Nånting stämmer inte med min yngste son.
Han är inte mänsklig.
Det kan han inte vara. 
Nånting är… annorlunda med honom.
Han är först uppe om morgnarna, äter knappt märkbart under dagen och springer som en Duracellkanin på speed varenda vaken sekund och är piggast när kvällen kommer. Han vet inte hur man går, han kan bara springa. Han hoppar, studsar och klättrar. Det är inte mycket som berör honom (gör honom arg eller ledsen), det ska mycket till för att han ska lipa. Han är tuff som satan. Men jag undrar VAR hans mirakulösa energi kommer från? HUR orkar han?

Jag kan inte minnas att Phini någonsin varit så hyperaktiv som Laaiti är. Phini är min lugna mysiga kille, Laaiti är full av bus & påhitt och  med myror i byxorna och kan ALDRIG – och  jag menar det bokstavligt talat – A L D R I G vara stilla. Och hade det inte varit för att man KAN få kontakt med honom så hade jag nog tagit honom till ne läkare. Chill, unge. Kan man ge barn lite marijuana för att dämpa de lite? I medicinskt syfte menar jag. För han är hyper. Han är hyperaktiv, busig och han har den största glimten i ögat jag nånsin sett och man kan inte tycka illa om ungen.
Han kan inte sitta ner och se en film som storebrorsan kan men han kan däremot lägga koncentration på pussel. Och han är väldigt duktig på att lägga pussel. Nästan lite “Rainman” varning om det inte vore för att man kan föra normala konversationer med honom. För han är väldigt smart, min unge.
Såklart, han brås på mig.

Men ja… jag kan inte låta bli att undra VAR energin kommer ifrån?

Och ja, jag är medveten om att jag nu förmodligen får en hel dos med amatördiagnoser bland mina kommentarer, som alltid annars när jag berättar om barnens bus eller påhitt eller bara delar med mig av nått. Kan ni tro att han har ADHD nu eller någon annan kombination som ni tycker passar in på min son? Bah!

Godmorgon mina små loppor! TGIF!
Det är fredag och jag är ledig. Jag är ledig hela helgen och det gör mig ingenting. Martin är på jobbet och barnen är ju lediga från dagis så jag hade ingen anledning att gå upp allt för tidigt i morse. Och jag har ingen anledning att stressa med att klä på mig så jag tänker sitta i denna kimonon och mitt silkiga spetslinne så länge jag kan och det utan att ha dåligt samvete.

I går morse fick jag gå upp tidigt för att vara hos tandläkaren klockan 8. Barnen sov hos mamma efter hennes förslag eftersom det skulle bli en tidig morgon så jag hade det lugnt på morgonen i alla fall. Och nu är det inte Melvin som rotar i käften på mig mer, utan en annan tandläkare med bruna ögon. Det var mest ögonen man skymtade av honom bakom glasögonen med skyddsglasögon ovanpå och ovanför munskyddet där han mest stod lutad ovanför mig. Han hotade inte att ta livet av mig utan berättade mest allt han gjorde och skulle göra och ville göra och när jag gick därifrån, bedövad i halva ansiktet, hade han bett receptionisten att skriva upp 4 nya tider, 2 timmar vardera. Jippi.. jag har inte sett slutet av denna tusenkronors historien..

De senaste två dagarna på jobb har jag jobbat med Linnéa. Men det har varit långt ifrån kaffereps-stämning på jobb för vi har haft mycket att göra. Jag har varit väldigt bokad och fått ta dropins och jag gillar när det är mycket att göra. Igår hade jag en ung man (läs: tonåring) som blev piercad vars kompisar filmade allt och skule lägga upp klippet på facebook. Såhär kan man bli värsta celeb, ju!

Lotta och jag hade planerat att dra in till Shock i Malmö och kolla klänningar. Hon har bägge sina pojkar hemma och jag med och jag undrar hur mycket man kan koncentrera sig på klänningar med 4 pojkar att hålla reda på? Kanske borde omorganisera och omplanera?

