Datum: September 29th, 2008
Jag hade tänkt att ge er en resumé över min dagar i Östersund men när jag väl sätter mig ner så undrar jag om jag ens orkar.
Resan dit gick bra. Det var inte mycket väntan och själva resorna med flygen går faktiskt ganska snabbt. Jag var framme mitt på dagen och hade bokningar bara en timme efter att jag hade anlänt i den kyliga höststaden norröver.
Denna gången som ni vet fick jag en lärling. Dte var trevligt med sällskapet trots att jag var ärlig och sa att jag egentligne inte visste vad jag skulle säga eller göra. Hon ställde frågor och jag berättade och delade med mig av mina kunskaper.
På kvällen tog jag det lugnt framför TV:n och somnade ganska tidigt. Jag läste intensivt på boken som jag hade köpt på flygplatsen på Sturup och jag kunde knappt lägga boken ifrån mig. Redan från första sidan vare jag fast och blev nästan direkt beroende av att få veta vad som hände sen. Stuart Howarth - Snälla pappa, nej. Läs den. Jag rekommenderar den så enormt mycket. Den är så gripande.
På fredagen var det fullbokat och min lärling fick se både det ena och det andra. Efter en hel dags arbete mötte jag upp en internetvän som också var på besök i Östersund. Hon är i min ålder, tvåbarns mamma till två söner, dreadlocks och en tatuering i pannan. Jo det är sant, kan ni tro det. FantasyMoon kallar hon sig på internet och vi har väldigt mycket gemensamt - förutom tatueringen. Vi satt en stund på 
McDonalds och pratade innan vi tog på oss och gick runt i Östersund och pratade i flera timmar. Jag blev lite fientligt inställd till den färgade mannen (märk ordvalet mina vänner) som jobbade på McDonalds, som kom fram till mig, lutade sig fram och stirrade in i mina ögon med ett "Ursäkta vi ACCEPTERAR inte fötterna uppe på bänkarna, du får ta ner dem" Och bara för att vara söt svarade jag "Javisst.. eftersom du frågar 
så vänligt…" Han tittade på mig med samma blick och när han uppfattat min sarkasm svarade han "Jag sa URSÄKTA". Förvisso, men han kunde framställt sitt ärende något schysstare, vad sägs om "Ursäkta kan du vara vänlig och ta ner fötterna..?"
Inte en sekund av pinsam tystnad mig och min vän emellan och vårt samtal flöt på bättre än jag vågat hoppats på och jag önskar att vi kommer ses i Östersund igen. Det var lite småkyligt och stundtals duggregnade det och hösten har kommit tidigare till Östersund än vad den gör till Skåne. Löven är mest gula och marken full utav dem.
Lördagen gick också bra. Lärling vid min sida och 
kunder som kom och gick och jag fnissar fortfarande åt liknelsen min lärling delade med sig, om att jag var som en iller. Haha. På lördagskvällen blev det plötsligt jobbigt för mig. Jag hade inget att göra och det var för kallt för mig att springa omkring ute. Jag saknade mina barn så enormt mycket och pratade med dem två gånger mot kvällen och hörde Phini säga åt mig att komma hem. Jag ville inget hellre än att hålla om 
mina söner och pussa på dem.
När söndagen kom vaknade jag såklart klockan 08:00 och kunde inte somna om. Jag stannade i sängen i timmar innan jag beslöt mig för att göra i ordning. Jag duschade, klädde mig, sminkade mig, packade, städade och hade fortfarande gott om tid innan bussen till flyget. Jag tog en promenad till det enda 
stället som var öppet och köpte presenter till Alicia och presenter till mina söner och fikade. Fortfarande gott om tid. Till slut kom jag fram till bussen och började min resa hem igen, till flyget. På Arlanda fick jag vänta i fyra timmar innan nästa flyg och jag trodde jag skulle dö av tristess. Jag hade köpt ett block och en penna och satte mig med en latte i en liten servering och började skriva mina memoarer.
Fan vad gammal jag låter.. jag lyckades med ca fyra A4 sidor innan min hand krampade och stelnade. Sen kunde jag inte skriva mer. Jag hittade en station med internet som ni vet och där bloggade jag lite. Jag har bestämt mig nu. Jag ska köpa en laptop och införskaffa mobilt bredband. Detta funkar inte. Särskilt inte som jag kom hem och såg mina bokningar för mina nästkommande resor ett halvår fram och ser att mina väntetider på Arlanda kommer ligga på över 5 timmar mellan flygen. Fuck that. Laptop. Internet.
Emma väntade på Sturup och hon stod där med en stor jävla skylt som hon skrivit MADDIS med stora svarta bokstäver. Jag tog henne inte på allvar när hon sa det men där stod hon och välkomnade mig i mitt Skåne med det ljuvligaste leendet och jag är henne mer än evigt tacksam. Vi körde direkt hem och hade en trevlig pratstund i bilen och jag tackade nej till erbjudandet om att köra. Jag var helt färdig. Kaputt. Jag var hemma mitt i natten och pratade en stund med mamma som nattat pojkarna hemma, i sina egna sängar för att jag inte ville vänta tills måndagen med att pussa på dem så jag gick in och pussade på mina sovande pojkar och snusade i mig deras ljuvliga dofter. På morgonen låg de i min säng och världen var återställd. Min värld. "Mamma du är hemma!!" utbrast de på morgonen när vi öppnar våra ögon och jag pussades på och pussade på. Sen var vardagslivet igång med frukost, gnäll, dagis, möte, möte, träff, dagis, middag etc etc.. And here I am. Trött igen. Men jag är hemma nu.
Borta bra men hemma bäst. Och jag ska skaffa en madderfakking LAPTOP. Det mest positiva med dessa timmar av väntan är att jag kommer ha gott om tid att skriva på boken.. bra va?
Om du tycker om min blogg;
Rösta - Rösta dagligen!
Idag åkte jag in till jobb (på min lediga dag) för att ordna upp saker med min chef och shoppa lite. Det är fotografering i morong på dagis (ÄNTLIGEN) och tro det eller ej, mina pojkar ska fantammig ha skjorta och slips detta året. Trodde aldrig jag skulle sätta det på dem, men jag var tvungen när jag såg den stickade slipsen. Ja, du läste rätt - den är STICKAD! 
