Det är ju SÅ det går till..! 6


- Varför?
- Jag vet inte.

Och när jag sätter mig ner och faktiskt tänker efter, så är det en känsla av intim surrealism som sköljer över mig. Jag undrar ofta hur detta gick till, hur jag hamnade här, vad det egentligen var som förändrade allt. Jag vet faktiskt inte. Jag har inte den blekaste aning.
Jag trodde aldrig – inte ens för en vag sekund, att mitt liv skulle se ut på detta sättet. Att jag skulle vara jag, på detta sättet. Och att alla ni – skulle vara här. På ett eller annat sätt – i mitt liv. På nära håll, på avstånd och på så många olika diffusa vis. Det var en dröm bara, att bli sedd, att bli hörd, att få lov att finnas till bland alla er andra.

Jag fick ofta känslan då, att ni egentligen inte ville känna till mig. Som om jag egentligen kanske inte ens fanns till. Att ni inte ville det. Att jag inte var värd att gå ibland er och andas samma luft som ni. Ni ville inte ens se mig. Ni – världen. Men någonting har hänt. Sådär magiskt successivt på något konstigt vis. Ni ser mig nu. Ni känner mig, ni hör mig och ni vet att jag finns.

Och när jag satt där i min ensamhet för över femton år sen trodde jag att det skulle ta slut där nånstans. Det fanns ingen morgondag, det fanns ingen solstrimma, det fanns inget syre i mina andetag. Det fanns ingenting och det fanns ingen. Och om jag bara visste då..Ett andetag, en suck. Sen smaka på asfalten. Upp igen. Ett andetag, en suck. Sen smaka på asfalten. Sen upprepa. Om och om igen tills man kan allt det där utantill. En oslipad diamant. En ängel utan vingar.
Men vet vad jag kom på? Den enda som slipar diamanten är jag själv och vingarna får jag ge mig själv för ingen annan gör det. Och det är inte förrän jag gett mig själv mitt eget värde, mina egna vingar, som jag kan sprida dem och flyga precis vart jag vill – mot alla odds och trotsa all er logik och visa er att jag också kan flyga.

Sen lyssnar ni. Sen hör ni mig. Sen andas vi samma luft igen och plötsligt så är livet bra mycket mer än bara värt att leva, det är förunderligt och ljuvt.
Jag hittade mina vingar – har du också hittat dina?


Lämna en kommentar!

6 tankar om “Det är ju SÅ det går till..!

  • mimmi

    Ibland anar jag mina vingar, men bara korta ögonblick. Så nej, jag har inte funnit dem än på riktigt!

    Du har rätt, ingen kan se ens vingar förrän man själv sett dem och förstått att man kan allt man vill.

    Men dina vingar har jag sett sedan jag första gången började läsa din dagbok. Varför annars skulle jag läsa den? Jag har ganska lätt att urskilja de speciella och fina människorna ur den stora mängden. Och du är definitivt en av dem. Har du inte förstått det än?




    0



    0