Den andra DERMAL ANCHOR
Vilken dag det har varit idag! Centrat hade kvällsöppet, ända fram till 22 men jag slutade 20. Det var ganska mycket folkt stundtals och jag hade en del att göra i studion. Jag satte bland annat en DA (Dermal Anchor) på min kollega Nada som jobbar extra hos oss. Och som sist jag satte en DA hade jag lite problem med att få i smycket men efter en jävla massa forcering och at jag bytte vinkel fick jag i den. Nadas arm där jag satte den, en bit från handleden, kommer bli lila av blåmärke så hårt som jag stansa om hennes hud för att det inte skulle glida ur mina fingrar. Men det var kul att få göra den och jag är säker på att jag kommer bli en fena på att sätta DA med lite mer erfarenhet. Jag hade även en genital piercing idag på en tjej och det slog mig hur nära man står sin piercare och hur tacksamma vissa kunder blir. Hon låg kvar på britsen, naken nertill och tittade på sin piercing ínnan hon kramade om mig och sa tack, fortfarande naken nertill. Lite olustigt det där men på något sätt kändes det mer kamratligt än vad det hade gjort om det var en kille i samma situation och det erkänner jag.
Eftersom det var öppet till 22 på centrat och jag slutade 20 var det således inte jag som stängde butiken och kunde därför få lov att gå tio minutrar tidigare och hinna med bussen 20:04 istället för 20:40. Tänk vad tio minutrar kan göra skillnad. Jag hann handla lite på ICA och natta mina barn.
Mina föräldrar hade redan berättat hur jobbigt det hade varit med pojkarna idag och till min förvåning var det Phini som ställt till bekymmer genom att vara upposig mot mina föäldrar, skrikigt åt dem, slagit sin lillebror och varit allmänt elak under eftermiddagen. Så när jag kom hem var det den första saken jag tog itu med och satte mig på golvet med Phini framför mig och pratade lugnt, försiktigt och länge och försökte återigen förklara vikten av att vara vid gott uppförande. Min mamma hade sagt åt Phini att hon inte vill passa honom mer om han ska vara sån och det hade tydligen tagit hårt på Phini och jag fick förklara för honom, högt och tydligt framför mormor, att det inte var okay för henne att säga så. Jag förklarade sen för min mamma att vissa saker kan man inte säga mina söner. De får aldrig någonsin ens tro eller ens tänka tanken att vi på något sätt inte vill ha dem och/eller ska/kan/vill lämna dem på något sätt. Särskilt inte eftert förlusten av sin pappa som lämnade dem. Det tog min son hårt och han grät. Och min mamma fick be min son om ursäkt för att hon sagt så och min son fick i sin tur be mormor om ursäkt för att han varit uppnosig och skrikit åt henne.
De ville gärna sova i sina egna sängar i det nymålade rummet så jag dammsög snabbt och tvättade golvet, ställde iordning sängarna och bäddade med rena lakan innan jag borstade deras tänder och nattade pojkrna som sov djupt tre minuter senare.
Och jag är helt slut nu och tänker följa deras exempel. Natti.

Om du tycker om min blogg;
Rösta - Rösta dagligen!


För när ett barn växer upp under svåra förhållande så blir det det det enda hon känner till och klarar av att hantera och därför skapar sin egen olycka - för att hon bara kan det och vet inget annat. När saker och ting i hennes liv går alldeles för lätt så kan det ibland hända att hon själv letar upp någonting som inte är bra bara för att "ha nånting att göra" och ta itu med det. Hur överlever man ingenting? 





