Ett djupt andetag. Räkna till 10. Fråga igen och höj tonen lite.
Två djupa andetag. Räkna till 20. Säg till på skarpen.

Det kvittar hur många andetag jag tar, mina lungor räcker inte till.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag frågar, säger till eller skriker, min röst bär inte så höga toner jag önskar.
Hur svårt ska det vara..?

De senaste veckorna har pojkarna fått en mer uppkäftig attityd gentemot mig och det har eskalerat och mitt tålamod tryter. Det har alltid varit en jobbig historia, det där med att plocka undan efter sig och städa sitt rum. Phinis enda nya taktik är simpel: “Det var inte jag, det var Laaiti”. Och lillebrorsans taktik är också simpel, han skiter i bara i vad jag säger.
Det är inte det att jag kräver för mycket av dem. Jag begär inte sträckta lakan och jag har inga vita handskar att kontrollera med. Jag vill bara att deras leksaker ligger i tunnorna de ämnade för. Leker man med en sak lägger man tillbaka den igen när man lekt klart. Men det är tydligen för mycket begärt. Det är inte det att barnen inte förstår, för de är inte korkade alls. De bara skiter i vilket. Så idag tog jag ett drastiskt beslut och de var förvarnade om konsekvenserna om de inte gjorde som de blev tillsagda. Och de fick mer än en chans. Och eftersom det varit lika turbulent varje gång jag ber dem städa bestämde jag mig för att underlätta för barnen.. Jag har gjort det förr och nu idag gjorde jag det igen. Nu ska de få time-out från leksaker. ALLA leksaker.Nu ska de få gå utan saker igen ett tag för att påminnas om hur kul det är att ha saker och lära sig respektera mig och göra som jag säger. Förr när jag gjort såhär gick de utan saker i månader och de mindes det väl ett tag efter de fick tillbaka sina saker och höll ordning ett tag. Vi hade i alla fall inte stora gräl om det. Men de verkar ha glömt det så jag tyckte en påminnelse var på sin plats så jag tömde rummet idag, som jag gjort förr.
Back to basics – Hardcore spartanskt
JAG ORKAR INTE MER!!

Så ja, nu tar vi några steg tillbaka, kidz. Back to basics igen, innan jag helt mister förståndet.

Det är ju en sådan enkel sak det där. Att be om mer. Att önska mer. Att önska ett bättre liv för sig själv. Bättre hälsa, bättre och mer kärlek. Fler saker, fler vänner. Mer av allt, lite till och bättre av det man redan har. Det är ju en sådan enkel sak. För att be om något och önska något, det gör vi alla, i olika former och olika mycket. Men önskar.. det gör vi.
Men hur ofta stannar vi upp och ser till allt det vi egentligen redan har och hur bra det redan är? Tacksamhet.
Hur kan vi ha mage att be om mer när vi inte uppskattar det vi redan har?

Hur ofta tackar vi livet själv. Tack för att jag fick födas, för det var ju så bra. Så bra för min mamma och pappa som älskar mig och ville ha mig. Så bra för de barn jag har skapat som älskar mig, behöver mig och vill ha mig hos dem. Så bra för mina vänner som ibland kan luta sig på mig, gråta ut hos mig, skratta och gråta med mig och ha roligt med mig. Så bra för de som finner inspiration i mina ord och så bra för de på jobb som jag hoppas och tror att jag är en tillgång till.
Tack för alla människor som finns i mitt liv och jag tar själv åt mig äran för det, ska ni veta. För det är inget självklart att just dessa människor finns i mitt liv, jag har ju valt de själv och väljer själv vem jag vill ha delaktig i mitt liv. Tack för att jag har bägge mina underbara föräldrar i livet, och för att vi kommer så bra överens. Tack för varenda nära vän i mitt liv som betyder så enormt mycket för mig. Som finns här för mig at dela min glädje och min sorg. Tack för mina barn som jag blivit välsignade med, som är de vackraste människorna jag har sett och som jag har fått privilegiet att fostra och forma. Tack för alla gånger jag har fått känna mig älskad och fått lov att älska någon annan för vad vore ett helt liv utan kärlek. Och tack för mina tidigare erfarenheter som lämnat mig ödmjuk och empatisk, mindre naiv och med skinn på näsan, armerad inför livet. Tack och tack igen.
Tack för att jag har ett hem, någonstans att bo där det är ombonat och varmt. Tack för möblerna i mitt hem, att vi har nånstans att sova i en mjuk härlig säng, att vi kan sitta i en soffa och se på TV. Ja jag är tacksam för det, det är faktiskt inget självklart, det finns många som inte kan vara tacksamma för det som inget har. Tack för det rena vattnet jag ofta tar för givet, att jag faktiskt kan stilla min törst när helst jag behagar. Tack för att jag slipper gå hungrig för det finns alltid mat på mitt bord. För min kaffemugg, mina tallrikar och glas, för mitt schampo, min handduk, mina rosa fluffiga inneskor, mina kläder och alla mina lyxvaror som datorn, mobilen, cd-spelare och allt däremellan. Och när jag verkligen anstränger mig, eller ja, det krävs inte så mycket intelligens att förstå hur mycket jag egentligen har, så känner jag mig så liten och dum, att jag ska be om mer, när jag redan har det bästa och mest av det mesta.

