Tisdagen närmar sig sitt slut och än så länge är jag nöjd med min vecka. På torsdag lir jag trettio och människor i min omgivning viskar och fnittrar och jag känner mig utanför. Men det får jag ta.

Igår hade jag fullt upp hela dagen. Martin kom lagom hem från jobb som jag plockade ut en lasagne från ugnen och när han öppnade dörren möttes han av en sjungande missmaddis i köket och barnen såg på TV. Det blev en mysig kväll och jag färgade håret svart. Jo, jag är tillbaka nu. Och jag har hört det så måna gånger, att jag inte behöll dte blonda särskilt länge. Jag vet. Men det vita var en sån sak jag ville testa och det har jag gjort nu. Jag har testat vitt, ljusrött, rosa, mörkröd med orange och mörkröd och nu är det svart igen och det är här jag hör hemma. Borta bra men hemma bäst och missmaddis har inte svart hår, hon ÄR svarthårig. Jag är ju inte queen of the night för ingenting..

I morse försov jag mig. Jag hade problem med att sova eftersom skalpen kliade så förbannat mycket att jag inte kunde falla till ro. Och du Lotta, hoppas du inte sätter kaffet i halsen och kvävs där du förmodligen sitter och sklrattar nu. Ja, min hårbotten kliar utav helvete och jag är väl förberedd p Lottas “Vad var det jag sa?!”. Jag har färgat håret så in i hhelvetes mycket på sistone men de där färgerna från Shock jag har haft i innehåller ingen väteperoxid och inget farligt för håret, men de två sista permanenta färgerna jag har haft i.. well. Mitt hår är inte glad på mig just nu. Det flagar som nyblekt hår gör och jag undrar om jag fick ut all färg igår när jag tvättade av det eftersom det kliade som om jag hade tusen myror i botten. Så när klockan närmade sig 4 i orse stod jag inte ut. Jag gick ut i köket och i ren panik öppnade jag Laaitis kvarlämnade Tavegyl och fick för mig att det ska hjälpa. Det står ju “mot klåda” på receptet.. om det hjälpte eller inte är jag inte säker på.
Och emd det sagt försov jag mig och stressade i morse. På ca 20 minuter hann jag ge pojkarna frukost, sminka mig, fixa håret, klä på mig och barnen och gå till dagis.
Dizzy och jag tog en kopp kaffe och sen åkte jag till entré med min mamma. Jag hade inte planerat att köpa nått men eller hur.
Shoppinglista:
1 svart kjol
1 blus
1 par röda leggings
2 nagellack
1 foundation
2 pkt nagelklistermärken
2 set shorts/linne till pojkarna
2 par shorts till pojkarna
Blandat kärleksgodis till Martin från Lagerhaus
1 flaska silkesdroppar
2 flaskor duschcreme (kaffedoft från Yves)
1 st mobilsmycke från Glitter.
3 st Utomhus leksaker till pojkarna från BR

Det är det jag minns på rak arm. Jag gick in om ICA och köpte det jag behövde till dagens middag (Kassler på potatisbädd med ört/vitlökssmör) och glass och kattsand och bar hem dessa astunga kassarna i den äckliga värmen utan luft. Jag packade upp kyl och frysvaror, hämtade pojkarna på dagis och stannade ute på gården med mina vänner.b Pojkarna sprang alla i kalsongerna och kastade vattenballonger på varandra och sen kom Martin ganska otippat, smygandes bakifrån, tidigare från jobb, och hade vyssat mina vänner som såg honom komma, att inget berätta. Han kom med en present till mig och när jag öppnade den och kuikade in såg jag 3 röda rosor och ett kort. På kortet läste jag “Miss Maddis, vill du gifta dig med mig? Love ya, Martin”. Sådär ja, nu har han gjort frågan mer offentlig och proper.
Nu ska han bara gå ner på knä också innan jag svarar och ger ett officiellt svar. Kanske borde säga nej bara för att jävlas? Haha. Jag blev så glad att få blommor.. men kortet var det som förvånade och chockade mest.

