Vilken dag det har varit idag! Centrat hade kvällsöppet, ända fram till 22 men jag slutade 20. Det var ganska mycket folkt stundtals och jag hade en del att göra i studion. Jag satte bland annat en DA (Dermal Anchor) på min kollega Nada som jobbar extra hos oss. Och som sist jag satte en DA hade jag lite problem med att få i smycket men efter en jävla massa forcering och at jag bytte vinkel fick jag i den. Nadas arm där jag satte den, en bit från handleden, kommer bli lila av blåmärke så hårt som jag stansa om hennes hud för att det inte skulle glida ur mina fingrar. Men det var kul att få göra den och jag är säker på att jag kommer bli en fena på att sätta DA med lite mer erfarenhet. Jag hade även en genital piercing idag på en tjej och det slog mig hur nära man står sin piercare och hur tacksamma vissa kunder blir. Hon låg kvar på britsen, naken nertill och tittade på sin piercing ínnan hon kramade om mig och sa tack, fortfarande naken nertill. Lite olustigt det där men på något sätt kändes det mer kamratligt än vad det hade gjort om det var en kille i samma situation och det erkänner jag.

Eftersom det var öppet till 22 på centrat och jag slutade 20 var det således inte jag som stängde butiken och kunde därför få lov att gå tio minutrar tidigare och hinna med bussen 20:04 istället för 20:40. Tänk vad tio minutrar kan göra skillnad. Jag hann handla lite på ICA och natta mina barn.

Mina föräldrar hade redan berättat hur jobbigt det hade varit med pojkarna idag och till min förvåning var det Phini som ställt till bekymmer genom att vara upposig mot mina föäldrar, skrikigt åt dem, slagit sin lillebror och varit allmänt elak under eftermiddagen. Så när jag kom hem var det den första saken jag tog itu med och satte mig på golvet med Phini framför mig och pratade lugnt, försiktigt och länge och försökte återigen förklara vikten av att vara vid gott uppförande. Min mamma hade sagt åt Phini att hon inte vill passa honom mer om han ska vara sån och det hade tydligen tagit hårt på Phini och jag fick förklara för honom, högt och tydligt framför mormor, att det inte var okay för henne att säga så. Jag förklarade sen för min mamma att vissa saker kan man inte säga mina söner. De får aldrig någonsin ens tro eller ens tänka tanken att vi på något sätt inte vill ha dem och/eller ska/kan/vill lämna dem på något sätt. Särskilt inte eftert förlusten av sin pappa som lämnade dem. Det tog min son hårt och han grät. Och min mamma fick be min son om ursäkt för att hon sagt så och min son fick i sin tur be mormor om ursäkt för att han varit uppnosig och skrikit åt henne.

De ville gärna sova i sina egna sängar i det nymålade rummet så jag dammsög snabbt och tvättade golvet, ställde iordning sängarna och bäddade med rena lakan innan jag borstade deras tänder och nattade pojkrna som sov djupt tre minuter senare.

Och jag är helt slut nu och tänker följa deras exempel. Natti.

Visst faaaaan, Phini behöver nya galonkläder på dagis, när fan ska jag hinna med shopping så som mitt schema ser ut nu..? Och skridskor till honom med, inför deras skridskoåkning med dagis. Jag tror jag får kalla in extra resurser: min mamma.

Jag sov inte så bra i natt som jag trodde jag skulle göra med tanke på att jag saknat min säng. Kanske för att bägge pojkarna låg i in säng och visst, det är mysigt. Mys i all ära, det är svårt att sova med Laaiti som kastar armar och ben över mig och brer ut sig över hela sängen.

Denna gången missar jag min stylist som är här idag. Jag hinner inte för att jag ska tidigare till jobb. Så jag antar att jag får bli långhårig nu. Bah. Who gives.

Och jag har fortfarande inte hört någonting från KK om mina provsvar.

Det märks och känns att jag är tillbaka i vardagen, snabbt som satan.

Jag är väl medveten om hur omöjlig situationen blev helt plötsligt när jag kom till insikt om det själv och det är ju frukten av hela mitt jag - det är så jag fungerar. För ingenting ska vara lätt i mitt liv så någonstans undrar jag om jag själv bär skulden till hur vissa saker blir svårare för att jag själv väljer de omöjliga vägarna alldeles omedvetet.

För när ett barn växer upp under svåra förhållande så blir det det det enda hon känner till och klarar av att hantera och därför skapar sin egen olycka - för att hon bara kan det och vet inget annat. När saker och ting i hennes liv går alldeles för lätt så kan det ibland hända att hon själv letar upp någonting som inte är bra bara för att "ha nånting att göra" och ta itu med det. Hur överlever man ingenting? 

Jag är inte ensam om detta och jag är säker på att några utav er känner igen det. Ibland är saker och ting bara för bra, eller ja, det har i alla fall alla förutsättningar för att vara bra. I mitt liv är det så.

