Nu har de tisslat och tasslat i några dagar, Martin och Cindy. Jag har inte kunnat luska ut vad det handlar om, men de har gått iväg oh pratat och igår skickade Cindy iväg mig. “Linnéa vill ha kaffe!” utbrast Cindy och skulle skicka iväg mig för att köpa kaffe. Men Linnéa ville inte ha kaffe. Jag fattade att de inte ville ha mig i närheten så som den “good sport” jag är, gick jag till Jam Jam för att köpa ett choklad, en ask karameller och en Coke zero.
Tissel och tassel, hemligheter och överraskningar…
Jag vet inte om jag tycker om sånt. Jag har inte kommit underfund med om jag är the surprise kinda girl. Men jag kan stå ut. Och det är likadant varje år omkring min födelsedag när min pappa börjar hinta om present som han håller superhemligt och jag försöker luska ur min mamma som har lite svårare att stå emot mig. Hon har blivit bättre på att hålla grodorna i munnen. Men denna gången var det inte mamma jag skulle beatbeta, det var Martin och Cindy. Och det var dödkört från första början. Åtminstone rån Cindys del. När Cindy slutade för dagen gick Martin med henne. Jag trodde att han skulle följa henne till hennes cukel och prata en stund men han var borta ganska länge. Och när de två lämnade butiken vände jag mig till Linnéa “Vad vet du?! BERÄTTA!! BERÄTTA ALLT!!” Stackars nya flickan. Men hon ville inget berätta och med söta skräckslagna ögon blinkade hon åt mig “jag får inte säga nått!”. Jag frågade om en hint i alla fall och hon sa att jag kommer bli glad. Glad? Vad är det för hint? Fan vad kass hon är.. “Okay okay, du kommer bli förbannad och slå honom!!” sa hon och det lät närmre en sanning i min värld.
Martin är lite sämre på att hålla saker hemligt från mig och när han började ge hintar i bilen på väg hem, då började min hjärna lägga pussel och lägga ihop ett och ett…
Vi stannade till vid ICA för att handla lite och Martin föerslog att vi köpte cider. Han undrade vilken jag tyckte om och roffade åt sig en av de finare glasflaskorna. Hrm. När vi kom hem plockade jag upp varorna och la undan dem och satte mig för att kolla mina mail och efter en stund kom Martin in til vardagsrummet. Jag kände hans närvaro och hörde honom bakom mig “Kom med här.” sa han. “Kan du fråga SN
ÄLLT!?” svarade jag varpå Martin faktiskt fick fråga mig vänlgt. Vad svårt det måste vara för Martin. Tuffe gangster Martin. Men jag följde med och han sa aåt mig att blunda. Jag fick inte lov att öppna ögonen förrän han sa till. So be it. Jag blundade och förlitade mig på Martin som försiktigt tog mina händer och ledde ut mig i köket och satte mig ner. Jag ville tjuvkika men lät bli. Vad var nu detta..
När han sa åt mig att öppna ögonen mötte jag hans blick rakt framför mig. Han stod på knä. På sina bara bägge knä, stod han framför mig. Martin, Martin, Martin…
Martin som sagt att han aldrig ska gå ner på knä för någon någonsin. Aldrig på sina knä. Martin, som stod där framför mig på bägge sina knä och mötte min blick.
”Jag har frågat dig muntligt, jag frågade med blommor skriftligt och nu frågar jag dig igen på mina knä för tredje gången.. Vill du gifta dig med mig?” frågade Martin med en ring framför mig, leende och så söt. Min första tanke var “detta måste dokumenteras, var fan är mobilen!?” Skämt åsido.
Att man tänkt den tanken förr, “what if..” Vad om en kille går ner på knä och friar, som de gör i filmer. Men realiteten är annorlunda. Det kändes ovant och konstigt att sitta där med en knäböjd gangster framför mig. Martin visste redan vad jag skulle säga. Han visste mitt svar. Och jag som varit gift två gånger innan har inte blivit friad till på detta “riktiga” sätt. För det är väl såhär det SKA gå till? Men nu görs det på rätt sätt, denna gången. Och denna gången gifter jag mig av kärlek, til skillnad från de andra två gångerna . Inte för att jag är rädd att vara ensam, det har jag lärt mig att vara. Inte för ett namns skull, jag har redan mitt namn. Nu är det kärlek. Tredje gången gillt och Martin friade tre gånger, på alla sätt man kan.
På bordet bredvid hade han hällt upp ett glas cider och lagt två rosor i kors. En svart och en vit som symboliserade yin & yang som vi säger vi är. Det symboliserade oss. Han satte ringen på mitt finger som Cindy hjälpt honom leta fram, den som hon trodde passa mig bäst och en ring till hans finger med och faktiskt de typer av ring som jag själv hade valt. Jag har ju mina kärleksringar på det fingret och Martin vet att jag inte planerar ta av dem. Han sa att jag skulle ha denna ringen på detta fingret för att sen ersätta den med en kärleksring när vårt barn kommer. Han har redan planerat allt. Jag var inte beredd på att få en ring. Jag var inte beredd på att Martin skulle göra det på detta sättet. Vi hade ju pratat om att vi inte skulle ha några ringar men nu när jag sitter med den känns det helt okay. Helt underbart okay. Och jag är tacksam att han inte hade ordnat nån guldhistoria med diamant, för det är verkligen inte min stil. Puh. Tacka fan för Cindy som inte föreslog det, haha.
Sen plockade jag fram mobilen. För detta skulle dokumenteras. Martin på knä. Romantiskt? Jo vi fick nån minuts romantik, med ringar, cider, rosor och pussar. En stund senare kom barnen hem och det var svårt att berätta för dem för de fattar inte vad förlovning och äktenskap är. “Ser ni, mamma har fått en ring av Martin. Det betyder att jag bara får pussa Martin och inga andra killar” Phini tittade fundersamt på mig och utbrast “Och oss! Oss får du också pussa!” och självklart får jag pussa alla mina pojkar, alla tre! “Och ser ni, Martin har också en ring så han får bara pussa mamma och inga andra flickor. Vi får bara pussa varandra” sa jag till mina söner och Phini upprepade sin kommentar “och oss!” och vände sig till Martin denna gången som sa det jag sa, visst ska jag pussa dem.
Så nu är jag officiellt förlovad. För första gången i mitt liv. Jag har aldrig varit förlovad förr. Jag har aldrig burit en förlovningsring heller.
Och Martin.. Underbara, kärleksfulla Martin.. som svurit att han aldrig skulle gå ner på knä för någon. Martin som varit en tuff kille som levt ett väldigt annorlunda liv, är världens mjukaste med mig och barnen. Och han skulle nog aldrig ha trott att han skulle leva somn han gör med oss idag men han älskar det. Så många saker han gör numera är saker han aldrig trodde han skulle göra. Saker han tänker på som han aldrig tänkt förr och känslor han inte visste han hade. Jag vill lära honom allt jag kan om att älska passionerat och hur det kan kännas att ha djupt rotade rötter och familjekänsla. Ante omnis mea familia. Jag vill lära honom hur det känns att ha en kvinna som uppskattar och älskar. Detta är vad vi kallar kärlek, Martin..
Välkommen till mitt liv, älskade.
