Okay tjejer, när ni säger äta tacos, sminka och sjunga singstar och dricka lite gott så trodde jag faktiskt att det var det vi skulle göra. Originalplanen var sminket men det var det som vi gjorde minst utav. Dricka gott trodde jag skulle bli en sidogrej vi skulle göra lite av men råkade bli det vi gjorde mest utav. Så kan det gå när dessa flickorna sätter igång..

Cindy och Lasse hämtade upp mig och vi handlade taco tillbehör på ICA innan vi blev avsläppta hos Lotta. Vi började med maten och drack lite gott och sen sminkade jag mig. Det blev inte godkänt så med tvål i ögonen fick jag börja om. Seriöst Lotta – SKAFFA MAKE-UP REMOVER! Den andra sminkningen blev inte heller godkänt. De föreslog att jag skulle sinka mig ljust – Think Happy!! sa flickorna, totalt omedvetna om hur jag ser ut både osminkad och med ljust smink. De blev snart varse och nånstans hamnade vi på ruta ett – missmaddis får nog ha mörk make-up. No shit, det kunde jag sagt från början. Vi kom nog inte riktigt överens om sminket men det var mest skitsamma för vi hade så kul med Rosa Pantern, cider, sheridans, öl, orgasm, bailey’s och allt vad det heter. Tjejerna började sjunga och det dröjde inte länge förrän jag också rycktes med i stämningen och började dansa och sjunga.

Nånstans under kvällen kom jag på att Cindy och  Lotta planerar att sjunga på mitt bröllop. Jag blev väldigt rörd av självaste tanken men skrämd när jag hörde de sjunga singstar haha. Jag är säker på att de kommer göra bra ifrån sig.
Vi bestämde oss för att dra in till Malmö. Jag visste att Martin befann sig nånstans på Lilla Torg och föreslog att vi gick dit för en gratisdrink och så planerade vi. Jag fick dra lite svart ögonskugga och kajal på tjejerna och vi fixade till frissorna och tog med lite dricka på vägen. Lotta hade en ölburk och jag fyllde en colaflaska med Malibu och mjölk. Massa mumma.  Vi hittade fram till Martin och fick dricka beställd och uppdrucken. Både Cindy och Loytta råkade ut för en slemmig typ på vägen in men jag slapp. Lotta fick ögonkontakt med en kille och bad Martin hämta dit honom, mest för att se om Martin skulle göra det och Martin lydde.  Stackars kille som var på väg ut och blev stoppad av Martin som kom efter. Han måste ha blivit vettskrämd. “Du! Följ med här!”. Han satte sig vid vårt bord, förmodligen för rädd för att göra annat. Sen skulle det utbytas telefonnummer och nån fixade en penna från baren. En neongul highlight penna. Perfekt. Så vi skrev nummer som inte syntes sen började vi rita. Jag skrev Lottas nummer på hennes egen arm –utifall hon kommer bort? Eller  nått. Jag ritade en ruter, hjärter, klöver, spader och nått annat skit på hennes andra arm och målade alla hennes naglar. Sen fick hon allt tag i pennan och ritade på mig – i ANSIKTET! Och på bröstkorgen. Skitsnyggt. Det var först när vi kom ut som vi märkte hur det lös om oss. Vi såg ut att vara strålade med rabies eller nått. Vi bestämde oss för hemgång ganska tidigt, ja tidigt för att vara oss, och tog farval utanför.

Jag tog bussen hem med Martin och CIndy  och Lotta gick ett annat håll. Och där smällde det. På väg till bussen med Martin vek sig benen nästan under mig och den där röda drinken som Martin bjöd oss på sist kickade igång och levde luckan i mig och jag började först skratta som en idiot, åt ingenting och Martin fick nästan bära mig hem. Jag somnade på bussen och Martin väckte mig tre gånger och fick leda mig hem. Jag fick hans tröja på mig och han ick själv i kortärmat för att jag frös och över axeln på min karl hängde min  handväska som för övrigt klär honom snyggt.
Note to self: Julklapp till Martin – handväska.
Jag envisades med att jag inte var så full utan kan gå själv och när han släppte mig styrde jag kosan rakt in i alla buskar och rabatter och upptäckte att jag inte alls kan gå rakt. Knappt gå alls faktiskt. Men Martin fick hem mig på nått vänster och han fick mig i säng. Han bäddade ner mig, la min mobil på laddning och var en riktigt bra pojkvän. Och jag hade en riktig TOPPEN KVÄLL!!

