Jag hade redan snoozat min väckarklocka en gång i morse och var så trött. Jag ville bara få någon extra minut att få sova lite till. Bara lite till, några minuter räcker. Mina två små söner gjorde inte mycket väsen utav sig, jag förmodade att de satt i vardagsrummet och tittde på tecknat. När klockan slog 07:07 vaknade jag utav att min femåriga pojke stod bredvid min säng och ropade förtjust “Mamma! Gissa vad JAG har gjort!?” Jag öppnade sakta mina sömndruckna ögon och tittade på min son som stod där med en sax i handen, som han stolt visade upp. Det kunde varit en bild ur en skräckfilm om det inte vore för hans vackert oskyldiga leende. “Jag har klippt mitt hår! Och Laaiti’s med!” kuttrade pojken förnöjt.

Det där var mitt wake-up call. Ni kan tro att jag kom snabbt upp ur sängen för att bedöma skadorna. Går detta på den nya försäkringen jag nyligen tog om pojkarna? Jag tror inte det.

Så i morgon blir det trimmern, vare sig mina barn godkänner eller ej. Det sistnämnda mest troligt. “Så går det när man ska klippa sig själv Phini, nu vet du det tills nästa gång” säger jag triumfierande som svar till hans putande underläpp, när han absolut inte vill klippas. Hämnden är magnifik, tänker jag. Jag ville ju faktiskt klippa honom ändå och med våra två starka viljor har jag nu vunnit – tack vare hans eget misstag.

MAMMA – 1
SOLDATER – 0

Och by the way, jag fick ett mindre tuppjuck igår förmiddags och började ett tappert försök att plocka ur extensions. Varför?  För att några hade redan trillat av utav sig själv så när jag kammade ner dem såg man glapp mellan slingorna och det var inget snyggt. Sen tyckte jag att det var alldeles för risigt, svårt att bleka som jag ville och drygt att inte kunna dra fingrarna genom håret och/eller borsta allt hår. Om inget annat har jag lärt mig att extensions – ain’t for me.

Det visade sig dock vara ett mindre projekt att få UT skitet. Jag provade med aceton men det gjorde ingen jävla nytta. Jag provade att smälta bort limmet med min plattång men självfalet gjorde jag saken värre och smälte det jovisst men det stelnade lika fort och drog över mer hår. Jag har redan blivit en BLONDIN, should’ve seen it coming…  Löshåret har jag fått bort nästan allt, men limmet.. det sitter kvar.

TIPS TAS GÄRNA EMOT.

Det gick bra på jobb igår. Det var väldigt lugnt och det var en passande start för mig. Kåvepeninen gör fortfarande att jag mår illa, inatt vaknade jag och fick gå upp och spy, usch vilket sätt att vakna. Så ja, jag tycker lagom synd om mig själv för det är väldigt sällan jag blr fysiskt sjuk, om man bortser från migränattacker.

Så igår på jobb funderade jag mer och mer på den där mobilen jag velat köpa. Jag satt och surfade olika sajter häromdagen efter en rosa fin telefon och jämförde lite med den jag hade och inom kort stod det mig klart att min telefon, som jag tyckte var väldigt bra, faktiskt inte var det. Det är jävelen vad den markanden utveklas konstant. Jag visste iofs att kameran med 1.3mp var liiiite kass men ljudet var fenomenalt även om man inte fick plats med mycket musik på den. Min W550i har hängt med sedan 06 då jag faktiskt fick den helt ny i kartong med tillbehöv av en.. eh, beundrare? Väldigt god vän då i alla fall som jag dessvärre av ingen anledning inte har kontakt med längre. Jag bad att få låna en mobil och han köpte denna till mig. Fin kompis, eller hur? Nåja. Jag har i alla fall lärt mg den telefonen utan och innan till men nu var det dags att uppgradera, tyckte jag. Och efter att jag fått ett hum om vad denna andra var för nån, som jag var intresserad av, lät det mer och mer som en telefon som faktiskt passar mig fenomenalt.