Någon annan mer än jag som blir deprimerad så fort räkningar ska betalas? Som ensamstående mamma till två små känns det inte som om pengarna alltid räcker till allt man vill och jag.. jag håller fortfarande att betala av på de skulderna mitt kära ex satte mig i, tack för den ditt kräk. Så varje månad när det är dags att betala in hyra, dagis, bredband och alla andra räkningar och skulder så sjunker modet lite. För oavsett hur mycket jag jobbar och hur mycket jag tjänar, blir det mer räkningar. För då har jag råd med de räkningarna jag inte klarade månaden innan. Så kan det gå när man väljer fel karl som inte vet vad orden ansvar eller pålitlighet innebär. Nåja.

Igår fick min chef för sig att vi ska börja sälja hattar på jobb. Hattar. Tja, varför inte. Både jag och Linnéa är skeptiska men vi får se hur det går. Och som vanligt när något nytt kommer till India är det rena julafton att gå igenom lådorna för att se vad chefen tagit med sig och som en del av marknadsföring får vi ta på oss diverse varor och visa upp vad vi säljer så igår var det hattar. Vi hade varsin hatt på sig som Linnéa senare bytte mot en glittrig tiara.
Jag hade kunder som tog bilder när jag piercade igår och märkte i morse att jag har blivit taggad i bilder på facebook, med hatt och allt. Grattis, missmaddis. Haha.

Idag jobbar jag med Lasse, om jag inte har helt fel för mig. Och Linnéa är min räddare och tar några av mina 20-pass, så jag kommer hem i dräglig tid till mina små kultingar och det uppskattar jag. Jag uppskattar även att Martin oftast har möjlighet och lust att hämta mig på jobb när jag slutar så att jag slipper ta bussen men det är inte utan lite skuld då han faktiskt slutar flera timmar innan mig och hänger kvar i Malmö tills jag slutar. Jag har sagt att han inte behöver vänta så på mig, men han säger att han vill. Envisa karlar.
Igår morse var Phini uppe när Martin gick till jobb och Martin stoppade om honom bredvid mig i min säng och gav honom en kram. Phini berättade stolt hur han hade kramat Martin på morgonen och Martin bekräftade. Hur sött som helst. Jag hade köpt en paket chokladflingor till småkillarna för att överraska dem med en extragod (men något onyttig) frukost men har glömt bort att servera det till frukost. Tur att de inte visste om det då… Så igår lovade jag dem det och Martin, som verkar ha förstått hur jag lider av minnesförslust, hade ställt fram paketet med chokladflingor på diskbänken i morse och skickade ett sms med “Hjärtat glöm ej ge barnen choklad flingor, puss”. Haha, sådana små saker av omtanke för mina barn smälter mig helt. Nu började nog mitt hjärta slå ett extra slag för Martin ♥

Idag började som vilken annan måndag som helst. Om man bortser från att jag skulel jobba och barnen har semester. Jag stressade inte i morse eftersom jag skulel börja klockan 13 och barnen ska ju inte lämnas på dagis utan hos mamma. SÅ jag tog det lugnt med mitt kaffe, tog det lugnt med att bre frukost till killarna och kollade min facebook, mina mail och allt annat småpill. Jag tog min tid i badrummet när jag tvättade av mig, borstade tänderna, sminkade mig och fixade håret och till och med när jag valde ut dagens kläder. Jag ringde mamma, som faktiskt hade glömt (!!!) att pojkarna hade semster – och att det faktiskt är HON som tagit semester. Haha. Men det gjorde ju henne ingenting, att hon snart skulle få två små vilda pojkar. När klockan slog tjugo i tio slog jag upp min kalender. Jag minns inte vad jag egentligen skulle kolla men såg att på dagens ruta var det markerat med “10-18”.
Hey.. vänta lite. 10..? 10!?     10!!     Jag börjar tio idag!! Satans kuk i helvetes fittkuk! Jag skulle ju ÖPPNA idag!! Och vi har butik i köpcentra, det finns regel för att öppna samma tid och böter om man inte gör det!