Och med det sagt, nu ska jag in i duschen.

Ciao!

Spot on!

Klicka för full storlek, såklart.

Otippat?

Är ni förvånade..?

Jag längtar hem..

You can’t go out cause your roots are showing..
Dye ‘em black.
Black, black, black, black, no 1.

Mina dagar i Östersund är förbi för denna gången. På fredagen hade jag mycket att göra men lördagen var lite mer gles. Jag hade några intressanta piercings men min favorit denna gången var den bindi jag satte på en kund. Det var vansinnigt varmt i norrland och nätterna var ljusa igenom. Lördagskvällen spenderade jag med Lorelai och några drinkar, innan hennes sambo mötte upp oss och drack lite med oss. Det var kul att få umgås “på riktigt” med Lorelai och vi kommer så fruktansvärt bra överens, hon är väldigt lik mig på många sätt och samtalsämnen tycktes aldrig ta slut. Jag hade huvudvärk hela kvällen som inte blev bättre, så min kväll blev relativt tidig och jag var hemma mellan 00-01. Tack lil’lo!

Nu befinner jag mig återigen på min skånska mark och hemma igen. Det gick bra med resan hemåt. När jag hade checkat in mitt bagage och skulle passera säkerhetskontrollen kände jag mig väl rutinerad. Jag hade inga fickor och tog till oh med av mig halsbandet, i fall om att det skulle pipa. Jag la det i min handväska som fick åka igenom röngten och jag gick lugnt förbi metalldetektorn som började tjuta högt och barbariskt som om jag vore en terrorist. Den kvinnliga vakten bad mig sära ben och armar och hennes händer smekte mig varsamt över hela kroppen och det kändes extra olustigt eftersom jag hade tunna kläder på mig och hon var inte ett dugg blyg där hennes händer gled jäms min midja, mage, rygg, vid låren och ner mot benen. “Kan du tömma fickorna” undrade hon. Det blev svårt efersom jag inte hade några fickor. Hon hade inget annat val än att släppa mig, för där fanns ju inget att hitta. Och jag blev fundersam och undrade vad det kunde varit som tjöt.. Nog att jag har mycket metall i kroppen med mina piercings men de ger inga tjut av sig. Så jag funderade.. jag gick in och satte mig vid min gate och tänkte ‘fan, jag måste smsa Lotta’ och sträckte ner handen mot min behå där jag hade mobilen. MOBILEN!! I BEHÅN!! AHA!! Där har vi boven i dramat, det var det som tjöt.. jag hade ju glömt lägga av mobilen och vakten smekte inte brösten på mig. Haha, tänk at tjag kom undan med det.. tänk vad annat man kan gömma i behån om de är lite försiktiga med att tafsa på tjejers bröst i säkerhetskontrollen… Jag övervägde att gå tillbaka och berätta men bestämde mig för att inte bry ig så mycket. Om det hade varit ått hade de säkert kallat på mig. Så jag satte mig ner, läte lite i min bk men hämtade en tidnng istället som jag läste innan jag gik upp på flyget. Jag hade just satt mig till rätta när en man kommer fram i gången och tittade rakt på mig – “Glömde du din bok?”  undrade han och sträckte fram boken jag hade lagt bredvid mig vid min gate men inte tagit med mig. Tänk att han hade sån koll på mnig, vart jag satt och vad jag läste och att jag glömde den boken. Hrm.

