Whoa vilken dag!

Emma hämtade mig i morse och JAG körde till Sturup. Som vanligt fikade vi latte innan jag checkade in och gick igenom säkerhetskontrollen. Jag har börjat få koll på detta nu och blir inte stoppad längre. Eller så har de lärt sig att terrorister inte ser ut som jag. När jag satte mig på flyget hamnade jag brevid Hussein och hans kompis. Jag vet vad han hette för att jag tjuvkikade på hans boardingkort sm han själv tittade på. De luktade konstigt och pratade konstigt och verkade inte förstå svenska. Flygvärdinnan kom till oss och uppmanade oss att lägga ALLA våra saker i hyllan eftersom vi satt vid en nödutgång. Den ena av dessa männen totalvägrade lämna jackan så han fick ha den på sig. Den andra fick övertalas att lämna sina saker. Och efter 9/11 får alla samma tankar. “Tänk om de tar gisslan. Ska de spränga planet? Tänk om jag DÖR?! JAG VILL INTE DÖÖÖ!!” Och plötsligt blev jag obekväm med min plats på planet, men vad skulle jag göra? Hoppa ut? Eller kanske ta gisslan själv och hota piloten med min penna jag hade i väskan och tvinga honom att landa, så att jag slipper terroristerna. Haha.

På flygplatsen i Östesund gick jag ut och tände en cigg för att vänta in Sandra. En kille kmmer gåendes på min vänstra sida och han pratade med en liten pojke jag gissar var hans son. Killen tittade på mig en undelig blick när han gick förbi mig och då slog det mig, What the fuck, jag tyckte han såg familjär ut. Petter! Vad i helvete gör Petter här?! Och har han barn? När jag gick in för att värma mig en stund stod han där, med pojken. Tanken slog mig, ska jag be om en autograf? Men jag kom fram till att jag egentligen skiter i vilket, jag lyssnar inte på hans musik ändå så. Sandra sa att han tydligen bor här i trakterna. Shit vad jag inte har koll på kändisar. Som igår i butiken i Malmö. Jag stod och pratade med två kunder som jag skulle piercar senare på eftermiddgaen, en blond tjej står och glor på mig och ska betala och Cindy försöker få hennes uppmärksamhet för att serva sin kund, “Oj ursäkta” svarar hon Cindy men hon och tittar fortfarande på mig och säger “Vilka fina tatueringar du har!!” så jag tittade på henne och svarade lite sådär lagom uppblåst “Ja det tycker jag också” oc h log. Det var fröst efteråt som Cindy frågade mig “Vet du inte vem det var?!” Och nej, jag hade ingen aning. “Carolina Gynning!!” Och det är knappt ens att jag vet vem hon egentligen är. Namnet har jag hört förr men nu vet jag i alla fall hur hon ser ut med.

Jag hade en del att göra idag i alla fall och Sandra har varit till enorm hjälp för mig. I morgon är det fullt ös och jävligt medvetslös och jag ska visa Sandra hur man gör för att vara en piercare på amfetamin och ta en kund på 3 minuter, haha.

Och vet ni vad, jag har faktiskt beställt mina kärleksringar!!!!!!
Jag längtar, bildbevis kommer. Och ja, många av er påpekade hur dyrt det är. Jag kan delvis hålla med. Jag håller med eftersom jag själv jobbar i en butik som säljer silversmycken och vet att själva smycket inte behöver kosta så mycket. Vi graverar och säljer kalassmycken som är stämplade och jag känner att jag vet lite hur det går till. MEN. Om vi bortser från det, låt mig fråga – vad betalar folk egentligen för sina vigselringar? Cindy har en helt makalös ring som hon betalade flera tusentals kronor för. Den är gudomlig. Den ska vara med henne i resten av hennes liv, då får det gärna kosta vad det vill? Folk reagerar inte på samma sätt om dyra vigselringar, men vad är skillnaden? Att jag inte ska ha en ring som påminner mig om att jag är dedikerad en man utan istället mina barn? Borde inte mina ringa uppväga i så fall? Så om jag betalar 1500-2000 kronor för dessa två ringar, och ni jämför det med vigselringar. Finns det verkligen ett pris på kärleken till mina barn?

Och med det sagt – Godnatt.

Sådär ja, då var denna dagen snart över på riktigt.  Jag hade en kanondag på jobbet, dels för att jag alltid trivs med Cindy, dels för att jag hade fett ös i studion. Två av mina kunder gjorde 3 resp 4 piercings på en och samma gång. Det är tufft. jag hade en fenomenal kassa, nästan lite FÖR bra men jag klagar inte. Naturligtvis glöämde jag packa med mig grejorna jag skule ha med mig till Östersund så jag fick panikringa Cindy, som inte ringde upp (*pik*) som får hjälpa mig lösa detta. Tack till min tillförlitliga CIndy, hon backar mig alltid.

