Ni såg det säkert på många av mina tidigare headers - ante omnis mea familia vilket betyder "min familj före allting annat". Det har blivit mitt motto - det jag lever för.
Men vad är egentligen familj? Är familjen nödvändigtvis den man föds i, den man inte fick chans att välja själv? Måste en familj bestå av blodsband, av en mamma, pappa och deras barn? Räknas mostrar, fastrar och kusiner till skaran familj eller är det bara släkten? Vänner då? För ibland kommer man över guldgruvor till vänner som kommer en så nära att man känner ett enormt starkt band till dem, som om de vore våra systrar, våra bröder. Jag känner och jag tror, att familj är vad man gör den till. Ibland står man närmre exempelvis en vän än vad man gör sitt eget kött och blod och jag ser inget fel i att kalla det familj. Blod är inte alltid tjockare än vatten, om så vore fallet, varför finns incest och barnmisshandel om sina egna barn, sitt eget kött och blod?

För mig är familjen viktigast. Många säger det, inte alla efterlever det. Jag skulle göra vad som helst för min familj och i synnerhet mina barn - för dem skulle jag ge mitt sista andetag. Många säger det, men inte alla efterlever det.

I min familj räknar jag främst mina barn. Därefter mina föräldrar och det är min blodsfamilj -  efter det har jag placerat in några utvalda vänner och släktingars släktningar som ligger mig extra varmt om hjärtat. Jag har däremot inte placerat in min bror av blodsband i min skara familj för att jag helt enkelt aldrig har haft något band till honom. Hans son rår jag om, i hopp om en ljusare framtid med bättre förutsättningar än om jag inte hade varit delaktig i hans liv. Jag tar mig en egen plats i hans liv trots att det inte finns möjlighet att skapa något band alls till honom iheller. Men barn behöver ett nätverk.
Jag har en stor familj - somliga närmre mig än andra. Jag har mer kontakt med vissa utav dem än andra men det seplar ingen roll. Under livets gång har jag märkt hur familjen utbytts , förändras och förvandlas.

I söndagskväll kom min kusin hit. Hon är kusin av blodsband, härkommen från den delen av släkten som har förklastat mig och min mamma och resterande i vår blodsfamilj. Jag har inte träffat henne på flera år, jag tror det var sist när Phini var bebis för omkring 4 år sedan. Nu har hon vuxit upp och blivit tonåring och jag minns henne fortfarande som en porslindocksöt tvååring med blöjan på sned. Hon har vuxit upp till en uppkäftig, odräglig tonåring med en likadan attityd som jag själv hade. Jag ser mycket av mig själv i henne. Hon är pratglad och sprudlande och lika känslig som mig.
När jag var tonåring och hon var en liten toddler umgicks min mamma mycket med hennes familj (hennes pappa är min morbror). Vi brukade passa henne, hennes syster och hennes lillebror. För mig, var det min familj då och jag älskade alla barnen som om de på något sätt vore mina egna. Jag brukade komma hem till dem och mata hennes lillebror som var bebis då, bytte blöjor på honom, badade honom och sov med honom på sjukhuset när han blev inlagd för RS-virus. Jag tog mig ett ganska vuxet ansvar över en lite bebis och stormtrivdes. Mina modersinstinkter växte till liv och jag längtade efter egna barn. Mina tre kusiner har två äldre systrar som jag tyckte mycket om och som jag kallade mina kusiner och jag kan knappt tro det idag när jag träffar dem och de är vuxna med jobb och lägenheter. Sånt gör att man känner sig gammal.

Efter ett tag sket sig allt och jag tror att det började med mig. Jag var en deprimerad tonåring som började få det jobbigare i mitt liv och ett tu tre så sket sig alltihop - Tänk att JAG har den makten. Jag belv portad hemma hos dem för en sak som jag gjorde och efter att jag grälat med deras mamma. Inte långt därefter tappades kontakten med min mamma likaså. Inte långt därpå skiljdes min morbror från sin fru (nej, det har inte med oss att göra) och barnen var nu skilsmässobarn. Jag mer eller mindre tappade nästan all kontakt med alla kusiner och det trots att vi alla bor i samma lilla by. Däremot hade jag bra kontakt med den nästäldste systern, som av blodsband inte är släkt till mig men som jag fick väldigt starka band till. Hon brukade komma hem till mig ganska ofta när jag var gift med min första make och jag tog mig an henne. Vi höll kontakten av och till under alla åren. Hon var med under min graviditet med Phini och hela vägen fram till förlossningen och kommande månader. Under en jobbig period flyttade hon hem till mig & min dåvarande make men flyttade kort därpå och jag tappade kontakt med henne igen men återfick den efter min skilsmässa. Jag kallar henne min dotter för det är det bandet jag känt för henne i väldigt många år, hon i sin tur kallar mig mamma 2. Jag älskar henne sanslöst mycket. Hon är familj.

När min kusin var här i söndags satt vi och pratade och det var för mig lite förvånande om hur hon resonerade kring vår släkt på ett sådant moget sätt. Hon verkar se saker och ting ur ett tredje perspektiv vilket faktiskt inte är lätt för tonåringar som sitter mitt i smeten och lever livet. Jag känner igen mycket av det hon berättar om sitt liv och sina känslor, jag har själv levt det och minns just hur jobbigt det var att vara tonåring och hitta sin plats. Det jag vill göra, mest av allt, är att öppna famn och hem för henne i jobbiga stunder. Inte för att ersätta någon annans plats, utan för att underlätta för henne. När jag var tonåring fanns det inte många jag kunde ty mig till och jag vet hur jag längtade efter ett utopi. Jag längtade efter en oas, någonstans där jag kunde känna mig trygg och rymma till i jobbiga stunder. Någonstans med värme, kärlek, trygghet med ett lugn över sig. Och om jag kan, vill jag erbjuda det, som jag aldrig hade, till exemplevis min kusin om hon skulle behöva det.
Det var enormt mysigt att ha henne här och jag tycker mycket om henne och hoppas att hon kommer igen.

Ante Omis Mea Familia - fortsättning följer..