Hur vet man egentligen om man själv är mindre begåvad än de flesta i ens liv? Om man är lite begåvningshandikappad, förståndshandikappad, intelligensbefriad eller inte har några höns hemma. När man är helt “bakom flötet” eller född i farstun.
Hur vet man det – själv? Är det något man i så fall märker när man pratar med andra och oftast känner sig dum? Eller är det något man får påpekat som väcker frågan?
Eller kan det kanske vara så, att man ibland aldrig får veta själv?

Kan man, om man själv misstänker egna begränsningar, boka tid hos en psykiatriker och be dem göra en bedömning? Det vore ett intressant samtal att göra.
“- Ja hej! Jo eh.. Du, jag vill gärna boka en tid. Jag skulle vilja få reda på om jag är begåvningshandikappad eller kanske intellektuellt hämmad på något vis. Jag misstänker alltså att jag är förståndshandikappad eller efterbliven, på nått sätt. Finns det någon utredning eller några tester ni kan göra för att kolla det?”

Jag menar, vi ringer ju till vårdcentralen och bokat en tid om vi misstänker att vi är sjuka. Vi ringer en psykolog om vi misstänker att vi kanske lider av depression. Bör man inte då kunna ringa om man misstänker att man är lite retarded?

Borde man inte, åtminstone i vuxen ålder, börja misstänka det själv? Eller lever dessa.. Eh, mindre lyckosamma, i en egen liten förnekande bubbla eller är det så enkelt att de är för dumma för att fatta hur dumma de egentligen är?

Jag har mött och pratat med väldigt många människor i mitt liv. Och när man träffar en ny människa tar det inte lång tid innan man faktiskt kan börja undra om de har tomtar på loftet. När man ställer sig själv frågan “HUR tänkte han/hon nu?!”. När man ser val vissa människor gör, lever sitt liv men framför allt hur de inte tycks kapabla att vare sig föra en alldaglig normal diskussion eller argumentera. När de inte KAN tänka logiskt eller rationellt.
Då kan man börja undra. Och ibland hör jag mig själv tänka “alltså, hur kan jag på ett vänligt vis förklara för denna människan att han/hon med största sannolikhet är retarded. Blåst. Fucked beyond recognition.”. Ta det inte personligt, typ..

Är det jag som är sjukt jävla intelligent eller är alla andra jävligt efterblivna i mitt liv eller har jag bara haft otur att träffa för många efterblivna. Och med otur menar jag efterblivenhet i kombination med idioti, elakhet och oförskämdhet. Vilket blir en jävligt kass kombo, ska ni veta.
Vilket leder mig till ett smärre dilemma. Ska jag förlåta och tycka synd om de människor som jag misstänker är mindre begåvade än mig eftersom de uppenbarligen lider av något handikapp eller får jag lov att tycka att de är rövgökar eftersom de aldrig fått någon diagnos fastställd och ej heller ens sökt för det.
För jag tror nog man kan söka för det. Att man kontaktar psyk å sina barns vägnar exempelvis kan jag tro är vanligare men att faktiskt söka själv..

Kanske är det JAG som är retarded? Eftersom alldeles för många i mitt liv tycker och tänker så annorlunda än mig (jag låter deras identiteter förbli onämnda..) och jag upplever de så fruktansvärt annorlunda mig – så kanske det faktiskt egentligen är JAG som är blåst? Som är handikappad, som har tappat IQ poäng genom åren och blivit efterbliven. Det vore kanske det mest logiska och kanske lite av en lättnad. Att det BARA är jag som är fucked beyond recognition och inte SÅ jävla många människor som jag mött. För det ger mig inget hopp om ett frodande samhälle åt mina barn om var/varannan människa ska uppföra/bete sig så som dessa jävla imbeciller jag mött alldeles för många av…

Jag tror nog att det kunde vara nyttigt om alla människor gjorde ett obligatoriskt IQ test. För om det visar sig vara bra mycket lägre än genomsnittet kanske man kan erbjuda dem hjälp och stöd som inte bara gynnar de själva i sitt vardagsliv (lämpligt arbete, hem- och relationsförhållanden) utan även människor i deras omgivning, deras föräldrar, syskon, barn etc

En söndagstanke.

Va fan. Det fanns inte med i mina framtidsberäkningar. Inte fan räknade jag med att jag skulle bli vare sig medelålders eller gammal. Men när jag ler, mina vänner, så är rynkorna ett uppenbart faktum kring mina ögon.

