HAHA!

Jag fick nyss en kommentar i min Gästbok som jag måste dela med mig utav!

Stp
May 23, 2008 at 08:25:43 | #98
Hej maddis. Är inne o läser varje dag men aldrig skrivit förr. tänkte att det var dags nu när du skrev att där var odrägliga tonåringar på bussen. Hoppas VI inte var för jobbiga. jag satt nämligen snett bakom dig igår när du skulle till malmö. Förlåt om vi störde på din resa

KLOCKRENT, fattas bara..!! Går jag ALDRIG säker?! Haha.
Nej, Stp, ni störde inte så jävligt som många ungdomar kan göra
Och tack för att du läser, tack för kommentaren & stay in school.. eller nått.

Kära dagbok.

Nu har jag nyss lämnat mina pojkar på dagis. De målar om inne på Laaiti’s avdelning vilket innebär att de inte kan vara där inne på ett tag. Barnen flyttas då temporärt till någon av de andra avdelningarna och det är smart, tycker jag, att Laaiti får vara på den avdelningen som han ska flytta till i höst.
Jag sitter nu och väntar på att Jenny ska bli färdig med sin frulle så att vi kan ut och promenera. Det är underbart väder idag och jag känner mig förbannat motiverad och taggad ut i fingerspetsarna.
Jenny äter frulle innan vår promenad, jag äter efter. Jag har hört att det är bättre. Jenny går upp fem på morgonen eller så och cyklar till jobb. Sen har hon “håltimme” mellan 9-12.30 och däremellan äter hon frukost och från och med idag promenerar med mig.

Så, kära dagbok. Jag sitter med mitt gröna thé (rabarbergrädd) och njuter av solens sken i mitt kök och funderar på vad denna dagen kan ha att erbjuda. Promenad, cykling, frukost, städning, kanske.

På radion spelas Lemon Tree. Ni måste ha hört den, den var poppis för några år sedan.. “Några år” sen för en kvinna i min ålder är en sådär 10+ år. Runt kröken. Tänk att tio år känns som igår…
Lemon Tree får mig att tänka på T.
T var min allra bästa vän när jag var tonåring och det är lustigt det där, hur jag minns att vi blev vänner. Från att gräla och vara ovänner till att bli bästa vänner. Vi hade en period då vi umgicks dagligen och hon var nästan en del av min familj. Hon sov hos oss och var alltid hemma hos oss och när mamma dukade bordet för middag placerades en tallrik automatiskt åt henne med. Jag hoppas att mina barn också får en sådan vän som jag kommer automatiskt duka på bordet åt och kalla alla till middag.
Men vad hände egentligen mellan T och mig? Jag vet faktiskt inte. Gled vi isär? Förmodligen. Vardagen kom emellan. Hon fick sin första son ganska tidigt och flyttade till en annan stad och innan jag visste ordet av hörde vi inte av varandra så ofta mer. Vi träffades då och då men inte mycket mer. Hon flyttade tillbaka till vår by och jag hoppades att vi skulle ta upp vår vänskap igen men det blev aldrig så. De gånger vi träffats i “vuxen ålder” känns det inte som förr - vilket egentligen är givet. Men det finns många stunder då jag tänker på henne, särskilt som jag hör Lemon Tree på radion..

Visst är det (på gott och ont) underbart att vissa små saker kan betyda så mycket och få oss att resa baklänges i minnesbalken. En asdålig låt på radion får oss att tänka på en gammal vän eller pojkvän, en aftershave som påminner om den heta natten med den där snygga killen som aldrig ringde tillbaka.. Små saker som kan betyda mycket. På gott och ont. Och jag har många sådana saker.

Att äta glass ur samma bytta med varsin sked får mig att tänka på min sommar romans jag hade för några år sedan (DS). Att äta kryddstarka nudlar (Samyang Ramen, 3-minuters) toppat med smält ost får mig att tänka på mitt ex - och nej, de nudlarna äter jag inte mer eftersom jag mår illa av bara lukten. Jag fick byta märke.
Alla sånger jag fått dedikerade mig av gamla beundrare.
Minnena är många och det visar sig ofta som små oskyldiga flashbacks. Låten som drar mig tillbaka i tiden och sätter mig framför personen som den får mig att tänka på. Nudlarna som ger mig smak i munnen bara jag tänker på dem..

Nåja.. Nu måste jag göra mig iordning och hämta upp Jenny.

Ikväll fick jag hem motionscykeln. Jag hade egentligen tänkt att vänta tills barnen hade lagt sig innan jag provade på cykeln men barnens intresse för denna maskinen gick inte att hindra. Jag bytte om och hoppade på och tryckte på knapparna som Falått hade visat mig. Tydligen ska den visa hur länge man cyklat, hur många kilometrar, hur många kalorier man förbränt och pulsen. Jävlar vad avancerat det känns, mer koll än så har jag fantamig aldrig haft.

