Det är något besynnerligt det där hur jag ena dagen kan känna mig så ung och full av energi och livslust och som om jag gått miste om en ungdom jag vill göra allt i min makt för att ta igen och leva ut.
Andra dagar är det raka motsatsen och jag kämpar med varje fiber i min kropp för att dra mig ur sängen på morgonen. Ryggen värker och jag är psykiskt och fysiskt trött och orkar ingenting. Det är dagarna då jag tar på en mössa istället för att fixa håret och ögonfransarna får bara ett sparsamt lager mascara. Mest för att undvika att bli skjuten av jägare som misstar mig för ett monster. Idag var en sådan dag och den enda anledningen till att jag klev ur sängen senare än planerat för barnen som skulle äta, kläs på och lämnnas på dagis. Själv hade jag bankärenden, inhandling och ett besök att göra.

Jag tog ett varmt bad när jag hämtat pojkarna från dagis, och som vanligt har jag två små åskådare och Phini väntar alltid ivrigt att få klättra ner i badkaret, i det heta vattnet och visa hur tuff han är dom kan bada lika varmt som mamma. De lekte fint under tiden jag lagade till en korvgryta med paprikor och champinjoner och vi åt tillsammans i vardagsrummet idag. Jag var fortfarande trött och övevägde flera gånger om att lägga mig och vila ett tag men det blev inte av. Jag satte mig med boken jag håller på att läsa (Ray Kluun* - En sorts kärlek) och det bidrog till mina avspända hållning där i soffan med filtar. inte långt därefter kom Phini och kröp upp sidan om mig och ville gosa och laaiti satte sig på mig och det blev genast trångt.

Phini tjatade om att han ville vi skulle bygga hus tillsammans. Jo han brås på sin mamma och har samma smak i spel. Så fort han såg Sims och fick ett hum om vad det går ut på ville han inte tänka på något anant. Såikväll satte vi oss med Sims vid min dator och jag har två pojkar i kn äet. Laaiti var alldeles för trött och kröp ner i min säng istället och somnade tryggt medan Phini satt och dirigerade mig när vi gjorde en familj. Med de konstigaste namnen och kläderna gjorde vi en familj som består utav en mamma, en pappa och fyra barn, varav tre är pojkar. Arma föräldrar. Vi byggde ett hus tillsammans men jag såg hur Phini kämpade mot gäspningar och vägrade erkänna hur trött han var tills jag berättade att jag faktiskt också är trött. Så efter en stund kurade han ner i min säng och talade om för mig (märk: talade om, han bad mig inte) att jag skulle lägga mig bredvid honom, vilket jag gick med på. Han somnade nästan med detsamma. Så nu är min säng ockuperad av två mindre personer. Det kommer bli en mysig tupplur, om mina barn låter mig få plats i mina lilla 160cm säng.

Jag var hemma hos min “dotter” Pernilla innan idag, Hon har nyligen flyttat och bor nu i huset bredvid mig. Inte för att vi kommer umgås oftare för det men det känns skönt att veta att hon finns i närheten.
I morgon ska vi hem till Tess & Thomas som också flyttat och låta barnen leka av sig lite under tiden vi sitter och pratar lite. Det blir lagom för mig som känner mig äldre än vad jag egentligen är och funderar på om det kan vara läge att lämna in en ansökan om en förtidspensionering. Men jag hittar inte rätt motivering.

* Ray Kluun - mannen som skrev boken  jag är mitt i färd med att läsa. Jag har hatat honom ända sen jag först började läsa boken och tycker inte mer om honom oavsett hur sorglig denna boken ska vara/är. En berättelse som han och hans hustru som fick besked om hennes bröstcancer och man får följa hennes sista år från hans sida sett.  Det enda jag ger honom cred för är hans burdusa ärlighet och hur han helt öppet erkänner. Nåja.. Läs den.

Det är inte utan avund i mitt hjärta jag ser honom där han går med barnvagnen med sitt barn i. Hur de tu går tillsammans och beställer frukost på Espresso House. Pappan lyfter ur barnet som får sitta i en hög vit plaststol från Ikea medan han själv sätter sig bredvid sitt barn och tillsammans njuter de av en frukost på tu man hand.
När jag senare på kvällen sitter på bussen hem kan jag inte undgå att höra en del av telefonsamtalet i sätet bakom mig. En kille som inte är mycket äldre än mig pratar högljutt om sina arbetstider och pendling och sen hör jag honom säga hur det värsta var, att han knappt får träffa sina barn. När han vaknar om morgnarna har han femton minuter att vara pappa sen rusar han iväg till bussen för en ny arbetsdag. Det lät så vackert. Inte hur han stressar och jäktar utan hur han beskrev sin saknad efter sina barn, att de faktiskt betyder någonting för honom. För i min värld är det inte ofta man ser sådant. Oftast ser jag mammor med sina barn men dessvärre inte lika ofta papporna.

Jag är själv uppvuxen med en närvarande pappa. Han var där och han försörjde familjen. Förvisso har min pappa problem att visa känslor så jag kan inte påstå att pappa nånsin gav mig mycket ömhet eller närhet men jag kommer nog aldrig glömma de små stunder då jag tankade tryggehet när jag var liten och satte mig på golvet framför fåtöljen pappa satt i. Jag vill minnas hur klängig jag var i mitt sökande efter pappas kärlek som han inte kan förmå sig att visa. Men han var där i alla fall och han var närvarande rent fysiskt.

Mina barn har ingen pappa och en del av mina vänners barn har inte heller någon närvarande pappa och ibland finner jag mig själv att tro att det är normalt. Men det är inte det. För mig har det blivit så vanligt att det numera känns ovanligt att se och höra pappor som bryr sig om sina barn, som längtar efter sina barn och gör allt de kan för att visa denna kärleken de hyser. Och det är med avund jag drömmer mig bort och önskar att saker och ting vore annorlunda för mina två små barn som faktiskt förtjänar att bli älskade. Att bli älskade av mig,  deras mamma. De förtjänar kärlek från sin pappa och sina släktingar och från sina vänner. Kärleken som de inte får av sin far kan jag aldrig kompensera men jag gör mitt bästa för att de ska veta hur älskade de är och aldrig någonsin känna behov att ifrågasätta min kärlek.

För oftast är det så, har jag upplevt, att pappor verkar ha lättare att vända ryggen sin familj och sina barn. Jag kan inte ens föreställa mig det. Jag kan inte föreställa mig att ta det steget ut ur denna lägenheten utan mina barn och aldrig blicka tillbaka. Jag kan inte föreställa mig alla de hundratals frågor som hade surrat i mitt huvud om deras välmående och förehavanden. Jag hade helt mist förståndet.

Och stundtals undrar jag hur detta påverkar barnen nu och hur det komemr påverka de under hela deras uppväxt, att inte ha någon pappa. Kommer de att uppleva någon form av identitetskris med frågor som "vem är jag egentligen?" och "vart hör jag hemma?". Kommer de ifrågasätta sitt eget värde eftersom deras pappa valde att lämna dem med frågor som "Varför älskar inte min pappa mig, varför hör han aldrig av sig, var är han, varför är han tillsammans med mitt/mina syskon och inte mig?" och alla de frågorna finns det inga svar till. Jag har i alla fall inga svar.

Men jag önskar många gånger att jag hade valt en bättre pappa åt mina barn - en av de papporna som frivilligt och gärna tar med sina egna barn för att umgås och fika på Espresso House eller en sådan pappa som pratar med en killkompis om hur han saknar sina barn och tar tillvara på de femton minutrarna på morgonen.