Jag vet inte vad det är med mig på sistone. Jag känner inte igen mig själv. Jag har enorma humörsvängningar och är jävligt känslig och det i kombination är en dålig en. Ena sekunden är jag hur glad som helst för att helt plötsligt bli förbannad eller ledsen för nästan ingenting. Sen håller det i sig ganska länge tills jag släpper det. Igår var ett praktexempel vilket gjorde min dag till pest och pina och drabbade mina kollegor på jobb. Och hur rättfärdigar jag detta..

Jag känner mig “lightheaded” stundtals, yrsel och illamående som kommer och går. Jag blir varm och svettas titt som tätt, känner mig ovanligt trött och blöder lite emellanåt vilket jag inte gör vanligtvis med mina Cerazette som jag för övrigt tagit till punkt och pricka den senaste månaden.

Jag har tappat lust för nästan allt. Känner inte för att göra någonting. Fuck träning, fuck städning. Fuck fest och fuck disk, tvätt och strykning. Fuck it. Och nej,  det är inget sockerabstinens, tro mig.

Nu har jag letat runt efter utbildningar och hittat en som jag ska söka till. E-handel. Det kan inte bara gynna mig utan även företaget jag jobbar i. För att söka till denna utbildningen (och alla andra för den delen) måste man bifoga sina grundskolebetyg med sin ansökan.

Jag är som en professor. Har ni någonsin besökt en professors kontor? Det har jag. Det är oorganiserat och kan tyckas rörigt men professorn själv har ganska bra koll på var saker och ting är. Sådan är jag. Inte så att det är rörigt hemma hos mig men med mina papper är det jävligt oorganiserat. Jag borde ta itu med det.

Eftersom jag inte hittade pärmen med alla mina betyg här uppe i lägenheten gick jag ner i källaren. Källaren som jag verkligen dragit mig för. Där finns 6 ouppackade flyttlådor sedan min & mitt ex flytt hit. Och jag VET att det finns alldeles för mycket minnesgrejor i de lådorna som jag drar mig för. Men idag var jag mer eller mindre tvungen och tänkte att jag får förbise dessa minnen. Det gick åt helvete…

Jag öppnade förrådet och började gräva i den översta lådan. Kärleksbrev efter kärleksbrev var det enda jag såg. Överallt. Små kort, små brev, små presenter. Dikter och teckningar sedan våra sena kvällar i köket med levande ljus. Jag minns det som om det vore igår. Jag hittade lådan han gett mig med en Miranda nalle där jag hade sparat kort och brev från honom. Hittade ingen pärm. Öppnade låda två.

Låda två bestod av detsamma. Kortleken jag lagt då, det absolut första brevet han någonsin skrivit åt mig i ett stort färgglatt kuvert som han kom och lämnade åt mig på mitt jobb 2002. Kärleksbrev och “förlåt mig” brev efter gräl vi hade haft.

Låda tre var detsamma och jag kände en tyngd över bröstet. Jag tog en paus och stängde lådan och tänkte sluta leta efter den förbannade jävla pärmen. Just som jag var på väg ut ur förrådet såg jag de tre staplade lådorna längst in i förrådet, bakom två höga hyllor. Jag tog ytterligare ett steg ut ur förrådet men innan jag visste ordet av så klättrade jag över tomma, platta flyttlådor och möbler för att desperat komma åt lådorna som  om jag inte hade kontroll över mina egna ben. Jag öppnade den översta lådan och det första jag såg var Jay’s gitarr ligga bredvid det stora vira kuvertet som det stod VIGSELBEVIS på.

Jay är mitt ex bror. Mina barns farbror (som Phini har fått sitt mellannamn efter) som blev mördad i Syd Afrika 2002, samma år och bara en månad innan mitt ex och jag träffades. Ibland har jag fått för mig att han finns här omkring och hälsar på ibland.

