Jag tror nästan jag kan ha glömt att nämna, åtminstone publikt, att jag har blivit sambo. Och ja, jag är fullt medveten om hur snabbt allting går. Har du problem med det? Don’t make your problem mine.
      Jag trivs som fisken i vattnet, Martin trivs som fisken i vattnet men det viktigaste är, att pojkarna stormtrivs med att ha Martin här. Äntligen har de en riktig man att se upp till. En man som bryr sig om dem och ger de den uppmärksamheten de hungrar efter från en man. Och det känns ljuvligt att somna i hans famn och vakna bredvid honom och pojkarna som trängs i sängen. Det är en omställning för honom men han har anpassat sig makabert snabbt och han verkar älska läget. Kan man nått annat än att älska mig och mina barn?
     Han har hoppat rakt in i familjeliv och vardagsliv och det har gått till precis så som jag har drömt om det. Och det känns så fruktansvärt RÄTT- Det känns så naturligt för oss alla fyra. Som om det är såhär det SKA vara, så självklart. Martin bor med oss. Och vi älskar honom. Jag älskar hur han lämnar kärlekslappar varje morgon och förbereder kaffekokaren till mig. Hur han pussar på mig varje dag och förkunnar sin kärlek och talar om för mig att jag är vacker. Jag älskar att han köpte varsin klubba till pojkarna idag och ett choklad till mig och hur pojkarna inte sa hej till mig utan frågade “Mamma, är Martin hemma?!” och gick direkt till honom istället. Jag blir varm i hela kroppen.
     Jag älskar att fråga “Älskling, vad ska vi ha till middag?” de dagar som jag är hemma vid middagstid. Jag älskar att sitta ner med alla mina 3 killar och äta middag och mysa i soffan mot kvällen både med och utan barnen. Jag älskar hans leende, hans omtanke, hans kropp, hans själ och hans hjärta.  Jag älskar allt hos honom och än så länge har han inga sådana små egenskaper som man tycker illa om. Oftast tar han faktiskt  ner toasitsen efter sig med. Och han lägger inte sina strumpor på golvet. Och jag unnar mig varenda sekund. Varenda sekund är jag värd och jag låter honom älska mig.

      Jag funderar för mig själv ibland och undrar om inte allt detta, som nu händer i mitt liv, är redan planerat. För det känns så välplanerat ibland. De senaste åren känns så välplanerade, från dagen då jag tvingades återhämta mig och arbeta mig upp och hur jag nått alla mina uppsatta mål, ett efter ett. Jag vet att jag har tjatat om det, men jag måste på nått sätt se till att påminna mig själv om allt jag har åstadkommit och se till att jag aldrig glömmer min egen styrka, min egen kompetens. Att jag kan. Och hur allt har lyckats för mig, i min egen tid och takt och när jag har varit redo. 
      Jag tror nog allt att det var meningen att jag skulle träffa just Martin, just nu. Just nu när något sa att det var dags, och det är dags med honom. Jag har fått en chans här nu och det är inte lättvindigt jag tar den men ack så ljuvligt. Jag har fått en andra chans att leva min dröm om familjelivet. Och jovisst är jag och pojkarna en familj i sig, men det kompletteras med en man,. En fadersgestalt åt mina söner som de längtar efter och en älskade för mig. Och äktenskap ligger runt knuten, för att det är så rätt. Här är mannen i mitt liv. Tredje gången gillt. Lucky number three. Så  barn och äktenskap och hela rosa familjeidyllen. Kan det bli bättre än så?
    
     Ja det går fort men varför ska vi vänta? För vems skull ska vi vänta när vi brinner för varandra? Vi vill att det ska gå undan. Vi trivs och gläds och vi hoppas att våra närmsta gläds med oss och stöttar oss. Martin och jag är lika, vi släpper inte in människor så lätt men varandra tog vi oss an direkt. På studs och magnetiskt magiskt. Och vi ville inte släppa taget, bara bli närmre.

     Och Martin råkade komma under sådana perfekta omständigheter, just som jag faktiskt behöver honom som mest. Jag visste det inte från början men ju mer jag ser mig omkring i mitt liv just nu, så ser jag meningen med hans närvaro, hur han fyller vissa rum jag inte visste jag skulle få. Som det gamla talesättet säger: Mister du en står där tusen andra. Och i mitt fall har jag mist nått i mitt liv på sistone och är mitt  uppe i att mista mer och jag har Martin här hos mig. Så jag fick nått nytt just som jag kastat bort nått gammalt. Jag har ersatt negativa influenser med positiva, helt omedvetet. Och det kan knappast bli bättre än så. Och jag unnar mig detta. Varenda sekund. Jag vill njuta av min nya kärlek och inte sörja förlusten av de människor som glider ur min famn och mitt liv just nu. Jag vill fokusera på min familj och mina närmsta vänner som ger mig lycka och kärlek istället för de människor somn jag måste kassera. Jag sörjer ingen förlust mer, jag njuter av min lycka.