Det händer konstiga saker med mig…
Det händer konstiga saker i min kropp, bortsett från att jag i skrivande stund bakar en människa inuti min kropp, som om inte det vore konstigt nog.
För några dagar sen började jag få ont i min vänstra arm och det har fortsatt så sedan dess. Det har inte blivit bättre, bara något värre. Och det är en konstig smärta. Jag kan inte riktigt förklara det. Det är en ilande, brännande, ihärdig smärta som på något sätt tycks stråla genom hela armen. Jag kan inte säga direkt vart det börjar eller slutar, men någonstans mellan skuldran och handleden. Det är ihållande och gör ont konstant och ingen ställning tycks mildra. Det är konstigt. Jag känner mig som en trasdocka och min arm behöver sys på. Nä, det är inte synd om mig, nej jag vill inte verka gnällig. Jag ville bara ömka mig lite.
Och så till magen och bebisen och alla förändringar i min kropp på sistone. Jo jag har gått upp i vikt, men faktiskt nästan bara på magen. Nån enstaka har kommenterat mina bröst (!?) och sagt de blivit större men inte vad jag märkt av själv, min behå passar fortfarande. Mina bröstvårtor däremot ömmar som fan och de har vuxit. Jag fick byta ut mina stavar från 10mm till 12mm för att kulorna började försvinna haha. Jag har börjar få äckliga pormaskar i ansiktet, det ser mer knottrigt ut än annars och finnarna kommer och går. Mina naglar har vuxit däremot, fortare än på länge. Om det har nått samband vet jag inte.
Och jag kan svära vid, att det varit bebisen jag känt röra på sig i magen några gånger, fast att jag vet att de säger det är för tidigt. Men det där fladdrande swoshande nere i magen känns så välbekant. Jag har inte velat nämna det för någon, varför vet jag inte..
Det är mycket som jag inte har velat nämna för andra på sistone. Och för första gången på flera år känner jag mig förtegen om mitt innersta jag och håller det för bara mig själv och berättar inte ens för mina närmaste. Jag vet inte om jag omedvetet försöker undvika eventuella situationer som jag kanske känner att jag inte klarar av just nu. Så jag håller det inom mig nu. Jag känner mig förbannat ensam och jag vet att jag inte gör det lättare eftersom jag inte släpper in någon annan men jag känner mig maktlös. Jag vill inte släppa in någon i mitt innersta ömma rum heller. Inte nu.