När jag var tonåring och föreställde mig 30-åringar så var det inte bara en  väldigt avlägsen framtid utan jag tyckte faktiskt att 30 var skitgammalt. Och att 30 åringar måste ju vara tråkiga vuxna. Inte fan uppför de sig som fjortisar när de dricker sprit, inte skvallrar de om andra och inte retas det och kastas kvädelser.  I min naiva värld gick 30 åringar till jobb, fixade hem hyrespengar, laga mat till sin familj och tog hand om sina barn. Varje dag. Och inte mycket mer. Och var mogna.

Men TJI!

Men det där med mognad har vi ju nu lärt oss inte ha någonting med ålder att göra. För omogen kan 40 åriga kvinnor och män också vara. Och ta jävligt korkade beslut.

Men det jag absolut inte räknade med när jag var tonåring och tänkte på hur det kan komma att vara, när jag själv är runt 30, var hur det faktiskt KÄNNS att vara gammal. Medelålder? Ja, hur det känns att vara TRETTIO!

Försvinner humorn? För jag tyckte inte att vuxna nånsin fattade när man skämtade. Idag vet jag att olika generationer bara helt enkelt finner olika saker roligt.
Försvinner lusten att supa nånstans magiskt över en natt plötsligt, när man blir vuxen? Idag vet jag att det inte är så, vi vuxna har bara förflyttat oss från att supa offentligt på gatan (de flesta utav oss) till att supa på nattklubbar och pubar där ungdomarna inte är välkomna.
Försvinner lusten att göra roliga saker? För jag tyckte att vuxna 30-åringar aldrig gjorde nått kul. Men så är det inte. Jag VILL också åka karuseller även nu när jag är över 30 men jag blir ju fan yr och illamående.
Jag skulle också vilja hoppa bungyjump & skydive men man blir lite fegare när man är äldre och nånstans i livet fick man lära sig frasen “Tänk om…”
Har 30-åringen glömt hur det är att vara tonåring eftersom de inte FÖRSTÅÅÅR? Nä, det har vi väl inte. Men get real, tiderna förändras. När jag var 15 såg inte samhället exakt likadant ut. Det kallas utveckling. Och jag, när jag var 15 hade kanske inte samma bekymmer som dagens 15-åringar eller mina tre när de blir tonåringar.

Och by the way, kids.. Vi dricker inte kaffe för att “vara vuxna” utan för att vi behöver koffein för att ORKA. Och kaffe är oftast en sådan grej man måste lära sig att dricka, inte för att det egentligen är så gott i början (ungefär som cigg, man får kämpa för att bli beroende) men lite som självmedicinering.

För vet ni vad, mina kära tonåringar, ska jag berätta sanningen för er, nu när jag klivit över tröskeln till tretti’?
Vi är fan inte mycket bättre.
Vi är äldre men vi KÄNNER oss inte äldre. Jag betraktas som vuxen men jag känner mig ofta som en tonåring.
Och vet ni vad vi snackar om till en kopp kaffe, vi trettiåriga kärringar? Vi
snackar om killar och sex. Vi snackar också ibland om “fan vad jag vill supa!!” och vi snackar också om kläder/senaste mode och den senaste iphone på marknaden.
Och min farmor - rest in peace, var gammal på utsidan men insidan var ung. Hon satt gärna uppe till 5 på morgonen och käkade godis och kollade actionrullar med Sylester Stallone för att hon tyckte han “är så jävla snygg” och hon använde ord som”knulla” och “fitta” och “hora”. Det blir man inte för gammal för. Uppenbarligen.

För det är ju egentligen bara kroppen som blir gammal. För på insidan är jag fortfarande ung/ungdom. Mycket har förändrats med åldern. Jag har tagit åt mig av både kunskaper och erfarenheter och en sund dos av vishet, men förutom det och mina små skrattrynkor så är jag mig nog ganska lik på många andra sätt.. Jag har blivit mognare och tar bättre beslut idag än vad jag gjorde när jag var yngre men jag har för all del inte blivit en “torr vuxen”.

Så oroa er inte, ungdomar. Vad och hur ni blir när blir “vuxna” är helt upp till er själva. Om ni vill bli tråkiga svenssons och campa med er jävla husvagn och bara prata med era vänner om amorteringar, så GÖR det. Men det är inget MÅSTE. Man får lov att vara tatuerad och piercad, högljudd och sprallig. Man får lov att supa skallen i småbitar och vara snuskig och dansa på högtalare i minikjolar. Så länge man inte skadar någon annan och det det ansvar som krävs i ens liv så för all del.

För jag kan i ärlighetens namn säga, att 30-års åldern inte alls är som jag föreställde mig. JAG är inte som jag föreställde mig. Jag är inte gammal och jag kommer inte bli det heller. Och känner mig fortfarande UNG!