Needless to say – jag fick panik. Jag fick verkligen panik och jag skämdes, på en och samma gång. Det finns inte en chans i helvete att jag hunnit dit på 20 minuter, inte ens om jag hade haft bil & körkort. Det första jag gjorde var att säga till pojkarna att rappa på för nu var det bråttom, sen slog jag numret till Lasse och hann be en stilla bön att han skulle svara på sin lediga dag. Tack och lov.. Lasse svarade. Och jag pratade väldigt fort när jag förklarade att jag hade fått fel för mig, jag trodde jag började ett, men jag börjar ju tio och jag kom på det nu och fan jag hinner inte in, snälla snälla snälla Lasse kan du springa dit och öppna så kommer jag så fort jag kan, jag hoppar på nästa buss, förlåt och tack, förlåt! Och Lasse, som ju är ledig idag.. eller ja, han var det tills jag ringde, hoppade in i bilen och körde till Triangelns köpcentra för att öppna butiken i mitt ställe. Jag var där kl 11. Jag skickade ett sms när jag väntade på bussen och sa förlåt igen och igen och till svar fick jag att jag skulle skicka ett sms när jag närmade mig så sätter han på kaffe. Vilken lättnad att han inte var arg på mig.. Nu återstår bara Robban, tänkte jag.. Chefen. The boss. Han lär inte bli glad, tänkte jag..
Jag fick kaffe när jag kom till jobb och småfixade i nån timme innan Robban kom. Och han verkade inte arg så jag tog tjuren vid hornen och drog upp ämnet, för jag visste att han redan visste. Men han verkade inte heller arg. Tack och lov. Jag tackar min lyckliga stjärna. Det var en dundertabbe och jag skäms som fan.. hur kunde jag missa det..? Jag förutsatte att jag jobba eftermiddagspass för det är det jag gör till 99.9% och nu är Cindy på semster, Cindy som oftast påminner mig de dagarna jag jobbar annorlunda. Ack vi klarar oss inte lika bra utan henne.
Men jag jobbade röven av mig idag på jobb oh det får fantamig gottgöra. Jag hade en förbannat bra kassa och jag hoppas att Robban ser hur snabbt och effektivt jag jobbar.
Jag satte de två sista i en tjejs trippel DA i nacken och det blev klockrent.
10p till mig.
Jag hade en incident i studion med två muslimska kvinnor., Den ena kvinnan skulle pierca naveln och hennes väninna stod med min kunds 11 månaders bebis i famnen vid sidan om. Och när jag var färdig såg vi att kompisen, med bebisen i famnen höll på att tuppa av. Jag stod med hanskar och nål i handen som jag snabbt fick släppa och bad henne sätta sig ner, där på plats, på golvet. Fort, tänkte jag, innan du tappar barnet. Hon satte sig ner men jag tyckte hon såg så instabil ut och min första reaktion var att ta barnet som såg lite vinglande ut på armen. Så jag slängde nålen och la ner tången och sträckte fram mina händer, fortfarande i svarta handskar, och tog bebisen. Sen lät jag kompisen sitta kvar på golvet och andas ut och sen märker jag att kunden också mådde dåligt och höll på att tuppa av, hon med. Så jag gick in i köket för att hämta vatten åt dem. Jag kom in i köket med bebisen i famnen och bad Robban fylla muggen jag höll fram med vatten ocg berättade som hastigast vad som hänt. “Oj men shit, behöver du hjälp?” frågade Robban,”Nej, de är muslimer, jag klarar det nog.”. Och anledningen till varför jag sa att de är muslimer, innan ni kallar mig rasistisk igen, är för att mina muslimska kunder är ofta noga med att ingen annan får komma in i studion när vi är där, särskilt inte en annan man. Det är en religionsfråga och det respekterar jag. Så nej, Robban fick inte komma in.
Jag kom tillbaka, gav de vatten, balanserade bebisen på ena höften och en bordsfläkt på andra höften och försökte få mina kunder att må lite bättre. Efter en stund mådde de alla bra och kunde gå därifrån.
Men vilken kalabalik såhär på en rekordmåndag. Inte ens det försenade mig och jag är faktiskt stolt över mig själv som senare tog 4 tungor på löpande band under ca 15 minuter och två kunder (en tragus och en off-center läpp) på en bokning (10 min). Så jag hade ett jävla flyt idag och jag jobbade bra som fan. Grattis till mig.. där gottgjorde jag för min tabbe i morse. Eller?

