Dagens session med Nis gick som sagt bra. Han är väldigt mjuk på hand när han tatuerar och inte alls så brutalt aggressiv som jag annars är så van vid. De skötselråd han gett mig vid de andra sessionerna har varit något av de bästa jag åtlytt och fått bäst resultat med. Då jag är van vid tjocka ruvor som gör ont i flera veckor, upp till månader är det en befrielse att slippa ruvor överhuvudtaget. Mina tatueringar jag gjort hos Nis har läkt på en vecka (!!) utan en enda ruva - jag ömsade skinn som en orm och det var en underbar läkningsprocess. Såsett har han mitt förtroende till etthundra, likaså tills hans uppenbara konstnärliga talang.
Han är enormt omtänksam när han tatuerar och frågar mig flera gånger om hur det är med mig. Jag fick ligga på en brits och han plockade fram en kudde och frågar om jag ligger bekvämt och jag uppskattar det väldigt mycket, att bli omhändertagen på det sättet hos min tatuerare. Men ni ska veta att det är med smärre chock och ovana jag tar emot det. Han är bra att prata med vilket underlättar eftersom jag är så jävla pratglad, oftast. Han ställer frågor och jag svarar öppet om allt. Han har huvudet på skaft och resonerar bra om många saker och jag kommer bra överens med honom vilket är en klar fördel eftersom jag görna besöker honom igen och låter honom tatuera mig.
Så det är inte bara det att han är bra till sitt yrke utan även hur han är som person. Jag känner mig trygg i mitt underläge där hos honom och det är sällan jag känner så i närvaro av en man. Usually the opposite. So far so good.

Ikväll var mindre lyckosam. Efter att jag hämtat barnen och lekt av oss på en lekplats och Phini ÄNTLIGEN fått se Alicia som han tjatat så mycket om och numera älskar, kom vi hem och gjorde middag. Det blev onyttigt gott med Mac & Cheese och Phini var stormförtjust. Vi åt det häromdagen med så vi lyxade till det eftersom Phini tyckte så mycket om det. När jag sen stod och diskade var barnen väldigt tysta så jag avbrört det jag höll på med och gick in i vardagsrummet för statuscheck och ser mina två söner sitta på golvet, nästan helt bakom en av sofforna och "titta" i babyböckerna jag specialbeställde från UK när de föddes. Jag såg ultraljudsbilderna utspridda på golvet, kärleksbreven jag skrivit åt dem och sparat, foton och kort.. ett kuvert satt Laaiti i full färd med att riva i sönder precis framför mig och jag trodde jag skulle helt tappa besinnigen. När jag närmar mig trampar jag i något blött och det står ganska snart klart för mig att min yngste snotkop kissat på golvet, just där babyboken låg.

Blev jag arg? Nej.

Jag blev rasande. Jag är en enormt sentimental person och när man förstör minnessaker för mig kan jag verkligen tappa förståndet och bara gråta som en liten unge. Minns ni när de bröt sig in i vardagsrummet och fick tag på LÅDAN..?
Efter att de plockat upp och torkat golvet, efter att jag gormat som en ilsken tjur och brölat som en galen tant med tinnitus fick de sitta i sitt rum och begrunda medan jag lugnade ner mig och jag kunde åter igen prata normalt med dem och be om ursäkt att jag skrikit åt dem. "Förlåt för att jag skrek på er" sa jag till barnen och innan jag hunnit ens avsluta min mening bad de bägge två om ursäkt. Laaiti för att han rivit sönder papper och kissat på golvet och Phini för att han hade skrattat mig rakt upp i ansiktet när jag skulle tillrättavisa honom. Och jag fattar inte varför Laaiti kissade på golvet? Han har kissat på toaletten väldigt länge nu..

Sen var det överstökat och vi la det bakom oss och inom kort hade de bägge två somnat hos mig i den tvåsitsiga soffan som vi klämde ihop oss i.