Och ja det är ju lättare att se allt man inte har och bara se de saker man önskar sig. Alla vill vara större och bättre istället för att bara vara sig själva. Vad är det för fel med att bara vara sig själv?  Alla vill ha mer och mer, istället för att vara nöjd med det man har? Och framförallt, tacksam för att man har det.

Så min läxa, till mig själv, ska bli att vara mer tacksam för det jag redan har. Varenda liten detalj, varenda liten skitsak. Jag ska försöka komma på minst en ny sak varje dag i mitt liv, att vara tacksam för. Jag ska nog skriva en lista och ha den upphängd och fylla på den efter hand. Och när jag väl insett att jag redan har allt jag redan egentligen behöver och vill ha, då kommer lyckan gratulera mig och belöna mig och jag tror faktiskt att jag kommer bli så nöjd när jag inser att jag har det bra. För varför ska jag be om mer, när jag inte kan se det jag redan har?

Idag är det fredag. Phinis feber har pendlat mellan 38-39 grader de senaste dagarna sen jag fick ner den från 39.9. I onsdags gick han och la sig 14.30 på eftermiddagen och sov i stort sett till morgonen därpå. Han vaknade till med jämna mellanrum och pep om att han frös. Jag hade ju tagit av honom täcket för att kyla ner hans brännheta lilla kropp. Dagen efter hade jag fått ner febern till en mindre oroande temp, men han har fortfarande lite feber. Hans mage är okay och han är pigg och vaken så min oro börjar lägga sig lite. Det är just som Phini får feber som jag blir orolig eftersom han riskerar att få feberkramp. Vi har stesolid i kylen i-fall-om-att.

I morse var det dags för min inskrivning på MVC. Sedvanlig kolla vikt, längd, urinprov och blodprov och journalanteckningar i min nya röda mapp. Vikten: 67kg. Fan i helvete. Ångest. Längd: Jag sa 160 för det låter bättre än 159. Mitt HB var en riktigt jawdropper på 131. Det har jag inte haft på flera år och jag är förbannat stolt för jag har verkligen kämpat för att få upp det. Hon kikade i mina tidigare journaler och vi pratade lite och förde in viktiga detaljer i min nya journal. Martin var med på besöket, han ville det. Och jag måste erkänna att jag uppskattar hans genuina intresse.
Vi pratade om mitt senaste akut besök till KK när de gjorde ett VUL och dels tyckte hon det var konstigt att hon inte fått papper om det från KK för det brukar (och ska) de skicka. Dels tyckte hon, som jag, att läkaren kanske kunde sagt något annat än att han tyckte det fladdrade till när vi diskuterade hjärtslag på VUL. Han kanske kunde ha kollat ordentligt. Men ja, det är som det är. Vi pratade lite om den paranoian och oron man har som gravid. Om missfallet mellan mina söner. Vi pratade om det mesta. Jag blev inbokad på en tidig glukosbelastning i nästa vecka eftersom min pappa är diabetiker, då får man två glukosbelastningar. Fy fan jag minns det där.. ingen favorit precis.

Innan vi skulle gå undrade hon om det var något annat, om vi hade några frågor eller så.. och jag såg min chans. Jag tänkte, att frågan är ju fri. Here goes.. Jag frågade om fosterljud. Jag vet ju att de inte lyssnar efter hjärtljud så tidigt i graviditeten. Vecka 10+0 idag, alltså går jag nu in i vecka 11. Och hon svarade mig det som jag redan visste. Att de oftast inte gör det för att det kan vara svårt att höra hjärtljud, dels för bukfett och i mitt fall ärrvävnad efter bukplastik osv.. och ibland hör man ingenting fast att där FINNS ett litet hjärta som slår och då kan man bli orolig och rädd i onödan egentligen, men om jag var själv införstådd med det och kunde gå därifrån utan att vara orolig så javisst.. Och jag var införstådd och ville försöka ändå.

