Nu tänkte jag dela med mig av några (klickbara) bilder jag tog i mitt Ösersund.
Mina guldklimtar.. <3

Här är kupén jag delade med min rummis Eva på väg upp till Östersund. Det är en 3-bäddskupé och när alla bäddar är nere så finns det ingen plats kvar, som ni kanske kan förstå. Jag kände mig hemmastadd i denna kupén vilket är mer än vad jag kan säga om resan hemåt. På bilden ser ni mina två väskor med mina fräna döskallar på. Här skulle jag bo i några timmar. Jag satt mest vid fönstret, längst in, av gammal vana brukar jag krypa in i ett hörn. Det fanns vask på rummet och i ett litet skåp fanns tetra pack med friskt vatten att borsta tänderna med. På väggen fanns en stege till de olyckliga få (läs JAG) som fick klättra upp i den översta bädden.

Ni minns att jag berättat om apoteket, inte sant..? Det står kvar på samma ställe. Apoteket hjorten som jag ser när jag tittar ut från fönstret i studion. Ocj just vi den ingången ni ser på bilden, vi den högra pelaren, där svimmade jag och slog huvudet i marken, vaknade av främlingar som gav mig lavetter och en ambulans som kom farandes och skulle ha med mig…

När man sen gått ner för gågatan och just passerat butik India och McDonald’s som är vår granne där så kommer man fram till ett torg. Inte olik torgen här hemma i Skåne förutom att det dalar så förbannat. Hela Östersund är som en berg & dal bana..! Nu vet jag vad de menar när de säger att Skåne är platt! Och se utsikten i bakgrunden. Det är något av det vackraste jag skådat.

Och när jag sen hade korsat torget och gått mot den vaclkra utsikten och korsat järnvägsspåren kom jag ner till hamnen. En liten gudomlig park om min högra sida och längre bort mot vänster såg man en vacker bro och småbåtar. Men den där familjära hamndoften man får i Skåne fick jag inte här. Det var bara vackert, från början till slut.

Ja, jag finner inte ord att beskriva denna bilden.. Se hur hela området speglas i vattenytan, det är som en saga, som direkt taget ur en bok där man fantiserar om omgivningen man då läser om. Tänk att få bo i något av de husen och varje morgon så titta ut genom fönstret och se något av detta… Tänk att få promenera bland de träden och inandas den friska luften. Himmelriket.

I den lilla parken bredvid hamnen såg jag den vackraste staty jag någonsin sett. Det var nästan som om jag tappade andan och jag blev sentimental. Jag är själv ensam mamma till två pojkar och såg denna staty som heter "Far och son". Se hur denna pappan håller om sitt barn och pussar honom. En sådan kärlek som jag drömt att mina barn skulle få av sin pappa.. Jag kan faktiskt ärligt talat säga att detta var första gången jag fick se faderskärlek, och det är tragiskt att det är en staty… trots att det är den vackraste staty jag nånsin sett.

Sist men inte minst – en bild från min HEM resa. På perrongen i Nässjö såg jag detta skrivet på en pelare och det var ett sådant kodakmoment som jag inte kunde gå miste om. "SKÅNE ÄR SMÅLANDS FÖRORT" läste jag. Haha, jag visste inte om jag skulel skratta eller gråta…

Där har ni mitt Östersund.. jag älskade det så enormt mycket. Och jag ser just nu fram emot nästa gång jag får åka upp där och om jag har tur så är Mr. Östersund där med och har tid för mig att träffas när jag slutat mina pass för dagen. Två flugor i en smäll..!

Nu är jag äntligen hemma igen i mitt alldeles egna hem. Tågresan hem var i ärlighetens namn för jävlig. Jag hade migraän under hela min resa, som ni läste så låste jag ut mig och sov förbannat dåpligt i natt. Det ösregnmade i Skövde där jag fick vänta i två timmar och i Nässjö var tåget försenat. Tåget till Nässjö var ett regionaltåg och det var sjaskigt som fan. Jag satt obekvämt och tåget dunsade som fan men jag lyckades slumra till några gånger av ren utmattning och ihärdig smärta.
Min plats på X2000 tåget var vid två tjejer i 10års åldern som bjäbbade som fan om hur man spelar skitgubbe och blev osams för att man inte kan "sänka" med en tvåa och lägga en nia på. Och för att den ena flickan ville de skulle spela med stege men inte den andra. Orka bjäbba? Och jag satt mest och skrattade åt dem, faktiskt. Flickan vid sidan om mig hade en likadan mobil som jag och hon var väldigt INDISKRET när hon kallade på sin syster/kompis (jag vet inte vad de var) som lutade sig över bordet och flickan PEKAR tydligt på mig och inte alldeles för tyst berättar hon att "du ser henne däääär brevid mig…. hon har en likadan telefon som jag". Haha.

