För inte så länge sedan befann jag mig i en för mig okänd lägenhet med en vän. Med alkohol i kroppen börjar man ibland prata om saker som man i vardagslivets all hast har lättare att förtränga. Min vän var faktiskt inte, om jag ska vara ärlig, den jag trodde skulle förstå mig. Jag trodde hon skulle tycka att jag är motsägelsefull och korkad. Men hon förstod mig fullt ut och helt & hållet. Jag behövde inte förklara så ingående som jag så oftast måste. Hon har befunnit/befinner sig i snarlik situation och kan relatera alltför väl. När man längtar efter något man vet att man inte vill ha eller behöver. När man älskar när man vill hata. När man vet att situationen ser ut som den gör och det är egentligen fäör det bästa och min vän vet hur det är när man befinner sig i en strid inom sig själv där det sunda förnuftet allierad stor beredd med massakerhjäm mot det mäktiga hjärtat. Komemr det någonsin att släppa, undrade jag. Hon har fler år på nacken och säger att det gör egentligen inte det. Jag tror det är ungefär som en ren heroinist. Trots att han varit ren i 30 år känner han fortfarande suget och kämpar emot lusten.
Det är svårt att "gå emot" sig själv när lusten att ringa, skicka sms eller ta kontakt på något sätt infaller. Jag har alltid varit den spontana person som gör som känner. Mina känslor har alltid styrt mitt liv. Om jag vill ringa någon för att bara säga "jag älskar dig" så har jag alltid gjort det. Likaså om jag haft lust att ringa upp någon bara för att berätta att de är en fitta. Det är svårt, att bryta det och gå emot den lusten när man så gärna vill uttrycka vad man känner - men jag har blivit bättre trots att jag erkänner att jag inte är "där" ännu.
Jag har läst artiklar om kvinnor som blivit våldsamt misshandlade av sina män och säger att det fortfarande älskar de männen, trots att de inte vill ha dem åter. Vilka korkade jävla brudar, de borde skjutas för att slippa sin egen korkade misär, har jag alltid tyckt. Hur i helvete kan man älska en man som förnedrat henne, slagit henne och lämnat ärr i både kropp och själ? Män som misshandlat fysiskt och känslomässigt och brutit vartenda litet frö av värdighet i den arma kvinnorkroppen?
De borde stå i kö för att hängas, som man gjorde förr i tiden. De borde radas upp, dessa kvinnor, och avrättas med AK-74. Och sist i ledet får jag ställa mig och med mig några av mina vänner. Avrätta oss, för vi är korkade. Vi älskar män vi inte borde. Jag hatar att erkänna det för mig själv och ni ska veta hur det faktiskt bär emot att erkänna det för er. Jag vill vara ärlig. Ärlig mot er men främst mot mig själv.
Jag är känd för att vara analytisk. MaddeMad har påpekat det antal gånger. Jag har en förmåga att analysera sönder saker för att försöka förstå och det särskilt när det rör känslor. Så vad är det jag egentligen älskar? Ska jag börja bortförklara mig nu eller bara förklara? Hur ska jag försöka få er att förstå när jag inte gör det själv?
Mannen jag föll handlöst för var snygg och välvårdad. Han var mjuk, omtänksam och kärleksfull. Han florerade min vardag med ljuv stämning i dans med blommor, gåvor och uppskattning. Han lagade mat till mig, serverade kaffe till en kyss på morgonen och fick mig att må som en drottning. Jag satt på hans piedestal och han avgudade marken jag gick på. Klart att jag förälskade mig? Det säger sig själv, jag är inte mer än kvinna. Han var en charmör och jag föll som en påse sten i vatten. Men det var mer än så, det var något mer som ord inte räcker till att förklara. Det var inte bara kärlek. Det var en känsla av samhörighet, en pusselbit. En djup suck av lättnad och känslan av att "nu är jag äntligen HEMMA".
