Jag har, av någon anledning, varit enormt trött de sista kvällarna. Förmodligen är det min kropp som signalerar att den behöver lite extra järn.
Kvällarna har varit lugna och jag har somnat tidigt, alldeles utmattad.
Ögat känns bättre. Återstoden är en väldigt liten svullnad och blåtiran börjar nu bli lättare att täcka med min glamorösa foundation. Jag har en liten knuta på övre ögonlock som jag hoppas ska ge med sig likaså.

Min stackars pappa trillade på jobb förra veckan men tänkte inte mer på det tills han började få ont i ryggen och sökte vård på akuten i Lund – som skickade hem honom redan i receptionen och bad honom återkomma mot eftermiddag/kväll. Är det så det går till nu för tiden? Pappa återvände och efter röngten visade det sig att han har fått en spricka på ett revbenet. Han blev sjukskriven tills på torsdag och ska ta de smärtstillande som han redan har hemma. Jag tycker det låter lite fattigt att han bara blev sjukskriven tills på torsdag. Tilläggas bör att pappa är 60 år gammal med diabetes. har inte läkare sådant i åtanke. Pappa har inte samma förutsättningar att läka som exempelvis jag har, som bara är 28. Just my thought..

Ni minns att min kusin L hittade mig & skrev till mig? Naturligtvis blev jag nyfiken hur hon hittade mig. Utdrag från MSN konversation:

(10:31) missmaddis: Vad kul att du hittade mig.
Hur kom du över min sida?
(10:33) L: Snurrade runt lite på lunar
(10:34) L: Läste lite sen på missmaddis.com och gogglade vilket jag tycker e kul så hittade jag det där om släktforskningen
(10:35) missmaddis: var hittade du det? Jag kan inte minnas det själv nämligen
(10:37) L: http://missmaddis.blogg.se/1185310055_slkr.html
(10:37) L: Ganska kul att läsa det
(10:38) missmaddis: AHA
(10:38) L:men höll ju på tt trilla av stolen
(10:38) missmaddis: Nu minns jag haha
hahahaha kan tänka mig det

Och vet ni vad… Plötsligt, häromkvällen, skrev en kille till mig på MSN. J kallar vi honom. Ni vet alla hur less jag är på killar som bara addar mig från ingenstans. Jag har bloggat om det förr och visar er hur bitchig jag kan vara (se här).
Såhär började min konversation med J:

(21:48) J***: hej
(21:49) missmaddis: refresh my memory
(21:52) J***: J***?
(21:52) missmaddis: Jag är läskunnig
(21:53) J***: du är väl madde h***?
haha jo
(21:53) missmaddis: Nej
 (21:53) J***: nehe
har du hettat det innan=?
(21:53) missmaddis: Ja
(21:53) J***: J*** h***?
(21:53) missmaddis: fär väldigt länge sedan
(21:53) missmaddis: J*** H***?
Skojar du med mig?!
(21:54) J***: nehe… jag som trodde att du kanske skulle komma ihåg mig
nej?
(21:54) missmaddis: kanske skulel komma ihåg?
Hur skulle jag kunna glömma?!
(21:54) J***: J*** h***. son till K*** h***. din farbror
(21:54) missmaddis: no shit sherlock
lol
(21:54) J***: haha
surprise!
(21:54) missmaddis: oh gud
jag öh..
(21:55) J***: är chockad?
(21:55) missmaddis: tappa talförmågan (skrivförmågan)
ja ENORMT
hur i hela friden fick du tag på min msn?!
(21:56) J***: sökta på mitt efternamn och hittade din blogg. kan ju inte finns så jätte många som heter madeleine h***? stavas ditt namn så?

Snacka om att jag tappade hakan. J minns jag VÄLDIGT väl. Han var den kusin (samma sida av släkten som tjejen ovan och därmed är de även kusiner med varandra) som  jag umgicks mest med och längst. L har jag inte träffat/hört av på ca 20 år, när vi lekte ute hos vår farmor i Lille Lomma, vid husvagnen.
J har jag inte träffat/hört av på ca 13,14 år eller nått. Och vilket sammanträffande, att de bägge två, från ingenstans, hittar mig huxflux någorlunda samtidigt och tar kontakt med mig. De har inte träffat/hört av varandra iheller på minst lika lång tid.
Jag vet att det kanske är fult att säga så men J var nog min favoritkusin. Kanhända att det var för att jag fick närmre och bättre kontakt med honom eftersom vi umgicks mer. Jag minns att jag fick passa honom en gång och det gjorde att jag helt plötsligt kände mig vuxen. Jag minns att jag blev avunsjuk som fan när hans föräldrar lät honom ha två pålägg på sin macka – både ost OCH skinka. I min familj fick man bara välja ett pålägg. Men jag älskade min kusin J ändå!

