Fy satan vilken dag jag har haft. Jag känner att jag knappt har hunnit varva ner på hela dagen idag. Efter all stress i morse fram till lunch när allt med morgonbestyr och barn och riskutbildningen var avklarade, hämtning av barnen, inhandling, matlagning och sen iväg igen på utvecklingssamtalet som följdes av ett första föräldramöte på skolan. Och appropå det – var  helvete är alla engagerade föräldrar? Av 22 barn i klassen var där 9 närvarande föräldrar..? Jag undrar vad som var viktigare att göra..? Kunde de inte hitta barnvakt? Måste de jobba? Eller orkade de helt enkelt inte..? För på min prioritetslista ligger barnen högst och det som direkt anbelangar dem – bl.a föräldramöte. Jag tycker det är viktigt att få ta del av informationen som ges om deras aktiviteter, eventuella utflykter, att träffa de andra barnens föräldrar osv. Så jag tog ledigt först och främst för detta och sa det till Cindy, att jag skulle på föräldramöte. Sen att riskettan lyckligt nog lades på samma dag var mest tur för min del så att jag inte behöver ta mer ledigt.

Här hemma är det fortfarande kommunikationsproblem galore. Martin och jag talar inte samma språk alls och jag kan tycka det är svårt att möta han halvvägs när vi pratar för att jag helt enkelt inte kan förstå hans resonemang. Det gick väldigt bra att passa barnen, sa han och när jag kom hem precis vid 20 så sov bägge barnen sött (!?). Jag hade förväntat mig att de skulle vara vakna eftersom de brukar vara det vid åtta. Vi började diskutera massa olika saker kort därpå.
Jag försökte åter igen förklara för Martin att han får tänka lite på HUR han säger saker till mig, för att få en önskvärd effekt. Marknadsföring av en idé eller en tanke är A och O och hur han framför det är viktigt för respons. 
Martin och jag tycker tänker och känner lite olika om vissa saker. Han är mer ordningsam än mig – så är det. Vissa skåp som sagt är proppfulla med saker som är sönder, som jag inte ska ha och som kan likväl kastas, Men av någon oförklarlig anledning har jag svårt att kasta saker, så det blir att jag mer eller mindre kastar in det i ett skåp. (Ja, jag är en typisk KRÄFTA). Sen nästa sak efter det osv – tills det är fullt av skit och som mest trillar ut när man ska öppna det. Det är nog fler än jag med detta inbyggda och oplanerade systemet. Martin reder inte riktigt ut det.. Ni förstår, jag engagerar mig inte så mycket i världsliga eller  materialistiska saker. Sålänge min själ mår bra så.. jag bryr mig mer om emotionella och själsliga ting. Jag bryr mig inte om alla skitsaker i skåpen.. jag bryr mig inte om de 3 par söndriga solglasögonen som jag inte brytt mig om att kasta eller mascaran som ligger uttorkad sen tio år tillbaka. Who gives..?
Jo, Martin. För han vill ha ordning och reda. Och det är med stor försiktighet han började smårensa och städa. Han vågar inte kasta någonting så när han städade mitt röriga-skåpet i köket gjorde han helt enkelt bara iordning i röran så att man ser in och inget trillar ut när man öppnar. I bokhyllan ställde han om böckerna – jag hittade i min oreda men hittar inte nu. Han menade väl med de bägge städningarna så jag bet mig i tungan för det tydliga klampet i min personliga och privata sfär, även om det sved lite.