Han är inte samma man idag - långt därifrån. Idag vill jag tycka att han är ovårdad och ofräsch och den charmigt omtänksamma sidan har förbytts mot en elakt egotrippad typisk karl. Är det verkligen honom jag älskar eller är det minnesbilden av den han en gång var? Om han inte längre är den mannen jag avgudade så sörjer jag förlusten av min älskade som inte längre finns. Eller finns han fortfarande kvar där någonstans inom det skalet han kallar sitt "jag" idag? Om han gör det så är han min.
Och här kommer bl.a det som gör att jag är en personifierad kräfta;
"För en kräfta är hem och kärleken det allra viktigaste. Familjen är kräftans hjärta. Kräftan lever med och genom dem."
"Den som är född i detta tecken har svårt att frigöra sig från det förgångna".
Så är det. Jag drömmer mig ofta bort till de lyckliga dagarna när det bara var vi två och inser att verkligheten är långt därifrån. Kunde man inte kombinera de två?
Jag är faktiskt inte korkad. Tvärtom, jag är faktiskt relativt inteliigent, tro det eller ej. Men jag rår inte för mitt arma ihop limmade hjärta. Jag vet att jag har det bättre nu. Konkret sätt har jag det bättre. Jag har barnen, jag har ett bra hem. Jag har familj, jobb, vänner och jag vet att jag är uppskattad. Och jag vill behålla det. Jag vet att han har det bättre där han är med sin nya familj och dottern han alltid önskade sig.
Om mitt hjärta fått råda, hade han ändå fått komma hem - där han hör hemma. För att jag älskar honom och det kommer jag alltid att göra, så är det. Like it or not.
Om mitt sunda förnuft får bestämma så stannar han där han är med sin nya familj. För att vi har det bättre, rent konkret & materialistiskt, utan varandra.
Problemet uppstår när plus möter minus, pol möter pol och två starka instanser i min lilla kropp tar strid mot varandra.
Det lättaste, och smartaste, som jag kan göra att är att bejaka deras förhållande och se till att de faktiskt håller samman - för att jag litar inte på mig själv. There, I said it.
Jag VET att jag har det bättre utan honom och vill INTE ha tillbaka det liv jag hade med honom. Mitt sunda förnuft säger det.
Jag vet även att jag älskar honom passionerat, trots att jag inte förstår honom, trots att han inte är densamma, trots allt hemskt som sagts & gjorts. Mitt hjärta säger det.
Om han skulle knacka på min dörr idag och säga att han vill komma hem så sitter jag i en jävligt giftig sits. Vem lyssnar jag på..? Både hjärtat och förnuftet sparkas, bits, spottas inom mig i kampen om att vinna. Och jag vet faktiskt inte vem som är starkast. Min självrespekt (sunda förnuft) eller min oerhörda kärlek till honom (mitt hjärta). Det vore en ödesdigert giftig sits att befinna sig i.
Så det smartaste jag kan göra och vid de få tillfällen jag har fått att nyttja, har min intention varit att se till att jag INTE hamnar i den sitsen där jag ska behöva välja. Med andra ord vill jag att han inte knackar på min dörr. Jag vill hellre se de två tillsammans än att jag själv ska sitta i den sitsen - för jag litar inte på mig själv.
Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte älska honom men jag kan inte sluta. Jag kan inte stänga av den.. jag hittar ingen "STOP" knapp. Hur ska jag någonsin kunna älska en annan man när någon annan redan håller mitt hjärta? Hur tar jag tillbaka det? Jag kan inte, hur mycket jag än försöker, att älska LITE, att ge LITE. Och honom gav jag allt jag hade men nu kan jag inte få tillbaka det.. jag har försökt att övertala mig själv och intala mig själv men sanningen kommer alltid ikapp, för eller senare på något sätt. Jag är villrådig och vill ha tillbaka min kärlek, ha tillbaka mitt hjärta.
Så, nu har jag öppnat mig alldeles för mycket och ska ta mig denna dagen att stänga denna dörren igen nu när jag fått ventilera mitt innersta som gnagar på mig nästintill dagligen och som strider inom mig.