Nu har vi varit ute med pojkarna en sväng denna söndagen. Martin och Phini spelade boll innan Phini såg sin kompis Måns som han ville leka med. Sen klättrade jag och pojkarna i träd en stund och lekte på en lekplats. Efter vår ICA-handling gick vi hem och nu ska jag slänga mig i soffan.

Bilder finns på Bilddagboken såklart.

Nu är söndagen här och det slår mig just hur fort en helg går. Tiden bara rusar iväg och jag hinner inte med allt det jag skulle vilja göra. Men helgen blev bra ändå.

Igår tog jag med Phini på kompisen Matteus 6-års kalas. Vi fick en skön promenad till Nevisborg som såklart ligger i andra änden av vår by. Jag bodde där när Phini nyss hade fötts så det känns inte så främmande för mig. En våg av nostalgi for över mig där jag gick med min son över bron vid den lilla dammen och jag mindes hur jag hade gått till just den dammen när han var bebis, och matat ankorna.
Kalaset var hos Matteus pappa. Han mamma var också där och firade 6åringen och jag var den enda föräldern som stannade. Jag kan vara jobbi g på det sättet, att jag inte lämnar min sons sida. De andra föräldrarna pussar sina barn hejdå och lämnar de att leka under kalasförälders ansvar men jag gör inte det.
Jag satt och pratade lite med kalasmamman och det stod mig klart ganska fort att hon och jag har mer gemensamt än vad hon kan ana. Jag önskade lite att vi kunde få lite privat tid att bara prata, ta en kopp kaffe och några cigg och bara prata. Jag kände att jag hade så mycket att säga henne. Och så mycket att lyssna på. Så jag gjorde det näst bästa och gav henne adressen till min blogg och rekommenderade henne att klicka på “The Secret” ikonen till höger. Se den, sa jag till henne. Var öppensinnad, och se den.

Efter kalaset gick jag och Phini till City Gross och handlade och jag hade handlat mer om det inte vore för att jag inte kan bära hem allt. Men en stor tung papperspåse blev det och ingridienser till vår mac & cheese och färsbiffar vi hade till middag. Och jag köpe en likadan godispåse till Laaiti som Phini fick på kalaset, för rätt ska vara rätt tycker jag.
När Phini och jag kom hem hade Martin städat och hunnit vila. Det var skönt att komma hem till ett städat hem. Sen började Martin trixa med sladdar och grejor. Han sa att han hade kopplat in min DVD, XBOX och även hans Playstation så att alla är inkopplade samtidigt (sånt skit kan inte jag utan har haft sladdar intryckta fram på TVn). The Joy!. Duktig Kille. Sen satte han igång och pillade på pojkarnas TV. Samma TV som har stått i deras rum i säkert 3 år utan att användas för att jag fick inget ljud på den, men nu är Martin “the handy man”  här och vipps – barnen kunde inte bara se utan även höra. Han kopplade in XBOXen i deras rum så att de kan både spela spel OCH se film och som om det inte räckte började han snacka om antenn med.
”Du, jag tänkte gå hem till din pappa och se om han har en T-koppling” sa Martin. Och tuffe jag som minsann inte trodde min pappa hade en sån ringde upp honom, lagom kaxig. “Det är väl klart jag har. Säg nått jag INTE har” sa pappa. Han sa att han hade redan lagt fram allt som vi kunde tänkas behöva sedan jag hade pratat med honom lite tidigare på dagen om antennkablar. Så Martin gick dit och hämtade allt och sen kom han hem och kopplade in en antenn till pojkarna, spikade fast sladden i listerna och vipps, lagom när jag hade diskat undan efter middagen kunde barnen se Cartoon Network för första gången i sitt rum.  Vilken tur jag har som träffade Martin.. och vilken tur för barnen.

