gissa hur pass ganska överviktig hon var. Dokukmentären fick följa henne genom hennes magsäcksoperation och slutligen hennes död då hennes hjärta inte klarade mer. Det är ett under, för mig, att hon ens levde så länge.
Ämnet magsäcksoperation ligger mig varmt om hjärtat – de flesta av er vet redan att jag själv kämpade mot övervikt i många år och fick en egen operation 1999. Jag fick då den “lilla” operationen; VBG (Vertikal Banded Gastroplastic). Jag vägde som mest 122.6 kilo med en BMI på 47.7 vilket klassas som morbid obesitas = dödlig fetma. Allt som allt gick jag med mycket möda och besvär ner till 48 kilo, de sista 5-10 kilon efter min seperation och jag rasade ner i vikt. Min BMI hamnade då på 18.8, just på gränsen mellan normalvikt och undervikt. Så från en extremitet till en annan. Idag ligger jag på en normalvikt och pendlar som oftast mellan 50-55 kilo.
Det är en alltför vanlig påträffande fördom att feta människor är lata och operation är den lätta vägen ut. Visst kan det verka enkelt. Man blir opererad och vipps man går ner i vikt av sig själv. Om det vore så enkelt.. om det vore så enkelt så hade inte somliga patienter får om-oprereras. Då hade inte så pass många patienter ökat i vikt igen.
Operationen är en sista utväg ja, men det är långt ifrån lösningen på fetma. Det är hjälp till självhjälp och det vet jag av erfarenhet. Om jag hade kunnat gå ner i vikt utan operation så hade det varit mitt främsta val och jag hade därmed sluppit med de dagliga komplikationer och det hemska 30cm ärret jag fick från naveln upp till mina bröst.
När jag blev opererad hade jag inget stöd av någon. Varken familj eller vänner. De respekterade mitt val men de var livrädda. Det finns alltid en risk med operation och narkos, särskilt som en fet människa ska sövas. Man hade läst artiklar om patienter som avlidit under operation eller strax därefter så min familj var rädd att jag skulle möta samma öde. Men jag var fast besluten. Jag ville hellre se mig själv dö för att jag försökte göra något åt min problem än att dö för att jag var för fet. Jag var väldigt ung (18 när jag fick plats i operationskö, 20 vid OP) och kunde inte se mig själv leva restan av mitt liv som fet.
Jag minns informationsmötet. Ett helt gäng feta människor som inte fick plats i sina stolar. Och nej, jag skäms inte ett dugg att kalla dem feta, för det vore en skönskrivning att säga mullig eller överviktig. Jag var FET. Jag var way past mullig, tjockis eller överviktig. Läkaren som tog emot oss var en uppblåst, egocentrisk läkare med en barbarisk framtoning. “…. och ert äckliga fett står jag och drar i dagarna i ända” vill jag minns honom säga. Och det var först där som jag insåg att jag faktiskt var fet. “Nej ni är inte tjocka. Ni har inte kraftig benstomme. Ni är FETA” och det var sällan man fick höra det rakt i ansiktet, i ärlig ton och utan ilska, att man var fet. Han var inte ett dugg finkänslig men vi svalde det för att han skulle hjälpa oss. Ingen tyckte om honom och jag tvivlar på att någon tycker om honom idag heller. Jag har varken träffat någon patient eller sköterska som har något gott att säga om honom som person men som kirurg blir han hyllad landet runt. Och det är ju det väsentliga, om du frågar mig.
Jag minns när jag vaknade upp från operationen. Törstig som fan och fastande. Dagen innan hade jag tagit min sista måltid – pizza. En äckligt fet pizza. Det var min sista måltid som fetknopp. Och dagen efter när jag omtöcknad vaknade erbjöd en sköterska mig lite vatten. På en tesked. Jag drack min tesked vatten och med en gång kände jag mättnad. Mättnad – på en tesked vatten. Det är ju löjligt. Och jag kunde inte minnas när sist jag faktiskt hade känt den här typen av mättnad. En mättnad som mer kan liknas med att man känner sig full, man känner ett stopp. Man varken kan eller ens vill äta mer. Det var en annan typ av mättnad för mig. Sedan den dagen försvann även det konstanta suget jag hade haft efter godis, chips, läsk och kakor. Jag var inte ens sugen och jag kan fortfarande inte förstå varför suget försvann med hungern.
