Om ni inte redan vet om det eller märkt det i min blogg, så kan jag vara väldigt analytisk. Jag kan så ett frö av en tanke och analysera sönder den och diskutera petitesser i oändligheter. Min tanke kan börja med sädesslag och sluta i "jag undrar vem som kom på idén om att baka bröd och hur de gick till väga". En tanke leder till en annan.
Det behöver inte nödvändigtvis röra sig om diskussioner om livets mening för att jag ska "gå igång" - jag kan prata om bröd och nöjer mig med det. Jag kan nog prata om precis vadsomhelst och har nog åsikter eller tankar om det mesta. Oftast avhåller jag mig från politiska debatter för att det tråkar ut mig.
Jag kan vara jobbig på det sättet - att jag kan analysera allt. Jag analyserar och ifrågasätter ALLT och ibland kan det missuppfattas när jag sätter igång en diskussion och människor kan ibland bilda sig en uppfattning om min uppfattning baserat på hur jag lägger upp en diskussion. Fan vad rörigt det blev nu..
Min senaste tanke slog mig i morse. Varför skaffar man egentligen barn? Att skaffa barn är vårt sätt att föröka oss - att befolka jorden. Men hur många av oss tänker så när man funderar på det här kring barn..? Hur många av oss vaknar egentligen en morgon med tanken "Shit, jag vill nog fan bidra till jordens befolkning. Jag ska befruktas/befrukta någon!"
Det är ju inte så att jorden är överbefolkad som det är?
Det är lite sjukt egentligen. Nyfödda bebsisar är fan inte söta och gosiga. Nyfödda bebisar är nått av det tråkigaste som finns - de GÖR ju inte ett dugg. De äter, skiter & sover. Skriker och gnäller stundtals men skiter mest. Och de skiter äckligare med, till råga på allt, som om skit inte var äckligt från första början… De är skrynkliga och röda och inte direkt vackra att glo på. Om ungen dvs inte bär ens eget DNAstring, för då helt plötsligt, på något magiskt sätt blir ungen det vackraste man någonsin beskådat.
Varför tycker man att bebisar är söta? Jag tror att "gud" bestämde att nyfödda skulle vara fula för att människor just INTE skulle överbefolka jorden och längta efter ett bajspaket med fjun. Men tji fick gud för de flesta människor föds med ett sug att föröka sig - kan det vara så att vi hoppas på en avspegling av oss själva? Någon som kan efterlikna oss och som vi kan leva igenom - ta igen det vi missade?
Tji fick gud för att det finns dem som faktiskt tycker att bebisar är söta. Knäppa människor, men jag antar att smaken är som röven; klöven.
Varför längtade JAG efter barn serdan jag var tonåring då? Här kommer den psykologiskt analytiska förklaringen som jag nu grunnat på..
Min barndom sög. Den sög apa. Jag hade en taskig uppväxt med traumatiska år och längtade efter familjeidyllen som jag såg på "lilla huset på prärien" där alla älskade varandra, ingen var överfet och mobbad och såvitt jag vet blev inte lilla Laura förgripen av sin morfar heller. Jag längtade efter just den familjeidyllen som jag själv inte upplevde. Jag hade så mycket kärlek inom mig men ingen att ge den till och kattungar i all ära men det gick inte hem. Jag drömde om att få en egen bebis i tidiga tonår. Min alldeles egen familj - MIN MIN MIN som bara jag ska älska och vårda - sen är lyckan fulländad. Det var det enda som behövdes, trodde jag.
Min plan var faktiskt den - may the lord have mercy upon my soul - att jag skulle skaffa barn, med vemhelst och ta hand om MITT barn själv. Det var faktiskt tanken med mitt första äktenskap. Han visste inte om det men jag planerade i hemlighet att bli gravid med honom och sen lämna honom utan att tala om någonting. Conniving little bitch, var jag. Men så blev det inte. Som om "gud" själv hade läst mina tankar satte han käppar i hjulet och jag fick ju besked som sagt, av 4 olika läkare (!) att jag var steril. Fuck it. Jag började gå ner i vikt och lämnade min man ändå. Fuck him & hans sperma.
Sen accepterade jag det faktum att jag inte skulle bli mamma. Någonsin.
Sen träffade jag ju make #2 och förälskade mig för första gången och innan jag visste ordet av var jag gravid och denna gången ville jag faktiskt dela det med honom och min idyll uttökades från jag & barn till jag, man och barn. Det funkade det också, att vara familj MED pappan. Men resten känner ni till.. & idag är jag ensamstående mamma till 2.
Och nu undrar jag i tysthet om det inte faktiskt är så - Careful what you wish for, it might come true.
Jag undrar om det inte faktiskt är så att jag fick min ursprungliga önskan sann men inte på det sättet jag egentligen ville..? Jag hade ju inte räknat in förälskelse, vardagsliv, stress etcetera i min önskan.
Är det så, att när man önskar något så måste man vara jävligt specifik, annars kan det verkligen skita sig.
Jag undrar ofta hur mitt liv skulle sett ut om jag inte skaffat barn. Förhastade jag mig? Gjorde jag rätt val, egentligen? Hur hade jag levt och med vem? Hade jag och deras pappa fortfarande varit tillsammans och hade jag fortfarande jobbat som piercare..?
Men ovissheten låter jag stanna just där. Stundtals ångrar jag att jag ens fick tanken att föröka mig och sätta barn till denna grymma värld men aldrig en sekund att jag ångrar just Phini och Laaiti - de är ju de vackraste bebisarna som någonsin fötts - de är ju av mig.
Om du tycker om min blogg;
Rösta - Rösta dagligen!
