Dagsarkiv: 14 april, 2009


Baah, baah, black sheep.. 9

Det var en barnaskara om sju barn, allt som allt. Den förstfödda från ett tidigare förhållande men de resternade sex av samma far och mor. Hur det såg ut när de alla växte upp vet jag inte mycket om men jag är säker på att deras garderob har en hel del skelett som ingen vill kännas vid. Den dörren är stängd och kommer så förbli. Inte ens nu när både far och mor är döda och begravda pratas det om det. Inga hemligheter har yttrats – bortsett från de hemligheterna som min mor, en av de sju, och jag har spridit ljus över. Övergreppen. Flera års övergrepp som inom en bråkdels sekund tystades ner och förnekades av alla de andra sex och deras avkomma. Det kan inte vara sant, säger de. De är mitt liv, säger jag. Och  när man träder in i ljus och öppnar sitt innersta och avslöjar det mest horribla brottet och anklagar en man vars plats alltid varit i centrum högt på en piedestal, då är man inte populär. Då avvisas man och förkastas. Det är jag. Det är jag och det är min mamma. När min mamma fick reda på min hemlighet tog hon avstånd. Avstånd från sin far som gjort hennes barn illa, och avstånd från sin mor som såg det hända utan att göra någonting för att hjälpa. Min mor gjorde rätt. Hon var inte populär bland sina andra syskon innan detta hände men ännu mindre efter detta. År senare smög sig ännu en hemlighet fram. Denna gången var det en av mina kusiner som berättade sin hemlighet. Övergreppen som familjens huvudman utsatt henne för. Men han fick sitta kvar på sin piedestal. Till mn kännedom tror de henne, men lät honom sitta kvar på sin piedestal ända fram tills dagen han tog sitt sista rossliga andetag. Och hans kvarlevande hustru togs omhand av sina sex barn. Den sjunde, min mor, tog fortfarande avstånd. Och någonstans mittemellan att jag berättade min hemlighet och min kusin berättade sin, så berättade min mamma sin hemlighet. Det var osannolikt men inte direkt förvånande, om jag ska vara ärlig, för jag vet ju hur sjuk den familjen är. Mammas hemlighet pekade inte ut samma man, men någon i samma familj och hela helvetes lågor bröt ut, som om familjen inte fått utstå tillräckligt.

Om man frågar någon av mina morbröder eller mostrar, hur många syskon de är i barnaskaran, så svarar de sex. När de tar foton allihop skriver de att hela familjen är samlad på bilden, men ingenstans finns vare sig min mor eller hennes familj att beskåda. Hon har blivit raderad. Jag tror inte att det gör henne så mycket, att hon inte är med på bild. Och när hennes mor nu dog och begravdes var det ganska uppenbart att vi inte skulle delta på begravningen – vi hade inte fått stanna ändå. För när morfar dog, hennes far, så blev jag utkastad från begravningen av min morbror. Jag kom inte ens in i kyrkan. Utanför, där de alla stod samlade och väntade, såg de mig komma och jag kunde känna alla blickar på mig och se hur de viskade om mig. Om blickar kunde döda, sägs det. När de flesta drog sig undan stannade en av mina morbröder kvar för att tala om att jag inte var välkommen. Och bokstavligt talat knuffade mig bakåt för att poängtera att jag inte fick komma in i kyrkan. Om det är någon som är berättigad att få vara där och ta farväl, så är det jag, kände jag. Jag. Jag som fick utstå hans tortyr i flera år – den tortyren ni alla förnekade. Jag ville se med egna ögon att den boken var stäng och förseglad, men det kunde de inte ge mig. Så med den erfarenheten var det inte ens lönt att tänka på, att någon ur min familj skulle närvara vid mormors begravning.

Nu är det någon form av bouppteckning annalkandes. Min pappa vill inte att min mamma går dit själv, för hennes bröder är där. Han vill att jag ska följa med henne. Jag. Jag som är minst lika hatad som min mamma. Jag som har svårt att hålla tyst. Och jag vet – jag VET – att det inte kommer vara civiliserat om de ser oss komma dit. Till saken hör att när mormor hade dött var “alla” sex syskon och tömde och delade upp mormors tillhörigheter, utan min mamma närvarande eller deltagande. Och om de kan dela upp resten utan att ge min mor hennes rättmätiga sjundedel, så ämnar de göra just det. Men oavsett de år som min mamma (förståeligt nog) tog avstånd, så ör hon lika mycket barn till mormor som alla de andra sex. Ur samma livmoder, skapad ur samma kärl och det kan ingen utav de andra sex ta ifrån henne. Hennes dispyt med sin mamma är just det – hennes. Inte de resterande sex. Och jag känner att min mor är berättigad sin sjundedel, om någon alls i familjen, så är det denna sidan av familjen, även om dessa sex syskon säger motsatsen.

Några av min mors bröder är inte män som jag skulle kalla stabila. De har historik av alkohol och narkotika missbruk, de har aggressiva och våldsamma tendenser och är oberäkneliga. Det var för många år sedan som kulmen la sig då min familj terroriserades under en väldigt lång period om flera år av en av mammas bröder, där hot och misshandel tillhörde en vardag. Redan då såg han rött när han såg min mamma eller min pappa. Och han har inte förändrats. Det är en konstig syskonkärlek, om du frågar mig..  Får han en chans att misshandla min mamma till regnbågens alla färger, så kommer han ta den. Och om mamma går dit på denna bouppteckning eller vad det är, så är sannolikheten stor att min mamma kommer färdas med ambulans. Om jag följer med, är sannolikheten stor att två ambulandes tillkallas. Så min mamma får antingen be en polis följa med som beskydd, eller helt enkelt skicka ett juridiskt ombud – för hennes bröder, är inte stabila.