Jag har ett bra jobb och bra med pengar. Jag har två vackra och underbara friska söner som inte ger mig för mycket trubbel. Jag har mina föräldrar vid liv och de står mig nära och jag har en stor umgängeskrets med nära vänner och ytliga bekanter. Jag har ett vackert hem som är i ständig process av förnyelse och blir bara bättre och bättre. Hur bra som helst, inte sant? Men varför får jag känslan av att någonting inte stämmer..? Var är min 100% happiness? Varför dras jag till det förbjudna och det jag inte kan få? Varför håller jag en dörr öppen för någonting jag säger högt är stångd, låst och förseglad för evigt? Varför låter jag många gyllene tillfällen gå mig förbi när jag vet hur det skulle vara bra för mig? Varför älskar jag män som aldrig kan bli mina? Den förbjudna frukten är det enda jag faller för, vare sig jag vill eller ej. Varför drömmer jag om en framtid som jag aldrig kan få? Varför dras jag ibland till misär och får styrka utav det när mitt liv vore så mycket behagligare och lättare utan? Det får mig nästan att känna mig morbid. 

Varför tillåter jag, och även bjuder in människor i mitt liv som jag vet inte är bra för mig när en del av mig vill skjuta bort dem ifrån mig. Men som om det vore något magiskt kan jag inte låta bli dem. Och ibland dras de till mig, som flugor till skit. Och det är så svårt att bara säga nej - för en del av mig kan inte men den största delen vill inte. Vissa människor etsar sig fast inom mig  och jag kan inte släppa taget om dem, jag kan inte säga nej trots att jag vet att det inte på något sätt kan sluta bra, det kan inte sluta så som jag vill. Jag förmodar att det kan vara den lilla flickan inom mig som fortfarande drömmer om "När jag blir stor…..". Men nu är jag redan stor.

Missuppfitta mig rätt  (ja, du läste rätt). Detta är inget "jag är olycklig och deprimerad" - inlägg. Detta är ett "jag är 99.9% lycklig men min egen fiende" - inlägg. För den enda som står i vägen för mig själv - är jag.

Äntligen hemma, whoooa! Resan hem var tröttsam och jag sprang snabbt in på taxfree och köpte varsin skattkista med hänglås och nyckel propat med godis till mina barn. Kan ju itne komma hem tomhänt från en resa?

Jag fick köra hem själv från Sturup och det gick ganska bra… om man bortser från att Emma sa "stanna" och jag tryckte plattan i mattan. Antar att barnen fått det efter mig - vi lyder bra men har lite dålig hörsel? Tack för ditt tålamod Emma!

Jag möttes av två små pojkar med leende från öra till öra och förtjusta "MAMMA VAD HAR DU KÖPT TILL MIG?!" - de vet jag alltid har presenter med hem. Bortskämda ungar. Det var sprudlande kärlek när vi åt middag och Laaiti satt och sa "I Love You" och det var det sötaste jag hört på länge.. När de pratar engelska eller afrikaans smälter jag helt.

Jag käkade middag med mina föräldrar och pojkarna och vi stannade inte länge. Phini ville hem. Ikväll år de sova hos mig i min säng för att allt ä inte riktigt klart i deras nymålade rum och jag vet inte när jag ska hinna göra iordning där, jag jobbar till 20 de närmsta dagarna.. (skullehaftsambo-varning). Vi kom hem och jag packade upp, vi tog ett varmt skumbad alla tre tillsammans och det var lagom trångt i badkaret och därefter satte jag på mig min nya svarta kimono jag köpte på Indiska i Östersund och gjorde varm choklad med marshmallows ill pojkarna. Snart natti..!

Så där ja, halva resan avklarad och det gick bra. Resan hit gick bra och jag hade fönsterplats vilket jag föredrar. Det är något magiskt med att se ner på jorden och inse hur små vi alla är. Om ett stort hus plötsligt ser ut som ett knappnålshuvud, hur små är inte vi människor då? Pyttemini. Vi är så små på jorden och plötsligt känns värdsliga bekymmer meningslösa.

Min lärling hämtade mig i morse som planerat och körde mig till flygplatsen efter att jag hunnit plocka undan det sista och städa upp det sista och packa mina väskor i morse. Jag var lagom trött och min näsa var kall när jag vaknade och jag undrar fortfarande vem som möblerade rummet och satte sängen just under fönstret utan att tänka på draget som slår mig nu när kylan kommer. Jag borde få möblera om där inne. Jag ska nog ta upp det med chefen samt påpeka att en ny dammsugare borde införskaffas.

Ännu en gång fick jag en lång väntetid. Mitt första flyg anlänfe klockan 11 i förmiddags och nästa flyg avgår 14.30 så det är bara att bita ihop, hitta ett ställe som serverar decent latte och packa upp laptop. Denna gången är här inte fullproppat på flygplatsen i alla fall.

Än så länge idag har jag inte fått några förbryllande sms av människor jag inte hört av på länge och jag tror det är över nu igen för denna gången. Jag känner att det kommer vara tyst ett tag men inte för evigt, för det är alltid en tidsfråga tills nästa gång jag hör av personen igen. Det enda det oftast hänger jag på, känns det som, är rätt anledning. För att höra av sig utan anledning vore förödande, eller hur? Men jag vet att jag måste hålla mig tillbaka så gott jag kan, vilket kan vara svårt för mig. Men om jag någonsin ska lyckas att hålla den trasiga “relationen” någonlunda dräglig måste ja hålla mig tillbaka. Ibland vet jag inte varför det ens ska finnas någon relation alls, men ett illa tvunget finns det en liten röst inom mig som säger och jag vet inte  varför.

Nog med gåtor.