Och hon behövde faktiskt inte leta länge.. Jag sa till Martin att leta upp min mobil fort så att jag kunde spela in hjärtljudet vi hörde. Hjärtat som slår i min mage med 163 slag i minuten. Jag spelade in ljudet och Martin var snabb med att följa mitt exempel. Hans leende från öra till öra för nu blev det verkligare för honom. Jag har ju känt graviditeten, barnet växer inuti mig. Nu fick han själv höra att det faktiskt bor en människa hos mig. Snacka om reality check.

Så jag tog mig friheten att göra ett miniklipp så at ni också kan få höra bebisens hjärta slå.
http://www.youtube.com/watch?v=2uErOEJASPY

Snacka om kärlek omedelbart igen. Martin kunde inte sluta le, han tuffa omkring på små rosa fluffiga moln. Jag fick det mer bekräftat och mer än så, jag fick idag veta med säkerhet att just nu.. så lever min bebis.

De senaste dagarna har varit väldigt omtumlande för mig. Det har varit ett åkande på en berg och dal bana, känns det som. Samtidigt som man har haft tusentals tankar i huvudet om det ena än det andra, så började jag känna mig sjuk också. Febrig, ont i nacken ner mot ryggen, kraftlös och orkeslös och helt utan en gnutta energi. Psykosomatiskt tror Cindy och det kan stämma. Jag är ingen läkare så jag låter det vara osagt. Men jag stannade hemma från jobb i tisdags och i dag och har försökt vila upp mig. I morgon jobbar jag och då har centrat öppet till 22. Så det blir en lång dag för mig..

Och mitt i mitt eget grubbleri där jag har suttit och tänkt på samma saker om och om igen och ställts inför svåra val och frågor har jag även fått ljuspunkter i min vardag från många olika människor. Jag blir överväldigad av det stöd som människor omkring mig ger mig, helt oberoende av varandra och helt utan baktanke eller anledning. Jag kunde knappt tro det var sant när tjejen i butiken häromdan kom fram och överlämnade en presentpåse till mig. Jag har aldrig träffat henne förr och visste inte vem hon var, men hon.. vet i stort sett allt om mig. Hon läser ju här, som alla ni andra. Och när hon hade vägarna förbi kom hon in och gav mig denna presenten och jag hade så mycket att göra på jobb, mitt i lönedagar. Butiken var full i omgångar och mina studiokunder var halvvägs inne i studion när jag som hastigast fick ta emot en gåva från henne. Jag ÖNSKAR så att det hade varit mindre folk i butiken den dagen så att jag hade haft mer tid att verkligen säga tack. Det enda jag hann var att sträcka mig över disken och krama om henne och jag tror nog hon fick en puss på kinden med. Jag hoppades resten av dagen att hon skulle komma in igen när det skulle vara lugnare. Jag var helt chockad och överväldigad och kunde (kan) knappt tro det.. Vilken handling av ren godhet och hon kommer aldrig nånsin ana min uppskattning. I presentpåsen låg en paket lösvikts thé, ett doftljus och en underbar mugg och ett kort med texten “En liten gåva för glädjen & tacksamheten över att få dela del av din vardag i bloggen. Nu om någon gång kändes det som lite uppmuntran var på sin plats! Vi är många här ute som känner för sig & pojkarna. STOR KRAM Caroline – Bloggläsare från norr <3”
Kan man annat än att bli varm i hela kroppen? Så från djupet av varenda pulserande del av mitt levande jag; Tack så ofantligt mycket för ljuset i mitt liv du gav mig i måndags, Caroline, min bloggläsare från norr.