Om du tycker om min blogg;
Rösta - Rösta dagligen!
Mar 9, 2008 at 12:05:09
Åh! vad jag känner igen mig! Tänker och känner än för mitt ex men vet att det är bäst som det är… Trist men sant.
Mar 9, 2008 at 12:47:59
Been there. Jag vet så väl vad du pratar om. Jag blev misshandlad av mitt ex, ändå älskade jag honom fruktansvärt mycket. Jag mådde väldigt dåligt utan att vara nära honom. Det var en sån kraftig kärlek & beroende. Inget annat spelade nån roll. Han är död nu, jag skulle aldrig återvänt till honom ändå, men jag förstår hur ens hjärta tänker, fast man vet att man lite knäpp.. Jag hoppas du kan gå vidare & släppa tankarna snart. Men det är absolut inte fel att känna som du gör, du är ju bara mänsklig.
Mar 9, 2008 at 13:04:48
Det var ett stark inlägg det men det är mänskligt den där inre kampen (men fan så jobbig)Som du säger o inte låta den där känslan för han låsa dig för nya känslor om du träffar nån annan.
Men du har ju en inre styrka,Men det är lätt o för mig o säga men jag känner igen mig på många sätt. Kampen tar på styrkan.(springer iväg o fyller på kaffekoppen). Måste med säga att jag tycker du e fan så tuff. Var ärlig mot dig själv @)— (Ska föreställa en blomma)
Mar 9, 2008 at 13:45:12
Ja du, människokroppen är ett fenomen, jag har själv vart där, det tog mig 9 månader när jag träffade min nuvarande man att känna tillit och närhet, jag blev rent elak mot honom ibörjan. Stå emot, du klarar det, även om du inte själv tror det just nu. *kramen*
Mar 9, 2008 at 18:03:48
Finns de någon bra sida där man kan läsa om sitt horoskop?
Mar 9, 2008 at 18:12:15
Det är en jobbig process du går igenom fortfarande. Jag tror att den mannen är död! Han existerar inte längre.. I en nyförälskelse så gör man alltid sig till. Man vill att den andra ska må bra & att den andra ska tycka om en. Allting hände fort mellan er, intensivt & så påtagligt alltihop. Du sörjer fortfarande & kanske förvånas över dina starka känslor för honom. Han är trots allt pappa till dina barn & ni har många minnen ihop. Det jag nästan är säker på är att nästa man som kommer in i ditt liv & som lyckats fånga ditt hjärta kommer du att älska mer än vad kärleken är. P.g.a att han blir väldigt speciell för dig. Att han kan ta en plats i ditt hjärta som du trodde var stängt för länge sen….
Jag önskar dig detta när du är redo!
Jag önskar dig den sanna & rena kärleken!
Den stora & passionerade har du redan upplevt.
Som tur e så finns där olika slags kärlekar bara man sj e redo för dom.
E du d vännen min?