Så kan det gå när man dricker sprit och sjunger singstar.

Idag är det madderfakkin lördag era svin! Och min sovmorgon sträckte sig till runt 08. Först kom mian bratz in och var allmänt störiga och näör de gick ut från rummet och jag fick för mig att jag kunde snooza lite började Martin tafsa på mig. Så jag fick inte sova längre.

Efter vår fenomenala frukost med salami/jordgubbsylt-bullar gjorde vi oss iordning och promenderade ner till mammadrickabutiken och handlade och köpte ostbullar till Emma på ICA. Vi lämnade bullarna och hämtade upp en påse från Panduro som min Emma fixat. Sen var det projekt muggmålning för fulla muggar. Ha.. hah. Det slutade med att mamma maddis målade muggar och itne bara de två som skulle målas utan typ, ALLA vita muggar och några glas vi hade hemma.

Haha, det var ju hur kul som helst. Phini joinade mig efter en stund och målade med fel pennor men det är skitsamma, kul hade han. Till och med Martin målade ett glas. Resultat:

Ikväll ska jag hem till Lotta med Cindy och laga/äta tacos, dricka gott och sjunga singstar och provsminka inför mitt stundade bröllop. De får ju godkänna hur jag ska sminka mig så att jag inte ser ut som en crackhora i min fina klänning…

Ciao!

Hej Madeleine!

Vi har tagit emot följande beställning:

Postfoto har inte utvecklas trots att det ser så ut. Det är segare och svårare att ladda upp bilder nu. Jag ladda egentligen upp 591 bilder men alla kom tydligen inte med..  Och när fan beställde jag en expeditionsavgift och beloppsutjämning?!

Antar att jag får köpa nya album?

Mina barns jävelskap

Jag har ju inte en sådan tur att jag skulle ha en helt problemfri morgon? Fast idag var det inte Phini som jävlades med mig, det var Laaiti. De ska ju turas om de små jävlarna. Jag undrar om de är i maskopi med varandra och har en hemlig lista nånstans där det står uppskrivet vilka dagar som är Laaitis jäveldagar och vilka som är Phinis. Jag kanske borde rensöka deras rum på jakt efter denna listan så jag kan knäcka deras koder och ta mig igenom deras systematiska planer om hur de bäst driver sin stackars mor till bristningsgränsen.
Allt gick ganska smärtfritt tills det var dags att gå. Jag vet inte varför de sparar alla gräl till just när man faktiskt inte har mer tid att bråka. Det är nog också en del av deras jävulusiska plan – hit her where it hurts. Vi skulle ta på oss ytterkläderna och gå till dagis. Phini tog på sina skor på kommando och Laaiti satte sig ner och fick för sig att det var fel på strumpan som han hade haft på sig i över femton minuter. Så istället för att ta på sig skorna slet han av sig strumporna och ignorerade mig totalt när jag sa till honom att klä på sig utan bara satt där och gnällde. Och jag har inte ens hunnit ladda min tålamodstunna sen igår. Så jag fick värsta HULKEN utbrottet på min unge och hade lust att dunka mitt eget huvud i väggen. Och ja det kan kännas något överdramatiserat att få ett utbrott på en sån sak men vad gör man när det är samma visa varenda jävla dag av veckans alla dagar? Förr eller senare tappar man håret och i mitt fall – förr. Och där jag stod och hyperventilerade hör jag Phini skrocka “Mamma, jag är inte rädd för du är inte arg på mig” och tittar mot sin gråtande lillebror som faktiskt hade strumpor på sig efter att jag med snabba svep hade brottat ner 4-åringen och med mindre våld fick på honom strumporna. Phini log ett sånt skadeglatt leende att det inte ens var vackert. Han påminde lite om alla de besatta barnen i skräckfilmer. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. “Phini!! Tetas inte med din bror!! Låt honom va!” fick jag tillrättavisa honom. För jag tycker inte att man ska skratta åt sin lillebrors olycka, oavsett hur arg jag är på honom så accepterar jag inte mobbing. Jag kommer ALDRIG gadda ihop mig med mitt ena barn mot mitt andra och jag hade faktiskt föredragt om Phini tagit Laaitis sida MOT mig, även om jag såklart alltid har rätt. Hur i helvete lär man barnen att stå på samma sida och ta hand om varandra? Syskonsämja – hur?