Och här kommer grejen när man får kontakt igen efter så många år.
Man blir medveten om hur snabbt tiden går – jag minns dem som de såg ut och var då. L & jag är nästan lika gamla, jag minns henne som en glad liten 8 åring. Idag är hon mamma. Det är jag med.
J minns jag som en liten, otroligt söt pojke som alltid var lugn och väluppfostrad. Han kan inte ha varit mer än omkring 5 år gammal då. Jag avgudade ungen..!! Så ja, jag tappade hakan när han berättar att han är 18 fyllda. Man tänker inte på sånt.
Och när man pratar vidare känner man sig helt plötsligt lite gammal. Jag är snart 29 och har två barn. Brorsan blir 32 – wtf..!

Det är enormt synd att man växer upp utan varandra. Tyvärr är det så, har jag märkt mer än en gång, att när vuxna inte kommer överens eller grälar med varandra så är det ALLTID barnen som kommer emellan. Jag kan inte minnas att någon frågade mig om jag ville sluta träffa mina kusiner..? För tänk vilken nytta man kan ha av varandra när man växer upp? Desto fler människor – även släkt & familj, som man har i sitt liv när man växer upp, desto bättre. Barn och ungdomar behöver ett uttökat nätverk att förlita sig på och just familj och släkten ger oss en del av vår identitet.
Det är många sådana tankar som gjorde att jag tog valet att gräva ner allt groll med min brorsa när han blir pappa – för min brorsons skull och för mina barns skull. Jag vill att Anton (brorsans pojke) ska växa upp med hela familjen och släkten och veta att han har en faster han kan förlita sig på, som älskar honom och att han har kusiner som finns i hans liv med. Jag tycker det är viktigt.
Tyvärr får barn aldrig så många alternativ. Barnen får sällan vara med och avgöra var man ska bo eller vad som ska hända. De får bara hänga på.

Om jag hade fått välja så hade jag växt upp med mina kusiner men i brist på det så njuter jag av kontakten vi har fått igen och ämnar bibehålla det och hoppas vi kan få en bra kontakt med varandra.

Tänk vad smink kan göra…

Ni vet att jag i regel sminkar mig ganska rejält, med mörka synliga färger, med lite glitter ibland och med skimrande läppar. Det känns lite överambitiöst i nuläget. Jag vill helst inte ha massa skugga och grejor på mitt inflammerade ögonlock men jag ska jobba idag och jag måste ju täcka lite. Tack för tips om piratlapp men jag tror jag hoppar. Jag täckte över det värsta och har en vardaglig makeup idag med mascara & kajal.

Jag köpte en ny foundation förra veckan som jag inte haft tillfälle att testa – förrän idag. MaxFactors Miracle Touch (Liquid Illusion Foundation) och hur perfekt är det inte mitt öga för att sätta denna nya produkten till test?

Klart godkänt.
Vid deras nästa reklam kan de vända sig till misshandlade hemmafruar.

Såhär blev mitt resultat!
För att se hur mitt öga ser ut utan sminket, kolla igårkvälls inlägg.

Och för er som undrade om mitt öga – tack för er omtanke, först och främst. Jo ögat känns lite bättre. Det är inte lika svullet och jag kunde faktiskt öppna ögat lite i morse när jag vaknade. Det är fortfarande väldigt rött och jag ser idag att det börjar mer likna en blåtira runt ögat och adderar till en uppsyn av misshandel.

I morgon ska jag jobba. Jag har inte bestämt mig för om jag ska täcka över med en kompress eller om jag ska bara så lätt som möjligt täcka det värsta, i alla fall undersidan med foundation och grejor. Eller om jag bara ska låta det vara eller sminka andra ögat i rött & rosa. Vad tror du, kan man stå i butik & jobba som piercare så som jag ser ut nu?

