Och nu är denna dagen förbi. Dagarna går ganska fort ändå, när man väl sitter här på kvällen. Just nu är jag nybadad och varm, med ont i armen, men mätt och belåten med friska, glada barn. Så jag antar att det kunde varit värre.
Min dag började som vanligt med morgonbestyr och barnen som lämnades på skola och dagis. Jag gick hem en sväng och började ringa vårdcentralen utan svar, innan jag tog bussen till Lund och följde med Lotta på hennes biopsi. Och jag vet att hon har sagt hundratals gånger att jag inte behövde följa med men det var ingen fråga om att behöva eller vilja eller kan. jag hade redan bestämt mig och mer eller mindre tvingade mig på. Även om hon i slutändan hade sagt barskt nej hade jag ändå åkt dit och gått bakom henne som en stalker. Om det hade varit andra hållet, att jag hade en biopsi framför mig så hade Lotta följt med mig vare sig jag sagt nej eller inte. Hon har ju gjort det förr, när jag åkte in till KK på cellprovtagning, som ni kanske minns. Det är så man gör – man ställer upp för varandra. Lotta har lite problem att släppa in andra bara, hon verkar ha fått för sig att hon är ensam om detta, men så länge jag lever är hon inte det. 
När Lottas provtagning var färdig gick vi till lasarettets cafeteria och tog en kopp kaffe och en stund senare dök Emma upp som hade kört direkt från ett möte till oss. Hennes plan var också att hjälpa och finnas till och hon erbjöd att köra in och hämta mig för att köra mig till jobb i Malmö. Och det slog mig igen, vilka fenomenalt fantastiska vänner jag har, som ALLTID ställer upp, till och med när man varken ber eller hintar om det, utan bara för att de vill och kan och kräver inget i gengäld. Så det blev en trio och stöd och hjälp och jag trivs med det och skulle inte byta bort det mot nått i världen.

Väl på jobb fortsatte jag att ringa vårdcentralen och jag kom inte fram förrän runt 16 på eftermiddagen. Hela dagen har jag försökt, de har inte ens haft nån telefonkö, bara “just nu är det många som ringer, var vänlig försök senare, beep beep beep”. Men jag kom fram till slut efter ihärdigt ringande.. Efter att jag förklarat mitt problem för sköterskan sa hon att det var inte läkare jag skulle till utan en sjukgymnast och de har telefontid i morgon bitti och i morgon eftermiddag. Tack för den. Jag frågade om det inte kunde vara så att man träffar en läkare för diagnos först, innan sjukgymnast och som svar fick jag att det där med muskler och leder är sjukgymnasterna bättre på. Och HUR betryggande känns DET? Och hur vet hon att det är muskler eller leder eller nerver..? Ah, jag vet inte, jag kanske överreagerar men man blir lite lack när man försökt komma fram till dem i sju timmar och blir hänvisad till någon annan som inte ens har telefontid då. Antar att jag får ringa i morgon då. När jag är hos Emma, som vi planerat. Det får bli teori för min arm är nog inte OK att övningsköra med.

Och så var det med det.