Klockan är strax innan midnatt och jag är nu i Stockholm med uppehåll på 45 minuter. Jag har fått se bland annat globen, kan ni tro. Första (och enda) gången jag varit i Stockholm var faktiskt förra (och enda) gången jag åkte till Östersund men då var det byte av flyg på Arlanda.

Bistron har stängt men jag sitter här ändå, alldeles ensam, det är lugnt och skönt men de ser helst inte att man är här inne men jag fick tillåtelse från en av konduktörerna. Frågar man snällt så är ingenting omöjligt! Särskilt när en flicka talar skånska…

Och nej, än så länge har jag inte begett mig till hans vagn. Men när jag och rummis E tog ännu en fika i bistron satt han där.. vi fick ögonkontakt och vi log lite. Och han tittade mycket. Vi såg varandra på perrongen och trots att jag gick förbi honom två gånger tog han inte tillfället i akt att kontakta mig. Mes..
Så nu får vi se vad som händer. Han stod bredvid konduktören när jag kom fram och frågade om jag fick sitta här inne och han vet var jag är och om han hade nu varit jävligt smart så hade han kommit in. Får se vart denna lilla historia tar vägen..

Det känns lagom trist att känna att man inte har någonstans att ta vägen. Min rumskamrat har bäddat sin säng, som faktiskt egentligen är min enligt min biljett men hon föredrog att ha den understa bädden och jag har nog i ärlighetens namn bättre förutsättningar att klättra upp – jag är ju trots allt född på sjuttiotalet och hon på femtiotalet.
Och jag är inte trött nu. Inte alls. Utrymmet i kupén är som sagt minimal och ett förbannat bök.

Vi har pratat väldigt mycket, min rumskamrat E och jag. Trots ålderskillnaden har vi mycket gemensamt och det känns fortfarande som om hon är en äldre kopia av mig. Hon har i dagsläget kommit till många insikter som jag redan nu nått fram till, det har jag upptäckt under våra samtal idag. Hon fick sina två barn i samma åldrar som jag fick mina och har varit ensamstående med dem. Det känns familjärt, inte sant. Hennes barns pappa var en dickhead och även det känns familjärt. Hon är, som ni kanske förstår, lika öppen och rakfram som jag och det känns som om vi redan känner varandra väl. Avslappnat som gamla vänner, till och med.

så nu är det nästan "bara" sex och en halv timme kvar av min resa och än så länge har det gått förbannat fort och inte alls så tråkigt som jag först trodde det skulle bli… Men jag hoppas fortfarande att "Fredde" – min hemliga beundrare, vågar ta mod till sig.

Jag och min rumskamrat gick ner till bistron tillsammans för att fika lite. Jag såg mig omkring och vi gick och satte oss. Den enda snygga killen i serveringen passerade vi och inte långt därefter hade han förflyttat sig till bordet snett bakom oss. Jag gick till vagnen bredvid för att låna toaletten och när jag stod och väntade på min tur såg jag hur han tittde på mig men vände bort blicken när våra ögon möttes. Jag satte mig igen och hörde honom prata i mobil, föra anteckningar och när jag sneglade bak på honom igen satt han och skrev något på en servett. Han har en tribal på ena armen och en tatuering på benet, en piercing i ögonbrynet. När jag och min rumskamrat skulle gå tillbaka till vår vagn och förbereda för en rakpaus vid stoppet nyss i Linköping passerade vi honom när han stod i kassan i bistron och lutade sig bakåt. Jag antog att det var för att tåget inte direkt är stabilt.

Jag och min rumskamrat E stod och pratade i gången när vi såg konduktöen närma sig oss. Han är en man som åldrats med värdighet med blontgrått hår i en hästsvans. Han kom fram och agerade bud.

Han räckte mig en servett…
Konduktören nämnde en kille som sett mig och blivit alldeles betuttad i mig men vågade inte komma fram till mig själv – därav denna servetten och på den läser jag:

"fan va svårt det kan bli. Jag såg dig o blev helt såld på dig du e så jävla vacker! Jag antar att du tycker jag är konstig för jag lämmnar detta till dig me jag måste få kontackta dig oxå säga att du e den vackraste jag sett. om du vill träffas o prata på resan så bor jag i vangn 54 plats 14. kram fredde"

Haha.. jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vad kan han vara.. jag tippar på 21-25. Inte mer. Jo det var enormt sött med en sevettlapp med massa stavfel men lite minus att han inte vågade komma fram till mig själv.

Jag och E gick ut för att röka och konduktören kom fram till oss och sa nått om vilken mes killen är som inte kom ut! Haha, han höll med om det, att han skulle själv komma fram och hade även sagt det till "Fredde" som han heter.