Gårdagens besök till gyn är äntligen överstökad. Jag fick vänta alldeles för länge innan jag kom in och så är det alltid på KK i Lund. Jag hade en tidsbokning 11:40 men kom inte in förrän närmre 13.
Oftast har läkaren en sköterska närvarande men inte igår. Jag fick sätta mig ner och han läste remissen och såg mer ut som ett frågetecken när han förklarade att han inte förstod vad min läkare hade tänkt och skickat dit mig. För att alla gravtest varit negativ och jag inte visar de symptom man gör vid en utomkvedshavandeskap. Men han skulle göra som det stod på remissen. Han reste sig upp och jag följde hans exempel. “Jaha, vad ska jag göra”undrade jag trots att jag visste myket väl att kläderna nertill skulle av. Jag hoppades att han skulle hänvisa mig till bakom ett skynke men det enda han sa var just att jag skulle ta av mig nertill så det gjorde jag, på plats. Jag hoppade upp i den alltför välbekanta stolen och han frågade om jag har barn sedan innan. Och som vanligt vid de gynundersökningar jag är van vid gled hans hans smeksamt över mitt lår innan han förde in sina fingrar hårt i mig. Jag vet fortfarande inte varför de ska låta handen glida över låret och jag vill minnas jag haft den diskussionen förr. Ska det vara lugnande? För det är inte lugnande för mig, tvärtom. Han kände på magen och kände inuti mig och förde sen in ett spekulum som gjorde vansinnigt ont och jag skrek högt. “Gör det ont?” frågade läkaren. Gissa, din dumme jävel..
Han drog ut den och jag hann se att där fanns blod längst fram på verktyget han nyss dragit ur mig. Oj.. hade jag börjat blöda nu?  Han förde in det igen, lite mer försiktigt men det gjorde ändå ont och jag skrek till igen. “Det knips lite, va?” undrade läkaren och knips – är en underdrift. Det gjorde väldigt ont. Han förde in en stor bomullspinne och pillade runt lite, det skulle bli ett klamydiatest berättade han. Efter provtagningen var det dags för det vaginala ultraljudet och jag såg när han plockade fram den smala dildoliknande saken med en kondom på och jag hoppades innerligt att de hade bytt kondom. Han smetade på glidslem och förde in den i mig och hans första kommentar om min insida var hur stor min urinblåsa var “Jag sa ju att jag är kissignödig” svarade jag. Jag hade ju inte vetat om de ville ha ett urinprov igen så jag hade inte vågat kissa innan min tid. Det första jag frågade var om han kunde kolla mina äggstockar efter cystor och mycket riktigt, han hittade den med detsamma. På min högra äggstock har jag kvar cystan. Sist jag fick veta att den fanns var den omkring 2 cm stor. Det lät stort för en knuta som finns i min kropp tyckte jag. Igår mätte han den till 5cm. Men det är inte den som ger mig bekymmer sa han men vi bör hålla koll på den framöver. Det sa de sist också, för nått år sedan men ingen har verkat mer intresserad och ingen har kollat upp den, Men nu har den växt 3 centimeter och läkaren tyckte man ska hålla koll på den.
Mina äggledare var fina och min vänstra äggstock fullt normal. Sen var undersökningen färdig och mina bekymmer på sistone kan således uteslutas vara gynekologiska besvär. Han vet inte vad mitt mående kan bero på. Han bad mig kliva ner och jag bad om papper att torka av mig med “Ja, där bakom skynket” svarade han och äntligen kunde jag få lite privacy när jag skulle torka mig och klä mig. Jag satte mig ner bredvid hans ord igen och vi pratade. Jag frågade honom om mina besvär kunde vara en reaktion på att jag slutat med mina Cerazette men hans svar var Nej. Jag tänkte på min läsare som hade samma symptom och slutat med sina piller, precis som jag och dubbelkollade.. “Finns det NÅGRA biverkningar eller symptom när man slutat med Cerazette” och hans savr var detsamma som innan “Nej, ingenting alls.” När man slutar med Cerazette ska man inte känna någonting alls. Så det är inte det sa läkaren. Nähä.