År 2003 hängde både min gitarr och Jay’s gitarr bredvid varandra på väggen i vår lägenhet. Gitarren var en av de få saker som mitt ex fortfarande hade kvar efter sin bror och han vårdade den ömt, den låg honom varmt om hjärtat. Vid ett häftigt gräl mig och min man emellan skulle han sträcka ut efter min gitarr och slå i sönder den men råkade ta Jay’s gitarr istället och med våldsam kraft slog han den mot väggen så att den gick i nästan tusen bitar. Hans ånger därefter var djup. Halsen på gitarren var intakt och den sparade min man. Han ristade in “JAY 84-02 RIP” på framsidan och på baksidan kan man läsa “A Brothers Touch… Jay Hirschberg 1984/01/26 to 2002/08/25″.

Jag tog med mig gitarren upp och undrar om jag ska kontakta mitt ex och höra om han villn ha igen den. Jag vet hur mycket den betydde för honom och jag har varken hjärta eller själ att göra av med den.

Needless to say, jag stängde lådan och jag skiter fullständigt i att leta upp den förbannade pärmen, det får bli att ringa skolan och be dem skicka hem en kopia av mitt betyg, för de där lådorna i källaren får allt vänta… jag fick med mig en påse upp fyllt med minnesgrejor som jag inte vet vad jag ska med det till..

Testar att blogga via mobilen. Funkar det?

Jag gjorde en gratis kroppsanalys på nätet och fick följande svar.

Din preliminära analys säger:
Baserad på följande uppgifter (Kvinna 61kg 160cm 29år)

BMI: 24
Lean Body Mass: 42kg   (Lean Body Mass = Fettfri kroppsmassa)
Kroppsfett: 30%
Ämnesomsättning: 1310 kalorier/dygn
Proteinbehov: 95 gram/dag

Sen kom jag på, att jag faktiskt vet diddly-squat om sånt här. Vad fan är Lean Body Mass och vad är det bra för? Ämnesomsättningmupps, kan man äta det? Och vaddå proteinbehov, ska man ha sånt med, vad är det?

Hjälp mig förstå? Är jag riktigt illa ute?

Kära dagbok.

Kvällen igår gick i samma chargong som min dag. Jag mådde inte helt hundra och hade inte mycket lust att göra någonting alls. Regnet öste ner utanför mitt fönster så jag bestämde att vara hemma med barnen. Installerade det där drakspelet som Phini fick från McD sist de var där med sin mormor och morfar. Det är imponerande hur snabbt barn lär sig. Jag kan inte direkt påstå att jag blev överdrivet förtjust i tanken att min 4½åring spelade datorspel. Han fattade tycke för spelet och vi fick med det hem. Jag installerade på lappisen och fick förklara för honom hur en touchpad fungerar till skillnad från musen han använt hos morfar.

Barnen visar enormt intresse för motionscykeln och sitter där så ofta de kan och “cyklar”. Jag vetefan hur det ska gå till, de når knappt ner till pedalerna. Men jag bejakar deras intresse och skulle inte ha någonting emot om allt vad träning och motion heter förefaller naturligt för dem nu när de växer upp. De har fått turas om att cykla med mig.

Jag kände mig rastlös i hela kroppen och visste inte vart jag skulle bli av men kom och tänka på rådet jag fick av en god vän, när vi pratade om just musik och hur det kan beröra. Jag satte igång musik i köket med lite “umf” i och började studsa för mig själv, sjunga och hoppa. Phini kom ut i köket efter en stund med ett “wtf” uttryck och undrade vad jag höll på med. “Jag tränar! Så att jag kan bli smal och stark!” pustade jag och inte långt därefter körde jag och Phini vår egen lilla gympa tills svetten rann och jag kände av i kroppen att jag faktiskt gjort nått. Bättre än att hänga läpp i soffan, inte sant? Så kära dagbok, det var ett tappert försök att rycka upp mig och det funkade en stund.

