Nu börjar solen titta fram här i Skåne igen. Igår var det en riktigt perfekt sommardag och en sådan dag då man absolut inte kan sitta inne. Martin och jag tog Phini md oss till ICA, sen gick vi och hämtade Laaiti lite tidigare och gick på långpromnenad och lekplats tillsammans. Det var strålande väder. När vi kom hem satt pojkrna och spelade vid datorn en stund innan Martin och jag gick ut i köket och började med minddagen. Martin stod för riset och jag stod för kycklingcurry grytan. Måste ju blygt erkänna att jag trivs med sällskapet i köket.
Phini mådde bra hela dagen. Han hostade knappt och kräkte ingenting alls och hade inte ont nånstans iheller. Så jag tog beslutet att det var dagis igen, idag.

Min underbara judas till kusin, som piercat sig hos en annan piercare, kom över igår kväll för att hämta en flaska Provon till sin nya piercing. Jag förlåter henne för att hon piercade sig hon någon annan, eftersom hon är ung och korkad och jag vet hur det är att inte ha nått tålamod, särskilt som man är 16 och vill pierca sig. Senare mot kvällen satt Martin och jag länge och pratade. Trots att han redan har läst boken ja skrivit, kändes det som om jag ville ha orden i luften mellan oss och inte på ett papper i hans knä. Så jag la alla kort på borden, för den första och enda gången och poängterade mina prioriteringar. Det var mer eller mindre som en försäljning. “Detta är vad du får, take it or leave it”. Inget hyckleri, inget låtsandes, inget annat mer än den bittra sanningen. För det ska en sjuhelvetes tålmodig man till för att leva med mig, med tanke på mitt förflutna och mina erfarenheter. Jag är inte som vilken annan tjej som helst. Jag har berättat om mina tidigare förhållande och alla de saker som jag totalt vägrar att återuppleva. Jag hugger hellre av mig mina bägge armar och ben än att genomlida det igen. Jag sa till honom, att det är lite synd om honom att bli tillsammans med mig som har sådana krav som jag har och är som jag är. Och det måste vara sann kärlek Martin känner för mig när han förstår och accepterar att jag inte litar på honom för fem öre. Att jag utgår från allt han säger är lögn. Att jag är misstänksam, paranoid och allmänt svår att komma innanför skalet på grund av alla mina tidigare erfarenheter. Att jag totalförbjuder porr i mitt hem och mitt liv, att jag mer eller mindre förväntar mig vissa saker av mannen i mitt liv. Sådana saker som kan vara självkara för de flesta (som ex ansvarstagande, laglydighet, försörjningsmöjlighet etc) är inte självklart för mig, för så har jag inte haft det förr. Så därför känns det väsentligt att ha sagt det rakt ut. För även om det vore självklart för honom med, vill jag ändå ha det sagt från första början.
Martin lyssnade och verkar förstå och har ännu inte backat. Han stannar och säger att han vill stanna. Så stanna får han göra.

Så med den luften rensad kan man slappna av lite. Nu är det bara att följa med strömmen ett litet tag och se vad som väntar runt knuten.