Det enda han kunde säga var att om det fortsätter såhär får jag söka mig till distriktsläkaren igen. Så som det ser ut, vet de inte vad som är fel på mig.
Igårkväll när jag och familjen kom hem från en tripp till köpcentrum, såg jag att jag börjat blöda. Jag vet inte om det är min mens eller om det är läkaren som skrapat till det inom mig så jag låter det vara osagt. Mitt illamående är något bättre, det går i vågor och jag hoppas att det ska avta snart så att jag kan fungera normalt igen.

Martin mötte upp mig vid bussen igår när jag kom hem från sjukhuset och vi hämtade pojkarna tillsammans och gick hem en snabb sväng innan vi åkte till Burlöv Center. Phini är bjudne på 6-årskalas idag och vi behövde köpa present. Så efter BR-trippen gick vi till H&M där jag köpte nya jeans och skjorta till Phini. Hans byxor här hemma börjar han växa ur och sen tänkte jag att det kunde vara kul att ha en ny skjorta med. De fick varsitt paraply vilket kändes aktuellt eftersom vi kunde höra ösregnet och åskan utanför genom väggar och tak in på köpcentrat. Vi gick runt lite i butiker och Martin höll lika mycket koll på pojkarna som jag gjorde. Då och då kallade Martin på mig och visade upp nått babyplagg. Han börjar nog bli babysjuk för han gick mest och kollade på babykläder, haha.
Vi tog med pojkarna till McDonald’s och käkade och gick lite i affärer igen innan vi åkte hem och mös i soffan allihop.

Jag gick in för att ta ett bad ganska sent och Phini kom in i badrummet och sa att han var trött. Så han borstade sina tänder, gav mig en puss där jag satt i badkaret och gav Martin en kram där han satt och höll mig sällskap på toastolen och sen gick han till sängs. “Jag ska se om lillskiten hat däckat i soffan” sa Martin och gick ut i vardagsrummet där han bar in Laaiti till sin säng, som vaknade av att ha blivit buren. Phini och jag har en procedur vid nattning, han vill att jag stoppar om honom på ett speciellt sätt och då när jag låg i badet, frågade Phini Martin om han kunde göra det. Så igår var det Martin som nattade pojkarna och stoppade om dem. Och det gick bra. Väldigt bra. Detta kan nog bli hur bra som helst!

Nu börjar det bli hög tid att göra sig iordning inför 6-års kalas! Ciao!

Jag spenderade förmiddagen hos mina föräldar igår. Kändes tråkigt att bara stta hemma själv. Jag hade med mig min bok och satt och läste tills det var dags för mig att ta mig till vårdcentralen. Jag behövde int vänta så värst länge och fick komma in och dra allting för läkaren igen vars reaktion var exakt samma som alla andra. Det låter som en graviditet. Suck.. jag är inte gravid, för hundraelfte gången. Hon tog ett blodtryck, lyssnade på hjärta och lungor och kände på min mage och allt va okay och bra. Sen ordinerade hon blod och urinprov. I blodet skulle de kolla snabbsänkan för att se om jag hade någon infektion i kroppen, de kollade även HB (järn) och B12-nivåer. I urinet skulle de ta ett graviditetstest för att “det var ju nån dag sen sist”. Alla prover var bra, till och med mitt järnvärde vilket förvånade mig. Jippi! B12 var okay och sänkan var okay och graviditetstestet var negativt, vilket jag redan hade sagt till henne. Hon pratade om utomkvedshavandeskap och ville att jag skulle få ta ett vaginalt ultraljud, vilket de inte kan göra i Staffanstorp. Det lät kanske inte direkt som diagnosen hon nämnde eftersom man då brukar har svåra smärtor i magen och blödningar vilket jag inte har men hennes inställning var “better safe than sorry” och jag höll faktiskt med. Jag tror inte egentligen heller att jag har ett utomkvedshavandeskap men ett vaginalt ultraljud var det länge sedan jag fick så varför inte. Kan ju be dem kolla äggstockarna och se om jag har kvar några cystor, som jag råkade se i min journal attjag hade sist de tog ett vag UL.