Kejsarens nya kläder

Igår var en bra dag för mig. Martin var på strålande humör och tog Lottas råd som Cindy hade infallit med och tog en tripp till Dressman, som enligt Martin bara har gubbkläder, för att titta på den där skjortan som både Lotta och Cindy rekommenderade. Och märk min förvåning när han kom tilbaka till butiken med en stor Dressmanpåse med hela kittet – finbyxorna, skjortan i exakt samma färg som på min klänning, kavaj, bälte och strumpor. Han sa att det var inte alls gubbkläder och att Lotta hade rätt. Han sa att de var jättetrevliga på Dressman och hjälpte honom mycket, hittade det han behövde, gav honom råd och sa att han kan ta hem allt och prova och komma tillbaka för att få det uppsytt om det behövs. Martin såg glad och nöjd ut och ringde Lotta för att be om ursäkt för sin tjockskallighet och ge henne den cred hon förtjänar att Lotta faktiskt hade rätt. Cindy hade fått höra samma om hon hade jobbat med mig igår.
Sen gick Martin vidare och kom tillbaka med en påse från BR och i den låg 3 presenter. Jag utslöt möjligheten att min blivande make hade införskaffat mig en gåva från BR Leksaker. Så mitt mammahjärta värmdes när Martin hade köpt vars två Ben10 leksaker till mina söner. “Jag vet du sagt att man får köpa likadana så de inte bråkar om det, så de får likadana! Och den ena får de öppna tillsammans”. Och jag minns en gång när jag köpte några saker till pojkarna och slog in det som present och Martin undrade varför. “För att det är roligare att få det som present än att bara få en leksak” tyckte jag och jag undrar om Martin nu tog det till sig. Men ni kan tro att pojkarna blev glada när de fick varsin spontan present av Martin.

En underbar gest av en underbar vän

Nån gång under dagen fick jag ett sms av Emma som förmodligen hade läst min blogg tidigare på dagen. Hon skrev att hon varit på Panduro och köpt det bandet till min klänning som vi letade oss blinda efter häromdagen utan tur och hoppades att vi kunde ha det. Vi hade först varit i Lödde men Panduro där sa att det fanns i Lund varpå vi körde dit bara för att veta att det inte alls fanns där men de skulle beställa det. Smset av Emma löd “Stack in på Panduro har köpt band hoppas det funkar fixade även två muggar och blå och svart glasfärg så slipper du tänka på det. Vill du måla själv? Puss och kram”. Och jag blev helt rörd av det smset.. att hon faktiskt hjälpte mig sådär utan att jag bett om det, utan bara för att hon vill och underlätta för mig. Jag vet inte hur man ska återgälda sådana goda vänners omtänksamhet? Och jag kände mig plötsligt så lyckligt lottad att jag har sånna underbara vänner. Jag skrev tack och tack ígen Och Emma svarade “Det är lugnt. Om man kan borde man ju hjälpa till, tycker jag. Du har lärt mig det! ”
Nä Emma, sånt kan man inte lära nån. Genuin omtänksamhet kommer från hjärtat, inte lärdom.
Och med mitt bröllop som Lotta håller i och delegerar uppgifter och planerar och drar in mina andra vänner som Cindy och Emma och min mamma får de nu lära känna varandra på köpet och jag hoppas nånstans att de faktiskt förblir vänner. För det vore faktiskt underbart om mina älskade vänner kan gro nån kärlek till varandra med för det vore så jävla underbart. Jag är långt ifrån den svartsjuka vännen som bara kan ha en vän åt gången utan vill hellre se att de också kan umgås och trivas, med varandra och andra.

Satans förbannade ungjävel!! Ibland vill jag fantamig inte vara din morsa längre!
Att du inte bara kan LYSSNA?!