Vilken intressant resan – så nu är frågan. Kommer jag ta mig till vagn 54, plats 14 under resans gång? Det du…

Jag har suttit på detta tåget i mindre än två timmar och börjar redan undra när det är dags att kliva av. 06:30 i morgon bitti och det känns som en mindre evighet tills dess. Jag hoppade på i Malmö och i sovkupén som var bokad åt mig satt jag ensam. 3-bädd, dam, står det på biljetten. Det innebär att jag kanske skulle få dela kupén med någon annan men i Malmö när jag hoppade på var jag ensam i kupén.
Kupén är en enormt pyttemini sak. Man får nästan backa in. Bäddarna är just ovanför varandra på höjd och när den mittersta är nerfälld kan man inte längre sitta upp i kupén. Jag hade visat bilder om jag inte hade glömt min USB kabel hemma. Så jag vräkte ut mig i kupén och hoppades att ingen annan skulle invadera mitt utrymme. Värsta skräckscenariot för mig vore om två tanter med nattning klockan 19 stiger på. Vad gör jag då..?

I Lund kom min nya rumskamrat. Jag vet fortfarade inte vad hon heter men jag vet att hon har två döttrar (28 och 30 år) varav en bor i Helsingborg. Jag vet att hon har ett barnbarn på 1 år som heter Nadja och jag känner till nästan hela hennes liv, hennes arbeten, nuvarande yrke, hennes ex. Och allt detta innan vi var komna till Hässleholm. Hon är enormt pratglad och slutar inte prata. Hon är likaså enormt öppen och på många stt påminner hon faktiskt om mig. En äldre upplaga av mig. Är det slumpen att vi hamnade i samma kupé och ska spendera alla dessa timmar tillsammans i denna lilla kupén?

Och just nu, i skrivandes stund sitter jag i Alvesta…

Idag är dagen D. Dagen då jag tar en tripp down memory lane tillbaka till platsen där hela mitt liv vändes upp och ner för fem år sedan. Jag var helt oförberedd på vad som komma skulle. Idag återvänder jag till mitt Östersund.

Det är med skräckblandad förtjusning jag packar ner min kamera för att dokumentera platsen där jag allra först fick kännedom om livet som grodde inuti min kropp och jag insåg att jag faktiskt, mot alla odds, skulle bli mamma.

Just nu känns det fortfarande lugnt men jag vet att jag nog kommer känna av lite vibbar i hela kroppen när jag stiger av tåget i Östersund i morgonbitti.

Jag har förklarat för pojkarna att mamma komemr vara borta i några dagar och de ska få vara hos mormor. Häromkvällen när jag berättade det första gången blev Phini lite ledsen och sa att han vill följa med mig. Det värmde i mitt hjärta där han stod bredvid mig sådär alldeles gulligt ledsen med hängande underläpp som bara barn kan. Han älskar mig och VILL vara med mig..!! Bekräftelsen som jag faktiskt erkänner att jag behöver. Men tyvärr så kan han inte få följa med mig. Jag förklarade att jag bara ska jobba hela tiden och kommer inte kunna ta hand om honom, jag kommer inte kunna laga mat åt honom eller leka med honom så då är det bättre att han är hos mormor så att hon kan göra det. Jag poängterade att jag är hemma på söndag igen och att jag kommer sakna honom och gråta efter honom. "Laaiti också?" undrade Phini. Naturlgtvis Laaiti också. Jag kommer sakna mig sjuk efter bägge mina barn, trots att de är jävliga och trotsiga. De är ju mina.

Så dagen idag här hemma går till att packa det jag ska ha med mig och plocka runt i lägenheten. Finns det mycket jävligare än att komma hem efter en resa och lägenheten är upp-och-ner?

Min underbara vän Karin kommer och hämtar mig och kör mig med packning till stationen i Malmö där jag tar tåget ifrån. Det underlättar min resa och jag är henne tacksam för detta.

Jag har ju både laptop (tack för att jag får låna den, Lasse) och mobilt bredband (tack för att jag får låna det Kim) med mig och det kommer göra min resa så jävla mycket mer angenäm och jag kommer ta bilder under resans gång och blogga lite step-by-step.

Men nu undrar jag.. jag ska alltså sitta på tåg från 17-tiden idag till 6:30 i morgon bitti.. var i helvete ska jag röka?! Jag kan se scenariot framför mig, hur jag smyger in på toaletten för att smygröka, brandlarmet går och tåget tvärnitar och ex antal passagerare får hjärnskakning och jag kastas ut från tåget. Undrar hur arg min chef blir på mig då…?

I gårkväll ringde pappa och berättade att han inte kommer att komma och gratulera mig på min födelsedag för att han ska åka in till sjukhuset. Och vi visste redan att han skulle bli inlagd. Särskilt som pappa "rymde" därifrån i måndagskväll när de ville lägga in honom redan då. Men jag tror att pappa insåg allvaret i det hela och återvände. Nu är han inlagd och de har tagit massa prover som jag ännu inte har riktigt koll på, och de misstänker instabil kärlkramp. Och med denna infomationen tänkte jag att det ska jävlar i det mycket till för att min födelsedag ska bli någorlunda okay. Alla mina tankar är hos min pappa på sjukhuset.