Resan till Arlanda gick bra och jag gick från gate till gate och steg ombord och satte mig på min plats tilldelad. En kvinna kom fram och undrade om vi hade tagit rätt platser för hon hade samma nummer. Det löste sig. Sen kom en flygvärdinna fram och undrade om jag kunde flytta mig till en annan del av planet för de hade en ensamåkande liten flicka som hon ville ha på min plats. Jag är inte den som är den utan flyttade mig utan problem. Jag gick bakåt och såg att Timbuktu satt på samma flyg som jag, hittade min plats bredvid två skäggiga karlar och satte mig till rätta och undrade varför de just placerar ensamåkande flickor bredvid män. Tanken slog mig för att jag minns på vaktmötet, när vår head-of-security poängterade just det där om bortsprungna barn – om vakten i fråga är en man ska de hitta en annan kvinnlig vakt snarast möjligt. Varför? För vad är det föräldrar varnar sina barn för? Jo, fula gubben. Inte gumman, men gubben. Så barn helt generellt känner sig oftast tryggast i sällskap av kvinnor. Men på flygen, både till Östersund och hem igen placerades de ensamåkande barnen bredvid män. Jag är nog löjlig som reagerade, men tanken slog mig för att jag fick detta poängterat för inte så länge sedan.

När jag kom fram till Malmö Airport stod Martin och väntade på mig, leendes och med öppna armar. Han tog min väska och vi körde hem till pojkarna och åt middag hos mina föräldrar innan vi gick hem och tog det lugnt resten av kvällen.

Idag är det ny vecka och nya tag som gäller och det känns som om jag inte hade nån paus emellan. Jag har hunnit fika med Dizzy i morse, gå ner till banken, handla på ICA och systemet, hem och fika med Pernilla och skriva allt detta. Nu ska jag försöka hinna med att plocka undan lite här hemma innan killarna ska hämtas på dagis.

Jag fyller ju år på torsdag och har min 30-års fest på Lördag. Jag har längtat till denna festen men ju närmare vi kommer desto mer känns det inte som en big deal. Särskilt som om det inte verkar vara så viktigt för några mina vänner som antingen har annat för sig eller planerar annat. Jag har bjudit omkring 30 pers men som det känns nu har jag tur om det kommer 6 eller så stycken. Jag fyller 30.. en gång. Jag har sällan fest och hade tänkt detta skulle bli en sjuhelvetes fest men det verkar inte bli så. Nån måste jobba och kan inte ta ledigt (jag förlåter dig Dizzy och förstår). Några ska på annan fest (jag förlåter dig Emma, det är din sambos födelsedag). Några kommer hit en stund och säger hej för att dra vidare för att festa med andra kompisar. Jahapp.. Grattis på 30 års dagen missmaddis.. Synd att du inte fyller 30 en gång till?
Trist läge att de viktigaste av mina VIP-vänner är de som har andra åtaganden. Jag tackar min lyckliga stjärna för Lotta. För det är faktiskt så, i alla lägen, så är Lotta den som inte sviker. Sådär, nu har jag kräkt av mig lite.

Sorry peps, it had to be done.

Igår var en sån lång dag. Så lång och tröttsam att jag faktiskt inte orkade sitta ner och skriva. Jag gick upp 4:45. Konstigt nog var det inga problem att kliva ur sängen med tanke på de få timmars sömn jag hade bakom mig. Jag gjorde mig iordning och packade det sista, kysste min älskade farväl och satte mig i bilen med Emma och körde till Sturup. Det nyaste tillskottet som är väl uppskattat på Malmö Airport är Espresso House. Om jag hade vetat det hade jag inte köpt kaffe i kafeterian.
Jag behövde inte vänta länge innan jag fick boarda, jag hann precis läsa lite om Michael Jacksons oväntade bortgång som blivit en världsnyhet inom loppet av några sekunder. In fact, Martin berättade det för mig innan vi gick och la oss kvällen innan, klockan ett på natten. För mig var det ingen big deal att Wacko Jacko dött. Jag kände inte honom. Och miljontals av de sörjande känner inte heller honom. Han har gjort en del bra musik under sina år men hans förfall blev pedofilanklagelserna. Då försvann han från min lista. Och att säga att han absolut inte förgripit sig p små pojar är som att säga att Elvis fortfarande lever. Grattis till det.

