Min nya inneboende/sambo
Pust! Nu är morgonbestyder någorlunda överstökade. Barnen har fått frukost, blivit påklädda, tvättade, tandborstade och lämnade på dagis. Disken är undan, borden avtorkade, tvätten upphängd och jag lyssnar nu på den andra maskinen som burrar från badrummet. Allt detta & lite till och klockan är inte ens 10 på morgonen. Nu kan jag med gott samvete sätta mig vid datorn.
Min migrän la sig efter någon kick-ass tablett som jag hade undangömd och jag kunde faktiskt sova. Phini vaknade sent i morse, runt 7:40 (det är sent för oss!!) och jag undrar lite om det kan bero på persiennerna som min pappa satte upp i barnens rum igår. Laaiti var inne hos mig tidigare och gosade.
Jag ångrar lite att jag inte tog förebilder på min balkong så att ni kunde se den makabra skillnaden. Det är så fint där ute nu, om än lite tomt. Tänk vilken plats jag egentligen hade där ute. En tresitsig träsoffa & ett fyrkantigt bord tar stor plats, bara så ni vet. Jag satt på balkongen nästan hela eftermiddagen igår. Dizzy & Neo kom hit en sväng och drack kaffe och mina föräldrar likaså. Jag ska hänga upp lite blommor & gröna växter och jag funderar på att ordna en avlång hylla till ljus och blommor med.
På bilden får ni följa med mig in i min dåliga vana, när jag tar en rökpaus från städandet nu på morgonen.
Och appropå röka. Lotta har fått för sig att hon ska försöka sluta röka och vill dra ner mig i fallet. Men grejen är att jag inte vill sluta röka. Jag trivs faktiskt med att förkorta mitt lidande – om man kan bidra till det så varför inte. Jag har varken vilja eller motivation så Lotta kan faktiskt få kämpa själv. All eloge till henne när hon lyckas och all eloge till Kim som faktiiskt slutat. Madde klarade det galant, tacka fan för det med bebis i magen. Men jag har inte kommit till den punkten då jag känner att jag vill sluta. Någon synd kan jag gott få ha..? Och då bortser jag från kaffet och chokladen.
På bilden under ser ni min underbaraste nya sambo: Fia-Stina. Hon är en vit vacker blomma som bor på balkongen. Bredvid henne står ett ljus som efter en dag i solen började krypa ur sitt eget skinn.