Så hon bad mig vänta på remissen och jag satt i korridoren i vad som kändes som en evighet. Martin satt där ute på parkeringen och väntade på jmig och hade inte riktigt fattat att jag skulle in till KK akut samma dag, när jag berättade att jag hade fått en remiss. Han blev snabbt varse. Jag sa att jag kunde ta bussen in men det kom inte på fråga och Martin körde mig till KK. Jag anmälde mig och gav remissen och sköterskan reagerade med ett “ahaaaa… nu vet jag vem du är, de ringde ju in och sa att du skulle komma”. Sen fick vi sitta ner och vänta. Sköterskan kom in i väntrummet där jag och Martin väntade med några andra och sa att det kunde dröja en stund, läkaren var på förlossningen. Sen väntade vi igen. Sköterskan kom in en gång till och sa att läkaren skulle dröja ytterligare för att hon stod och kejsarsnittade. “Jaha men det känns ju viktigare” sa en av de andra väntade patienterna. “Tala för dig själv din kossa” tänkte jag “kan kärringen inte krysta ut ungar som alla andra ska hon fantamig inte ha någon unge heller”. Skämt åsido. Jag hade inget annat val än att vänta mer.. När någon timme sammanlagt hade passerat i det lilal väntrummet kom sköterskan in och ville tala med mi. Hon förde in mig på toaletten och satte en klisterlapp på en urinmugg och min första reaktion var “Be mig inte kissa! jag kissade för en stund sen!” och skötersklan berättade at hon hade pratat med läkaren som tyckte synd om mig att jag ska behöva vänta och ville att jag lämnade ett urinprov. Om det var negativt skulle jag återkomma dagen därpå, om det var positivt skulle jag stanna. JAg sa till henne att det kommer vara negatvt. Sen  bad jag de att ta ett blodprov istället. Det ska vara mer tillförlitligt men de ville inte. Det var bara särskilda fall då de tog blodprov för grav test så jag fick snällt gå tillbaka till väntrummet och hälla i img vatten och slutligen kissa. Det tog nån enstaka minut för att se att det var negativt och bli hemskickade och få en tid till idag 11:40.

What a complete waste of time…

Och när jag kom hem och kollade igenom mina kommentarer såg jag en kommentar från en av mina läsare som beskriver hennes egna symptom sedan hon själv slutat med sina Cerazette, vilka är identiska till mina.  Så min uteslutningsmetod är denna: det jag upplever måste förmodligen bero på Cerazetten. Det är någt jag borde ta upp med läkaren idag.

Så nu ska jag strax bege mig till Lund och få en dildoröngtenmaskin uppstoppad where the sun don’t shine. Vilken bra start på en helg!!