Jag hoppade av i Lund och Karin mötte upp mig. Det var en sådan sista-sekund grej efter att jag försökt ordna skjuts hem från stationen eftersom väskan var tung, jag hade/har migrän, var trött och på dåligt humör och ville flera gånger om bara bryta ihop och gråta. Jag blir sån när jag är trött.. hyperkänslig och gråtfärdig.
Så Karin blev min räddare i nöden just som jag gett upp hoppet. Hon körde mig även förbi sjukhuset så att jag fick träffa min pappa som ni vet är nu inlagd. Efter röngten visste de att tre stora kärl var igenkalkade och det blev bestämt att pappa ska bli opererad. Bypass..
Vad allvarligt det blev helt plötsligt. Jag var säker på att det rörde sig om en sån "ta-två-alvedon-och-ring-mig-imorgon" grej men det visade sig vara en "nu-sågar-vi-sönder-bröstbenet" grej. Detta blev helt plötsligt skrämmande.. och jag är alldeles för ung för att bli föräldralös..
Men jag fick i alla fall träffa min pappa och krama om honom. Han fyllde år igår och spenderade sin födelsedag på ett ställe han fullkomligt avskyr. Och jag glömde faktiskt hans födelsedag en stund. Fan vad jag skäms. Det var först när min första kund kom klockan eklva och jag skrev dagens datum på pappret som jag kom på att dte var pappas dag och då hade jag ändå pratat med honom just innan men inte gratulerat honom. Fuck.. jag ringde naturligtvis upp honom..
Eftersom jag kom direkt från min ca 16 timmars resa kom jag även tomhänt. Jag är så jävla pinsam men jag tänkte inte på något sådant alls, jag ville bara träffa pappa och krama om honom och säga att jag älskar honom. Jag tror han förstod det.

Karin lät mig handla lite på ICA innan hoin släppte av mig framför porten och kort däefter kom mamma och pojkarna. Ååååh som jag saknat att få pussas med dem!! Det var underbart att få hålla om dem igen.. men den lyckan vara inte länge förrän jag såg deras små djävulska horn titta fram. När vi satt och åt middag blev min migrän värre och jag började känna av lite feber frossa så jag sa till pojkarna att mamma var tvungen att lägga sig en stund. Så jag la mig i sängen och vilade i en timme. Pojkarna lekte, bråkade och lekte lite till. När jag sen kom upp igen hade de hunnit med att spraya solskydd över hela glasbordet i vardagsrummet OCH tv:n. Bodylotion var utkletat på Laaiti, på mina ljus & dekoration på bordet. Åh vilket sätt att komma hem till. Vi grälade men blev sams efter nån timme igen och kunde återuppta mys-faktor. Nu ligger Phini i sin säng där jag bar in honom efter att han somnat i soffan och Laaiti sover bakom mig i min säng. Och där får han gärna sova i natt, hos mig & mysa..!

Och mr. Östersund? Min tågflirt.. Jo vi har haft kontakt under hela dagen. Både via sms och telefon. Han verkar vara den typ av kille man inte skrämmer iväg så lätt. Jag har testat, det är ju det jag gör. Och som ni vet så finns det nästan varken tid eller möjlighet för mig att träffa killar så lätt. Jag jobbar mycket, ensam med två barn, körskola, plugga etc. När ska jag ha tid att träffas..? Det är liksom inte som han bor runt knuten och man kan träffas på en kopp kaffe.. Och jag kan inte direkt bjuda hit honom över natten, jag har ju pojkarna att tänka på.. och hur förklarar jag det för dem? Och jag kan absolut inte be mamma ha dem ännu mer, hon har ju nästan haft de heltid de sista två månaderna, känns det som… och nu med festivalen jag ska jobba på ska hon ha dem i 3-4 dagar igen och nu direkt efter min resa.. Och pappa som är sjuk.. Ni förstår dilemmat..?
Det känns ju jävligt taskigt att man lyckas träffa en schysst kille just som allt verkligen är supermycket i mitt liv och när allt hopat ihop sig. Så det skulle inte förvåna mig om detta rinner ut i sanden för att jag inte har tid. Smällar man får ta.. Och jag vill minnas smschatt med Lotta häromkvällen och hon sa nått i stil med "sabba inte detta" (för att han verkligen verkar vara en nice kille) och jag vet vad hon syftar på och det har hon rätt i.. Men hur löser jag detta..