Tålamod – det har jag inget. Särskilt inte på morgonen.
Tålamod – det har inte min son. Varken på morgon, middag eller kväll.
Och denna mamman är envis kan ni tro och min son.. han är minst lika envis. Och när vi sätter igång med våra kamper finns det bara en utväg och det är mammas vinst och pojkens förlust. Han ska aldrig vinna mot mig och jag kompromissar inte med en fem-åring och jag uppskattar inte när han käftar med mig.
I morse hade jag god lust att trampa på honom när han satte sig på cykelbanan och skrek som en styckad gris. Kan det där vara min avföda? Allt jag bad honom om var att prova att hoppa på cykeln från denandra sidan eftersom det är lättare och han fick värsta frispel. Humör och temperament.. jag vet han har fåt det från mig men kan jag träna bot det? Jag tror inte det.
Vi käftade och grälade, han skrek och gol. Han skulle inte cykla. Så jag sa att då behöver han minsann ingen cykel och jag kan ge den till lilbrorsan och då började han skrika ännu mer. Han släppte cykeln och satte sig vid kanten av cykelbanan och var sådär trotisg och upprorisk som bara en femåring kan i sin kamp in i 6-års åldern. Han skulle ABSOLUT INTE göra som jag föreslog och ju mer han kämpar emot min vilja ju mer envis blir jag och ska ge mig fan på att han SKA göra det. “Jag hjälper dig om du bara gör som jag säger, Phini. Gör du på ditt sätt om du vill men då får du klara det själv” och det passade inte. Jag försökte förklara att ibland får man testa nått nytt för att lära sig nått nytt utan att bli så sur. “Jag kan inte!!” skriker ungen. “Nä du kan inte för att du inte FÖRSÖKER! Jag VET att du KAN!!” och så höll vi på tills det ångade ur öronen på oss.
Så innan vi ens hade hunnit fram till skolan hörde vi hur det ringde in.
- Vad betyder det när det ringer in, Phini?
- Att man ska gå in…
- Mmm, och var är vi nu?
- Ute…
- Ja.. och varför är vi det?
- För att jag käftar med dig och inte gör som du säger.
- Jepp.
So far, so good. Men vi skiljdes inte åt trevligt heller idag. Jag hade ingen större lust att truga om puss eller kram, särskilt inte när det första han säger i kapprummet är “Mamma, du har inte tagit med nån mugg!!!!!”
Öh nej.. för vet du vad kära barn, när man tittar på de där alla namnmuggarna i affärerna finns det inte en suck i helvete att man någonsin kan hitta en mugg med DITT NAMN på som fröknarna vill ha, så jag får helt enkelt köpa glasfärg nånstans och SKRIVA DITT NAMN själv på en mugg. Och jag har inte hunnit med det ännu. Så förlåt mig för det så jävla mycket.

That’s that för dagens avkräk.
Tack, kära dagbok.

Så med en förbannad massa irritation styrde jag kosan hem igen och svor för mig själv. Då ringde Martin med goda nyheter som gjorde mig på lite bättre humör. Det har hänt mycket i Martins liv på sistone som jag inte skrivit nått om. Jag hade gärna delat med mig om det inte vore för att det egentligen inte är min business och det vore oschysst att skriva om hans förehavanden. Låt oss bara säga att Martin och hans kollega idag fick uppleva en god mans genuina GOOD WILL – en sådan människa som man bara läser om i sagor. Och jag är glad för både Martin och hans kollegas skull – det är sällan man får möjlighet att skaka hand med en sådan ängel, som de fick idag. Inte långt därefter pratade jag med honom igen och han berättade ytterligare en god nyhet – han har fått ett annat jobb och där bevisade han sig igen för mig. Han sa att han skulle hitta ett annat jobb för det han hade – well, det var kanske inte det bästa företaget att jobba på om jag lägger det fint. Företaget strulade alldeles för mycket med de antällda och deras löner och jobb och när Martin säger “don’t fuck with me” – tro mig, då menar han allvar. Så jag tycker nog allt lite synd om det företaget som Martin jobbade för…
Och se på fan, han fixade ett annat jobb.
Tummen upp till min karl, det är fantamig reda med honom!! I love you, baby.

I morse hade jag alltså helt andra planer än vad det som egentligen blev av. Lotta och Emma hämtade upp mig och åkte ut till skogen. Vi skulle gläntan som Lotta tyckte om. VI hittade dit ganska lätt och jag tyckte inte det var så långt att gå trots att vi tog en omväg verkar det som. Jag tänker inte berätta för mycket för platsen vill vi fortfarande hålla för oss själva. Men när vi kom dit kändes det lite öerväldigande för mig och det var så självklart.. Såklart, där har vi det, det är vår plats och det där var utan tvekan vårt träd. Vi gick fram och jag kunde nästan se det magiska framför mig. Marschallerna och facklorna, träden.. lugnet.  Så perfekt.

Lotta och Emma gick omkring och planerade och jag gick mest med kameran och lyssnade inte på dem så mycket. Jag var lite i min egen lilla magiska drömvärld och surrade. När det blev bestämt att detta var vår glänta skulle löftet beseglas med moder natur nu när vi bestämt att låna denna dungen och jag som är som jag är kramade om mitt träd – det kan vara svårt att skaka hand med ett träd som man annas gör för att besegla ett ord. Så fjantig som jag är föll jag omkring trädet och kramade det. Trädkramare Maddis. Det ni! Och självklart var Emma framme med sin kamera så det bjuder jag på.