Klockan 08:05 ringde jag slussen till vårdcentralen i morse.
- Du har 12 samtal före. Vill du lämna ditt nummer, tryck 1, sa den mekaniska skånska rösten.
Jag knappade in mitt nummer och tryckte # sen fortsatte jag med mina morgonbestyr. Barnen skulle kläs på och tjatas på att äta upp sin frukost.
När vi var på väg till dagis ringde vårdcentralen upp. Runt 08:40. Tur att jag inte hade väntat i kö, då hade jag inte fått någonting gjort och pengarna på kontantkortet hade försvunnit.
Hon undrade om jag hade ringt och vad jag sökte för och det kändes löjligt att svara
- Ja, jo… jag mår illa?.
Söker man ens till läkare för att man mår illa?  Jag kände att jag behövde förklara lite närmre.
- Jag mår illa och har gjort det ett tag. Sen söndags typ. Det blev värre i måndags och jag har svårt att behålla mat. Och jag är trött hela tiden.
Hon skrev ner lite stödord och sa att det lät lite som en maginfluensa och jag förmodade att hon behöde lite mer info än så. Så efter en stund bestämde jag mig för att kortfattat dra hela historien under tiden barnen lekte i buskarna under min uppsikt.
- Det har egentligen varit mer än så på sistone, det ena har liksom avlöst det andra, började jag. Först fick ag ont i mirr bäcken, varje steg gjorde ont men det avtog. Sen fick jag ont i brösten, de ömmade.. men det avtog också. De är fortfrande lite ömma men itne så det stör. Sen fick jag ont i magen, det högg till i nedre delen av magen, men det gick också över. Sen kom illamåendet och tröttheten och det har hållt i nu i några dagar och jag har gjort två graviditetets test som varit negativa så det är inte det, jag är inte gravid, fortsatte jag.
- Jag skulle just fråga det.. men ja.. det kan ju vara fel. Det låter som du är gravid. Och du vill träffa en läkare? frågade sköterskan.
- Ja.. ta några tester och se vad det kan vara, fortsatte jag och ignorerade hennes graviditetsdiagnos.
- Och jag vet inte om det kan ha med saken att göra, att jag slutade med mina Cerazette i början på månaden, om det kan ställa till det i kroppen?
- Cerazette? Vad är det? undrade sköterskan som tydligen inte har ett inbyggt FASS.
- Minipiller. Sen en annan sak jag tänkt på, jag har ju cellförändringar, blev opererad i höstas men fått tillbaka det igen och ska till KK i augusti.. om det kan ara nått som spökar när man slutat med Cerazette? fortsatte jag spekulerande. Jo, jag spekulerar mycket, svarade jag innan hon hann bekräfta det själv.
- Jo jag hör det, du har tänkt mycket på detta. Du har en tid klockan 14:30. Kom gäna en stund innan.

Så 14:30 idag ska jag vara på Vårdcentralen. Jag hoppas de tar några prover – det borde de väl rent logiskt göra? Sen vill jag ha piller som tar bort mitt illamående och kanske trycka i mig några koffeintabletter så jag inte sover bort alla mina dagar. Om de inte hittar nått fel med mig hoppas jag att de remitterar mig vidare och itne bara låter det bero, för finns det något värre än att INTE VETA VAD?

09:00
Det är nästan som om vi langar droger.
“Jag har nått nytt du ska testa..”
Det är som en drog man inte kan få nog av och vill bara ha mer
“Har du nått, snälla, jag måste ha mer”
Och när man testat nått nytt ska man få de andra hooked
”Ååå jag har nyss testat den.. jag kommer över med det till dig, du måste prova!”
Och vi blir vi nästan höga, mamma och jag, som langar mellan oss.
Böcker. Bara Böcker. Så byt ut alla testa mot läsa..

Jag beställde tre nya idag.
ROCHE, LAUREN: EN ANDRA CHANS
JÖRGENSEN, BERIT: SVIKEN
KEENAN, SHY: TRASIG
Och jag vet att när jag läst ut dem, kommer mamma att läsa dem. Eller så börjar hon på en så läser jag den efter henne. Jag fick ju mamma helt såld på dessa verklighetsbaserade och sanna böcker. Det blir mer levande så, att faktiskt läsa om människors öde. Att hitta på historier och sagor kan jagockså, så det tilltalar inte mig. Men det håller mig ödmjuk att få inse hur lyckligt lottad jag är, som har det så bra idag, och hur bra mina barn egentligen har det.

—–

16:47
Nyss hemkommen, Fick gå tidigare och ta ledigt i morgon. Mår inget bättre, tvärtom. Känner mig illamående, spyfärdig och trött. Ska försöka få i mig lite soppa och vila.