Jag slapp vänta på Arlanda och gick direkt till min andra gate och slapp vänta där med. Jag satte mig på min plats och fick två yngre killar bredvid mig. Just som alla var fastspände berättade piloten att  vi skulle bli försenade med ca 20 minuter eftersom de var tvungna att inspektera den ena motorn. Jippi. Sånt vill man höra innan man lyfter. Jag sket högaktningsfullt i vilket, för jag somnade. Jag vaknade när vi var i luften, knäppte upp mitt bälte, lutade tillbaka stolen och satte mina fötter på armstödet på stolen framför och lutade mitt huvud mot fönstret Godnatt för mig. Vilken stil! När vi landade vaknade jag och när jag gick av stod den manliga flygvärden och tog farväl av alla passagerare. “Hejdå, ha det bra, hejdå.. hejdå.. hejdå..” Sen kom jag. “Hejdå, hoppas du sovit gott!” Haha, Jo tack, det hade jag.
Jag väntade på mitt bagage sen gick jag mot flygbussen ocg tackade min lyckliga stjärna att de tar kort på dessa bussarna för jag hade inga kontanter. Men min lyckliga stjärna gav mnig ingen större tur för natur,igtvis så tar bussen andra kort – men inte  mitt maestro. Visa eller mastercard.Maestro  – Mastro, you say tomato, I say tomatoe. Gah. Chaffisen var schysst i alla fall och lät mig åka gratis. Tack min lycklig stjärna.

Jag hann in till Östersund och öppnade studion som var fullbokad. Hela dagen hade jag fullt upp med kunder, ändra fram till 19 då jag stängde för dagen och gick för att handla micromat. Sen var det en lugn kväll och jag somnade i dagsljuset runt 23. Här blir det inte mörkt, förstår ni. Alls. Inte alls.

Pappa ringde och väckte mig i morse men det var okay, klockan skulle ringt fem minuter efter ändå. Idag är här inte lika mycket att göra. Varmt som satan, tackafan för fläkten.

Nu är min rast slut. Seeya!

Fan vad underbart allting känns för mig just nu. Vad bra man kan må. Just nu flyter allting på och allt går precis som det ska. Men jag vågar inte riktigt andas ut ännu. Jag håller andan ett tag till, jag vågar inget annat. New broom sweeps clean – har ni hört det talesättet förr?
Jag är mitt uppe  att “börja om på nytt”.  Jag ska ge det en chans till. Allt det här med kärlek, förhållande och familj. Jag och barnen har öppnat hem och hjärta till en ny person i vårt liv och det är nytt. Och vi vet alla hur det är i början – det är rosenrött. Det är rosenrött, underbart och ljuvligt. Det florerar kärlek, omtanke, gemensam respekt och fullständig lycka. På rosa små moln skuttar vi och våra leende döljer inte den kärlek vi känner. Så är det alltid – i allas början. Sen kommer vardagen, sakta men säkert. Rutiner blir till leda och man kan tappa stinget lite. Och vet ni vad, det är helt okay för mig. Det är nästan mer än okay. Det enda jag är rädd för, så fruktansvärt rädd för, det är att historien ska återupprepas, för det klarar jag inte av ännu en gång. Jag är trasigt ihoplimmad. Som Emma (MittLivSomJag) skrev i en kommentar, jag är ett renoveringsprojekt. Och jag hoppas att jag hittat rätt man som tar sig an denna uppgiften. Martin känns som helt rätt för mig och han är fullt informerad om situationen.