Så på jobb idag pratades det mer planering med Cindy och hon bjöd in sig själv till Lottas och min tjejkväll på lördag och det blev jag överförtjust i. Vi ska snacka bröllopssmink på lördag och dricka gott. Jag ska få min bröllopsmakeup godkänt av mina flickor först och det kan bli intressant att se hur det går till med alkohol i kroppen på lördag. Jag pratade med Cindy idag om halssmycke till min klänning och hon hittade det mest perfekta för mig. Glitter är hanske inte min grej och det hade definitivt inte passat klänningen heller.. Vi snackade om ett svart sammetsband runt halsen men sen kom denna silverringen fram och det känns så perfekt. Jag tror det blir den..

YAY!

Jag hade egentligen tänkt att sitta ner och skriva ett långt inlägg nu på morgonen men mina planer fick ändras när jag fick ett sms av Emma. Hon undrade om jag hade lust att följa med till skogen nu på morgonen när hon är färdig med sin massage. Jag kan bara hoppas att det är skogen där jag och Martin ska snart gifta oss, men vem vet, Emma kanske tycker det är roligare att titta på en helt annan skog. Jag själv vet inte ens vart det är.

Efter min lilla utflykt är det jobb som gäller för min del idag. Det är dagarna runt löning och då har vi mycket att göra på jobb. Igår var de sista timmarna helvetiska. Eller ja, i snudd på. Jag hade inte nämnvärt med bokningar när jag först kom men under  dagen trillade det in droppisar och sen var det fullt ös och jag fick jobba fort som fan för att hinna med alla som väntade på mig. Och det går ju lagom så bra när man har kunder som velar, ställer tusen frågor på allt jag redan berättat två gånger innan, svimmar och mår dåligt och allt. Att kunder svimmar är sin sak, de kan de inte rå för och vi gör vårt bästa för att ta hand om dem om de mår dåligt. Men om kunder bara håller käften när jag går igenom allt så slipper de ställa hundra frågor, avbryta mig, ifrågasätta mig och det fjärde med det femte.
Det jag kan reta mig mest på är de gånger jag markerar en näsvinge som ska piercas, sen får de se pricken i spegeln och sen frågar de MIG “Vad tycker du?”. Är det inte ganska uppenbart att jag tycker där jag markerade? Sen tar de pennan och sätter en egen prick, frågar vad jag tycker, sätter en ny prick och sen bestämmer de sig för att de vill ha sin piercing där jag satte min allra första prick. Det är klassikern på jobb. Och igår var en sådan dag då jag egentligen inte har tid med sånt. Men kunderna ska ju helst inte veta att jag är stressad och att de drar ut på sin egen tid och in på någon annans. Igår blev jag stundtals jävligt stressad men jag klarade det i alla fall. Det gör jag nog alltid.

Hlgen är förbi och en ny vecka har startat. Helgen gick fort, alldeles för fort och man hinner inte njuta, särskilt inte om man jobbar helgdagar. I söndags njöt jag i alla fall och hade en heldag ute med familjen. Jag, Martin och pojkarna var ute med Tess och hennes son Andrée som går i Phinis klass. Vi var ute några timmar, drack kaffe hemma hos oss och sen gick vi till ICA. Vi mötte Björn på ICA och det bestämndes vi skulle ta kaffe. Så en stund senare satt vi i hans trädgård och drack ännu mer kaffe och pratade under tiden som barnen lekte med en annan Tess’s barn. Det var en perfekt dag, för oss allihop. Men söndagen kom lika fort som den var över..