För övrigt när jag pratade med chefens chef blev det bestämt att jag ska åka upp tyill Östersund igen i slutet på Augusti. Och kanske.. bara kanske, blir det jag som kommer åka upp varje månad.  Så jag förmodar att jag visade vad jag går för när jag var där, för Ö-sund tycks vara företagets skötebarn.

Nåja.. Gilla läget.

Jag är en utböling här. Jag märker det tydligt och klart så fort jag satt foten ner på perrongen i ösegnet. Jag hör verkligen inte hemma här. Ingen pratar som jag.

Jag satt kvar ett bra tag i bistron och började efter en stund prata med mamman och hennes två tonårsdöttrar vid det bordet jag hade klämt in mig vid. De började prata om trådlöst bredand och laptop och dottern pekade på det lilla usb modemet jag har stoppat in bak på denna lilla uppfällbara, platta datorn för att förklara för sin mamma. Jag tittade på henne och sneglade ner mot datorn med ett "… kan vara bra att ha när man reser" och sen var isen bruten och vi kunde prata avslappnat resten av tiden vi satt där tillsammans. Det dröjde inte länge förrän mamman, som jag hade tyckt satt och tittat på mig, påpekade tatueringen i pannan och jag som ju är mest van vid frågor om  vad det är och hur ont det gör fick nu en uppmuntrande kommentar om hur vacker den var och hur den passade mig så bra och ramade in mitt ansikte.
De frågade vad jag hade gjort i Östersund för det föreföll de nog ganska fort att jag inte hör hemma där, att jag är en utböling med in grova skånska. Jag sa att jag är piercare och den äldsta femtonåriga tonårflickan vaknade till liv och visste vem jag var. Hon hade sett lappen på dörren på India där det stått "Vår piercare Madde kommer den 4-5 juli".

Jag stannade inte alltför länge utan lämnade mitt trevliga sällskap och drog mig tillbaka till min kupé. Nyckeln (läs plastkortet) satt i dörren och mina två rumskamrater sov. Jag hade ett himla bry att få ihop min bädd. Jag försökte smsa lite men min täckning var löjligt enerverande. Jag gick ut i korridoren för tt ringa ett samtal och när det brutits som alla mina andra samtal av den dåliga täcklningen på tåget skulle jag gå tillbaka till min kupé för att märka att den var låst. Fan. Plastkortet. Klockan var över midnatt och mina rumskamrater märkte inte av mina knackningar så jag tryckte på den röda knappen för att tillkalla personal. Det började dunka vid näsroten och sticka till under ögonen och jag visste att jag hade migrän på gång. Sen väntade jag. Jag vänta på in räddning att komma med en nyckel och släppa in ig i kupén så jag kunde få sova. En halvtimme senare lyste fortfarande knappen som lysts upp när jag tillkallat personal men ingen personal var att skåda. Jag började tappa tålamodet och började gå genom vagnarna för att hitta en konduktör. 4 vagnar senare och jag befann mig i bistron igen. Därefter visste jag redan att det knappt fanns plats att gå för att tåget var överbefolkat. Så jag gick tillbaka. När tåget stannade öppnade jag en dörr och "haffade" den konduktören jag såg gå där utanför och förklarade. Hon hade sett att jag påkallt deras uppmärksamhet men hade inte kunnat ta sig till mig men lovade att göra det nu efter avång. Sagt som gjort. Problemet var vara att jag stod utanför en annan kupé – en tom sådan, som inte var min, Men samma nummer, i en annan  vagn som såg ut precis som min. Men efter att hon kikat i sina papper hittade vi rätt och jag blev insläppt i min kupé och kunde få sova lite. Varken mycket eller bekvämt men jag fick sovit lite i alla fall.

Tåget var en halvtimme försenat till Skövde där jag sitter nu i en lite halvtaskig servering utanför en Pressbyrån. Regnet öser ner utanför och mitt nästa tåg går om ca 50 minuter. Jag har fortfarande en bultande huvudvärk som blir värre och värre och har nu förflyttat sig till bakre delen av huvudet. Jag önskar att jag vore hemma med smärtstillande i min egna varma, mjuka säng.

Men.. Nässjö nästa sen byte igen till Malmö C.