Och att jag är misstänksam och paranoid och har ingen tillit till mannen jag ger min kärlek är beklagligt men förståeligt och han verkar ta det med en klackspark. Jag är den typ av människa som förlitar mig på “tror det när jag ser det”. Så när Martin snackade om att han ville och skulle hitta ett jobb tänkte jag mest för mig själv “Jaja, hört det det förr..” – för jag är van vid tomt snack. Mycket snack, men ingen action. Mitt ex och jag var tillsammans i 4 år och han hade inte jobb under vårt förhållande alls. Han ville inte. Han snackade mycket men gjorde inget åt det. Och med sådana erfarenheter i bagaget tog jag inte Martin på orden. För i min värld är det “upp till bevis”. Och jag har sett att Martin suttit och sökt jobb vid datorn. Han har kollat platsbanken, han har skcikat mail och han har ringt samtal. Men det bevisar inget för mig. Det ser ju bra ut att man försöker, det känner jag också till sedan förr. Så det tog jag inte på allvar. Sen när Martin avslutade ett telefonsamtal igår och leende berättar att han fått jobb och börjar imorgon (läs:idag) kl 07.00 så blev jag faktiskt förvånad. Förvånad men jätteglad för hans skull. Jag blev lika glad för min egen skull att jag motbevisades och att mina misstankar krossades. Jag erkänner mig besegrad och jag har absolut inget emot det. 1-0 till Martin. Han gick upp med bevis och jag är lycklig. Jag behöver en man som står vid sitt ord.

Så i morse när jag gick upp hade Martin redan åkt iväg till jobbet. Pojkarna fick frukost som de alltid får men aldrig äter upp och jag undrar om jag inte borde servera deras frukost direkt i soptunnan istället, för det är ju den slutliga destinationen för mat i vårt hem ändå. Det blev shorts och t-shirt idag och solen strålade när vi gick mot dagis. Laaiti hade gjort ett halsband och ett armband till mig efter att jag faktiskt bett honom göra det igår. De har coola verlocker med bokstäver på dagis som man kan trä och jag ville ha hans namn. Tyvärr sattes det på de där breda plastsnörena som man minns från förr så det finns inget spänne eller annat sätt att bära det, men jag är tacksam ändå. Älskade skitunge.
Idag hämtar mormor pojkarna och jag ska tidigt isäng ikväll. Jag ska ju upp kl 05.00 i morgon bitti och köra till Sturup med Emma. Jag smsade med henne häromdagen för att lägga upp en ny körplan och hon påminde mig att jag skulle ha kollat upp mitt schema, så hon har väntat på att jag ska höra av img. Så går det när man tänker med röven. Jag har för mycket att tänka på för att minnas hälften. Vi kom in på min resa, hon undrade om jag ordnat skjuts, vilket jag inte hade. Mest för att jag inte har hjärta att be nån av mina vänner gå upp fem på morgonen för att köra mig. Och även om Emma kanske inte har nån större lust att göra det iheller, verkar det som om hon än en gång, som alltid annars, kommer till min aid. Vad skulle jag gjort utan Emma..? Jag hoppas att hon förstår min uppskattning och tacksamhet. Att hon förstår hur mycket jag älskar henne.

Ibland händer sådana.. ehrm, annorlunda saker mig. Sånt där som man inte direkt kan kategorisera i en vanlig vardag. Det blir sånna “missmaddis-grejor”. Förra veckan eller när det var, stod jag och fyllde på örhänge på jobb. Plötsligt kom det in en tjej som hälsade och presenterade sig som en av mina läsare. Hon sa att hon har läst min blogg länge och ville mest bara hälsa då när hon gick förbi mitt jobb och såg mig där. Jag kände mig uppskattad och lite.. ja, speciell nästan och blev otroligt glad att hon kom in och “gav sig till känna”.

