Nu är jag äntligen hemma igen i mitt alldeles egna hem. Tågresan hem var i ärlighetens namn för jävlig. Jag hade migraän under hela min resa, som ni läste så låste jag ut mig och sov förbannat dåpligt i natt. Det ösregnmade i Skövde där jag fick vänta i två timmar och i Nässjö var tåget försenat. Tåget till Nässjö var ett regionaltåg och det var sjaskigt som fan. Jag satt obekvämt och tåget dunsade som fan men jag lyckades slumra till några gånger av ren utmattning och ihärdig smärta.
Min plats på X2000 tåget var vid två tjejer i 10års åldern som bjäbbade som fan om hur man spelar skitgubbe och blev osams för att man inte kan "sänka" med en tvåa och lägga en nia på. Och för att den ena flickan ville de skulle spela med stege men inte den andra. Orka bjäbba? Och jag satt mest och skrattade åt dem, faktiskt. Flickan vid sidan om mig hade en likadan mobil som jag och hon var väldigt INDISKRET när hon kallade på sin syster/kompis (jag vet inte vad de var) som lutade sig över bordet och flickan PEKAR tydligt på mig och inte alldeles för tyst berättar hon att "du ser henne däääär brevid mig…. hon har en likadan telefon som jag". Haha.

Jag hoppade av i Lund och Karin mötte upp mig. Det var en sådan sista-sekund grej efter att jag försökt ordna skjuts hem från stationen eftersom väskan var tung, jag hade/har migrän, var trött och på dåligt humör och ville flera gånger om bara bryta ihop och gråta. Jag blir sån när jag är trött.. hyperkänslig och gråtfärdig.
Så Karin blev min räddare i nöden just som jag gett upp hoppet. Hon körde mig även förbi sjukhuset så att jag fick träffa min pappa som ni vet är nu inlagd. Efter röngten visste de att tre stora kärl var igenkalkade och det blev bestämt att pappa ska bli opererad. Bypass..
Vad allvarligt det blev helt plötsligt. Jag var säker på att det rörde sig om en sån "ta-två-alvedon-och-ring-mig-imorgon" grej men det visade sig vara en "nu-sågar-vi-sönder-bröstbenet" grej. Detta blev helt plötsligt skrämmande.. och jag är alldeles för ung för att bli föräldralös..
Men jag fick i alla fall träffa min pappa och krama om honom. Han fyllde år igår och spenderade sin födelsedag på ett ställe han fullkomligt avskyr. Och jag glömde faktiskt hans födelsedag en stund. Fan vad jag skäms. Det var först när min första kund kom klockan eklva och jag skrev dagens datum på pappret som jag kom på att dte var pappas dag och då hade jag ändå pratat med honom just innan men inte gratulerat honom. Fuck.. jag ringde naturligtvis upp honom..
Eftersom jag kom direkt från min ca 16 timmars resa kom jag även tomhänt. Jag är så jävla pinsam men jag tänkte inte på något sådant alls, jag ville bara träffa pappa och krama om honom och säga att jag älskar honom. Jag tror han förstod det.

Karin lät mig handla lite på ICA innan hoin släppte av mig framför porten och kort däefter kom mamma och pojkarna. Ååååh som jag saknat att få pussas med dem!! Det var underbart att få hålla om dem igen.. men den lyckan vara inte länge förrän jag såg deras små djävulska horn titta fram. När vi satt och åt middag blev min migrän värre och jag började känna av lite feber frossa så jag sa till pojkarna att mamma var tvungen att lägga sig en stund. Så jag la mig i sängen och vilade i en timme. Pojkarna lekte, bråkade och lekte lite till. När jag sen kom upp igen hade de hunnit med att spraya solskydd över hela glasbordet i vardagsrummet OCH tv:n. Bodylotion var utkletat på Laaiti, på mina ljus & dekoration på bordet. Åh vilket sätt att komma hem till. Vi grälade men blev sams efter nån timme igen och kunde återuppta mys-faktor. Nu ligger Phini i sin säng där jag bar in honom efter att han somnat i soffan och Laaiti sover bakom mig i min säng. Och där får han gärna sova i natt, hos mig & mysa..!

Och mr. Östersund? Min tågflirt.. Jo vi har haft kontakt under hela dagen. Både via sms och telefon. Han verkar vara den typ av kille man inte skrämmer iväg så lätt. Jag har testat, det är ju det jag gör. Och som ni vet så finns det nästan varken tid eller möjlighet för mig att träffa killar så lätt. Jag jobbar mycket, ensam med två barn, körskola, plugga etc. När ska jag ha tid att träffas..? Det är liksom inte som han bor runt knuten och man kan träffas på en kopp kaffe.. Och jag kan inte direkt bjuda hit honom över natten, jag har ju pojkarna att tänka på.. och hur förklarar jag det för dem? Och jag kan absolut inte be mamma ha dem ännu mer, hon har ju nästan haft de heltid de sista två månaderna, känns det som… och nu med festivalen jag ska jobba på ska hon ha dem i 3-4 dagar igen och nu direkt efter min resa.. Och pappa som är sjuk.. Ni förstår dilemmat..?
Det känns ju jävligt taskigt att man lyckas träffa en schysst kille just som allt verkligen är supermycket i mitt liv och när allt hopat ihop sig. Så det skulle inte förvåna mig om detta rinner ut i sanden för att jag inte har tid. Smällar man får ta.. Och jag vill minnas smschatt med Lotta häromkvällen och hon sa nått i stil med "sabba inte detta" (för att han verkligen verkar vara en nice kille) och jag vet vad hon syftar på och det har hon rätt i.. Men hur löser jag detta..

För övrigt när jag pratade med chefens chef blev det bestämt att jag ska åka upp tyill Östersund igen i slutet på Augusti. Och kanske.. bara kanske, blir det jag som kommer åka upp varje månad.  Så jag förmodar att jag visade vad jag går för när jag var där, för Ö-sund tycks vara företagets skötebarn.

Nåja.. Gilla läget.