Sist jag ägde en cykel var nästan 10 år sedan. Jag har lånat mammas cykel enstaka gånger och vet faktiskt hur man gör så det känns som en bra träning, kan jag verkligen misslycks med att cykla?

Falått och alla andra jag pratat med enas om en sak i alla fall; börja försiktigt. Innan Falått gick sa hon att jag kunde ju börja med tio minuter och trappa upp nån minut varje kväll. Sagt och gjort: 10 minuter.

Så jag satte mig på cykeln med mina nyfikna barn som tittade på mig. Jag hade redan hunnit förklara att mamma ska börja träna så att jag kan bli smal och stark. Vem vet, det kanske inspirerar dem att själva bli medvetna om träning redan från början. De kommer bli de första som har det i sig sedan barnsben i bägge sidor av min släkt, i såfall.. onyttiga med diabetes och fetma är min släkt uppbyggd utav.

Pojkarna var nyfikna och tittade på mig och det dröjde inte länge förrän jag tyckte det kändes jobbigt. Min andhämtning blev tyngre och jag började känna mig varm. Det började nånstans i ansiktet, just vid mina kinder. Otränad som jag är var jag beredd på att det skulle kännas i låren och det gjorde det ganska snabbt. Just som jag kände att det kunde räcka för idag, det har säkert gått 10 minuter så tittar jag ner på displayen och läser av: 1 minut och 53 sekunder. WHAT THE FUCK!
Var det verkligen allt jag skulle orka? TVÅ MINUTER!

Jag skämdes inför mig själv och jag skämdes inför mina barn så jag pushade mig utav bara helvete. Jag cyklade och cyklade och mina varmblossad kinder blev varmare och varmare. Jag kände hur min panna började bli fuktig och hur blött det plötsligt blev mellan brösten. Svetten började rinna och jag tittade på pojkarna som låg på golvet och tittade upp mot mig “Ser ni.. hur du.. du… duktiig mamma…. är?” flämtade jag med allt jag förmådde. Pojkarna fattade inte riktigt vitsen. Jag plockade upp två värmeljus stakar som stod på hyllan bredvid mig och låtsades att det var vikter. Phini rynkade ögnbrynen åt mig och undrade vad jag höll på med. “jag trä… äähnar. Man kan.. haa… tyngder…” sen satte jag ner de igen när jag märkte att barnen inte var imponerade.

Fy fan.. jag fortsatte att pusha mig själv - tio minuter.. tio jävla ynka fukkin minutrar, att det ska vara så svårt att CYKLA TIO MINUTER! Det tar för fan längre tid att cykla till City Gross och det har jag gjort förr..! Vad fan är skillnaden?
Jag satte på dr. Phil på tv och det var ett intressant ämne. Jag fastnade lite för showen och cyklingen blev med ens lättare av någon bisarr anledning. Jag tittade igen på dispayen och såg att jag nästan var där.. vid mina tio minutrar. Jag fick för mig att jag skulle göra femton bara för det. Femton. Det är ju bättre än tio. Så klockan passerade tio minutrar och jag fortsatte. För varje sekund blev jag stoltare och stoltare. När jag nådde 14:45 tyckte jag att det räckte, jag hade i alla fall klarat tio minutrar. Just som jag tänkte sluta ångrade jag mig och fortsatte de sista 15 sekundrarna, och de var kämpiga kan ni tro.
Jag hoppade av cykeln med gott jävla samvete och lät barnen prova den och upptäcka den.

15 minuter!!

Och ja, jag vet att 15 minuter är piss i mississippi men det är mycket för MIG som aldrig tränat förr.
Dagens post bestod av ett paket från Anna L som måste hämtas på posten. Jag får göra det i morgon. Tack Anna, berättar mer i morgon.
I posten fanns även ett brunt vadderat kuvert med en stor bild på BATMAN på och nej, det var inte till mig. På kuvertet lästes “Till Phini och Laaiti”. Barnen fick själva öppna paketet som kom från min faster Anka (Anne-Katrin). Hon hade skickat med sånger om både superman och bamse, varsin tablettask och varsin bamse-fästisar. Ni vet ett sådant ark med en bild och ett annat med evighetsklistermärken man fäster på. Pojkarna blev stormförtjusta och älskade Bamse arket. De tog de med sig till sängs och vill ha med sig till dagis i morgon. Tack underbaraste faster för att du tänker på pojkarna -vi uppskattar det mer än du anar..!!
Tänk att jag har en sådan underbart omtänksam och kärleksfull faster.. och tänk att jag bara fått möjlighet att få träffa henne en gång för många år sedan men lyckats hålla kontakten. Du är unik faster.

Nu är timmen sen och det är dags att dra sig undan. I morgon bitti är det 45 minuters promenad med Jenny innan frukosten och 20 minuter cykling på kvällen.

Jag ska klara detta! SÅ DET SÅ!