Jag: Är mamma ful nu, med detta ögat?
Phini: Nej, mamma du är ALLTID fin!

Appropå Skåne…

När en flicka talar skånska, är det nått som gör mig så varm. De underbara orden sjöng Danne Stråhed och flyttade upp oss skånska kvinnor ett litet steg och gav oss en plats i Sverige och Frida har lyckats ta några trappsteg till i vår ära.

För några dagar sedan ville punktSE att skånskans favoritord skulle röstas fram och resultatet lyder:

1. Fubbick = idiot (31.3 %)
2. Hialös = otålig (19.0 %)
3. Räligt = äckligt (17.4 %)
4. Förtröden = avundsjuk (8.6 %)
5. Ännaklämd = bekymrad (6.7 %)
6. Tradig = tråkig (5.8 %)
7. Pjodd = gråsparv (4.2 %)
8. Förveden = nyfiken (3.0 %)
8. Bobbe = stropp (3.0 %)
10. Schatte = mes (0.9 %)

Jag får erkänna att vissa av orden har inte ens jag hört talas om, men de flesta orden använder jag som oftast i mitt vardagsspråk, exemplevis tradig & rälig. Fubbick ligger också på min lista av bra ord.

Andra ord som ni norröver kanske inte hört:
Hialös = Rastlös.
Klydderöv = Krånglig person.
Ännaklämd = Bekymrad.
Rullebör = Skottkärra.
A du = Men hallå!
Kamma daj = Skärp dig!
Gump = Rumpa.
Abekatt = Härmapa
Grebba = Flicka
Ålahue = Idiot
Fitt = Fett, flott
Fittamad = Smörgås med flott & sal
Mackapär = Apparat av något slag
Gabekatta = högröstad kvinna.
Lase = Trasa
Vann = Vatten
Bor = Bord

Ni har alla hört Peps Persson och Timbuktu. Ni har hört Frida. De är skåningar och stolta & sjunger på vårt sätt. Jag vet inte om det är för att de är skåningar men oftast är det de bästa texterna. Kom igen: Hög Standard, Karmakontot och Dunka mig – klockrena texter, mina vänner..

Jag väntar tålmodigt då min skånska blir rikstäckande. Drömma går väl..?

[youtube:http://youtube.com/watch?v=yoxAAcCPmIk]

Jag vill inte påstå att följande tankar rör alla kvinnor men jag har märkt att merparten kan komma att instämma. Om hur vi identifierar oss med vårt hår och lägger vår personlighet däri. Om varför det är nästintill traumatiskt att göra en dramatisk förändring med håret som om det nästan påminner om att gå naken på Sergels Torg i trafikrusch. På gott och ont, dvs. Även om topparna bara blivit 5 millimeter klippt för mycket kan somliga kvinnor få panikångest och letar fram den största mössan man kan hitta på H & M.

Varför hör man sällan en man gnälla om sina bad hairdays?

Jag satt och kikade på Oprah på TV3 igår vilket händer väldigt sällan. Oprah hade en makeover dag där hennes ihop plockade team med stylister skulle göra 100 hårklippningar på 48 timmar. 99 kvinnor och en man fick ny frissa. Håret som klipptes av donerades till en cancerfond för att göra peruker. Där fick vi se kvinnor som inte klippt håret sedan 1974, som haft samma frissa och färg sedan de var 13 men de var redo för en förändring. Och det var stort. Kvinnor kom med värsta snyfthistorier om att vara småbarnsmorsa och inte hinna med sig själva. En kvinna berättade i tårar om hennes sjuka pappa som hon tar hand om och hinner inte med sig själv. Tänk vad mycket kvinnor kan associera håret.
Och när det sedan klippts och stylats sa de flesta kvinnor hur de kände sig lättare, som om en börda släppts från deras axlar och hur det symboliserade en nystart i deras liv.

