Lotta har ingen nytta av mig. Så är det. Ännu en gång blir det överlägset bevisat att jag faktiskt ät en kass kompis. Men jag grämer mig inte över det. Det kom inte som en chock för mig, faktiskt.

Igår smsade hon mig. Det är tydligen i en kille i hennes liv som hon inte förstår sig på. En kille som vänder jämt – ena dagen är det en sak som gäller och andra dagen är det nått annat för att sen den tredje dagen vara något helt nytt och Lotta blir förvirrad. Vart fan står han och vad fan vill ha egentligen? Så hon smsade mig i hopp om att jag ska bringa lite ljus över ärendet, vilket är ett korkat move. Hon är den som vet mest av alla, om vad som försiggår i mitt liv och det även om mina förhållanden till olika män. Och även de flesta av er känner till det – vad fan vet JAG?! Jag förstår mig inte på män överhuvudtaget. I min värld kommer män från en helt annan planet och jag förstår inte vad de snackar om eller hur i helvete de tänker?

Det jobbigaste med majoriteten av män jag träffat är det obeslutsamma och det förvirrade. Att de själva inte vet vad de vill och bryr sig inte om ifall de ger olika signaler. Ena dagen tycker de om en men en handling därefter visar motsatsen. Jag förstår inte det? Och jag tror att fler kvinnor kan relatera till det.

Min mr right (han jag drömmer om), han är inte sån. Han säger rakt ut vad han känner och vad han vill och hans handlingar understryker det. Han vänder inte kappan efter vinden och ändrar inte sig och tar inte tillbaka det han säger för att han plötsligt blev osäker eller för att nått bättre dök upp. Han vet man var man har, minsann. Jag vet bara inte var han ÄR.

Sen  berättade Lotta att hon blivit utbjuden på dejt. Jag kan inte tro det. Ska hon börja dejta nu, den jäveln? Jag trodde sånt tjafs gick emot våra MILF-regler. En MILF dejtar inte – hon besegrar och intar revir. Vi äter och livnär oss på männens lust. Vi dejtar inte. Så hon frågade mig hur i helvete man dejtar? Vad är en dejt och vad gör man? Åter igen stod jag utan svar. Inte vet jag? Jag har aldrig varit ute på dejt. De två förhållanden jag har haft har varit pang på rödbeten. “gillar du mig” – “ja” – “ok, vi gifter oss”. På gott och ont det där, men mest till 99.9% ont. Kanhända att jag varit på bio med en kille. Men då var det en av dessa killar jag var tillsammans med och då var vi redan tillsammans. Så det klassas nog inte som dejt. Så jag vet inte. Så nu ber jag er alla om råd – jag erkänner mig besegrad och erkänner att jag inte är allvetande.

Vad är en dejt och hur dejtar man?
Och det vore uppskattat om nån av er KILLAR kan hjälpa oss kvinnor förtå lite bättre om vad ni tänker om saken så lämna gärna en kommentar du också, av manligt förekommande.

Jag börjar känna mig färdiglekt nu. Jo, du läste rätt. Inte så mycket att jag vill nu stadga mig och allt det där tjohejsan, men färdiglekt. jag känner mig mer och mer öppen för ett eventuellt.. ja, jag vägrar skriva/tänka/säga förhållande. Men nu gjorde jag det i alla fall. Fukk. Men tanken skrämmer mig inte (lika mycket).  Jag känner inte samma “lust” att dra ut med mina tjejkompisar och jaga kött för lekens skull längre. Det känns passé på nått sätt. Besides, jag har en hel lista med kött jag kan använda mig utav om jag skulle få ett infall och vill helst inte uttöka den.

Men jag börjar bli mer och mer bestämd om vilken typ av killar jag vill ha mitt liv och är ganska snabb med att klippa av de killar som inte ger mig något vettigt. Jag vill ha en kille som är någorlunda verbal. Naturligtvis blir det svårt att hitta någon i min egen klass men va fan, det kan jag leva med. Så länge han kan stava och har någorlunda koll på grammatik. Stavfel är avtändande. Jag vill inte ha en kille som skickar mms med ett foto på sig själv och ber mig skicka ett på mig. No go – om han ligger i min telefonbok vet han redan hur jag ser ut. Killar som vill att jag mmsar eller mailar halvnakna bilder på mig själv eller en specifik kroppsdel kan lägga ner projektet. Det är antingen pubertalt eller snuskgubbe-varning. De killar förblir inget annat än kött. Jag skulle föredra en kille som inte skräms av hela denna barn-grejen. En kille som kan fråga hur det är med mina barn och inte tycka det är obekvämt att prata om dem, för vissa killar jag träffat låtsas som om jag inte har barn och ringer mig mitt i natten för en snabbis. No go.
Jag vill gärna ha en kille som låter mig få ha mitt eget liv. Jag har haft min beskärda del av det intensiva och ser ingen anledning till varför man ska ge upp sig själv för någon annan när hela världen har mer nytta av mig, som en egen individ.

Jo listan kan göras lång. Kontentan av det hela – jag är inte lika rädd för att träffa någon som är lite mer speciell än alla de jag träffat de senaste åren, men det betyder inte att jag letar heller.