Och nu känner jag mig allt lite stressad. Jag var hemma runt 20 ikväll och Emma hämtar mig 8 i morgon bitti och jag måste packa allt inför min resa. Jag vet aldrig i vilken ända jag ska börja och varenda gång hoppas jag att jag inte glömt något. Om jag skulle glömma nått får jag helt enkelt köpa nytt i Östersund men det vore för jävligt om jag glömmer nycklarna? Jag är alldeles övertrött och orkar egentligen inte tänka på allt vad packning heter men har jag mycket till val?

Förra veckan, tror jag det var, när jag stod och väntade på bussen hem från jobb blev jag uppraggad vid busshållsplatsen. Jag stod där, minding my own business och såg lite allmän sur ut, som vi svenskar alltid gör, när en svart man frågade mig när buss 130 går. Konstigt det där, när vi numera har den där digitala skylten som uppdateras as we go along. Det stod klart och tydligt när hans buss går. Men jag läste innantill och svarade “in five minutes”. Sen hade konversationen startats. Jo det är svårt att få kompisar i Sverige, han har varit här sju år men orkar inte lära sig svenska. Var jag bor? Öh, i Staffanstorp…? Med mina föräldrar, nej.. Med min man? Nej jag har ingen man. Jag bor med mina två barn. Om du kan få mitt telefonnummer, sorry jag måste gå, min buss är här. Och så blev jag räddad. Och ja, det känns verkligen som om jag blev räddad. Jag erkänner det – jag är faktiskt lite rädd för svarta män men det betyder inte att jag är rasist, innan du ens tänker lägga den kommentaren. Inte för fem ören. Jag är bara rädd för svarta män. Fråga mig inte varför. Kanske för att man inte ser dem när det är mörkt och ni vet ju alla hur jag hatar att inte veta vart folk står?
När jag satt på bussen smsa jag Lotta och berättade att jag blev uppraggad av en svart man. Hon undrade om jag hade sett Efterlyst kvällen innan vilket jag inte hade. Hon berättade att det härjar en svart man i Malmö som raggar upp tjejer. Han hade tydligen förföljt en kvinna från Malmö till Arlöv och våldtagit henne. Konstigt man blir rädd? Vi hör bara skräckhistorier om svarta män. Våldtäktsmän och HIV-män.  Men sen kom nästa tanke – tänk om det var HAN? Tänk om det var våldtäktsmannen och jag skulle blivit hans nästa försök till offer? Men jag är tillräckligt självsäker för att veta att det ska nog mycket till för att en man ska kunna våldta mig. Jag har minsann krossat kulor förr. Men ändå..

Nu har jag packning att ta itu med. Östersund, here I come..!!!

Tretton olika betydelser för PMS:

1. Pass My Shotgun (Skicka mig min pistol)
2. Psychotic Mood Shift (Psykotisk humörsvängning)
3. Perpetual Munching Spree (Oändligt tillstånd av mumsande)
4. Puffy Mid-Section (Plufsigt mellan-parti)
5. People Make me Sick (Folk äcklar mig)
6. Provide Me with Sweets (Förse mig med godis)
7. Pardon My Sobbing (Ursäkta mitt snyftande)
8. Pimples May Surface (Finnar kan dyka upp)
9. Pass My Sweatpants (Skicka mig min mjukisbyxor)
10. Pissy Mood Syndrome (Pissigt humör syndromet)
11. Plainly; Men Suck (Helt enkelt, män är hopplösa)
12. Pack My Stuff (Packa mina grejor)
13. Potential Murder Suspect (Potentiell mordmisstänkt)

Skicka denna information till alla dina hormonella vänner och till alla som behöver ett gott skratt… …och till alla män som behöver en varning

(Ibland får jag roliga email som jag vill dela med mig av)

Hormon Guiden
Kvinnor kommer att förstå det här! Män borde lägga det på minnet!
Varje kvinna vet att det finns dagar i varje månad när allt en man behöver göra är att öppna truten för att riskera sitt liv! Detta är en liten behändig guide som borde vara lika vanlig I plånboken som körkortet; varje äkta man, pojkvän, fästman, manlig arbetskamrat eller annan anhörig borde ha en sån här I sin plånbok!

Om ni inte har förstått det redan så älskar jag smycken. I skrivande stund har jag 9 fingerringar, två halsband, ett svart snöre om handleden och en förbannad massa piercings. Och när jag satt och slösurfade idag kom jag över en sida som stämplar på smycken. Det är egentligen inget nytt med det, vi säljer något liknande på mitt jobb. Vi säljer även en utomordentlig fotogravyr men det är kanske inte riktigt min nitsch. Men däremot på denna sidan jag kom över, hittade jag någonting som faktiskt är min nitsch och som jag starkt överväger att köpa.

Jag vill köpa två silverringar med barnens namn & födelsedatum stämplade på ovansida respektive sida. Och dessa två ringar vill jag ha på mitt vänstra ringfinger, istället för vigselring. Män kommer och går men mina barn består. För jag dedikerar mitt liv, min största kärlek och jag binder mig till mina barn.

Vad tror ni om detta?

3mm breda i 2mm gods. Texten 2mm. Datum i framkant på ringarna.
Ring 729:- st inkl ett namn. Tillval datum fram 50:-

Från: http://www.alskadebarn.se