Ikväll flög jag i taket och blev rebellisk. Jag låg i badet och Martin höll mig sällskap och vi pratde om lite allt möjligt. Sen plötsligt säger karln “Sen, i vår gemensamma bostad, ska det inte vara massa plick plock överallt!” och pekade på badrumsskåpet.
Och det jag hängde upp mig på var ordet SKA. Sen när fan ska han komma och säga vad jag ska och inte ska, vad jag får eller inte får? Jag är en vuxen kvinna och bestämmer själv om jag vill ha massa knick knacks, sen får han tycka vad han vill..? Han kan få ett eget badrumsskåp att bestämma över? Jag har inte problem med att ta gemensamma beslut, om det läggs fram med ett frågetecken eller som en disussion.. om han bara hade kunnat lägga fram det lite annorlunda,, som med ett annat skåp i köket tidigare idag då han sa “Älskling.. sen nån dag när du är ledig kan vi gå igenom detta skåpet tillsammans och rensa ut..”
Ödmjukhet. Tack. Han glömmer bort att detta har varit MITT hem i många år och i stort sett alla saker är MINA sedan flera år så jag har svårt att ha någon som kommer och talar om hur JAG ska ha det igen.. det var år sedan jag skakade av mig det – att någon annan  hade något som helst att säga till om.
Och jag i min tur glömmer bort att HAN faktiskt också bor här och jag får ta hänsyn till att han kanske vill ändra saker – men det bär emot.. så in i helvete. Jag känner det oftast som en spark på min självständighet och min vilja att kunna betämma över mig själv och ta egna val och beslut i mitt eget liv.
Så vi tog en diskussion där jag sa att han får tänka på hur han lägger fram saker.. för så som han bemöter mig, så bemöter jag honom. Om han får det att låta som om han ska bestämma så slår jag bakut och blir sur. Om han istället frågar lite vänligare eller bara lägger upp det på ett annat trevligare sätt så får han ett annat mer medgörligt svar. Men jag antar att det är svårt för en kille med hans bakgrund.. jag hoppas att han kan svälja sin stolthet för det hade underlättat för mig att kunna släppa lite på garden. För den är fortfarande uppe ofta. Min gard, min mur. Min mur omkring min självständighet och självkänsla och om jag känner mig det minsta lilla hotad på mitt eget jag, mitt liv, min privata sfär och allt jag jobbat hårt för, så blir jag kall och hård men mest riktigt jävla asförbannad. Så den diskussionen ikväll ledde till en annan som ledde till en annan och till slut kändes det mest om om det handlade om något helt annat.. Och nu verkar vi vara sura på varandra. Jag vet inte om det var jag som var överkänslig efter en jobbig dag och bara ville varva ner och hade inte hunnir avstressa ännu.. men ja..
Det är tufft det här, att ta två skilda världar och försöka sammanpressa dessa till ett gemensamt liv. Men jag andas fortfarande hopp..

Det var en stressig morgon allt som allt, mest för att pojkarna inte lyssnade. Att se på tecknat och göra nått annat under tiden, som exempelvis att klä på sig, är en dålig kombination. De skulle vara finklädda inför dagens fotografering och håret skulle fixas så vi kom inte hemifrån som jag hade planerat. När vi närmade oss skolan efter att ha lämnat lillebrorsan öppnade himlen sig och det var ett helt otroligt regn som drog över oss. Jag hann precis till stationen när bussen gick in till Malmö.

Och eftersom så många tjatar på mig att jag måste äta nu så stannade jag till och köpte en banan och en drickyoghurt och tog med mig till körskolan där jag idag tog riskettan. Äntligen är det avklarat! Vid rökpaus/bensträckare visade det sig att några av de andra eleverna kände igen mig. Den ena för att hon jobbar på samma centra som mig, den andra för att hon brukar ta samma buss som mig och hade sett mig i tidningen. In cognito my ass.

Jag mötte Emma i Malmö som naturligtvis hade baktankar med “let’s ta en fika”. Vid espresso house kom vid fram till att vi har betalat riskettan två gånger. För ni minns kanske Emmas 30-års present till mig? Hon betalade de missade körlektionerna jag blev skyldig då jag avbokade för sent, hon betalade en dubbel lektion till OCH hon betalade riskettan. Och när jag bokade in mig på riskettan betalade jag den först. Så vi körde tillbaka till körskolan och ordnade upp det. Jag fick tillbaka pengarna och bokade in lektioner till nästa vecka. Efter det kommer halkan sen är jag snart klar.

Emma och jag körde och hämtade barnen och idag fick jag känna på hur det känns att köra med mina söner i bilen och det gick bra! Tillsammans körde vi till City Gross innan vi körde hem och nu, om en liten stund, måste jag laga tidig middag för ikväll är det utvecklingssamtal på Phinis skola och föräldramöte direkt efter. Och Martin ska passa pojkarna för första gången. Jag litar på honom.. (tror jag). Det är FÖRSTA gången sedan… ever – som nån annan än min mamma ser om mina barn. Så ja, det är med lite ångest jag släpper barnen till Martin. Men han måste ju lära sig nån gång, right?

Nu är det ungstekt falukorv & mos som gäller. Ciao!