När jag sen på tisdagen kollade i min postlåda såg jag ett paket från Tina på alskadebarn.se. Jag vet att jag inte har beställt något nytt smycke så min första tanke var att det kunde handla om det vi har diskuterat via mail på sistone, så jag blev väldigt förvånad när jag såg att så inte var fallet. I det vadderade kuvertet låg en liten present ask och inuti den låg ännu en ring. En likadan kärleksring som de två hon gjort tidigare åt mig med mina barns namn och datum som jag alltid bär. Men denna gången stod mitt eget namn på kanten och ovanpå läser man texten “PER ASPERA AD ASTRA” som är latin för “Till stjärnorna genom svårigheter”, dvs. “genom kamp till seger”. En liten lapp låg med i paketet till mig med och jag var ännu en gång mållös. Jag känner mig åter igen överväldigad och vet inte riktigt hur jag ska bete mig, för ett simpelt tack känns för lite. Hur tackar man sådant..? Ringen sattes direkt på samma finger där jag har barnens och den sitter perfekt där, det är precis där den ska vara och den kommer påminna mig varje dag om både styrkan att övervinna men även tron på det goda hos människor. Älskade Tina – jag är dig evigt tacksam. Ringen är ljuvligt vacker och jag kommer lägga upp en bild på den så fort jag kan. Av hela mitt hjärta: Tack.

Och ja, det är överväldigande.. och idag kom en överraskning till. Ett brunt vadderat kuvert i min postlåda. Från Schweiz. Till min kännedom känner jag ingen där även om jag har ett minne av en läsare där som gjort sig till känna. Anledningen till att jag minns det är för att hon bär samma namn som mig.  I kuvertet låg ett kort med texten “Hej Madde. Jag vet att du går igenom en tuff period just nu (ytterligare en). Som trogen bloggläsare är det inte mycket man kan göra mer än att skriva peppande kommentarer. Efter regn kommer solsken. Choklad botar inte ett brustet hjärta – men man mår bra en stund i alla fall. Kram Madde H från Zürich.” Och åter igen vet jag inte hur jag ska bete mig. Vart kommer allt detta ifrån, vart kommer alla ni ifrån? Det är SÄLLAN, i dagens värld, som man stöter på människor som er. Som gör en osjälvisk handling för någon annan vinnings skull. Det är nästan så att jag vill börja gråta. Inte för gåvorna och det jag egentligen fått utan för omtanken, generositeten, kärleken, tanken. Raraste Madde från Z: jag är dig otroligt tacksam. Tack och tack igen.

Just som jag behövde det som mest kom dessa gåvor och tankar från helt ingenstans och det är en magisk känsla. I tre dagars följd kom detta och det ger mig en pirrande känsla i hela kroppen. Tänk att människor faktiskt tänker på mig och bryr sig..? Jag känner mig mindre ensam i alla fall när man vet att det faktiskt finns fler än de jag bara ser hör och känner, som bryr sig. Det är en enorm känsla, den är varm och överväldigande och jag vet inte hur jag visar min tacksamhet bäst..? Jag känner mig inte värdig, jag är bara en annan mamma som har djupa dalar och höga berg och försöker kliva över, som ni flesta andra. Så jag vet inte hur jag ska bete mig men jag gör det enda jag kan här och nu och ger er en del av min kärlek: Tack.

Vidare dog ju den lilla vita. När Emma fick reda på det dröjde det inte länge förrän hon bestämde att vi skulle ta med den till netonnet där jag köpte den förra året. Emma var ju med så hon minns det men vi mindes inte om det har gått ett år.. jag hittade inte kvittot men de brukar ha kvar det på deras datorer, och det hade de. Och garantin på den lilla vita gick ut för en månad sen. TYPISKT! Men jag reklamerade datorn och de kommer se över den. Om de anser det vara fabrikationsfel får jag tillbaka den lagad eller förmodligen en ny, om inte får jag betala för att de kikade på den och frakt. Vi gick in och tittade i affären och det dröjde inte länge innan jag gick ut därifrån med en annan mini laptop. En billig liten sak som duger att blogga med så jag kan bibehålla den enda form av terapi jag känner till och som tjänar mitt syfte. Jag har i alla fall fyllt frysen efter att Emma tog med mig och pojkarna på storhandling så vi har i alla fall mat så vi klarar oss men får klara oss utan lyxvaror ett tag. Det kan vara värt det, för om jag inte kan skriva av mig får jag förmodligen inom kort bli inlagd på hispan.

