ur en bitter gammal kvinnas dagbok.

… och när mina väninnor omkring mig skaffar sig nya karlar är det alltid samma frågor vi ställer. Hur gammal är han, är han snygg, vilken bil kör han, har han barn, hur många skilsmässor bakom sig. Vi undrar vad han jobbar med och hur mycket pengar han drar in och hur mycket utav det som betalas i underhåll till förre detta fruar och ungar i grannbyn. Och jag tvår inte alls mina händer för på något sätt har jag trillat dit själv och ställer samma frågor. Istället för att fokusera på det jag egentligen anser vara det mest väsentliga – är han god mot dig? Behandlar han dig väl och respketerar dig som kvinna? Ger han dig vackert rara smeknamn istället för de öknamn du annars så dessvärre blivit van vid? Jag frågar hellre om hans händer är ömma vid en smekning än att få veta att hans näve en gång knuten lämnade dig ett blått öga. För om han är så god mot dig och älskar dig och har en piedestal enkom för dig så bryr jag mig egentligen inte om ihur gammal han är och vad han jobbar med. Och jag bryr mig inte ett dugg om hur han ser ut, faktiskt. Han må vara ful som stryk, men med ett hjärta så gott blir hela hans existens vacker och välkommen i ditt liv och det unnar jag mina vänner.

Och trots att vi alla, mina underbaraste vänner och jag, har träffat på de elaka männen som behandlat oss som lort är jag inte naiv och låser mig bakom mina erfarenheter för att jag vet om att det finns goda män. Det vet jag för att somliga av mina vänner har varsin. Det är männen jag respekterar och avgudar och de ger mig hopp. Hopp om att någongång finna en likadan som honom, som jag kan ha själv. En sådan man som bryr sig om mig och som aldrig skulle få för sig att hytta sin näve emot mig eller hota mig. En man aldrig skulle tänka tanken att kalla mig för någonting elakt. En man med tålamod som förstår att jag behöver tid för att lära mig allt det där om tillit, för jag har aldrig kunnat göra det själv. En man som respekterar att jag behöver mitt lugn omkring mig efter år av tumult och ger mig det närhelst jag behöver. Men mest av allt, en man som verkligen genuint älskar mig, med alla fel och brister och som vill ta hand om mig för en gångs skull. Och då kan det nog kvitta vad han jobbar med, om han är för gammal eller för ung för mig, och om han snygg eller ful.

Jag vill inte alltid vara ensam. Jag vill också dela mitt liv med någon. Jag vill ha någon att dela mitt liv med. Någon att skratta med, någon att luta mig på i mina svåra stunder och tro mig, en axel att gråta på för att lätta min egen tunga börda behöver jag. För jag börjar redan bli trött och gammal och det alldeles för tidigt. Det är tungt att bära hela världen på bara min axlar. Mina barn växer alldeles för fort ifrån mig och jag har ingen att dela de vardagliga sakerna med. Ingen som förundras över deras utveckling, ingen som fnissar åt deras bravader med mig och ingen som tröstar mig när det är alldeles för jobbiga och ger mig stöd och styrka. Och innan jag vet ordet av går de ut skolan och funderar sen på att flytta hemifrån och sen kanske jag sitter här själv. Och skaffar mig massa katter. Sen blir jag plötsligt den tokiga kattkärringen i kvarteret som alla barnen skrattar och pekar på och slänger ner ägg i brevinkastet. Och gammal. Gammal och ensam. För att alla de goda männen har mina vänner redan paxat. Fan vad orättvist.