Idag, när Martin och jag var på ICA för att köpa hem lite grejor till pasta/kyckling salladen vi planerar till middagen, såg jag grannen. Grannen som bor på samma område som mig, som jag bodde huset bredvid för några år sedan. Hon läser också min blogg. Både den publika och alla de låsta inläggen. Vid tillfällen förr har man stannat till vid ICA när man setts och snackat lite om väder och vind och min blogg. Hon har friskt kommenterat face-to-face om mitt alldeles unika vardagliga liv. Idag var inget undantag. Det första hon hojtade sådär på lagom avstånd, när hon egentligen pratade med några andra, var mitt hår. Det har ju blivit en mörkare ton röd av den Vermillion jag slängde i, och hon påpekade hur jag syns på långa vägar. Men vad annars är nytt, jag syns väl alltid? Haha. Sen kom hon fram till mig och Martin. Hon sa att hon egentligen inte hade tänkt att säga nått men hon kunde inte låta bli. Hon kunde inte låta bli att berätta hur det berör henne, hur lycklig hon är för mig som har hittat kärlek. Efter allt som jag har gått igenom, med min bakgrund som jag så friskt och öppenhjärtligt bloggat om, som honhar följt länge nu. Hon var så glad och berörd av min historia, att hennes ögon tårades och hon visade hur hon fick gåshud bara vid självaste tanken. Hon fortsatte att dela med sig av sin lycka – sin lycka, mättad av min egen lycka, min kärlek, mitt liv. Jag såg hur tårar föll ner på hennes kinder då hon pratade om hur jag förtjänar detta..  och jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera – där på ICA, bredvid Martin, som stod med kundkorgen. Han är ju absolut inte van vid sånt här, kan ni tro. Jag kunde inget annat än att ge henne en varm kram som ett tack för alla hennes ord och tack för att hon är glad och lycklig för mig. Vi skiljdes åt och jag hörde henne bakom mig “Åh, en sak till… den 9:e i 9:e i 9:i… så bra..! Det är så bra!!”

Martin fick nog fan också gåshud. Jag var mer ställd.
- Fattar du nu vad jag menar, när jag sa till dig att detta är en BIG DEAL. Att missmaddis skaffat pojkvän är en big deal! sa jag till Martin när vi stod vid de kalla frysdiskarna vid glassen.

Så dagens tack till er. Er, mina läsare.
Till er som läser och er som kommenterar.
Till er som stöttar mig, som gläds med mig och är lyckliga för mig.

*kjerlek*  Särskilt tack till dig Tess.. du gjorde hela min dag, idag på ICA xoxo

Nu börjar solen titta fram här i Skåne igen. Igår var det en riktigt perfekt sommardag och en sådan dag då man absolut inte kan sitta inne. Martin och jag tog Phini md oss till ICA, sen gick vi och hämtade Laaiti lite tidigare och gick på långpromnenad och lekplats tillsammans. Det var strålande väder. När vi kom hem satt pojkrna och spelade vid datorn en stund innan Martin och jag gick ut i köket och började med minddagen. Martin stod för riset och jag stod för kycklingcurry grytan. Måste ju blygt erkänna att jag trivs med sällskapet i köket.
Phini mådde bra hela dagen. Han hostade knappt och kräkte ingenting alls och hade inte ont nånstans iheller. Så jag tog beslutet att det var dagis igen, idag.

Min underbara judas till kusin, som piercat sig hos en annan piercare, kom över igår kväll för att hämta en flaska Provon till sin nya piercing. Jag förlåter henne för att hon piercade sig hon någon annan, eftersom hon är ung och korkad och jag vet hur det är att inte ha nått tålamod, särskilt som man är 16 och vill pierca sig. Senare mot kvällen satt Martin och jag länge och pratade. Trots att han redan har läst boken ja skrivit, kändes det som om jag ville ha orden i luften mellan oss och inte på ett papper i hans knä. Så jag la alla kort på borden, för den första och enda gången och poängterade mina prioriteringar. Det var mer eller mindre som en försäljning. “Detta är vad du får, take it or leave it”. Inget hyckleri, inget låtsandes, inget annat mer än den bittra sanningen. För det ska en sjuhelvetes tålmodig man till för att leva med mig, med tanke på mitt förflutna och mina erfarenheter. Jag är inte som vilken annan tjej som helst. Jag har berättat om mina tidigare förhållande och alla de saker som jag totalt vägrar att återuppleva. Jag hugger hellre av mig mina bägge armar och ben än att genomlida det igen. Jag sa till honom, att det är lite synd om honom att bli tillsammans med mig som har sådana krav som jag har och är som jag är. Och det måste vara sann kärlek Martin känner för mig när han förstår och accepterar att jag inte litar på honom för fem öre. Att jag utgår från allt han säger är lögn. Att jag är misstänksam, paranoid och allmänt svår att komma innanför skalet på grund av alla mina tidigare erfarenheter. Att jag totalförbjuder porr i mitt hem och mitt liv, att jag mer eller mindre förväntar mig vissa saker av mannen i mitt liv. Sådana saker som kan vara självkara för de flesta (som ex ansvarstagande, laglydighet, försörjningsmöjlighet etc) är inte självklart för mig, för så har jag inte haft det förr. Så därför känns det väsentligt att ha sagt det rakt ut. För även om det vore självklart för honom med, vill jag ändå ha det sagt från första början.
Martin lyssnade och verkar förstå och har ännu inte backat. Han stannar och säger att han vill stanna. Så stanna får han göra.

