Det kommer successivt. Det närmar sig.. jag börjar känna av det nu men låtsas som oftast inte om det. Jag försöker att inte tänka på det utan fokusera på det jag har för mig istället när det värker. Än så länge är det lugnt. Än så länge fungerar jag ändå, än så länge är det inget hinder i mitt vardagsliv med barn och jobb.
Vad jag menar?
Den negativa sidan av graviditet. Jag tillhör inte kategorin kvinnor som går igenom en hel graviditet utan att ha ont. jag tillhör inte kategorin kvinnor som talar om mina graviditeter som det mest ljuvliga man kan uppleva. Jo visst är det underbart – stundtals. Men i ärlighetens namn är det mest i teorin och självaste tanken att ett liv växer inom mig, som är ljuvlig, men min kropp och verkligheten viskar ett annat ord.
Oftast börjar det ordet med bokstaven med A och slutar med J.

När jag väntade Phini  var det så illa att jag blev sjukskriven på heltid redan i femte månaden eller däromkring. Det var foglossningen som ställde till det mest. Smärtan som vittnade om hur min kropp altererade och förberedde att trycka ut en människa ur underlivet. Varenda steg jag tog kändes som om mina höftben drogs åt varsitt håll och hela underredet slets itu. Nä det var inte skönt.
Foglossningen kom tidigt under graviditeten med Laaiti med. Då var jag redan mamma ledig med Phini så någon sjukskrivning kändes bara löjlig. Och förvärkarna kom tidigare under graviditeten med Laaiti än med Phini – kroppen verkade känna igen hela grejen med bebis. Och denna gången, mitt tredje barn – kom förvärkarna riktigt förbannat löjligt tidigt. Så pass att jag ficklämna blodprov för att göra en bakterieodling för att se om nått var fel. Provet visade ingenting, således är det ingen fara att jag har sammandragningar. Jag har sammandragningar/förvärkar dagligen. Min kropp verkar ladda för ett maratonlopp…
Men det är inte det som stör mig. Jag får bara stanna upp nån sekund när det spänner. Ibland gör det mer ont än annars. Eller mest obekvämt egentligen,..
Det som börjar bli en mindre plåga är värken i svanskotan. Allra längst ner vid ryggslutet, vid arslet nästan, kan det emellanåt göra så satans ont. Särskilt om jag suttit ner i mer än 5 minuter – då kan jag fan knappt resa mig upp. Tur att jag aldrig sitter på jobb..
Sen har vi foglossningen. Den slapp jag inte undan denna gången heller. Den kom också tidigt denna graviditeten men slog mig inte lika hårt lika fort. Eller så är det bara jag som är “van” och “föreberedd” och kan hantera det bättre? Jag vet inte, men det är i alla fall inte lika illa ännu och det är jag jävligt tacksam för.
För att jag har då fan inte råd att bli sjukskriven. Jag måste införskaffa allt jag kan innan jag kan sova nätterna igenom. Säng, med tillbehör. Vagn, med tillbehör. Bilbarnstol. Körkort, helst. Mer kläder. Nappflaskor, nappar, mjölkersättning. Allt. Allt som man behöver när man får en bebis. Och allt detta kostar så in i helvetes mycket och vi föräldrar vill ha det bästa till våra barn – jag är inte annorlunda. Så jag måste jobba så mycket jag kan och orkar utan att försumma de två barn jag redan har. Så jag har inte tid att vara sjukskriven, för jag är ensam försörjare i denna familjen. Så jag biter ihop några månader till och räknar ner.

Så är det. Det är inte alltid ljuvligt att vara gravid och den kvinna som påstår annat hon ljuger sig blå. Det går inte att försöka övertala mig att tro annat.