Jag var sjukskriven i 4 veckor. 4 veckor efter att jag blivit uppsrätt som en kalkon på thanksgiving, med ett sår från naveln & upp mellan brösten. Jag tyckte det var alldeles för lite och kände efter operationen att jag behövde minst ett decennium att återhämta mig.
De följande 4 veckorna var det enbart flytande föda för mig (flytande innebär allt utan bitar, yoghurt man får sila bort frukt & bär ex) och det ska ni veta, som gammal matmissbrukare, var för jävligt. Särskilt när man såg mat överallt. McDonald’s reklam på TV följdes av Burger King’s reklam. I alla jävla filmer skulle det ätas och tuggas och när jag vände mig om i soffan såg jag min dåvarande make (make #1) äta mat. Fy fan vad äckligt, jag ville också äta. Det var en vana att äta, inget annat. Och ni vet alla hur svårt det kan vara att bryta en gammal vana. Det var då jag introducerades till komplikation nummer 1 som efterföljdes av min gastrikoperation. Jag smög ut i köket en kväll, öppnade kylskåpet och såg grillad kyckling. Jag har aldrig varit glad för varken kall mat och i synnerhet inte rester men det såg så lockande ut. Jag tänkte, att ingen kommer märka om jag bara tar en pytteliten tugga. Man kan ju få fuska lite, tänkte jag. Men den typ av “liten tugga” jag var van vid var helt plötsligt en stor tugga för min pyttemagsäck numera. Jag tog min (vad jag trodde) mini tugga och efter en liten stund kände jag obehaget och smärtan i magen. Jag kände hur min magsäck fylldes “av sig själv” och det var första gången jag spydde efter min operation. Min minitugga kom upp efter att jag hade fått “dumpat” det slem som hade fyllt min mage. Äckligt. Jag lärde mig min läxa och under resterande fasta åt jag inte ett piss.
Efter min 4 veckors fasta var det dags att börja äta puré. Jag var bekväm och enkel av mig och började med barnmatspuré. Ganska smaklösa och jag förgyllde smakerna med kryddor för att kunna “njuta” av maten. Den minsta barnmatspuré burkarna räckte till 3 måltider så du kan föreställa dig just hur lite mat fick plats i min mage. De två veckorna gick ganska fort innan det var dags att börja äta “normalt”. Vad fan är normalt? Vad är normalt för en magsäcksopererad?
Men jag var fast dedikerad mitt projekt. Jag ville verkligen gå ner i vikt. Jag visste att jag var tvungen att förändra mina matvanor och mina motionsvanor, jag visste att det krävde en drastisk förändring i mitt liv. Jag hällde ut min standardmjölk från skånemejerier och införskaffade lättmjölk som jag för övrigt inte tyckte om. Jag slutade med socker i kaffet och jag slutade äta godis, chips, kakor och läsken bytte jag ut mot bättre alternativ. Det var faktiskt inte så svårt alls eftersom suget, som jag nämnde, efter sötsaker hade med ens minskat radikalt.
Jag satte min cykel som för övrigt hade överlevt mina 122 kilo förr och började promenera till skolan. Det tog mig 1,5-2 timmar att gå dit. Det var inte alltid lika jävla roligt men tydligen så gjorde det nytta. Det var de lättare sakerna att förändra.