Jag hämtade mina killar idag lite tidigare än vanligt. Redan på vägen hem gnällde Phini att han frös, hade ont i magen och ryggen och ville bara hem. Han ville inte ens äta chokladen jag gav honom. När vi kom hem la han sig i sin säng och dåsa lite och när jag tittade till honom och skulle pussa på honom var han brännhet så jag plockade fram termometern. Jo.. stackars barn ligger med 39.9 graders feber med diarré. Han är inte så gnällig som man kan tro men slö, ja. han ligger i sin säng och ser på tecknat och kommenderar mig om vad han behöver och vill ha och det kan han få lov att göra. För om man inte kan bossa med sin mamma när man är sjuk, när ska man då få lov att utnyttja tillfället..?  Så jag får vara hemma två dagar till och helgen. Vilket innebär att jag för första gången på vad som känns som år, missar i stort sett en hel vecka på jobb. Det kommer göra svinigt ont vid nästa löning.. men barnen kommer först.

Det var väl väntat, eller hur. ELLER HUR!!!!
När jag kom hem från jobb igår och skulle kolla mina mail, som jag alltid gör, så går det inte att starta den lilla vita.  Det gick bara inte. Inte nog med att jag är sjuk och hemma från jobb, datorhelvetet dör. Hundratals försök att återuppliva den lilla men nej.. Nada. Inget alls. Inga livstecken alls. Den stationära har varit död några månader och nu är den lilla också död.

Men vad som var ännu mer givet – I should have seen it coming, var när jag idag gick hem till mina föräldrart för att låna pappas dator för att betala räkningar, så funkar inte min inloggningsdosa till banken!!! ELLER HUR!!

Snälla skjut mig nu…

För en olycka kommer sällan ensam, what next? WHAT NEXT!
Sparka på mig när jag redan ligger. Bring it on.

Som nybliven skolmamma vet jag inte riktigt hur det går till i skolans värld. Så är det. Det är uppenbart att det inte går likadant till som på dagis, så mycket har jag hunnit förstå. Och jag är inte sen med att säga att jag behöver nog gå en kurs för att lära mig hur man gör denna episoden av föräldraskap.

Morgonen började bra, den började precis som jag behöver. Jag hade hunnit dricka kaffe och dra på mig kläder och satte mig vid min laptop i köket när jag körde hur min snart 6-åring kom ut i hallen och stapplade in i köket.. “Godmorgon älskling” säger han till mig och kommer fram och kramar om mig. Vilket sätt att morgonhälsa på, så underbart ljuvligt. Jag kunde inget annat än att le.. “Godmorgon snygging” svarade jag och pussade hans rufsiga hår när jag kramade om honom.
Morgonen gick bra, vi slängde sopor på väg till dagis och i kapprummet mötte vi fröken Carina som var pigg och glad och kallade oss tre spillevinker. Laaiti hoppade upp i famnen på mig och vi pussade hejdå och Phini och jag tog oss vidare mot nästa destination: fritids. Det är ju höstlov och ingen skola men fritids är öppet i alla fall.
På väg till skolan pratade jag och Phini och det slog mig vilka givande samtal vi kan ha. Det fenomenala med att prata med barn och verkligen lyssna på vad de tycker och hur de resonerar ligger i den härliga samklangen av förenkling och uppenbarhet. Ja. Så är det faktiskt. För barn är allting så ENKELT och UPPENBART. De ser hela bilden, utan detaljer, som vi serverar dem och då blir det så enkelt.
Phini är min starka riddare, i ur och skur. Han ska ta hand om sin mamma och han står på min sida när det krisar sig. Jag berättade för Phini att jag ska träffa Martin om nån da och sitta ner och prata med honom. Jag berättade det eftersom vi ska träffas hemma hos oss och jag tillhör skaran mammor som håller barnen ganska uppdaterade och informerade. Såhär löd vårt samtal..

Phini: Mamma, varför flyttade Martin?
Jag: För att jag blev arg på honom och sa att han fick flytta.
Phini: Men mamma, bara för att man blir arg kan man inte säga till dem att flytta!!
Jag: Jag vet Phini, men.. ibland gör vuxna så när man blir arg. Men jag skulle aldrig säga till dig eller Laaiti att flytta för att jag blir arg, det vet du va?
Phini: Ja… Ska du säga förlåt till honom?
Jag: Vi får nog säga förlåt till varandra, Phini.. Vi har nog bägge två varit dumma mot varandra.
Phini: Men var bor Martin nu då?
Jag: Jag vet inte faktiskt.. jag tror han kanske sover över hos några kompisar, jag tror inte han har nånstans att bo nu.
Phini: Men då kan han ju få bo hos oss? Han får inte pussas med andra flickor ju.
Jag: Nähä? Varför inte då? Han kanske träffar en annan flicka att pussas med?
Phini: Men mamma, nej. För ni är gifta och då får man bara pussas med den man är gift med. Ingen annan.
Jag: Jaha.. det visste inte jag.
Phini: Mamma, då ska jag påminna dig om det varje dag.