Så med den luften rensad kan man slappna av lite. Nu är det bara att följa med strömmen ett litet tag och se vad som väntar runt knuten.

Godmorgon!

Eller egentligen kanske inte så jävla hipp god hela tiden. Min morgon hittills har varit likt en maniskt deprissiv råttas. Det började med att Laaiti hade myror i kalsingarna i sängen i morse och tetades med Phini. Phini, som för övrigt var uppe till nästan ett i natt och spydde som en kalv. Han spydde på mattan på toaletten, i toastolen, på golvet i hallen, bredvid sin säng på golvet, på vardagsrumsgolvet och på sig själv när han låg i soffan.
Vi stod framför ett av de stora “är-du-redo-för-familjeliv-testet”. Och jag väntade spänt på reaktion från Martin som nu fick uppleva hur det är att ha sjukt barn med allt vad spya och gnäll heter. Inte en suck bortsett från när han undrade om jag behövde hjälp.. Han klarade testet. Han hämtade även ett glas pepsi till Phini somhan försökte övertala ungen att dricka, för det ska vara bra när man är lite krasslig, men han gick förlorad mot min envisa unge.
Phini var ynklig och patetisk som bara sjuka barn kan vara. Han fick ligga i soffan i omgångar med isvatten, kudde och filt. Han somnade och Martin bar in honom i sängen, sen vaknade Phini igen och var PISSED OFF för att lampan i vardagsrummet var tänd. Så han stängde av lampan och gick och la sig mumlande igen och jag och Martin satt kvar i mörkret och fnissade.
Sen i morse var jag såklart överdrivet trött och var på lite krasst morgonhumör. Jag lyckade ta mig igenom utan att slå på någon i alla fall. Laaiti var överaktiv och en allmän pain in the ass och mest tramsade och det funkar inte på morgonen. Så jag tappade humöret några gånger. Sen när jag skulel ta på mig mina goshobabrillor såg jag att de var sönder. För helvetes satans skit. Det är det tredje paret av exakt likadana jag köpte för att jag älskar de, och de kostar nästan 300kr styck. Nu skiter jag nog fan i det.

Jag lämnade lillskiten på dagis och mötte Lotta, som jag i skola ihop med för typ 15 år sen. Hon och hennes sambo ska gifta sig i Augusti. De har varit tillsammans i några år och har två barn. Hon brukar läsa min status på facebook och om hon läser min blogg, det vet jag inte. “Jasså du ska gifta dig?!” undrade hon. Hon undrade vad datumet betyder och ja.. Haha. Man känner sig ganska dum och snacka bröllop med henne som har år på nacken med sin trolovade. Och jag, well, jag har varit gift två gånger innan och det är nog inte lika big deal för mig som för henne.
Martin fick pluspoäng efetrsom han hade både diskat och satt igång nytt kaffe till mig när jag kom hem från dagis. YAY!

Idag har vi Phini hemma och det verkar vara fint väder. Så det får bli promenad senare idag med Martin och Phini. Sen har vi det stora vardagsproblemet – vad ska vi ha till middag..?