När man vill sträcka ut och hjälpa en främling

För någon dag sedan hade vi en “konstig” kund i butiken. Jag hittar faktiskt inget bättre ord att beskriva henne. En väldigt ung tjej, jag gissar på att hon går högstadiet. Det var någonting som inte stämde med henne till 100%, hon verkade inte ha “alla hönsen hemma”. Undrar lite om hon kanske gick på någon medicin..? Hon var klädd i en vid ankellång kjol, ungefär just en sådan som man ofta ser zigenska kvinnor bära. Hon hade en tajt topp med väldigt djup urringning, nästan så att man faktiskt såg hela brösten på henne. Urringningen var mindre smickrande på denna unga tjejen med uppenbar problemhy. Hon var den enda kunden i butiken vid ett tillfälle den dagen när hon mitt i allt brast ut i skratt för sig själv. Cindy är inte den som är den eller blyg så hon frågade varför tjejen skrattade, som stod där framför oss -”Sa vi något roligt” undrade Cindy med ett leende på läpparna. Tjejen sa något om att hon hade druckit lite då hon blivit bjuden på alkohol av någon kille från norrköping eller var det nu var. Så hon var jätte fnittrig nu. Hon undrade även vad hennes pappa skulle säga. Det låter kanske inte så konstigt nu när man skriver det eller läser det men hela situationen var något bisarr. Sättet hon pratade på, tittade på oss och hela stämningen. Hon v ar en sådan kund som man kan höja ögonbrynen åt.
Idag kom hon in i butiken igen. Klädd på samma vis. Hon hade frågat Cindy om vi skulle ha rabatt på våra örhängen och Cindy gav henne ett standard svar om att de är så billiga ändå att vi inte behöver ha rabatt. Tusan också tyckte tjejen som nu hade 180 par örhängen men ville ha 200 par innan hon dog. “Då har du gott om tid” sa Cindy till denna unga flickan. Men nej, sa hon. Hon ska inte leva länge, hon ska inte gå gymnasiet. Vad svarar man på det?
När jag tittade närmre på henne idag såg jag hennes ärr på händerna. Sådana händer och armar som man tyvärr ser alldeles för ofta på särskilt unga tjejer och man vet direkt att de har skurit sig själva. Been there, done that, om än inte lika extremt.
Hon kom fram emot mig när jag plockade upp träsmycken och kommenterade min högra arm med döskallarna tatuerade och sa att hon tyckte om dem. “Det är det många som gör” svarade jag leende. Hon frågade mig vad jag hette och hur gammal jag är och när hon fick mina svar log hon och sa att hon tyckte om det också. Cindy kallar det att tjejen raggade på mig.
Innan hon skulle gå och hade sagt hejdå sa jag som jag gör till många kunder innan de lämnar butiken “Ha det bra!” och hennes svar var jag inte beredd på “Nej det blir inte bra… jag ska inte leva länge” - något i den stilen flydde orden ur hennes mun. “Det blir vad man gör det till, klart att det finns bra saker med i livet” sa jag- Positiv som fan. Tjejen tänkte efter som om hon skulle räkna livets goda och jag tyckte mig se hur hennes ögon tårade när hon sa att det faktiskt inte fanns något bra i hennes liv.
Och hur reagerar man som butiksbiträde när en kund kommer in och säger att de ska dö/begå självmord? Min reaktion var sen. Efter hon hade gått kände jag mig illa till mdos och tusentals tankar virvlade inom mig. Jag tänkte på min egen barndom och mina tonår som var ett rent jävla helvete och hur jag faktiskt, inte på samma sätt men liknande, gjort samma sak och högt som fan skrikit på hjälp utan någon som gjorde någonting alls. Som den gången på högstadiet när jag satt med en tub treo i ena handen och mer eller mindre sa till lärarna att jag skulle ta livet av mig. Vad gjorde lärarna? Ingenting. De gick förbi mig. Och vad gjorde jag idag när tjejen uppenbart gjorde en liknande grej?

Nej, det kan tyckas mindre normalt att man säger sådana saker till butiksbiträden i en smyckesbutik. Men kanske, bara kanske, kan det vara så att denna tjejen har det jävligt tufft och är alldeles ensam och inte har någon alls som lyssnar på henne. Kanske, bara kanske, behöver hon bara någon som lyssnar på henne och någon som finns där.

Jag tog åt mig. Enormt mycket. Jag tyckte nästan att det blev jobbigt att andras och jag mådde lite fysiskt illa. Cindy sa att om jag ville skulle jag gå efter henne. Jag sa till Cindy att jag behövde en cigg och på väg ut för att röka gick jag samma väg ut som jag sett tjejen gå och tittade extra noga in i alla butiker på vägen ut, i hopp om att hitta henne. På väg tillbaka till butiken tog jag en mindre omväg för att se om jag hittade henne men det gjorde jag inte. Min plan var väl den att ge henne mitt telefonnummer och email adress och tala om för henne att om hon behöver någon att lätta sitt hjärta för, kan hon kontakta mig. För ibland är det allt som behövs, ibland kan det betyda tillräckligt.

Jag hittade inte henne men hoppas verkligen att hon hittar tillbaka till butiken igen. Vi pratade lite om snitten på tjejens händer och armar och Cindy undrade vad skillnaden var från just denna tjejen och de andra vi sett i butiken som också har sådana märken. Och skillnaden är stor. Man måste se en helhet, känna av vibbar, stämning och människor. Människor snittar sig av olika anledningar. För inte så länge sedan piercade jag en tjej med enormt mycket ärr men det var inget som satte sig i hjärtat på mig. Jag säger inte att det är okay, men situationen var annorlunda och tjejen med. Tjejen jag piercade hade en glöd, hon hade varit i butiken med vänner och med sin syster. Hon var klar i huvudet och socialt kapabel. Hon hade.. en låga. Tjejen från idag hade inte den lågan. Hennes snitt på armar och händer var någonting helt annat. Sen kom Cindy och jag in på att diskutera snitten och jag försökte förklara hur jag ser det där med att snitta sig. Av min erfarenhet är det tyvärr en sådan sak som i viss mån blivit en innegrej, ni har säkert hört det - om “emo”. Emo med vit hud, svart mycket smink och med ärr överallt från att de snittat sig - som om en ny era av destruktiv kultur rest sig bland våra ungdomar. Och naturligtvis hade vi hobbyemo kunder i butiken när jag sa det som hade sagt emellan varandra “jävla idiot” om mitt mitt påstående, som Cindy överhörde.

I alla fall, tjejen från idag hade inte det över sig, det var någonting annat, någonting mer och jag kände en enorm empati för henne och vill fortfarande försöka hjälpa henne, på något sätt, hur som helst. Men hur hjälper man någon man inte känner, som man inte ens vet var de finns, som man inte ens vet huruvida de vill ha någon hjälp..

Jag kan inget annat göra än att vänta och hoppas att hon hittar tillbaka och läsa av läget då och om jag känner samma behov av att erbjuda hjälpa tänker jag göra det.