Jag har sett det förr, på nära håll, jag har själv gjort det. Minns ni det, mina kära vänner? När min man lämnade mig i oktober 06, vad var en av de första sakerna jag gjorde? Stylade håret. Jag klippte av mitt långa risiga hår och fick en käck frissa. Men det var i och för sig inte det enda jag gjorde och förändrade. Jag tog itu med garderoben och resten av mitt liv med. Men det började med håret som åkte av – det symboliserade min nystart. Inte långt därefter gjorde jag det igen – klippte håret kortare, la slingor i håret och klippte till en jävligt cool & snygg frissa. Och som ni vet, månader därpå skffade jag mina långa svarta dreads, som jag drömt om sedan mina tonår. Utan att tillägga att förra året förändrades mycket i mitt liv och flera gånger om. Det tog ett tag – och ex antal frissor innan jag fann mig själv.
En annan vän till mig är nysepererad. När jag träffade henne på en fest kort efter uppbrottet kände jag knappt igen henne. Hon hade stylat håret med en ny dramatisk snygg färg och klippt till sitt långa vackra hår.
Det är faktiskt oftast så – att det första en kvinna en fixar, efter seperation – är HÅRET.

Det är klassiskt för kvinnor när vi antingen lämnar våra män eller själva blir lämnade – vi börjar med håret, som om roten till allt ont sitter i självaste hår roten.

Och min kära vän Lotta är inte annorlunda från oss andra kvinnor som nu fixat till sitt hår. Hon har dock inte vare sig blivit lämnad av någon make eller lämnat sin partner men jag undrar om hon inte känner av ett behov av förändring i sitt liv – oftast är det ju det som symboliseras med en hårklippning eller styling hos kvinnor. Denna gången klippte Lotta ganska mycket av sitt hår och la slingor vilket för henne är en jävligt big deal. Hon visste inte om hon tyckte om det eller inte och jag anade en viss panik när vi smsade varandra efter hennes hår makeover.

Så är det, mina vänner.
Don’t mess up my hair.

Är hon inte bedårande..! 

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=12Z6pWhM6TA]

You’re my Honeybunch, Sugarplum
Pumpy-umpy-umpkin, You’re my Sweetie Pie
You’re my Cuppycake, Gumdrop
Snoogums-Boogums, You’re the Apple of my Eye
And I love you so and I want you to know
That I’ll always be right here
And I love to sing sweet songs to you
Because you are so dear

Vaddå jag är vimsig? Där satt jag kvart i ett på vårdcentralen när min sköterska gick förbi och såg mig sittandes där och undrade vad jag gjorde där. “Är hon helt borta” undrade jag, det var ju hon som ringde mig i morse och gav mig tiden.

Vi började prata om mina sprutor och jag nämnde att det är nog dags att börja med dem igen. Hon bad mig följa med henne till sköterskornas kontor där hon slog upp min journal på deras dator.
- För det första var jag en timme för tidig till min tid hos läkaren idag.
- För det andra var jag 5 månader för sen till mina sprutor och blodprov som skulle lämnas.
Jag trodde jag fått den sista sprutan? Nej, jag skulle  själv ringa sist och få ny tid. Vikarefitta i somras. MINA sköterskor brukade minsann ge mig tider. När rutiner rubbas blir det fucked up i min värld, man kan för helvete inte begära att jag ska hålla kolla på saker och ting, särskilt inte min egen hälsa?!
Efter att min sköterska Malin gett mig en utskällning ville hon först boka in mig till en av distriktsköterskorna däruppe i morgon bitti för att få min spruta. Jag gnällde om sköterskan ifråga för att jag inte har mycket till övers för henne. Jag är en vrång jävla patient. Så hon undrade om hon själv skulle ge mig den med detsamma. Ja, kör hårt, jag ska ändå vänta en timme på min läkartid, tyckte jag. Vi gick upp på övervåningen och där fick jag träffa Mariette som också gav mig mina sprutor i fjol. Tänk att de bägge två kom ihåg mig så väl. Mariette & Malin är mina favoriter på hela jävla vårdcentralen i Staffanstorp. Just när Mariette skulle börja skälla på mig för mina missade tider förkunnade Malin att hon redan gett mig en utskällning och tyckte att hon gott kunde ge mig två sprutor BARA FÖR ATT jag är så kass på mina tider. “Men vi har inte tid med några tatueringsplåster” sa hon, som egentligen skulle sitta vid telefonerna på nedervåningen. Hon gav mig sprutorna OCH en ny tid för nästa spruta och beordrade mig att ta en kölapp till labbet för att lämna 2 rör blod.
Sagt & gjort.
Sköterskan på labbet hittade ett bra kärl och lyckades på fölrsta försöket och jag kände igen hennes lugnande ord om avslappning – är det inte exakt samma jävla meningar jag säger till mian nervösa kunder på jobb när flickorna ska piercas..?