Idag är det jobb igen, precis som igår. Men idag blir det nog en lite lugnade dag, jag ska i alla fall itne ut och shoppa tyg till klänningen vilket visade sig vara ett större projekt än vad jag först trodde. Färgerna visade sig vara lätta att bestämma men vet ni hur många olika tygsoter där finns och olika nyanser?!
Jag och Emma körde till Burlöv och mötte upp Lotta som för första gången fick åka med mig. Nån enstaka kommentar fick jag uthärda men ingen olycka i alla fall. Vi körde till Stoff och Stil i Malmö, kollade runt, gick in på Jysk och kollade och hamnade på Stoff och Stil igen där vi efter några timmar kom överens om den svarta matta sammet som ska stå som bas i in klänningen och den röda velour som ska bryta av. Jag hade inte pengar till tyget sådär dagen innan löning så Emma la ut så länge och hon får igen det redan idag. Ett kort men uppskattat lån så att planerna kan fortskrida. Bianca verkade inte överdrivet förtjust i vårt val eftersom dessa tyger är svårare att sy. Så nu har hon fått en utmaning. Let the games begin, haha.
Josefina, blomsterflickan, ska få tygprov på det röda som hon ska matcha rosor med för buketten hon har fått äran att ombesörja.

Det gick bra på jobbet igår med, som oftast annars när jag jobabr med Cindy. Det pratades om bröllopet och planeringar och allt. När jag väl slutade och var på väg hem var jag helt färdig. Slut i rutan. Jag gäspade redan när jag piercade den sista kunden för dagen och jag somnade vid halv elva igårkväll.

Jag ska försöka hinka i mig mer kaffe idag så att jag orkar ens mysa med min sambo ikväll. Stackarn har mycket på gång just nu och mycket att tänka på och jag ser hur stressad han är. Han behöver lite extra ompyssling och kärlek och jag ska göra mitt bästa att finnas här för honom. Det är ju bland annat det jag är till för. Men det kan vara svårt ibland att rå om en man med så mycket stolthet i kroppen. Den urtida mannen som ska stå för allt och klara allt själv och aldrig nånsin erkänna att man kanske behöver lite hjälp. Där kan Martin och jag krocka för jag är likadan men aldrig för korkad för att ta emot hjälp när den erbjuds. Sen om jag nånsin frågar om hjälp är en helt annan bok..

Nu är det dags att ta sig till Emma och övningsköra lite.
Och du.. kommentera mera, skithuvud!

Min mamma fyllde minsann år igår, kan ni tro! 53 år har hennes kropp härjat denna jorden  men till sinnet är hon inte en dag över 16. Det ska gudarna veta. Jag visste inte riktigt vad jag skulle köpa till henne och hon sa att hon gärna vill ha nya böcker, efterosm hon numera läser mycket och ja, jag tar all cred för det. Min tanke var att gå till bokhandeln på gågatan men på väg dit hamnade jag på Sök & Finn, som råkar vara min favoritbutik där jag köper mnina rökelser, tarot och kristaller. Och där hittade jag mammas presenter. Jag köpte 4 böcker, ett halsband med en howlit och en skyddsängel som man ska viska sina bekymmer till. Perfekt. Gåvor för själen.
Efter jobb gick jag och Martin till mina föräldrar och firade min mamma och käkade tårta. Gott snack. Sen sov barnen över hos mina förädrar eftersom jag ändå skulle upp och jobba lördag. Så Martin och jag var barnlediga en fredag kväll, och vad tror ni vi hittade på då..?

När klockan var 23:30 låg vi till sängs. Natti natti. Haha. Vi är inte unga längre…

Idag gick det bra på jobb men vi hade inte mycket att göra, jag och Lasseman. Två av mina bokningar kom inte ens men jag fyllde min kvot med droppisar. Så jag bestämde mig för att ta bussen 15:42 istället för den 16:42 eftersom det var så lite att göra. Martin mötte upp mig vid bussen och vi gick hem till mina föräldrar och käkade middag som mamma föreslog.

Häromdan skickade pappa mail till mig med en bild på en cykel och skrev att han hade köpt den till Phini och den skulle snart levereras. Det var jag absolut inte beredd på. Det kändes överväldigande och jag är så tacksam. Jag har inte ens pratat med pappa om cyklar överhuvudtaget, hur visste han att  jag har velat ge Phini det? Pappas tanke var att Phini ska ha en ordentlig cykel nu när han börjar skolan. Och igår fick han den och Phinis glädje är enorm. TACK MIN  UNDERBARA PAPPA!! Du är en fenomenal morfar och en ännu bättre pappa!!
Fan vad vi älskar dig!

En ny hjälm och ett makalöst lås kom med och idag var mamma ute en sväng med cykeln. Nej han kan inte riktigt cykla utan stödhjul och jag tar på mig hela skulden för det. Jag har nog varit lite kass på det, tyvärr. Han kunde cykla på cyklarna på dagis utan stödhjul men de är lite annorlunda konstruerade. Så ikväll när vi skulle gå hem föreslog Martin att vi skulle ut med pojkarna så Phini kan få lära sig cykla och det var  ett fenomenalt förslag som jag genast nappade på. Jag fullkomligt avgudar Martin när han kommer med sådana förslag som rör barnen sådär, när han engagerar sig och bryr sig. Sagt och gjort och u kan Phini cykla utan stödhjul. Det enda an behöver träna på är att starta själv och bromsa men det kallar vi petitesser!