Och det slog mig hur enkelt allt är i hans lilla värld. I hans svart/vita värld helt färglös av avsaknaden av detaljer. Det stora hela. Efter en stunds vidare avslappnat småprat om saken pratade vi vidare.

Phini: Mamma, vi behöver inte Martin. Vi klarar oss själva.
Jag: Ja, det gör vi Phini.. fast det var väl bra att ha Martin ändå, han hjälpte ju mamma mycket, han diskade ju och tvättade och så.
Phini: Mamma, JAG kan hjälpa dig. Jag kan diska efter maten, ok? Martin är tråkig.
Jag: Tråkig? Varför då?
Phini: Han lekte inte med mig.
Jag: Du.. det gjorde han väl visst. Vi  var ju ute mycket, klättra i träd och lekte på lekplatser och så.
Phini: Jo, men han lekte inte med mig och mina leksaker.
Jag: Nä men det gör inte jag heller ju, är jag tråkig då?
Phini: Nä men mamma jag tycker om dig mest i alla fall.

Och jag antar att det är så lätt. Jag är hans mamma, jag kommer undan med sånt, bara för att jag är mamma och kärleken redan finns där, nästan genetiskt. En gentisk kärlek är det. För andra som kommer in i barnens liv är det annorlunda, de måste verkligen JOBBA på att få den kärleken. För barnen skiter i om du är arbetslös, om du är fattig eller rik, om du har fina kläder eller inte. De undrar hur bra du är på att lyssna, ge uppmärksamhet och leka med dem. De graderar snällhet. Fan vad enkelt.

Och väl framme vid skolan efter vi hade pratat hela vägen dit, märkte jag att dörren till skola/fritids var låst. På gården lekte fyra pojkar vid gungorna i regnet och inga fröknar syntes till. Inga skrikgula västar som hejjade på oss. Det är ju höstlov. Fritids är öppet men inte skolan. Och jag ville ju inte bara lämna Phini där själv på gården, utan fröknar och med pojkar från de äldre årskurserna som han inte ens känner. Så efter 10 minuters spanande utan att jag sett nån vuxen tog jag med min son hem igen. Och då slog det mig – jag vet inte hur det går till. Var ska jag lämna min son och till vem?

Det verkar vara väldigt många som bryr sig och har åsikter plötsligt. Det brukar ju vara så när det rör sig om lite drama. Konstigt det här, har jag inte bloggat om detta förr eller är min deja vu känsla helt ute och reser? Nä för helvete, kommentera inte mina vardagar för där händer inget. Stötta mig inte när barnen är jävliga eller när jag diskuterar mina i-landsproblem för det är väl bagateller. Men när “the shit hits the fan”, ja då ska folk kommentera, ge råd och vara med. Men va fan, jag står för yttrandefrihet helt och hållet. Naturligtvis får ni alla tycka vad ni vill och det är helt okay med mig, jag behöver inte hålla med och det är inte alltid jag gör det. Men ibland undrar jag om vissa av er TÄNKER på vad det är ni egentligen kommenterar..? Verkligen TÄNKER. Och även om inte många rakt ut skriver vad de egentligen tycker så kan ju till och med jag, utan ett medlemskap i MENSA, förstå den underliggande meningen.

