Dagsarkiv: 13 april, 2009


Inom kort.. 2

Idag blev en MYCKET bättre dag för oss. Tacka fan för det. Det är ite så läget är hos oss, varannan bra, varannan skit. Det håller mig på tå om inget annat. Phini mådde bättre idag. Feberfri morse även om han sa själv att han kände sig sjuk. Och jag beslutade för att ta ut dem i friska luften idag.
Pojkarna och jag mötte upp Dizzy och Neo vid lunch idag och gick på lekplats med killarna innan vi gick och köpte mjukglass och vidare till en annan större lekplats en bit bort. Jag och Dizzy hade minst lika kul som pojkarna, kan ni tro. Vi klättrade och hade oss och pojkarna som alltid verkar uppskatta att deras mamma är med i leken. Jag köpte med dricka till pojkarna – de är viktigt att fylla på vätskeförråd för små aktiva pojkar vilket resulterade att de blev som små hundar som kissade på träd. Haha, the joy of  having a penis.
Vi följde med Dizzy och Neo hem och lekte och drack kaffe innan vi tog en tur tillsammans ner till ICA för att handlar smågrejer som man glömt tidigare, sen gick vi hem och lagade middag.

Det blev inga stora gräl idag med pojkarna. Vi mös med middag och de åt bra och mot kvällen gjorde jag ostkaka och varm chocklad med grädde efter att de hade badat och skrubbat sig rena efter en dag i sand och grus.

 Phini Jay <3 Laaiti Richard <3

Ante omnis mea familia

I morgon är det tillbaka till verkligheten och resteranade vecka ligger framför mig. Jag fick ett någorlunda oroande samtal ikväll och förbereder mig och garderar mig inför en strid i mitt liv inom det närmsta. Nu kommer maddis snart få på kjeften. Mer om detta i en ny blogg vid senare tillfälle..


Min meez! 2

meezAnimatedBodyshot300x400

missmaddis på meez.com fick ju uppdateras med nya håret eller hur haha..


Två lika barn helt olika. Skjut mig. Nu. 5

Igår var en sådan dag sent from hell. Jag ville absolut inte vara dessa pojkarnas mamma. De var riktigt asjobbiga och tragglade på varenda nerv i kroppen på mig. Om jag får nervösa spasmer inom kort så vet vi alla varför. Denna lucifers afkomma. De var gnälliga, tetiga, skrikiga, bråkiga och jag hade god lust att antingen dunka mitt eget huvud i väggen – eller deras.

Och det är en sån jävlig kombination, dessa två småkillar.. Laaiti som är en bråkstake och Phini som är en gnällspik. Phini gråter och skriker för det minsta lilla. När Laaiti fes och viftade bort fisen mot Phini’s håll så att han kunde lukta den (jo jag vet, en typisk killgrej, de börjar redan vid barnsben) så började Phini skrika som om livet hängde på det. Han grät och han grät “MAMMAAAAAAA JAG KAN INTE ANDAS, LAAITI FES!!”. Och i soffan sitter lillbrorsan och fnittrar och tyckte det där var skitskoj. Laaiti gick och småtetades hela dagen, tog varje chans att tjuvnypas, boxas, knuffas, sparka och varenda gång började Phini gråta och skrika som om någon höll på att mörda honom.

Och Phini, han tål ingenting. INGENTING. Inte ett dugg! Han är en mes. There, I said it!! MES! Min son är en mes! Jag har sagt till honom att det hjälper inte att börja gråta och skrika för ingenting. “Phini, det är okay att säga till honom. Att gråta hjälper inte”. Och jag hade inte sagt det till min son om han faktiskt inte var så fruktansvärt överdriven. Han är en mesig dramaqueen och han MÅSTE tuffa till sig. Det räcker att jag i vänlig ton säger “Nej Phini” så börjar han gråta, skrika och springer in på sitt rum.  Inom loppet av en timme har han hunnit gråta 5-7 gånger. Hur mycket vätska kan en 5-åring innehålla för att kunna lipa så förbannat mycket?! Det blir lite “ropar varg” över det hela..

Laaiti, i sin tur, lyssnar inte överhuvutaget. Han är ett vilddjur som går sin egen väg och skiter i om det ens finns hinder på hans väg. Som en bulldozer far han fram med både ord och handling, Vartannan mening han säger är “håll kjeften” och/eller “fuckyou” och det som om orden vore “Jippi” eller “Hurrah”. Han lyckas inte fatta att han inte får lov att säga så sådär, för han har inte fattat att det är fula ord, så han fortsätter. Att få Laaitis uppmärksamhet när man pratar med honom är alltid en kamp.När man väl fått det, förklarat för hundraelfte gången så glömmer han allt jag sagt inom loppet av 3 minuter och nästa “håll kjeften” sipprar mellan hans små läppar. Och eftersom vi ställer diagnoser hejvilt på mina barn här i min blogg kan vi likväl slänga dit en släng av Tourettes, eller hur. Men laaiti skriker eller gråter inte som Phini gör. När Laaiti faktiskt gråter tar jag honom på allvar.

Tänk att två pojkar, med EXAKT samma föräldrar, EXAKT samma förutsättningar, EXAKT samma uppfostran – kan bli så förbannat jävla OLIKA!

foto 076 (Medium) foto 054 (Medium)

Och så var det HELA dagen igår. Jag spenderade dagen med att städa och tillrättavisa och hade en god lust att hoppa ut genom köksfönstret för att ta slut på mitt eget lidande. Men jag kom på att jag inte bor tillräckliugt högt upp för det, med min tur hade jag inte ens fått en skråma. Så jag fick uthärda. Jag lagade middag som jag var säker på att pojkarna skulle älska – jag gjorde tacopirog-tjohejsan. Ja jag vetefan, jag testade mig fram och det blev faktiskt riktigt gott! Men som vanligt var inte mina söner lika imponerade av mammas kreativitet och energi spenderat i köket. Otacksamma slynglar. Och som inte det räckte att göra grimaser vid varenda tugga, så spydde Phini ner hallen och all middag kom upp igen. Så mycket för den middagen. Phini hade sagt tidigare på dagen att han hade lite ont i magen, och att han var trött. Men jag la inte ihop ett och ett, för det var inte första gången han säger så utan att faktiskt VARA sjuk. Jag vet, jag är en kass mamma. Hans kinder var röda och pojken febrig och magen helt tom när kvällen kom och jag fick ringa och sjuka mig. Så ännu en dag  hemma med demoniska barn och jag hade hoppats att han är riktigt jävla sjuk och helst sängliggande om jag ska vara hemma från jobb med dem. Men sådan tur har jag inte..

Jag längtar tills deras överenergiska trotsålder är förbi. Jag längtar tills jag står där och bevittnar deras framtida bröllop och inser att de faktiskt inte bor hos mig mer och jag längtar som fan tills de får egna söner som driver de till vanett.
Då ska jag peka finger och skratta. What comes around – goes around.. sucker!