Och just innan jag gick till jobbet idag tömde jag mibn postbox och kollade igenom de senaste dagarnas post. 3 brev från Skatteverket. Det första med det glädjande beskedet om itt bostadsbidrag. I LOVE good news, tack för det. Det andra brevet med en bekräftelse att jag numera officiellt heter Ekenstéen! Ännu bättre! Och lyckan var fullständig tills jag öppnade det sista brevet…

Barnens ansökningar och ett brev där det står att in ansökan måste kompletteras med deras pappas underskrift. MADDERFAKKER!! Jag blev besviken och arg på en och samma gång. Detta har inte tagit mig över ett och ett halvt år förgäves! No way! Så det första jag gjorde innan jag ens hunnit läsa klart var att ringa upp alla nummer jag hittade på dessa breven. Jävla fittor. När jag till slut kom fram fick jag veta att den jag skulle tala med var anträffbar 13:15. Så jag fick snällt vänta. Jag var framme på jobb kl 13 och en kvart senare hade jag och min mobil stängt dörren om oss och jag ringde upp. Jag pratade med den handläggaren som hade hand om MIN ansökan och min only. Barnens handläggare befann sig i Kalmar. Min första reaktion blev förvåning. What the fuck? Så hon hänvisade mig vidare och jag ringde till Kalmar och drog hela historien för tredje gången med tingsrätten, ansökningar, godkända papper och bifogade kopior. Jag förklarade att jag skickat ALLA TRE ansökningar i samma kuvert. När hon fick det på sitt bord var kuvertet öppnat och där i låg barnens ansökningar och personbevis, thats it. Det jag får göra, sa hon, var att ta en ny kopia på tingsrättens beslut och skicka det till henne. Jag bad om en adress direkt till henne och bad henne även att ringa till mig när pappret kommit fram och ändringen gjord. Hon lovade att göra det. Jag passade även på att uttrycka min besvikelse och hur jävla dåligt jag tyckte att detta var skött. Det var kasst av Malmö kontoret att öppna kuvertet, bara plocka ut en ansökning och inte ens kollat VAD de skickat iväg. Hon sa att hon inte gjort nått fel, hon hade bara fått det sådär på sitt bord och det förstod jag, det var ju inte henne jag var arg på. “Varför har barnens ansökningar hamnat DÄR?” undrade jag. De har väl mycket att göra i Malmö fick jag till svar. Men fan vad korkat..  Men nåja. Med vemod fick jag tacka och visste att jag hade en kopia att ta och ett brev att skicka til Kalmar i morgon.

Efter nån timme såg jag hatt jag hade ett meddelande  min röstbrevlåda. Jag lyssnade och ringde upp numret hon hade lämnat. Det var handläggaren i Kalmar. Hon berättade att hon, efter vårt samtal, hade ringt upp handläggaren i Malmö och mycket riktigt, där låg kopian från tingsrätten. Kalmar berättade att hon hade en kopia i handen (förmodligen fått det faxat) och skuklel få originalet i morgon. Dessvärre hann hon inte ändra det idag men i morgon bitti, då ändrar hon barnens namn!

YAY!! Och så löste det sig – tack vare denna handläggaren i Kalmar som vet vad serviceminded betyder. Som vet vad det är att hjälpa någon. Hon behövde faktiskt inte göra detta men gjorde det ändå – och DET uppskattar jag och det var jag noga att poängtera till henne i telefon när jag tackade henne. Hon var ödmjuk, förstående och hjälpsam. Andra på Skatteverk, Försäkringskassor odyl borde fan lära sig av henne och den första handläggaren jag fick förra året som hjälpte mig vidare med tingsrätten och allt.

För övrigt gick min dag bra. Jag hade EN enda bokning när jag kom till jobb men tog en jävla massa dropins så jag hade en bra kassa och några roliga piercings. Jag gjorde en klockren Oversby på en kund och plockade ut två DA. Jag fick sluta 18 och fick skjuts hem av min kollega och kom fortare hem till mina barn som sprang ner för  trappan och mötte mig i porten med massa pussar och kramar!! ÄNTLIGEEEEEEEEEEEEEEEEN!!