När jag vaknade i morse var det som vilken morgon som helst. Inte en tanke på att jag fyller år och utan förhoppningar eller förväntningar. När man blir vuxen är det inte detsamma längre – dagen känns inte vidare speciell.

Inget kalas planerat, ingenting. Min plan var att göra som jag gör på alla onsdagar – lämna pojkarna på dagis, göra mig iordning för jobb, jobba, åka hem till barnen, sova. Mer eller mindre så, i alla fall.

De första grattis-smsen väntade på mig redan när jag gick upp i morse. Dizzy och Björn var först.

Jag köpte med födelsedagsfika till jobb (det är väl en sådan hemlig oskriven lag att den som fyller år bjuder på fika annars får man inga presenter) där jag bjöd på asgoda bakelser med kaffemousse och en liten asgod nougatkaka.
Och jag kan knappt tro det – att Cindy åkte till jobb tidigare för att städa MIN studio åt mig och göra MIN inventering för att jag skulle slippa idag..!! På britsen låg presenter till mig och Cindy känner mig väl. Jag fnittrade för mig själv när jag såg en påse med de där majschipsen hon vet jag älskar, två paket nudlar och ett dubbelnougat. Två presenter till inslagna och en vårbukett åt mig..! I den lilla paketet låg där en spray till håret med saltvatten som ska vara bra. I det stora paketet låg den där hårfönen som jag sagt jag ville och skulle köpa. Men Cindy och jag måste haft en fnurra på i våra kommunikationsvågor för hon har tydligen inte uppfattat att jag redan köpt den, haha! Men Cindy var inte sen med att ta med sig fönen under armen och lämna tillbaka den och shoppa nya presenter åt mig. Tillbaka kom hon med ett pkaet duo-makeup med puder & skuggor, en shimmer puder & en shimmer lotion åt mig. Kan det bli mer perfekt än så för mig. Hon ville köpa sådana tjejiga skämma-bort-sig saker och det lyckades hon helt klockrent med.

Hela dagen på jobb gick så vansinnigt snabbt och Cindy gjorde verkligen det till en KANON dag på jobbet för mig. Tack så in i helvete Cindy, det var höjdpunkten på dagen.

När jag kom hem hade jag med mig en "räkbomb" som jag tänkte jag skulle fika med mamma och pojkarna. Naturligtvis ville inte barnen ha någonting men mamma tog en liten bit. Dagens post var bara trevlig rakt igenom. Intagningsbesked från utbildningen jag sökt där de meddelade att jag kom in på min utbildning, grattis kort med lotter från faster Anne (TACK FASTER!!), paket till mig och pojkarna från Emma (TACK för tröjorna till kidzen och tack för as snyggt armband Emma!!).
Mamma hade med sig paket åt mig med. Nya mysiga skålar som mamma tyckte jag skulla ha och pappa har verkligen lagt på ordentligt i år. Ett nytt grafikkort, en DVD-brännare, två skivor med kul & nytto, en megaminiräknare (ploj), och hemma hos föräldrarna står det som ska komma bli min nya, starkare och snabbare dator. Pappa hade ju sagt det, att han skulle ge mig någonting jag behöver och han tycker jag behöver en ny dator.. I min pappas värld är det både ett måste och ett behov med en bra dator. Och i min värld med men det har inte varit någonting jag prioriterat i mitt liv utan jag har vant mig vid att kick-starta min dator på morgonen och snurra igång fläktarna i den för hand.. Men nu tycks det vara slut på det, eller ja, när pappa kommer hem från sjukhuset och hjälper mig. Tack till mamma och pappa.. Too much, men tack så enormt.

Madde kom oväntat hit med sin son & systerdotter och gratulerade mig. Med sig hade hon en ljuvlig blomma i en vacker vas och det var elegant och classy. Hon gav mig ett paket som fick mig att tappa andan.. Det var verkligen ett "You shouldn’t have!!" moment. I paketet låg ett set tarotkort med bok. Hon känner mig för väl, älskade Madde.

Tack mamma, pappa och Madde, ni var min höjdpunkt på kvällen..!!

Tack för enormt många grattis kommentarer (i skrivandes stund magnifika 64 (!!!)  kommentarer till förra inlägget) och sms och gratulationer och presenter och allt jag blivit överröst med. Det betyder enormt mycket för mig. Tänk att så många av er KAN kommentera.. snälla ni, gör det igen och igen!

Tack till var och en som gjorde denna dagen till en födelsedag.

Så nu har jag ett år på mig att leva loppan som en UNG tjej i "tjugo-års-åldern" innan jag tar mitt kliv in i "jag-är-medelålders" och har då lyckats avverka en hel tredjedel av mitt liv. Ni vet väl att jag ska leva länge? Snygga tjejer gör det, sägs det

Så TACK TACK TACK för mig.