Förresten så har jag inte ätit något choklad alls idag. Inget choklad, inget godis, ingen glass.
Jag började min morgon med kaffe. En timme senare en tallrik yoghurt.
Innan jobb blev det en måltidsersättning och en kopp grönt thé.
På jobb blev det ett mellanmål med drickyoghurt och senare åt jag lite lasagnette som Cindy bjöd på.
På kvällen efter cyklingen blev det en paket nudlar och två knäckebröd och en kopp grönt thé.

Fattar ni hur mycket det är på en hel dag (för mig)?! OCH INGET CHOKLAD…!!

Det är bara så att vissa dagr på mitt jobb är helt knäppa. Sanslösa. Och idag var en sådan dag när man fick se roliga och knäppa människor.. och äckliga. Ibland undrar jag hur folk tänker?!
Utanför vår butik, vid ingången till EB Games, såg jag en medelålders man stå. Han tittade på mig och jag tittade bort. Nästa gång min bick skulle röra sig förbi honom ser jag honom stå med ett finger upp i näsan. Och inte lite, inte ett enda försök till diskretion - han fullkomligt rotade i näsan som om där vore självaste guldgruva att hitta, i hans egen näsa. Jag undrar varför han rotade sådär, vet han inte redan vad som finns i hans näsa..?
Jag fnittrade lite och med hakan vid knäna nämnde jag de för Cindy och vi följde denna mannen en stund. Han gick bort från ingången och ställde sig vid ett av våra skyltfönster och grävde lite igen. Sen gick han tillbaka till ingången vid EB Games - grävde i näsan lika galet och tydligt som innan.. sen lutade han sig med den handen på en pelare och lät den fösiktigt glida ner. FY FAN! Vad trodde han.. att ingen såg honom..?
Och jag som försöker lära mina barn att inte rota i näsan - jag kanske har fel för mig?

När jag satt ute vid Securitas och tog en cigg såg jag en kvinna närma sig. Eftersom hon kom in vid denna ingången förmodar jag att hon jobabr på centrat men jag kan inte minnas att jag någonsin sett henne än mindre talat med henne. När hon närmade sig mig utbrast hon i välton, som om vi var vänner “NU ska du få höra, vet du vad som hände?!”
Jag var på god väg att vända mig om och se om det fanns någon bakom mig som hon pratade med, men jag visste att jag var ensam.
Kvinnan började berätta om ett telefonsamtal hon fått som hon hänvisat till sin chf då hon trott det var en försäljare till företaget. Det visade sig att det var hennes granne som skulle “sätta dit” henne för att hon använde sin tjänstebil för privat bruk som exempelvis storhandling. Kvinnan fortsatte berätta och nästan förklarade för mgi att ICA Maxi liggeer på vägen hem från jobb och visst fan stanna man till på vägen hem, vad är faran i det..?
Hon fortsatte at prata om Stefan och hans van, om sin man och vilken stad och till och med gatuadress hon bodde på och jag undrade mest vem fan hon är?! Det kändes inte obekvämt men däremot ovant, hur ofta gör en svensk så? Vi svenskar som helst inte ens tittar åt en främling.. Sånt händer bara inte..
Men tänk ändå, om alla svenskar KUNDE göra så och prata sådär med en vilt främmande människa..? Så många vänner vi hade haft och så lätt det då skulle vara att skaffa nya bekantskaper.. Man skulle fan aldrig vara ensam om man alltid kunnat prata med vemsomhelst utan att de skulle tro man var en förrymd fånge från mentalsjuhus.. Just my two cents.

Sitter på bussen på väg till jobb, vilket känns om möjligt ännu mer lyxigt än att sitta på soffan där hemma. Och den meningen har jag nu skrivit 5 gånger. Fan vad jobbigt det är att blogga på bussen!
Jenny och jag hade följe till bussen idag och vi kom att prata om just min nya livsstil med kostvanorna och motionen. Jag nämnde att jag fundera på att börja promenera dagligen men det är så jävla trist att promenera utan mål, helt ensam och även utan musik. Min mobil som kan agera som mp3spelare är fortfarande (!) på lagning. Så Jenny erbjöd att promenera med mig varje morgon - med start i momrgon bitti. Efter att jag lämnat pojkarna och hon hunnit få i sig sin frukost under sin “håltimme” från jobb ska vi ut. Och det skulle fan inte förvåna mig om det regnar..

Så med bättre kostvanor, daglig promenad à 45-60min och kvällscykling ska det fantamig hända något, eller hur? Jag kollade upp videon som said rekommenerade om 8-minute-abs på youtube. 8 minuter om dagen kan nästan vem som helst avvara och det verkade vara lätta övningar som till och med jag borde klara av. Lägger till det på min “dagliga saker att göra” - lista. Nu jävlar!

Runt omkring mig på bussen sitter odrägliga tonåringar. Fan vad jag som oftast hatar tonåringar. Tänk att jag själv var lika odräglig om inte värre.. huu hemska tanke.