Just nu känner jag mig lyckligt lottad som fan med sånna underbara föräldrar, en underbar pojkvän och den allra bästa underbaraste bästisen Lotta i världen.
Jag behöver fantamig inget annat.

*harrt*

Numera får jag gå upp en timme tidigare, för att Phini ska lämnas på skolan 08:15, istället för 09:00 då jag brukade lämna de på dagis. En timme. En timme är kanske inte så mycket men det gör skillnad att gå upp klockan 06 varje morgon istället för 07. Vi går hemifrån 07:40 ungefär, för att lillbrorsan ska vara på dagis lagom till frukost klockan 08:00 på dagis, sen är vi framme vid Phinis skola just lagom till 08:10 eller så. Sen är min dag igång och med jobb och resor och allt är jag oftast hemma mellan 19-20 på kvällarna och nattar pojkarna. Och då är man helt färdig, för att man varit uppe tidigt.
I morse när jag lämnade Phini kom fröken fram till mig och sa att hon fått besked från kommunen att Phini inte får stanna till 15:00 för att de inte fått någon ansökan om fritids, ni vet den som jag ordnade i måndags. Tack för den. “Han måste hämtas 13:15” sa fröken. Och jag visste redan att det inte var lönt att argumentera med fröken heller för hon hade den välkända “no mercy” blicken som finns på skolornas fröknar. Det är skillnad från dagis där personalen är medkännande, haha. Det som retar mig är att jag redan i våras vid den första inskolningen, förhörde mig om just fritids och det svar jag fick var att det får man ansöka om på deras tjänst på Internet, som heter Dexter. Där har jag ju ett konto, det fick man när barnen började på dagis. Där kan man beräkna barnomsorgskostnad, ändra schema, se klasslistor och annat och där skulle man även ansöka om fritids. Och jag satt här i flera dagar och letade men hittade ingenstans om någon ansökan till fritids. Så jag ringde ju såklart till skolan men det fanns ingen där som kunde hjälpa mig, det var ju semestertider och allt, men den jag pratade med tog mitt namn och nummer och någon skulle ringa upp mig. Veckorna gick fort, ingen ringde och jag fortsatte att leta på Dexters hemsida. Någon vecka innan inskolningen bad jag min mamma att försöka få tag i någon som kunde hjälpa oss så mamma ringde, fick ingen vidare hjälp och lämnade, precis som jag gjorde, telefonnummer och allt, utan att bli uppringd. Det var då jag frågade min vän Tess, som har sin son i samma klass som Phini, om hon hade lyckats ordna fritids, vilket hon hade. Klappat och klart. Sen fick hon guida mig på MSN. “Börja med att LOGGA UT från ditt konto.” sa hon. Jaha?! Men alla har sagt till mig att det är INNE PÅ DEXTER?! Tydligen inte. Så utloggad såg jag en notis under till med genvägar om ansökan till fritidshem. Tack för den. sen kunde jag fylla i allt som behövdes. Och eftersom det är elektroniskt borde de få den inom loppet av några nollor och ettor och millisekunder. Men tydligen har de inte hunnit bearbeta alla ansökningar, kan det vara så att de har fått in väldigt många samtidigt, i sista minuten?
Vad kan det bero på, tror ni? ATT DE INTE ÄR BEHJÄLPLIGA KANSKE?!
Sådärja, det var morgonens avkräkning. Tack för det.

I morse fick jag mens.
YAY, jippi!
Tjena lingonveckan, hejdå mikroskopisk undersökning på KK på måndag.
Det blir den ANDRA avbokningen på KK för att jag blöder. Ska det någonsin bli av..? Efter mina cellprovtagningar i höstas, operationen då de avlägsnade en bit av livmoderhalstappen, nytt cellprov och nya cellförändringar ska denna nya mikroskopiska undersökning, lär detta bli en långdragen historia. Den förra avbokningen var för några månader sen. Och eftersom jag tydligen står uppskriven på någon speciellt lista de har där så ringer de till mig när de får avbokning, annars får man vänta i några månader för att de har ont om tid. Som överallt annars inom sjukvården – det är väntan. Så nu är det augusti och jag måste avboka igen, när kan jag tänkas få tid nästa gång, i oktober förmodligen. Och visst vore det just my luck om jag måste avboka igen för att jag har mens? Kan de inte ge mig andra tider när jag inte ska blöda? Borde de inte kunna förutsätta det, att med en normal cykel kanske jag blöder runt samma tid varje månad, som de flesta kvinnor..? Men KK kanske inte tänker på sånt? De är ju bara en gynekologisk kvinnoklinik…