Men som svar på den frågan jag tyckte var sämst av alla: “Är det en blessing för ditt barn att födas?" är svaret ganska enkelt. Ja, det är det. Det är en blessing. Jag är ingen dålig mamma. Jag vill gärna tycka att jag har ganska rätt för mig och mycket att lära mina barn och enormt mycket kärlek att överrösa dem med.
Beslut om huruvida barn ska födas eller ej kan man inte ta utifrån “what-if” och framtidsperspektiv. Ingen vet vad som händer i framtiden och förhållanden kan man aldrig ta för givet. Ska man ta abort för att “pappan KAN ju dö i en olycka om nått år”?
Fröken Greta förmodade att när mina knattar föddes så var planen ändå att deras pappa skulle vara med i bilden. Och ja, det har hon rätt i. Men om jag i dåvarande sits hade fått en glimps av framtiden och sett den som den är nu och sett mina två vackra söner som de är hade jag inte gjort valet annorlunda. Jag hade fortfarande gjort om det igen och igen, för dessa sönerna var värt det.
“Har man den planen är det ok sen att det inte blir så sen är också ok”, skriver Greta.
Precis. Och har jag den planen att vara ensam med tre så är det okay och om det inte blir så så är det okay? Eller hur.
”Men jag har ett minne av att du ville att alla dina barn skulle ha en och samma pappa.
Jag tänker kanske snarare på hur barnets uppväxt blir” – Åter igen, helt rätt. Det har jag sagt och det ville jag (då) och det trodde jag (då). Men människor förändras eller hur? Att ha halvsyskon idag är inget ovanligt alls och jag har svårt att se hur barnens uppväxt skulle ens komma på tal? Mina söner vet redan att bebisen i magen inte har samma pappa som de och mina barn förstår det och är okay med det och det är inget konstigt med det för pojkarna. Jag kommer inte göra skillnad på mina barn för det. Jag kan erkänna att jag inte riktigt förstår var Greta vill komma…? Barnets uppväxt blir…? Vem vet? Vem vet vad framtiden erbjuder nånsin – för någon? Vi gör alla det bästa vi kan, inte sant?
Och när man har valet att låta ett barn födas till världen och få pendla mellan hem till hem – well, vet du hur jag ser på saker och ting? Barn som exempelvis aldrig haft en TV skulle aldrig kunna sakna det, eller hur. Ett barn som ALLTID pendlat vet inte hur det är att INTE göra det, om det nu skulle bli så. Åter igen – och helt seriöst, jag kan inte låta frågor som det påverka mitt beslut om huruvida jag ska släcka mitt eget barns liv..? För mig känns allt det där som befängda tankar, det är inte det man grundar sig på när man ska ta ett beslut om ett barns liv. Vem i helvete bryr sig om pendling och olika DNA string?
Och vet du vad, Jessica – i samma sekund som jag och Martin la oss nakna i sängen och hade sex med en chans/risk (kalla det vad fan ni vill) till graviditet, så fanns det ingen återvändo. För det är varje vuxen människas ansvar att se till att man INTE blir gravid, om man nu absolut inte vill det. Och ja, olyckor händer (även om det inte var nån olycka i mitt fall), men även då får man ta konsekvenser. Även om man olyckligtvis kör på nån i trafiken exempelvis, får nån betala för det, eller hur? Även om det “bara var en olycka” och ingens fel.

Vad hände med good old fashion kärlek och respekt, omtanke och ömhet, förmåga att uppfostra och ge barnen en stabil och trygg och harmonisk uppväxt med god moral och etik med ett enormt omfång av stöttepelare och socialt nätverk? För där vinner jag med hästlängder så ja, det ÄR en blessing för mitt barn att födas.

För som jag skrev i ett sms till en vän: “Vet du… tanken om ett val hade inte slagit mig förrän andra började fråga vad jag skulle göra. Och varje gång jag ens tänker på det så brister det och jag gråter. Nej… det är inget alternativ. Jag kan inte det. Jag kan inte döda mitt eget barn”.
Jag vet inte hur det blev att jag plötsligt hade ett alternativ. För i min värld egentligen, fanns det inte. Och redan när jag skrev inlägget Käftsmällen rakt i nyllet visste mina närmsta vänner att jag egentligen redan hade ett beslut.

Trampa på en öm tå?
Jepp.

En bild säger mer än tusen ord..

Så fick jag reda på att jag har blivit polisanmäld.
Detta fina tidningsutklipp kommer sitta fint längst bak i vårt kärleksalbum, eller hur.

Jag antar att min kropp behövde mer sömn än vad jag trodde. Torsdagkväll gock jag och la mig ganska tidigt, alldeles övertrött. Och när jag vaknade av pojkarna busande i sängen på fredagsmorgon tittade jag p klockan och sg att jag sovit för länge, fram till kvart i sju. Så jag gick upp och gjorde som jag brukar alla morgnar och just som jag fönade håret kikade jag på klockan igen och såg att den var fem i åtta. Shit, jag måste ha sett fel innan. Ni kan tro det blev stressigt. För första gången.. förmodligen ever, kom barnen för sent. Laaiti satte sig vid frukostbordet på dagis vid tjugo över åtta och Phini var i skolan fem över halv nio.
- Phini, när man kommer för sent får man säga “förlåt för att jag är sen” informerade jag pojken på väg till skolan.
- Men mamma, det är inte MITT fel att jag är sen, det är ditt! svarade han mig och han hade ju en poäng där.