Det svåraste av allt var att bli medveten om mina matvanor. Om vad jag åt, hur mycket jag åt, hur jag åt, tuggade och svalde. Tänker du själv någonsin på det, hur många gånger du tuggar varje tugga och reflekterar du ens över det faktum att du sväljer din mat? Förmodligen inte. Varför? För att det är en instinkt. Att äta, tror jag, är en kvarlevd överlevnadsinstinkt i varje människa och man tänker således inte ofta på hur man tuggar, hur många gånger och när man ska svälja. Det är min tes så håll det inte emot mig.
För när man är magsäcksopererad, och i synnerhet VBG opererad, är det där med tuggandet enormt väsentligt. För att maten ska kunna passera den passage i min mage måste maten vara tuggad ordentligt för att inte fastna. Om maten fastnar känner jag obehag och måste få upp det igen vilket kan även göra att en del magsyra pressas upp och skadar tänderna på lång sikt med frätskador och försämrar patientens tandstatus.
En barnportion (om ens det) bör ta mig ca en timme att äta. Varje tugga ska tuggas mellan 20-25 gånger innan jag sväljer och självfallet, som du kan luska ut, så kan jag inte äta allt. Vitt bröd är jobbigt att tugga – det blir mest en degig massa i munnen och löper stor risk att fastna. Skal från vissa frukter (ex äpple, apelsinskinn etc) kan också vara svårt att tugga. Sparris är för trådigt och jag tackar helst nej till segt kött. Det kan bli ytterst pinsamt om man blir bjuden på middag. Trots att vänner och bekanta är väl familjära med mitt tillstånd så tänker de inte på det eller tillagar maten annorlunda (läs: längre) för att det ska bli lättare för mig att tugga. Men oftast räcker det inte med överlagad fläskfilé, det kommer upp ändå faktiskt men det är inget som jag skulle berätta för min kock, det vore alldeles för otacksamt.
I början rasade jag i vikt. Inte första veckan på sjukhuset, då hände ingenting. Då undrade jag om jag var den där placebopatienten som de bara hade öppnat upp & sytt ihop igen. Min första vecka hemma miste jag 12 kilo på att göra inte ett jävla piss och att inte äta ett förbannat dugg. Jag antar att kroppen hamnade i chock från att överäta till att plötsligt inte äta någonting alls. Kroppen ställde in sig på svält under dessa 4 veckors fasta. Efter ett tag, när kroppen börjar vänja sig, gick det saktare och det är då tålamodet tryter och man börjar undra om det var allt.
Jag satte upp delmål för mig själv för att det inte skulle kännas omöjligt. Om någon hade sagt till mig att gå ner 74 kilo hade jag karate-sparkat dem i skrevet på pin kiv. Mitt första mål var givet – jag ville väga 2 siffrigt. Under 100. Och inte långt därefter nådde jag mitt mål och var överlycklig den dagen när vågen visade 99.8 kg. Mitt mål var därefter 70kg. Jag ville väga 70, det tyckte jag var en bra vikt och jag hade tänkt stanna där för att jag ville ju fortfarande ha lite hull, jag ville vara mullig & gullig. 70 kom & passerade när jag bestämde mig för 65 kg. Jag hamnade på 64 och den vikten höll jag bra i några år. Tills jag blev gravid & födde barn. Nej, jag gick inte upp – tvärtom.
När jag blev inskriven på MVC med Phini i magen vägde jag 69 kg.
Jag gick upp till 77 kg.
När jag blev inskriven på MVC med Laaiti i magen vägde jag 66 kg.
Jag gick upp til 74 kg.
En vecka efter Laaiti var född hade jag gått ner alla graviditetskilon och några till. Efter ett tag hamnade jag på 54-55 kilo och jag trivdes med det.
När deras pappa lämnade oss mådde jag väldigt dåligt psykiskt och det var då jag rasade ner till 48 kilo. Jag såg det inte själv, hur smal jag egentligen var. Jag vill inte skylla på kraftig benstomme men det undgår ingen att jag har utmärkande benstruktur. Mina kindben liknades vid somaliska kvinnor och mina revben och höftben var långt ifrån sexiga. Men på något sätt så trivdes jag med det, just då.