Jag pratade med Cindy om det och vi kollade runt lite snabbt och jag gick in om Teknikmagasinet som sålde den för 2495 kr. Så jag gick in till Cindy igen och hon uppmuntrade mig till köpet. Och vet ni vad, nu har jag faktiskt köpt en NY mobil till mig själv! Det är den första mobilen jag nånsin köpt till mig själv, ny i alla fall. Om ens kanske den enda. Jag kan inte minnas att jag köpt en mobil förr, jag vet bara att jag fått andras avlagda och denna W550i som min kompis köpte ny till mig. Och nyaste tillskottet är en söt liten rosa sak! Hon matchar min digitalkamera! Det är en rosa Sony Ericsson W595! Matchy, matchy!!

Från detta, till detta..

som matchar denna!

Så det var min “fan vad synd det är om mig”-present till mig själv. Nu ska jag bara hinna vänja mig och lära mig om den. Min W550i gav jag till min mamma. För även om den var äldre än min nya och inte lika bra så är den bättre än den hon har nu. Så its a win/win kinda thing.

Nu ska jag trycka i mig min äckliga kåvepenin och må illa. Trycker i mig min Cerazette samtidigt och nån Voltaren så att jag kan jobba idag utan att ha ont. See ya later, suckers.

Känns som om det var en mindre evighet sedan jag satt ner och skrev. De senaste dagarna har varit mest pest & pina, om jag ska vara ärlig. Jag gick till tandläkaren i måndags och träffade en ny käftis, som jag inte haft innan. Och jag har nog fan träffat de flesta på folktandvården här. Jag sa åt honom att vara försiktig för att jag hade väldigt ont och han var faktiskt enormt öm på handen. Först satte han sig bakom mig och kände nog så ömt på mina kinder, ner mot halsen och upp mot öronen, förmodligen för att bedöma svullnaden. Sen fick jag gapa lite och han tittade. Grejen är, att jag hade ju tappat en fyllning i kindtanden som ska rotfyllas. Och bakterier hade ju naturligtvis funit bo där, därav inflammationen. Han satte en ny provosorisk fyllning och sa att den MÅSTE rotfyllas. Den enda tid de hade till mig var i mitten av juni. Så jag hoppas fyllninbgen sitter kvar tills dess och jag inte får fler inflammationer.. för annars är det kört med denna tanden. Han skrev ut Kåvepenin till mig som jag började med direkt i måndags. Och jag känner inte till många bieffekter med penicillin men illamående måste vara ett av dem för sedan dess har jag var spyfärdig nästan konstant.

Igår var ännu jävligare. Jag hade bestämt träff med Lotta som skulle komma hit, vilket hon gjorde. Och jag var så ofantligt slö och trött. Det var härligt att få träffa henne, när hon kom med frukost och dubbelnougat <3 men jag var så så trött. Jag följde henne till bussen vid lunch, gick till pressbyrån och hämtade mtt paket från buzzador, gick inom ica och handlade och sen gck jag hem och sov (!!). Jag sov i ca två timmar innan jag hämtade pojkarna på dagis. Sen gick vi hem och jag slängde mig på soffan och pojkarna lekte med varandra, badade och lät mig slöa. Det var en enormt kraftansträngning att faktiskt laga middag igår. Ingen disk blev gjord och inget annat iheller för den delen. Mot kvällen började ryggen göra sig påmind. Jag har inte haft ont vare sig måndags eller på hela dagen igår och därför inte tagit piller. Jag kanske borde tänka mer i förebyggande syfte.. Så jag fick ta två voltaren i morse för att kunna gå och stå ordentligt. Jag vågade inte ta tramadol för att jag ska jobba idag, men om det blir alldeles för jävligt får jag nog överväga det.

Men jag orkar fortfarande inte ta disken..