När jag väl kom in till läkaren kom jag mer ihåg varför jag inte tycker om honom, bortsett från det faktum att han är en KASS läkare. Han tittade, ställde frågor och pilalde på mitt öga. Jag hade med mig ögonsalvan jag använt i helgen. Han plockade upp paketet, vände och vred – “Bäst före 2009″  sa jag. Jaha, svarade han. Han började jiddra om att paketet inte var fabriksnytt. Jag fgörklarade att förpackningen med salvan var oöpnnad, såklart. “Det är väl inte så KLART” svarade han. “Jo, annars hade jag för fan inte använt den, om den vart öppnad” svarade jag. Han började parata om att jag har en vagel under ögonlocket som lett till en inflammation i ögonlocket och det kan behandlas med antibiotika. Jag sa att jag redan provat ett antibiotikum i helgen som inte gjort någon nytta utan att det faktiskt bara blivit mer svullet och rött. Jag sa att jag ville veta vad som var problemet och inte ha någon medicin som KANSKE hjälper – jag har dåliga erfarenheter asv FELMEDICINERINGi min familj, nämnde jag till läkaren som faktiskt vet vem som är min pappa. Genast intog han försvarsställning och sa att jag kan ju alltid åka till ögonkliniken och få ögat tömt. “Vad innebär det” undrade jag. “Precis vad jag sa!” svarar den uppblåsta ignoranta läkaren.
“Och med denna medicinen du nu vill skriva ut, hur lång tid tar det innan det verkar?” Han svarade 2-3 dygn varpå jag sköt in något om att jag måste ju jobba.. Läkaren, som redan stod i dörröppningen, på väg ut vände sig mot mig med ett hånflin “Det spelar ingen roll om du ska jobba eller om du är ledig, jag kan inte påskynda det!” svarar han.
Han sa åt mig att jag skullé gå ner til apoteket och hämta ögondropparna han skrev ut, det går tydligen med ett elektroniskt recept, så att apoteket får mitt recept direkt på deras dator. Om det inte blir bättre får jag kontakta ögonkliniken.

Jag hade i alla fall tur på apoteket. Tog en nummerlapp och gick raka vägen fram till kassan, det var ingen kö alls. Hon fick mitt ID, hämtade dropparna och tydligen har mitt högkostnadsskydd kickat in och ger mig gratis medicin. Woohoo!

Så där har ni det.
Ni som gissade på att jag har fått en vagel – GRATTIS.
Ni som gissade på en ögoninflammation – GRATTIS.

PS – Ursäkta eventuella stavfel/typos i inlägget – jag är inte direkt allseende i skrivandes stund.

Min underbara mamma ringde vårdcentralen i morse, just prick klockan 8.00 när deras telefonsluss öppnar. Hon väntade i 20 minuter innan hon erbjöds att lämna ett telefonnummer de kan ringa upp och knappade in mitt mobilnummer.
Runt klockan 9 rinde vårdcentralen upp mig och jag stod utanför Laaiti’s avdelning och skulle just lämna barnen.
Hon undrade vad jag söker för och jag förklarade som hastigast. Hon bad om mitt personnummer och när hon såg mitt namn sa hon att hon tyckte väl att hon kände igen min röst – jag har ju gått hos henne innan. När hon sa det kände jag igen hennes röst också och vet precis vem hon är. Hon är en av de sköterskorna som gav mig mitt intravenösa järn i fjol.
Hon gav mig en tid i alla fall.
The Good News: Jag fick en tid idag
The Bad News: Jag fick tid till den läkare jag har minst förtroende för på denna planeten. Det är MURPHY’S LAG!!
Varför?
Min pappa sökte för en växande knuta han hade på halsen, för några år sedan. Läkaren han kom till på vårdcentralen kunde inte diagnostisera problemet men skrev ut penicillin – det, trots att han inte visste vad det var. Pappa tog penicillinet som läkaren ordinerat och knutan växte dubbelt så fort till dubbel storlek varvid min pappa sökte vård på en annan ort och fick diagnosen cancer. Inte långt därefter blev pappa opererad då den största delen av tumören opererades bort och cellgifter sattes in och strålbehandling likaså.
Jag är inte läkare – men skriver man verkligen ut medicin om man inte ens vet vad problemet är? Jag skulle nog hellre se att pappa blivit remitterad vidare för annan konsultation.
Och ja, that’s the bad news – jag fick samma läkare idag.
Jag kommer faktiskt vara ärlig från första början och tala om varför jag inte hyser mycket tilltro till honom och säga rakt ut att jag inte är intresserad av någon kanske-medicin. Om  han inte vet vad som felas mig ser jag hellre att jag blir remitterad till någon annan. Jag är där för att få hjälp och få bukt med mitt öga, inte bli nått jävla besservisser offer eller “jag-är-för-stolt-för-att-erkänna-att-jag-inte-vet-allt” – offer.