Mar 12, 2008 at 12:39:04
Det märkligaste är ju ändå att man föder barn IGEN (oftast), fast man tror att man ska dö på riktigt under förlossningarna.. haha.
Mar 12, 2008 at 13:01:31
Om dom inte är söta så luktar dom ju såååå gott. kanske inte när dom har bajsat men annars ,,,
Mar 12, 2008 at 13:32:04
Jag till hör själv den kategorin som alltid sagt att jag aldrig skulle gifta mig eller skaffa barn, då min egna uppväxt inte varit något att skryta med precis.
Men här står jag idag, gift och har den underbaraste lilla tösen och en bebis som kan komma när som helst. Min längtan efter egen familj kom först när jag träffade min make, den känslan har jag aldrig haft tidigare med någon annan och då måste det ju vara rätt?
Barnen är ju ändå dom som älskar en villkorslöst och för alltid och vi detsamma med dom, finns ju inget underbarare :-D
Mar 12, 2008 at 14:01:50
Jag vet inte egentligen vad som får oss skaffa barn. det liksom hör till och vi kvinnor äger ju även en inre klocka som tickar. Jag känner ett enormt behov, jag vill verkligenha barn och det helst nu samtidigt som det skrämmer skiten ur mig
Mar 12, 2008 at 20:07:11
svar på din fråga i min blogg.:
hihi har dig på speed-dial! . bara telefonsamtal ? du kommer få första bilden med ett MMS med:) .. jag kommer bli igångsatt av olika andledningar.. 1, högt blodtryck 2, det är tydligen trångt på BB .. så för att jag skall få garanterat plats och för att min läkare skall vara med så blev detta bäst.., 3, min pojke kommer vara lagom stor när han även kommer 2 v tidigare …,4 , jag är stressad pga smärtan i fogarna som jag lever med.., att bara ligga hela dagarna och HA ONT är jätte jobbigt .., kramar på dig..
Mar 12, 2008 at 20:18:45
ja du .. jag måste erkänna att även om jag kände mig “redo” för att bli mamma vid 15 års ålder ..så ville jag ha hela paketet… jag är som du där.., famljen är viktigast.., jag tror att man accepterar mer att ens egna barn är på ett visst sätt för att man känner igen sig.. och på något sätt är det faktiskt ett barn ett LEVANDE bevis på att kärlek kan finnas och delas av två människor.., på det viset blir det lilla barnet det vakraste som finns!(då tänker jag inte på barn som har blivit till under våldtäkter och lik. omständigheter) .. men annars är det väl så!
kramar din höggravida vän
Mar 12, 2008 at 22:04:45
Du glömmer väl inte cellprovet imorrn!?!?!?
;-)
Kramis!
Mar 12, 2008 at 22:07:31
Nope.. mitt barn är et vackraste och den mest klockrena olyckshändeslen ever!!!!
Mar 12, 2008 at 22:48:20
Det finns forskning som tyder på att små barn föds med ett oskyldigt utseende och ett stresshormonhöjande skrik och en viss lukt (om man byter bort bajsblöjan) för att dom ska bli oemotståndliga, det är deras överlevnad, för att inte bli övergivna. Det händer ibland ändå men då är det något annat som felar oftast. Det sägs också att spädbarn i övervägande majoritet av fallen föds och liknar sina fäder, det tros också vara en överlevnad för att inte fäderna skulle misstänka att deras barn var oäktingar och slå ihjäl dem och mödrarna, för länge sedan. Själv är jag numera steriliserad, jag har satt två barn till världen och tänker inte “skaffa” fler, jag vill kunna ta hand om de två jag valt att sätta till denna världen och jag vill gärna fostra dem att överleva som starka, trygga individer. 2 är lagom för mig att klara av med de mål jag satt upp i mina tankar. Dessutom hade jag vansinnig foglossning o den har i sin tur gjort beslutet så mycket lättare då barnen fick komma ut 5 och 4 veckor förtidigt med igångsättning pga min dåliga kropp. *kram*
Mar 13, 2008 at 07:22:48
Hmmm ja du klurig blogg detta. Men att alla bebisar e söta det e dom inte. Jag har sett många skräk exemplar på riktigt fula bebisar(kompisars). Inga av mina barn va speciellt vackra.. Sander såg ut som en smurf conhead och liam hade ju sin spalt.. så inga vackra bebisar här inte. Men ack dom blev söta med tiden haha
Mar 13, 2008 at 07:30:50
“Jag tror att “gud” bestämde att nyfödda skulle vara fula för att människor just INTE skulle överbefolka jorden och längta efter ett bajspaket med fjun.”
SÖÖÖÖÖÖTT! Barn är ju det vackraste som finns.
Du har intressanta tankar!
Mar 13, 2008 at 08:08:11
PÅMINNELSE!!!
Cellprovstagning idag!!!
;-)
Mar 13, 2008 at 08:32:28
Jag tror många har dom tankarna som du med har.Sen när nåt gått åt helsike (ursäkata min franska) Så sitter man o anlyserar det vad gick fel och allandra frågor som dyker upp är där fel på mig o.s.v? Ibland kommer man fram till bra svar men det gäller inte att fastna i tankarna så man anser att allt är ens eget fel du vet vad jag menar.
Ha det bäst
Mar 13, 2008 at 11:32:42
Nå? Kom du iväg förut? ;-)
Regniga kramar från Trollhättan
Mar 19, 2008 at 20:46:43
But Maddi, haven’t you understod the obvious?? You get children because they are the perfect excuse for sitting on the floor building big lego-structures, baking buns way to often, playing in the snow or build sandcastles!