Att släppa taget om sitt barn är inte lätt. Jag kan vara lite av en hönsmamma och vill gärna ha full kontroll om mina barn. Men de når en viss tid i sitt liv när barnen själva vill och behöver komma lite ifrån. Och tiden kommer när bebisarna blir barn och sen när barnen blir stora. Först är vi hemma med dem och har de hos oss alltid och det är tryggheten själv. Sen kommer dagis då vi lär oss ganska successivt att släppa taget om vårt lilla barn i någon annans vård och förlita oss på att denna främlingen tar väl hand om vårt barn. Efter det kommer en ny fas och de stora barnen skolas in på förskolan och blir ett skolbarn. Och det går fort. Alldeles för fort. Han var bebis igår och snusade på mitt bröstkorg, i dag bär han skolväska och pratar om konstiga saker. Och i samband med varje ny fas utvecklas våra barn och tycker andra saker och vill nya saker. Saker som jag i min naiva lilla omhuldade värld låg i en väldigt avlägsen framtid.

Igår när jag lämnade min 6åring på förskolan blev jag stoppad av min sons klasskamrats mamma som sa att barnen vill leka efter skolan. Första gången de lekte efter skolan fick mormor ta med sig ett extra barn hem från skolan och det kändes ändå tryggt för mig. De var ju fortfarande hos mormor. Och det är mormor som får bestämma detta eftersom jag jobbar och hon har hand om mina barn. Så det svarade jag mamman igen, precis som jag gjorde sist, att den frågan får hon ta med min mamma. Senare under dagen ringde min telefon på jobb och min första fråga till min mamma som ringde mig var “Är de sjuka?”. Men hon ringde för att berätta att Phini hade följt med en kompis hem efter skolan och skulle lämnas vid 19. Och då slog det mig. Ångesten. För han är min förstfödda och lika nytt som detta är för honom är det även för mig. Och det kanhända att det känns som en bagatell för er, att jag är löjlig men jag bryr mig inte. För det var faktiskt lite jobbigt för mig.
Det var lite jobbigt att veta att min son befann sig hemma hos någon annan, som jag inte känner. Att inte känna de människor som då bar ansvaret över min son. Jag fick fokusera på det viktigaste för att släppa min mamma-ångest och tänka på hur kul det måste vara för min son, att få leka med en kompis efter skolan. Att få komma ifrån de vanliga rutinerna med att bli hämtad av mormor och alltid bara leka med lillebror efter skolan. Och för mormors skull lite också, som bara hade lillen hemma. Nu fick min son prova det och uppskattade det och jag fick släppa taget lite. Det gick ju självfallet bra och Phini hade mycket roligt att berätta om sitt besök till kompisen. Det är bara jag, med mitt hönsbeteende som kan vara nojjig. Jag vet ju att jag inte kan ha full kontroll jämt och ständigt även om jag skulle vilja. Jag har problem att lita på världen och dess invånare, med den bakgrund jag besitter men jag vill inte hämma mina barns liv på grund av mina egna tragiska upplevelser. Hade jag gjort det hade jag inte jobbat utan haft barnen hemma hos mig varenda dag, varenda minut, för att se till att ingen gör de illa. Men det vore inte rättvist. Så för mig är det en sjuhelvetes prestation att låta mina barn få lov att göra sådana saker som för andra kan verka uppenbara, som exempelvis följa med en kompis hem efter skolan.