En stund efter att jag var hemma från skolan, kom en av (eller egentligen den enda) mina närmsta och bästa killkompisar hit. Jag skulle nästan vilja påstå att han är som den bror jag aldrig haft. Inte för att jag egentligen pratar ofta med Björn men jag vet var jag har honom, alltid. Han ställer upp om jag behöver, alltid. Och han är så förbannat intelligent och förstående och jag tycker om att prata med honom. Han kom hit för att lyssna sakligt och ge sitt stöd. Utan att ta parti eller döma. Utan så många åsikter utan lyssnade mest och gav mig lite styrka. Han är en sån jävla bra kille och jag önskar det fanns fler av honom i världen, för då vore denna världen fan så mycket bättre.

Det gör mig inget bättre av att sitta hemma och tycka synd om mig själv. Så när Cindy frågade mig om jag var ville jobba var svaret givet. Jag visste inte hur det skulle bli men jag visste att jag helst inte sitter hemma och gräver ner mig själv. Så jag gick till jobb som vanligt igår, på en lönefredag. Och jag hade tur att där var mycket att göra. Jag föredrar när vi har mycket att göra på jobb och i synnerhet när jag mår dåligt så att jag kan koppla bort det som händer inom mig oc fokusera på det som händer runt omkring istället. Ja har tur som har kollegor som bryr sig om mig, även om Cindy redan hade sagt till de i förväg att jag inte skulle vilja prata om det och vi kör på som vanligt. Men jag kände av deras sympati ändå såklart. Kramarna var varmare och längre och tröstande ord och choklad.
Jag klarade av dagen med leende och hade hjälp av trevliga kollegor och roliga kunder. Det underlättade. Lasse körde mig hem och ensamheten slog till. Pojkarna kom hem och lekte inne på sitt rum och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Min telefon gick varm med sms fram och tillbaka till olika, såpass att jag, som ändå är en van smsare, fick ont i händerna. Jag smsade lite med Martin med, om pappersarbete och grejor och jag “gav tillbaka” hans facebook och mail som jag hållt som gisslan. Jag hae ju ingen nytta av det där. Och jag orkar inte hålla på att tjafsa. Han verkar inte vara arg på mig (vilket jag hade varit) för vad jag skrev på hans facebook, däremot verkar han arg på alla som kommenterat.  Jag vet inte var han är nånstans men jag vet att han inte mår bra. Han skrev och undrade om han ska följa med nästa fredag på inskrivningen på MVC. Jag trodde inte han skulle komma ihåg det eftersom jag bara nämnt det. När vi har smsat om bebisen har han sagt att oavsett vad jag bestämmer mig för så stöttar han mig och det är mitt beslut. Han vill vi ska ha kontakt, bebis eller ej. Vara vänner i alla fall. Och när jag skrev till honom, det som mina närmsta egentligen redan visste från början, att jag vill behålla bebisen, så sa Martin att han vill finnas med hela vägen. Och ja, det låter ju bra. Han säger att han fortfarande vill ordna upp sitt liv för att han har barn på väg och det låter så fint men jag har ändå svårt att tro det och lita på det. Upp till bevis.. Annars får Lotta ta på sig den där strap-on hon lovade.

Idag regnar det. Så passande. Phini är bjuden på Rymdkalas nånstans i byn och jag fick kolla Eniro för att hitta  vart det är. Jag köpte en star wars mask han kan ha på sig (det är väl lite “rymdigt”) och en present till födelsedagsbarnet. Kanske kan jag lämna Phini på kalas och få två timmar för mig själv.. det kanske kan vara bra för mig.
Nästa vecka har mamma bestämt att hon ska hämta barnen vid ett istället för vanliga kl tre. Sen på torsdag är det långöppet på centrat jag jobbar på och de stänger kl 22. Vilket innebär att jag slutar kl 22 på kvällen och är hemma kl 23. Så mamma tyckte att det är bäst att barnen sover över hos henne och det kan de ju få lov att göra. Det är höstlov på skolan och på fredagen tog mamma Phini ledigt från skolan och Laaiti från dagis så hon ska ha mysdag med pojkarna.. som om hon inte träffar de så det räcker ändå?  Tack mamma..