I morse när jag lämnade barnen sprang Laaiti snabbt och bekvämt in på sin avdelning, lika glad och hemmastadd som vanligt. Han hittade det där plastflygplanet som man sitter på och gungar. "Ska du ut och flyga" frågade hans fröken. "Var ska du flyga, Laaiti?"
Laaiti’s svar var omedelbart "Till pappa!"

Frökens respons var omedelbar"Jaha, till pappa? Ska du landa i Lomma" frågade hon och vände sig mot mig för att fråga om han fortfarande bor där. Till min kännedom, ja. Jag har ingen kontakt med honom i dagsläget. Hon undrade om de har träffats på sistone eftersom Laaiti på sistone har pratar mer och mer om sin pappa. Jag berättade att de inte har setts sedan maj 2007, för snart ett år sedan.

Jag berättade även att han faktiskt varit hemma hos mig i början på Januari men inte för att träffa barnen, inte ens titta på dem. Han & jag satt i köket mellan 22-06 och pratade. Inte mycket om barnen men massa andra saker.

Phini har också börjat prata mer och mer om sin pappa och det enda jag kan göra är att svara på deras frågor så enkelt men sanningsenligt som möjligt och tyvärr är det ofta jag får svara med ett "jag vet inte". Varför är inte pappa här? Jag vet inte. När kommer pappa? Jag vet inte.
När vi åt middag igårkväll började det snöa och barnen ropade jippi och började planera alla roliga saker de vill göra med snön. Laaiti sa att han skulle kasta snöbollar. "Vem ska du då kasta på" undrade jag. "Pappa" svarade pojken. "Men då blir kanske pappa ledsen!" svarade jag varpå Laaiti sa att han skulle trösta sin pappa.

För inte så länge sedan pratade jag och Phini om deras pappa. Jag sa att han kan ju få lov att ringa sin pappa, om han vill.
"Nej.. du, mamma. Du kan ringa pappa". Utan att hyckla för mina barn förklarade jag för Phini att pappa vill inte prata med mig. Barns lösningar är underbart enkla – "Men mamma, då ringer JAG till pappa och säger till honom att prata med DIG". Om det vore så enkelt..?

Detta hänger över mig. Men det blir förhoppningsvis lättare ju äldre de blir, när jag ur ett större perspektiv kan förklara och berätta.  Det kommer i vågor och perioder nu, detta med pappa. De kan, från ingenstans, ställa frågor och undra men jag hittar ingen instruktionsbok eller uppslagsbok med deras svar. Det vet grunden – att pappa har en ny familj och att pappa (tydligen) inte kommer att komma.

Jag kan fortfarande inte förstå, hur jag än försöker, hur han är fysiskt kapabel att leva sitt liv utan att veta hur hans söner mår, hur de växer upp och utvecklas. Hur han har kunnat gå nu 10 månader utan en enda kram, puss eller ett "jag älskar dig pappa". För det gör de – de älskar sin pappa. Trots att pappa inte har träffat dem på så länge, trots att de inte ens har pratat med honom på väldigt länge, så är deras kärlek till honom helt oskyldigt vacker och gränslös. När pojkarna ska rabbla upp alla de älskar så kommer "pappa" alltid upp. Pappa är alltid pappa och det kan ju ingenting förändra. Det bandet man har till sin familj är nästintill obrytbart. Blodsband.

Jag önskar, för mina barns små hjärtan, att situationen såg annorlunda ut. Jag önskar att hans och min relation var bättre. Att jag hade kunant ringa till honom och berätta om barnen. Att jag hade kunnat ringa honom och faktiskt ge luren till pojkarna och låta de få prata med honom själv. Att jag hade kunnat bjuda in honom i vårt hem och låta honom leka med pojkarna, köra racerbilar, flyga drakar, sparka boll, spela tv-spel. Det mest ultimata vore en regelbunden kontakt med sin pappa - är det för mycket begärt..?

Det blev en bra dag igår och mutan med bak gick hem. Alas de facto; när jag hämtade Phini på dagis frågade han mig med detsamma "Mamma, vad ska vi baka idag?" som om ungen har en förmåga att läsa mina tankar.

När vi kom hem tog jag itu med dammsugaren och dansade omkring till dammsugarens brummande och hostande mittmellan barnskratt varvat med skrik och bråk. Barnen ville åka skridsko över de våtmoppade golven men jag höll inte riktigt med. När toaletten var städad och den värsta dammtorkningen var klar tog vi itu med baket. Jag vilel ju göra någonting där barnen kunde vara med och avnjuta och två projekt inleddes: Kolakakor och bountybitar.
Phini var så stolt över sina kolabitar som han fått rulla själv!

När kakorna var klara stoppade jag inte vår middag i ugnen. Vi mös i köket med levande ljus och skink/ost crepes med sallad & knäckebröd innan barnen fick plättar med grädde och sylt till efterrätt innan de fick smaka kakorna vi bakade. Mycket gott, jag vet, men varför inte för en gångs skull.
En stund innan barnen nattades kom Dizzy över och hälsade på. Under tiden jag strök ett påslakan (med mitt nya Philips stryksystem jag fick av Buzzador) satte sig Dizzy på golvet i barnens rum och läste böcker för dem. Barnens tänder borstades, de nattades och jag sjöng några visor för dem, med risk att sabba min tuffa image för min kompis som hörde mig långt ut i köket när jag sjöng om apan som nattar sina barn och hänger upp dem i svansen. Vår egen lilla version på "Trollmors visa" men det är ett helt annat inlägg…
Dizzy och jag spenderade några timmar med att spela kort och "Ordfejden" och det var trevligt sällskap till kvällen trots att hon har en förmåga att vinna skitgubbe – tack & lov att det kompenseras av hennes förluster i Ordfejden.

& med det vill jag dela med mig av mina recept. Lätta att göra, lätta att bjuda och goda som fan.

Kolakakor!

Du behöver:

Gör så här:
Låt matfettet bli rumsvarmt. Rör matfett och socker till en jämn smet. Tillsätt sirap, bakpulver och vaniljsocker och blanda till en jämn smet. 
Tillsätt vetemjölet och kör med elvisp eller nått annat tills smeten "kladdar ihop sig" till mindre små bollar. Tryck ihop degen till en klump och dela den i fyra delar. Om du tycker som jag, att det mest blir för torrt så smeta ner mer smör.
Rulla ut varje del till längder, ca 40 cm och lägg dem på plåtar med visst mellanrum eftersom degen kommer flyta ut vid gräddning.

Grädda mitt i ugnen 175 grader i ca 18 minuter.

Låt svalna ett par minuter på plåten innan du skär dem i sneda bitar. Låt dem sedan svalna helt och lägg sedan i burkar med tätslutande lock eller servera dem – whatever tickles your fancy.

————————————————————————————————————-

Bountybitar!

Du behöver:

Garnering:
200 g ljus blockchoklad

Gör så här:
Blanda allt utom kokos i en kastrull och koka i 5 minuter. Tillsätt kokosen.
Häll upp smeten på ett bakplåtspapper och ställ kallt i minst 1 timme. Dela därefter i bitar med en vass kniv som doppats i varmt vatten. Om man vill kan man göra som jag och göra bountybollar och rulla ihop. Jag körde lite olika bitar, alltifrån kvadrater & bollar till trianglar. Kanske lite roligare för barnen!
Smält chokladen över vattenbad. Doppa kokosbitarna i chokladen och låt dem stelna på ett nytt bakplåtspapper. Förvaras kallt.