Jag serverade oss middag i vardagsrummet och råkade slå på en dansk kanal som visade Nalle Puh. Jag hatar Nalle Puh. Och nu hatar jag honom på danska med. Jag ville helst inte se det men med två små pojkar bredvid mig hade jag inte mycket till val – de var faktiskt två-mot-en. När Faggy Poo var slut drog jag en suck av lättnad men det varade inte länge. Pingu skulle visas. Pingu som åt för mycket kakor och fick ont i magen. Pingu är väl en meningslös figur men det är saksamma vilken kanal eller språk det visas på – de säger inte ett skit ändå. Tacksamt värre. När Pingu var slut byte jag kanal snabbt som fan och började min kanalbläddring där man brukar börja – på ettan. FUCK. Bolibompa! Min olycka var gjord. Jag kunde fan inte kringgå dessa jävla barnprogram. Jag ville hellre se Extreme Home Makeover. Men bolibompa fick det bli. Jag käkade upp min ost/skinkpaj och min lingongrova smörgås och gick ut i köket för att skära upp melon som pojkarna skulle få till efterrätt och satte mig vid lappisen i vardagsrummet. Jag vill då fan inte se Bolibompa. Phini klämde halva melonen och däckade i soffan när klockan var runt 18:45 och jag lät honom sova. Laaiti använde mig som klätterställning ett tag. Åh förresten, har jag nämnt att Laaiti är blöjfri? Han har inte haft blöja på ungefär en vecka, varken dag eller natt! YAY..! Nu har jag inga småbarn hemma längre och kan faktiskt kasta både vällingburken och vällingflaskorna som står och samlar damm. Jag vet inte varför jag glömt göra det innan, de har inte haft välling på år och dar känns det som… Så igårkväll, fullproppad med självömkan åt jag vaniljglass med lakrits sås men mådde illa och fick upp det mesta. Och jag åt fakiskt ett dubbelnougat igår. Kunde likväl varit utan, känns det som.

Kära dagbok. I morse när jag vaknade av barnen som lekte i min säng var jag alldeles för trött för att gå upp. Klockan ringde och jag bad pojkarna att stänga av den och tänkte dra mig lite. Det varade inte länge tills jag hörde det som jag får stiga upp till nästan varje morgon..
“MAMMAAAAAAAAAAAAAAAAAAA, JAG ÄR FÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄRDIG”.
Fan.. Phini på dass. Vilket jävla sätt att gå upp – torka arsle. Jag samlade mammapoäng genom att gnugga mina trötta ögon och gå in på toaletten för att befria min son.
Solen sken utanför och jag tänkte att det blir nog en bättre dag idag. Jag kände mig inte på topp men hoppades att solen skulle kicka igång mina lyckohormoner under dagen. Jag kände inte ett dugg för den där jävla morgonpromenaden med Jenny och hoppades sådär lite i smyg på att hon skulle ringa mig och avboka. Jag funderade lite på svepskäl och ursäkter men hittade inget. Så jag fick ta mig i kragen och mötte upp Jenny.

Vi började gå och jag hade redan förklarat att jag inte var på topp men mer än så pratade vi inte om det. Under tiden som vi promenerade och pratade började jag må lite bättre. Jag ökade lite takten jämfört med hur vi promenerat i fredags morse. Efter en stund kände jag av ett mindre endorfinrus inom mig och började må bättre. Promenaden i fredags sträckte sig till 65 minuter. Promenaden i lördagskväll tog oss 80 minuter och i morse promenerade jag och Jenny i 90 minuter. Alla tre promenader gick åt olika håll. Vi stannde till i Centrum för att Jenny hade tänkt att köpa en ny mobil men det visade sig att de inte hade den hemma. Däremot var min telefon tillbaka från lagning men de hade tydligen inte fått tag på mig. Den totala kostnaden för att de skruvat i fyra små skruvar uppgick mot 550 kronor. Fuck. 550 spänn för att en kille skruvat i dessa 4 små skruvar och det hade säkert inte tagit honom mer än 5 minuter. Sanslöst. Jag hade inga pengar med mig, inga kontokort, ingenting men Jenny var snabb med att dra upp sin plånbok och lägga ut för mig. No questions asked. Så nu har jag fått hem mobilen igen men har hunnit vänja mig vid Nokia menyer och kommer ha ett helvete att vänja mig tillbaka till Sony Ericsson meny.

Så dagens tips när man känner sig lite nere: Ta en LÅNG PROMENAD.

Väl hemma tog jag mig en stor kopp grönt thé (kustfägring) och en skiva lingongrova med gouda & gurka. SÅ där har ni det allt i ett – min pissekväll igår varvat med fusk och pity och min pissemorgon med en vändning.

Nu ser jag fram emot resterande dag och hoppas det blir bättre.