Äntogen hemma på skånsk mark efter dessa dagarna i Östersund. Det är som de säger, borta bra men hemma bäst. Det var som sagt inte mycket att göra denna omgången så mestadelen av tiden har jag gjort ingenting och varit väldigt rastlös. Torsdagen var död, jobbade fredagen, jobbade halva lördagen sen festade jag med Sandra lärling och hennes mans systerdöttrar. Och ja, det kändes sjukt att festa med hennes mans systerdöttrar, det bara lät så fel även om de bägge två var myndiga och den ena är småbarns mamma. De var roliga och kul att umgås med och vi var redan fulla när vi kom ut. På puben där den söta vakten jobbade var det fullpackat av människor. VI satte oss däruppe och efter en stund satte sig två killar vid vårt bord som jag inte ägnade mycket uppmärksamhet, tills systerdotter A tittade på mig, lutade sig över bordet och sa att jag nyss hade fått en intelligent fråga av en av killarna.. “Du är inte härifrån, va?!”. Men jag brast ut i garv först när A härmade musen i Askungen och med en korkad blick och dov stämma sa “Dö’h, dö’h, dö’h.. ha den äran!”. Haha, you had to be there, det var askul.
Vi gick vidare till ett annat ställe och jag beställde en drömdrink. En liiiiiten dyr jävla drink som jag smakade och snabbt insåg att jag inte kunde dricka upp. För att jag var för full, helt enkelt. Hela min värld snurrade. Om jag hade druckit den drinken hade någon fått bära mig hem och jag var tvungen att visa LITE anständighet. Så jag stannade en stund sen tackade jag för mig och reste mig för att gå hem. Eftersom de andra tjejerna också tyckte min drink var drömgod så erbjöd jag dem att dricka upp den och med en svepande gest mot glaset välte jag det och drömdrinken flöt över bordet. Ops. “Vill ni ha sugrör?” Tack och adjö. Jag vet inte hur jag lyckades ta mig tillbaka till sängen och jag har inget minne utav att jag hade låst sovrumsdörren morgonen därpå när jag inte kunde komma ut. Oj, vad jag var full.

Dagen efter vaknade jag okristligt tidigt och kunde inte somna om. Så jag gjorde snabbkaffe, tog det lugnt, duschade och mötte upp min vän Suss som är höggravid och vill ploppa bebis. Vi fikade och pratade och hon är väldigt lätt att pårata med. Numera blir det mycket babytalk och det gillar jag. Jag blir alldeles bebissjuk när man klappar magen och nostagisk när jag tänker tllbaka på mina egna. Hon har alla de klassiska symptomen för denna 9-månaders åkomma och var virrig, snurrig och helt roligt underbar. Hon glömde var hon parkerade och berättade om hur hon känner av de klassiska humörsvängningarna som bara en gravid kvinna kan. Man jävlas inte med de hormonerna. Trust me. Det var kul att få se henne med magen i vädret och nu längtar jag tills jag får pussa på hennes dotter som ska komma närsomhelst.

Resten av dagen låg jag i sängen och kurerade med. Jag vilade lite, såg på TV och bara väntade på att tiden skulle gå så att jag kunde få åka hem. Sandra kom till studion och körde mig till flyget i god tid och jag slapp därmed att stå i kö nånstans. Sen bar det av hem. Först till Stockholm, sen till Sturup där Conny väntade – min riddare! Han bar min väska till bilen, körde mig hem och bar upp min väska, som en riktig gentleman. Sen körde han hem för att sova, han ska ju upp okristligt tidigt och jobba. Han gick verkligen “out of his way” för att hämta mig och jag är honom evigt tacksam för det.

Mamma har dammsugit, vikt tvätt och diskat hemma hos mig. Pappa har borrat och skruvat upp tre hyllor till mig och jag är dem tacksam inte bara för det utan även för att de haft hand om mina barn hela helgen. De sov hos mamma inatt och hon lämnade de på dagis i morse. Idag ska jag jobba och längtar redan nu tills jag slutar och får komma hem till mina barn som jag inte sett sedan onsdags. Ååååh vad jag saknar dem!!