Under året som kom gick jag upp mer. Jag fick medicin mot anemi (som för övrigt också är en biverkning sedan magsäcksoperation då jag har svårt att fylla på mina järndepåer pga av fattig variationskost) och brist på B12 (även det VBG associerat) vilket gav mig mer energi. Jag började äta bättre ett tag och har nu gått upp till en bra vikt. Jag pendlar lite fram och tillbaka men jag har gett mig fan på att jag aldrig mer ska bli fet.
Jag fick min operation 1999 och har hållit min vikt nere sedan dess och det ska ni veta, är jag förbannat stolt över. Det är faktiskt inte enormt många som kan “skryta” om det. Just VBG är inte lika vanligt idag. Idag tycks ofta det första (och ibland det enda) alternativet vara en GBP (Bastric By Pass) där magsäcken är helt bortkopplad och verkar ha gett bäst resultat. En VBG opererad mage kan man tänja ut om man överäter. Man kan inte det med en GBP.
Jag får göra precis som alla andra när jag vill gå ner i vikt. Jag måste kämpa för att behålla min vikt. Det är för mig ganska självklart att man inte gå ner i vikt om man sitter på arslet hela dagarna i ända och inte äter rätt. Om man äter feta gräddsåser för jämnan men inte går ut och rör på sig så kommer man gå upp i vikt – även jag. Oavsett hur många operationer jag gör, så kommer jag inte gå ner i vikt om jag inte tänker på vad jag stoppar i mig. Det enda som skiljer mig från de som inte är magsäcksopererade är att jag äter mindre och att jag inte kan äta allt som de kan.
Även jag, som är magsäcksopererad, måste röra fläsket och kunna säga nej till choklad.
För viktminskning kommer inte av sig själv – det blir vad man gör det till.
Jag är stolt över min viktminskning och har visat mina före efter bilder många gånger förr – men för er nya läsare; för att få en bild, klicka på miniatyren.
Nytt hos missmaddis – Jag har lagt till 3 sidor; mina bägge förlossningar samt en gästbok.
Ur Förlossningen & Förblödningen (Phini, 2003):
Barnmorskan masserade min livmoder för att hjälpa den dra sig samman, upptäckte att jag hade koagulerade blodklumpar i magen och tryckte ut dem. Det var mer än smärtsamt och jag skrek av full hals. Barnmorskan kom in med jämna mellanrum och tryckte ut mer och mer blod. Däremellan krystade jag ut blod i samband med värkar. Jag minns inte allt som hände här – min dåv pojkvän kommer aldrig att glömma dock. Han berättade för mig hur jag blev blekare och blekare, mina ögonhålor och min mun blev blå, innan min blekhet blev gul. Jag slutade inte att blöda och blod beställdes. Det senaste blodtrycket som de TRODDE att de hade, var 50/30. Min puls hittade de inte. De gav mig lavetter för att hålla mig vaken och ultraljud kördes in för att undersöka huruvida moderkakan var ute eller ej. De var inte säkra.
Ur Race Förlossning (Laaiti, 2005):
Slangarna till lustgasen lossnade vid två tillfällen. Den första gången fick jag världens panik och skrek ”jävla fitta” just innan som barnmorskan försökte få på slangarna. Hon blev nog lite stressad eftersom jag hängde på masken alldeles desperat. Nästa gång som slangarna lossnade var det min man som skulle fixa den, han var lite lugnare och det gick lite fortare. Jag ryckte masken ifrån honom och satte den upp-och-ner över hakan. Det funkade iaf..
“Give the award to 10 people whose blogs bring you happiness and inspiration and make you feel happy about blogland. Let them know by posting a comment on their blog so they can pass it on. Beware you may get the award several times.”
Om jag ska vara fullkomligt ärlig så är jag dålig på att hinna med och orka läsa andra människors bloggar mellan mitt eget skrivande, barn, hushåll & jobb.
Så bloggarna är få, som får award av mig.
Lotta & Kim
MansonDust
Fröken Grön
