missmaddis

Det är först när någonting händer som man blir tacksam för det man egentligen alltid tagit såpass för givet att vi inte ens tänkt på det. När man hör om barn som fötts med något form av hinder eller defekt så blir man genast tacksam att man själv fött helt friska barn. När en olycka är framme och kanske förlamar en stackare blir man genast tacksam att man själv kan gå. När man själv sen sitter i den sistsen att man berövas någonting som för oss altid varuit naturligt och självklart börjar man uppskatta det man alltid har haft. Som syn, till exempel.
När jag vaknade i morse kunde jag inte öppna mitt vänstra öga. Det kan jag fortfarande inte i skrivandes stund, utan en större ansträngning eftersom ögat är så svullet och tungt. Jag trodde aldrig att det skulle göra en sådan skillnad att bara kunna se med ett öga men det gör faktiskt det och jag är mer tacksam nu att jag faktiskt är tvåögonseende.

Vad fan är detta, fuck this!