Mar 9, 2008 at 19:50:35
Jag förstår dig till 110% Jag tror det är så att man hoppas in i det sista att den människa som man blev kär i ska komma tillbaka att han ska bli den han va när man blev kär i honom. Mitt ex misshandlade mig och det va droger med i bilden och allt sånt ändå så hade jag sååå svårt att göra slut. man vet ju att man har det MYCKET bättre utan honom men ändå så kan man inte slita sig. Och hade jag inte flyttat från Sthlm till Skåne så hade han säkert tagigt sig in i mitt liv igen på något sätt. Och jag kan förstå att det är 100gånger svårare när man har barn tillsammans också. Jag tycker du är en väldigt stark kvinna med ett stor Hjärta på det rätta stället.. *karmar*
Mar 9, 2008 at 21:17:38
Det här inlägget landade 100-procentigt i hjärtat hos mig. I know the feeling! Killen som sårade mig mest av alla för 5 1/2 år sedan finns fortfarande kvar hos mig och ibland hoppas hjärtat att han en dag blir min igen. För dum som man är tog vi upp kontakten med varandra i juni och har träffats sedan dess och ingen av oss kan släppa varandra på ngt konstigt sätt! Vi är inte tillsammans utan något konstigt KK förhållandesom tär på min själ. Hjärtat säger en sak och förnuftet säger en annan sak, suck! Jag hoppas du en dag hittar en ny kärlek som tar överhanden av känslorna för ditt X o jag hoppas att jag oxå en dag gör det. Kram
Mar 9, 2008 at 21:42:02
Got the t-shirt…
Mar 9, 2008 at 22:12:51
Känner igen det så. Okej, jag har inte varit i samma sits. Men jag har varit i sits där mitt förnuft sagt “nej, aldrig igen” och mitt hjärta längtat, suktat och bara vill ge efter. Det är så svårt när em sidor motarbetar varandra. Vi får helt enkelt hoppas att du inte ställs inför det….
Mar 10, 2008 at 07:11:12
Tuff sits att sitta i. När hjärtat längtar men hjärnan säger annat.
Mar 10, 2008 at 08:18:10
Ha ha ja ibland tänker jag mig inte för, alla vet ju inte att min äldsta kallade välling för lelle så jag har bara fortsatt med det =)
Men det betyder alltså välling…
Mar 10, 2008 at 08:21:10
Såg nu på din sida att även du är ett maskrosbarn, lika så är jag tyvärr…
Mar 10, 2008 at 17:25:59
Det är tungt när man saknar den s.k bilden av någon. Det där underbara när man precis träffats. Och det är helt otroligt hur någon kan förändras så mycket. När man ställs förnuft mot hjärta, så hoppas man så fruktansvärt mycket att det ska vara som den bilden man har av början av förhållandet, det man saknar och det man föll för. Men oftast så blir det ju precis som där man slutat, förr eller senare, igen. Fast, vad vet jag. Kanske finns lyckade återföreningar trots att slutet var ett riktigt olyckligt slut? För att citera Anna här ovan: “Jag tycker du är en väldigt stark kvinna med ett stor Hjärta på det rätta stället.”
Mar 10, 2008 at 18:50:14
Kan bara säga att jag förstår dig till fullo som du vet sitter jag i samma jävla sits =(
Mar 13, 2008 at 12:38:22
jag vet gumman!! tyvärr e det svårt men man kommer igenom det! och det finns bättre där ute!!! man har bara de bra minnen kvar och de stannar kvar,,,, puss puss på dig vänner,,,,
Mar 19, 2008 at 11:06:52
There is nothing rational about love! Before I met B I often found my brain and my heart tugging in different directions. Life would have been sooooo much easier if the brain could overrule that stupid, forgiving, careless heart!…..and a lot more dull too.
Sorry to say it, but i think the naked truth is that you will never really get over him until you meet another man that can take his place.
So for the men out there that wants to step into Maddis life; You better be good! You will have to fill the needs of both Maddi and her boys, AND mop the floor with her ghost!
Apr 9, 2008 at 18:30:34
Jag känner igen mig så väl. Jag är i samma sits. Hjärtat längtar, men hjärnan säger att det inte kommer bli så. Jag var tillsammans med en gift kvinna och hon gick tillbaka till sin man då han lovat “bättra sig”. Eftersom de har barn ihop så förstår jag hennes beslut, jag hade oxå värnat mina barns bästa framför mina egna behov.
De tråkiga i kråksången är att de kommer att separera ändå när väl barnen är större de är jag rätt övertygad om, men då är det inte jag som är där och tar emot henne. Vilket känns tråkigt och jobbigt och skulle jag finnas till så skulle jag alltid leva med vetskapen att hon redan lämnat mig förrut.
May 29, 2008 at 13:57:12
Tjena!
Vill bara säga att du är grym på att skriva!
HEJAR på dej!
SOLSKEN Madde