Jo jag överlevde dagen idag och det tack vare smärtstillande. Tänk att jag fck dessa pillerna mot ryggen men jag har mer nytta av dem för käken, för det är det som gör ondast. Om jag får välja har jag nog an hellre ryggskott än ont i käften. Igår efter kalaset vi var på gick jag raka vägen hem och tryckte i mig en sjuhelvetes dos av piller för att det dubknade i käften på mig. Jag börjde bli svullen på ena sidan av käken och la mg i soffan med en påse is på käken. Phini satt i soffan bredvid, klappade och pussade mig på pannan och tog hand om mig. Eftersom vi hade sovit alla tre tidigare på dagen fick de vara uppe lite längre vilket passade mig perfekt med värken. När det värsta hade släppt och jag vågade lägga ifrån mig isen, passade jag på att borsta deras tänder och en stund därefter kunde de nattas. Pillerna började verka och jag slöade  soffan tills jag gick och la mig tidigt och kunde faktskt sova helt okay, tack o lov.

Och jobb dag ja. Mina föräldrar hade bestämt att de skulle åka in till Triangeln och shoppa med pojkarna och vi åkte samma buss in allihop. Jag fick visa upp mina söner för min chef, som några gånger innan. Och jag tänkte jag skulle passa på att köpa nya skor tll Phini. Jag blev lite påmind när han satt bredvid mig på bussen med gympadojjorna md hål vid stortån. Hur har jag kunnat missa det!? Så jag tog in dem till DinSKo och de fick varsitt par nya skor. Laaiti behövde egentligen inte men wtf, de var snygga och han ville ha.

När jag slutade för dagen gick jag in om Åhléns och tittade. Jag hittade en perfekt bok till Phini som snart ska skolas in. En “Lära-Skriva-Bok”. Jag visste att Phini skulle uppskatta den., Till Laaiti köpte jag en målarbok med alfabetet, där varje bokstav har en bild av nått som börjar på den bokstaven. Nytta & nöje i ett. Sen köpte jag ett paket bokstäver  med magneter som de kan få ha på frysen och skriva lite. Det blir ju mer sånt här nu när Phini ska börja skolan och jag är inte sen med att uppmuntra.

Nu ska mina pojkar nattas och jag ska ringa folktandvården tidigt i morgonbitti och få en akut tid och be om att få lite penicillin.

Jag överlevde denna dagen också. Jag blev inte så dåsig av tabletterna efter jag hade tagit dem men de tog en del av smärtan. Jag kan inte påstå att allt är hunky-dory men jag är mer rörlig i alla fall. Trötthet och slöhet kom senare mot kvällen. Jag vet inte varför jag får den effekten av Tramadol en sådär 4-5 timmar senare? De verkar som lugnande för mig och jag antar att det var till pojkarnas fördel när mamma inte brydde sig om att bli lika lätt irriterad som vanligt haha.

Jag gick hem en sväng till mina föräldrar för att ta och kolla mitt blodsocker som både min pappa och Emma m.fl har tyckt jag ska göra. Jag gick dit och testade och mitt blodsocker låg på 3.7 vilket enligt både pappa och Emma är lite för lågt. Jag testade min mamma och hennes vännna också, mest för att jämföra och de låg bägge två på runt 5, vilket ska vara mer normalt. Jag vet inte om mitt resultat beror på att jag inte hade ätit ordentligt idag, men å andra sidan hade jag bara ätit sött hela morgonen så det borde nog fan vara högre?! Jag vet inte, jag kan inget om sånt här.. Men det står mig klart att jag faktiskt MÅSTE ta itu med in hälsa. Jag har redan en lista på saker som måste kollas upp och repareras med denna kroppen jag inhyser.