Och nej, ögat ser inte bättre ut idag, tvärtom. Det blir mer och mer svullet och rött och det har spritt sig till nedre delen av ögat och det är med kraftansträngning jag lyckas öppna ögat bara någon millimeter. Varje gång jag blinkar svider det.
Det var med försiktighet som fröknarna på dagis frågade vad som hade hänt. I alla fall på Laaiti’s avdelning. Fröknanrna på Phini’s avdelning är mer raka “MEN HERREGUD HUR SER DU UT”  haha.
Jag ser för jävlig ut, jag ser verkligen misshandlad ut och överväger att snabbt trycka ut en t-shirt med texten “If you think I look bad, wait until you see the guy I was fightning” innan jag tar mig ut i byn idag.

I morgon bitti rings vårdcentralen i hopp om en akut tid. Om de inte kan erbjuda mig någon tid till läkare kommer jag uppsöka konsultation och vård på annan ort. Jag måste få ordnat mitt öga.
Det började i torsdags, då jag började känna av lite ömhet i ögat. På fredagen hade det svullnat lite. Tillräckligt för att Cindy skulle märka det. På lördagen blev det ganska mycket och idag är det rent ut sagt löjligt.
Och just min tur – allt detta på en helg, när ingenting har ordinarie tider och allt blir med ens bara lite mer jobbigt.

Jag hade hoppats att slippa behöva gå ut idag. Jag handlade det jag behövde i lördags men murphys lag kickade in – tampongerna var slut och ni som är tjejer vet att det är en sådan grej man inte direkt kan vara utan. Inga tamponger, inga bindor och inte ens trosskydd så vad gör man när man blöder, som kvinna? Förutom skickar sms till Björn och ber honom handla. Mest på skämt och jag blev förvånad av svaret “Jag jobbar. Annars hade det varit lugnt”
Öh, va? Skulle min killkompis verkligen köpa tamponger åt mig? Jag har för mig att han sagt för att han aldrig skulle köpa sådana saker. Vissa människor upphör aldrig att förvåna mig.
Jag packade ner barnen i sina jackor och gick ner till ICA. Människor stirrade på mig och kassörskan Anne tittade på mig med ett “KÄRA NÅN, vad har hänt med ditt öga?!”
Det enda jag kudne säga var “Ja, fråga mig inte..” och hon höll med om att det vore nog bäst det… Undrar om hon tror att jag blivit misshandlad? För det var den känslan jag fick av några medelålders par som gick förbi och stirrade med tissel och tassel bakom ryggen på mig. Jag kunde inte låta bli att fnissa och bjöd på skvallret.
Men snälla nån.. här kommer jag med två ungar. Osminkad, håret ser ut ut som självaste medusas och med ett öga rött och svullet. De undrar säker vart min aggressiva pojkvän var nånstans.

Pappa kom över en liten stund ikväll och bekräftade det – jag ser misshandlad ut. Björn och jag försökte leta syndabock idag via sms och gick igenom gemensamma killkompisar man kan sätta dit för misshandel och dra till mig skadestånd som kan betala mitt körkkort, men vi hittade ingen duglig. Antingen hittar vi inte rätt motiv för vår syndabock eller så är det uppenbart att ingen av dem är man nog att kunna slå ner mig.

TACK för alla kommentarer – tack för sympati, råd och omtanke.
Jag uppskattar all er tid att kommentera och läsa.