Jag har så ont i magen. Nej, inte magsjukeont, utan bara ont. Varför blir det alltid så i mitt liv, att när någonting händer, så händer oftast flera saker åt gången och med råge..? Det hade varit lättare att hantera om allting bara varit lagom? Men lagom finns inte i mitt liv och när jag pratade med min mamma så instämmer hon, som har följt mig sedan mitt första andetag.

Just nu florerar enormt mycket tankar i mitt liv. Om det ena än det andra. Om mig, om min hälsa, om barnen, om jobb, om mitt ex, om framtiden, och om det förflutna. Om saker jag gjort och sagt som  jag inte kan ta tillbaka och om framtiden och hur jag kan förändra den. Om min hälsa som jag försummat i år och som kryper mig under skinnet nu och har sannerligen, med råge, hunnit i kapp mig. Jag tog itu med en sak i taget och började med Venofersprutorna, och bepethan sputorna och kommer förmodligen få börja med dem igen. Nu är det bara att ta itu med cellförändringarna nu som jag försummat i år och hoppas att jag hann i tid. Om jag nu, mot förmodan, skulle vara illa däran, har jag mig själv att skylla.

Jag har så ont i magen. Det kniper. När jag var på väg dit jag skulle idag fick jag plötsligt svårt att andas. Varje andetag krävde en mindre ansträngning och mitt hjärta började slå i otakt och hårt som om hjärtat själv ville rymma ifrån min kropp. Men nu är det över och ingenting har förändrats. Vändpunkten (läs: avslutet) jag hade hoppats på infann sig inte. Ingenting. Jag hade önskat i alla fall någonting men fick ingenting. Ingen av oss fick det. Det enda jag hoppas att jag lyckades åstadkomma var mitt tappra försök till någon förståelse och förklaring och det med mina djupaste ursäkter. Jag kände mig ödmjuk och gör det fortfarande men ingen utav oss fick ut mycket av min närvaro. Så alla mina ? som jag hade hoppats skulle förvandlas till ! är fortfarande ? så vad gör man. Peace of mind, clarity. Jag kommer aldrig bli fri. Ingen av oss blir någonsin fri – för att vi kan inte släppa taget.

Jag har så ont i magen.

NYTT!

Det är fan ingen större marknad för påslakanset för dubbeltäcke. Och de få jag har hittat i butiker är både fula och dyra, mellan 300-600kr för bara ett jävla påslakan. I Ullared hittade jag ett set i lila/rosa/svart med ett påslakan och två örngott för 149:- vilket jag känner är ganska lätt ölverkomligt. Och färgerna passar in i mitt rum eftersom fotona på väggen går i lite rosa (ni kommer ihåg turning torso bilderna på min vägg med rosa bakgrund?).
Phini fick snygga boxer med döskallar, såklart.

Och när jag gick förbi pojkarnas rum innan såg jag Laaiti ligga med stängda ögon, armarna utspridda, ett finurligt leende och med tungan ute. "Vad har hänt med Laaiti" undrade jag. Som svar fick jag "Han har blivit pangad!"

Vålsamma lekar?

Jag  vet inte om det ska vara oroande att Laaiti (snart 3 år) biter sig själv?
Jag: Laaiti, varför biter du dig själv?
Laaiti: Jag vill det. Jag vill inte ha mig längre.
Jag: Varför vill du inte ha dig längre?
Laaiti: Alla barnen vill inte ha mig längre, de ska kasta mig i papperskorgen.
Jag: Ingen ska kasta dig i papperskorgen, Laaiti. Jag älskar dig.
Och med en hård kram och en puss var det slutet på diskussionen. Jag vet att han inte menar något med det, att det bara är ord, men det känns jävligt deprimerande..

I morse var en sådan morgon som var behaglig. Bägge barnen kom in till mig som vanligt och gosade. Phini hittade min tunnel i sängen som alltid och gav den till mig och Laaiti somnade sött bredvid mig. När Laaiti vaknat tog Phini med sig honom in i vardagsrummet där de satte sig för att på TV en stund och jag själv steg upp vid halv nio. Sovmorgon galore, inte sant! I morse ställde de inte till med nått bus eller jävulskap, tacka fan för det.

Magen känns bättre idag, förhoppningsvis på Laaiti med, han har inte sagt nått. Madde, som jobbar inom barnomsorg, informerade mig om nya bestämmelser ang magsjuka på dagis. Om ett barn har magsjuka ska SAMTLIGA barn i hushållet hållas hemma och det TVÅ DAGAR EFTER att barnen är bra i magen. Som förälder ser man VAB VAB VAB VAB. Jag har tur i oturen att jag har barnens älskade mormor som faktiskt oftast kan ta dem när de sjuka. Tyvärr har jag inte råd med för många VAB, jag är ensamstående med deltidsjobb och det är enormt uppskattat att min mamma faktiskt ställer upp i vått & torrt för mig och barnen, det är guld värt. Men.. jag är fortfarande deras mamma. När de är sjuka vill jag helst vara den som tar hand om dem. Jag vill badda deras panna när de är varma, jag vill ge dem medicin och jag vill trösta mina sjuka barn. I dagens samhälle funkar inte det alltid. Så mina barn får växa upp med minnen av deras fenomenala mormor som ser om de även när de är sjuka. Hellre det än att vi inte har pengar så det räcker?

Phini kom till mig för en stund sen.
Phini: Mamma, jag vill ha en data.
Jag: Vad ska du med den till?
Phini: Jag vill också skriva.
Jag: Ska du blogga, som mamma gör?
Phini: Ja.

Och med det har jag nu lovat att han ska få en egen dator att ha i sitt rum när han kan läsa & skriva. Med andra ord har jag några år på mig. Like mother, like son.

Idag har jag tagit på mig någonting stort och någonting främmande och skrämmande. Jag ska åka någonstans som kan bli en vändpunkt. Antingen blir det en positiv förbättring på vissa delar av mitt liv eller så är detta ett avslutande. Antingen eller förmodar jag att det är bra, så länge det går rätt till och inte startar något annat, något mer. Jag packar ner en rejäl dos förståelse och openmindness och håller tummarna för mig själv att jag gör rätt. Jag vet inte om detta är korkat av mig eller om det är rätt sak att göra. Det är inte avslutat. Jag undrar om det någonsin blir avslutat. Men jag vet, att om jag inte går idag så kommer jag undra, i resten av mitt liv, vad som kunde ha hänt om jag gick.