- Kolla händerna. Sedan jag var i tonåren har jag haft problem med mina händer. En läkare sa en gång till mig att nerven från tummen ner i mitten av handleden ligger i kläm och kan enkelt åtgärdas med laserkirugi. Innan han ens hade avslutat den meningen var jag på väg ut ur undersökningsrummet. Morbid var jag, men inte så morbid att någon annan får skära mina handleder. Sen dess har jag aldrig kollat det. Men i mitt yrke blir mina händer inte bättre och de dagar jag har piercat mycket (särskilt i Östersund) har jag enorma smärtor på kvällen och han knappt röra händerna.
- Kolla järn & B12. Jag har ju haft brist i många år och kan inte tillgodose mig det jag behöver varvid jag fick intravenös järn 3 ggr i veckan för nått år sedan. B12 fick jag i spruta rakt in i rövmusklen, aj som fan.
- Kolla upp cellförändrngarna igen. Jag får ta och gå på den där förbannade mikroskopiska undersökningen och få detta avklarat en gång för alla.. och hoppas på det bästa.
- Kolla blodsocker. Jag borde ta och kolla hur det egentligen ligger till. Det är ju inte utan att man börjar undra när pappa och farfar bägge har/hade diabetes. Mormor hade diabetes och mostrar har diabetes..
- Fixa tänder. Ve och fasa. Jag är livrädd för tandläkare och går inte dit förrän jag har så ont att självmord känns som det absolut bästa alternativet. Oftast har det då gått för långt. Jag har i skrivande stund en inflammation i käken (igen) men har hittills lyckats dämpa det till dräglg nivå och står ut med den inte alltför uppenbara svullnaden. Sedan min VBG 1999 har mina tänder tagit stryk och det är mycket tid och arbete och smärta för att ordna dem.
- Kolla oförklarlig blödning. Jag äter Cerazette och brukar inte blöda. Förrän förra veckan då jag plötsligt fick en väldigt.. anorlunda blödning. Det påminde om avslag, som vissa av er kvinnor kanske känner till. För mycket info, jag vet, sorry. Jag borde gått med detsamma med det, men…

Så jag ska nog ta och skriva ner en lista och lämna in min boning på reperation. Måndag morgon kanske kan ge mig tillfälle att ringa vårdcentralen och boka in en tid. Det är fan att man alltid ska dra sig..

Hemma hos Emma gick det inte som planerat med latte. Det blev bestämt att vi skulle möta upp Ammi på Burlöv Center och fika på Espresso House och jag hade lyckats ordna akut tid hos vårdcentralen 11:15.
Emma köärde mig inom hem och hämta mitt ID efter en cappuchino på EH, och sen var det vårdcentalen som gällde. Summan av kardemumman: Jag har fått ett rejält ryggskott med tryck på ischias nerven och det ska tydligen läka av sig själv inom några veckor. Tills dess fick jag smärtstillande. Jag fick Tramadol, Diclofenac, och Alvedon och de ska tas samtidigt. Han sa att man kan bli “konstig  huvudet”. Så nu är första dosen nere och jag får se hur jag påverkas, om jag kan vara mamma resten av dagen eller om det är lämpligast att mormor hämtar pojkarna.

Jag fick vidare dåliga nyheter av mina barns farbror Phini (Maurice) som bor i Sydafrika. Mina barns farfar (oupa) har gått bort. Jag fick träffat honom en gång när Phini var bebis och har hållt sporadisk kontakt med honom under alla år. Jag vet inte om jag ska berätta det för pojkarna.. Phini minns inte ens att han träffat honom, men vet att han har en farmor och farfar som bor långt härifrån.. Jag får se och känna efter, om tillfälle ges.

Fy helvete vilken skitdag det var igår. Om jag hade vetat hur dagen skulle se ut hadejag stannat kvar i sängen och inte rört en fena. Och jag har sagt det hundratals gånger, jag har skrvit det hundratals gånger och det är bara så att i mtt lv kommr sällan en olycka ensam. I mitt liv hopas sig ALLT. När det är skit är det riktigt skit och mycket skit och vice versa och jag antar att man måste ha både berg och dal om man ska ha en ordentlig karusell.