Jag har suttit och tänkt på mina relationer på sistone och hur lustigt det är hur de människor jag trodde skulle följa mig genom livet, visar sig vara de som försvann ganska enkelt och utan att det egentligen stör mig eller grämer mig. Vänner som jag förr hade kallat soulsisters för att jag trodde jag visste var jag hade dem och jag trodde mig känna dem, men när det väl kom ner till basics visade verkligheten en annan sida och jag har insett att saker och ting inte alltid är eller blir vad man trodde. Jo det är lätt att säga att man “tappa kontakten” eller gled ifrån varandra, flyttade miltals bort, men en riktig soulsister ska finnas där ändå. Och det är inte mängden kontakt det handlar om, det är känslan. Jag är en obotlig romantiker och inte bara i mitt kärleksliv utan även med familj och vänner. Jag tror på den mest genuina känslan av familjeband, kärleksförhållande och känslan av att vara tvillingsjäl med en annan människa, även en nära vän. Vännen man går i döden för.
De senaste åren har många av dem som jag trodde var mina absolut närmsta vänner visat sig vara bekanta. Polare. Kafferep och skvallerkärringar. Det var egentligen inget meningsfullt när det väl kom till kritan. För jag var lätt att “glömma”, jag var lätt att byta ut. Man tappar inte bara kontakten med någon som man anser vara en riktigt nära vän. Och när en vänskap avslutas utan att man egentligen uttalat det högt kan man få känna efter lite. Hur känns det egentligen att vi inte pratar mer med varandra? Hur känns det egentligen att vi inte träffas mer? Och om den tanken känns helt okay, då var det kanske inte någon nära vän trots allt..? För vi vet ju hur det är när det tar slut med någon man älskar, hur vi gråter och vältrar oss i sorg, bör det inte vara likadant då i ett vänskapsförhållande? Jag vill gärna tro det. Och när jag ser mig omkring bland alla mina vänner är det inte många jag skulle spilla tårar över. Jag kan faktiskt bara föreställa mig att gråta över en enda av alla mina vänner, om hon lämnade mig. En enda vän, en nära vän, en som står mig närmst av alla. För ju mer tiden går och ju längre hon och jag är vänner, ju mer inser jag faktiskt hur lika vi är. Jag som trodde vi var från olika världar. Men hennes liv och mitt lever lite parallellt emellanåt och jag undrar om hon ser det på samma sätt som jag gör. Jag älskar henne som systern jag aldrig fick och skulle låta henne leda mig om jag vore blind.
Och nu när jag skickade inbjudningar till mitt bröllop till en väldigt liten skara människor, de som jag ansåg mig stå närmast hjärtat och som jag vill ska följa mig genom livet, börjar jag faktiskt tvivla lite.. jag börjar faktiskt ifrågasätta om de egentligen är så nära mig som jag trodde. För tydligen var en av de största dagarna i mitt liv, mitt första RIKTIGA bröllop, inte lika viktigt för alla mina hjärtevänner, som det var för mig.  Nej jag är inte orealistisk, jag förstår nånstans att det inte möjligtvis kan vara LIKA viktigt för dem som för mig (det är ju trots allt MIN/VÅR dag) men ändå så pass viktigt att man kanske svarar på inbjudan..? Och kanske, bara kanske, kan ge ett anständigt svar med ett ja eller nej istället för “jag vet inte”. För just nu känns det som ett “jag vet inte” – så kan det lika väl vara. En våg av besvikelse sköljer över mig stundtals.
För jag kan lätt, utan ett enda tvivel, säga att om det var någon av mina närmsta vännersom ska gifta sig och vill att jag ska komma, så tar jag ledigt. Kan jag inte ta ledigt så sjukar jag mig och om jag inte kan sjuka mig så ringer jag in ett bombhot på centrat och ser till att halva jävla Malmö är avstängt, för jag ska på bröllop. Men det är bara jag, antar jag.