Jag lämnade barnen på dagis i går morse. Jag glömde Phini’s ryggsäck med frukt de skulle ha med på utflykten så jag sprang hem och hämtade den och sprang tillbaka och lämnade den till Phini. Hem igen där Dizzy diskade hemma hos mig vilket jag uppskattade som fan.  Vi fikade ett tag, jag gjorde mg iordning för jobb och kollade postlådan på vägen. Det var ett  brev som väckte min nyfikenhet som jag tog med mig, resten lät jag ligga kvar. Brevet var från KK. Jag öppnade det med detsamma och läste “Hej Madeleine! Ditt prov var svårt att värdera, men skulle möjligtvis kunna vara lätta cellförändringar. Detta är dock ej helt klart. Du kommer kalls på mottagningen för mikroskopiska undersökningar såsom du tidigare har gjort….”
Eller hur. Fuck that. När ska denna historien vara avklarad? Fler tester, fler prover, mer sjukhus.
Jag tog mig till jobb med lite vemod, stannade till vid BR och köpte persenter till killen som pojkarna ska på kalas till nu i helgen och gick till jobb. Där var inte mycket att göra, inte många kunder och inte mycket bokningar heller. Och nån gång under dagen small ryggen på mig. Jag hade nyss piercat en tjej och stod lutad över henne. När jag skulle räta på ryggen kände jag ett stopp på väg upp till rakryggad. Fan, fan, fan. Min rygg blev inte bättre under dagen. JAg har problem att luta mig fram och varje steg gör fan ont. Jag tänkte att det kanske skulle kännas bättre efter att jag sovit. Eller hur. I morse kunde jag knappt stå upp och du kan gissa vilka problem jag hade att ta på mig  strumporna. Emma och jag hade snackat om att övnigsköra idag men det går fet bort. Det får bli en fika istället och en axel för mig att gråta ut på när jag öppnar min bok med klagovisor.

Nu ska barnen lämnas på dagis..

Jag behöver en ny tvättmaskin.
Denna vill jag ha.

Samsung Hauzen.

Vad tycker du?
RIS eller ROS?

Jag stod bakom kassan och var mitt uppe i en mening när jag pratade med Cindy, då det slog till ur tomma intet. Det var ungefär som om jag hade fått mig en rak höger mitt på pannbenet. Huvudvärk, bara sådär. Efter den omilda smällen la det sig som en anande spänningsvärk i huvudet men det var inte så farligt. Det var först när jag väntade på bussen hem som jag började känna mig riktigt sjuk. Munnen var torr som fnöske och jag var enormt törstig. Huvudvärken hade blivit värre och jag kände mg både enormt illamående och yr. “Snälla, låt mig först komma hem” bad jag tyst för mig själv. Resan hem var jobbig och jag kunde knappt fokusera på det sista kapitlet i boken jag läste utan fick ttta ut genom fönstret då och då för att kämpa mot den plötsliga lusten att spy ner mina egna fötter och svimma rakt upp och ner. Jg tänkte, att jag kanske hade ätit för lite idag eller kanske bara inte fått i mig tillräckligt med vätska – men egentligen, vad är skillnaden från de övriga 364 dagarna om året då jag äter och dricker exakt lika lite? Jag stannade till vid ICA och köpte ett choklad. Idag hade jag i alla fall en lagom acceptabel ursäkt att ge mg själv: Jag behövde lite socker för att klara promenaden hem? Lamt, jag vet, men jag föll för det.

Och som om mina pojkar på något sätt förstod att mamma inte mådde vidare bra, var de ovanligt snälla och förstående. Det var inte ett enda gräl och de tog faktiskt hand om mig. Jag gjorde en paket nudlar, klämde i mig en Voltaren och satte mig i soffan och åt innan jag tappade upp ett varmt skumbad. Som alltid annars hade jag bägge mina söner badrummet hos mig – de är som min svans, dessa två. Alltid (till 99.9%) i samma rum som mig när de är vakna. Jag hade förklarat att mamma mådde lite dåligt och deras mormor hade uppmanat dem att ta hand om mig innan hon gick hem ikväll efter att hon hade lämnat hem mina söner. Och det gjorde de.. Jag låg i detta varma skumbadet och mina söner masserade mina fötter! Laaiti tog skum på händerna, gnuggade sina små fingrar och masserade mina vader innan han slutligen masserade mina axlar, där han stod bredvid badkaret. Ljuvligt. Det varma vattnet, massagen och ömheten från mina söner, en Voltaren och lite mat i magen gjorde att jag snart mådde lite bättre. Min huvudvärk är inte lika påträngande och illamåendet har nästan helt lagt sig. Det får bli en kväll i soffan en stund och en tidig kväll med bok i sängen. För jag vägrar helt enkelt bli riktigt sjuk, det har jag varken tid, lust eller råd till.

Jag vet inte vad det var/är som kom över mig.