missmaddis

^{“Mamma, varför är du arg” undrade Laaiti.
”Jag är inte arg, Laaiti.. jag är bara så trött” svarade jag honom.}
Jag vet inte vad som hände, när jag kom hem från jobb. Jag antar, att när jag kom hem i mitt eget hem, till min egen trygghet, där jag kan vara mig själv och slappna av – och “släppa taget” lite, så brast det. Det var ungefär som att jag fick en box mitt på näsan, så fort jag kom innanför dörren i eftermiddags, efter jobb. Jag förstår faktiskt inte vad som hände.
Jag har varit SANSLÖST trött hela dagen. Ovanligt trött, löjligt trött, som om jag inte har sovit på flera dygn. Ni vet den känslan när man varit uppe i dygn utan sömn och man är så trött att ögonen svider och man kan inte tänka klart utan vill bara gråta. Så har hela min dag varit idag, jag har haft tårarna brännande under ögonlocken från dess att jag vaknade och tvingade mig själv att kliva ur sängen tio minuter efter att klockan hade ringt.
Jag hade tid hos arbetsterapeuten för mina händer idag och var där prick i tid. Jag kom in och vi satte oss ner och började prata. Vi pratade länge innan vi ens kom i närheten av anledningen till varför jag var där – händerna. Det kändes lite som om hon var en psykolog. Vi pratade om mitt liv, hur jag lever och hur jag har det och jag berättade precis som det är. Men det kändes onekligen konstigt att “belasta” henne med mina bekymmer.. hon skulle ju kolla mina händer, inget annat.. Men jag svarade på hennes frågor och berättade om mitt liv just nu. Ensamstående med tre barn och heltidsjobb. Ja, heltid plus extra. Att jag egentligen jobbar fem dagar i veckan. Mina arbetstider, mina arbetsuppgifter. Mitt privatliv med hemmet, barnen och allt däremellan. Att barnen inte har någon pappa som tar dem överhuvudtaget, men att mina föräldrar hämtar de från fritids och dagis klockan 16 och jag brukar vara hemma runt 17 en normal arbetsdag. Sen är det middag direkt när jag är hemma, undanplock,  läxläsning, disk, tvätt, nattning etcetera. Hon tyckte inte att det var konstigt att jag är trött. Allt det där plus mina matvanor – dvs att jag egentligen bara äter middag som jag till 99.9% av tiden får upp igen, annars överlever jag på en chokladbit då och då under dagarna, när jag hinner äta. Hon frågade mig varför jag jobbar fem dagar i veckan. Tja.. bra fråga. Hon frågade hur jag hinner med hemmet – hur jag hinner ens handla. Tja.. bra fråga.
Hon har träffat bägge mina föräldrar tidigare. Mamma för sin artros och pappa för sitt karpaltunnelsyndrom. Så hon känner väl till dem. “Du är väldigt lik din pappa.. “ – Både sättet jag svarade henne på och hur jag är som person. Vi jobbar in i det sista tills vi inte kan längre och vi söker läkarvård – oftast, i sista minuten alternativt för sent.
Jag sökte förvisso för mina händer redan 1998. Sen sökte jag igen 2005 (enligt journalen). Och nu söker jag igen – för samma sak. Så man kan se ett mönster- jag står ut i 6-7 år, sen söker jag hjälp. Men det är likadant varenda gång. Idag blev jag ordinerad att sova med skena i 6 veckor. Det ska tydligen göra susen för mitt karpaltunnelsyndrom. För det är ju inte så illa, sa hon, för att jag har fortfarande känsel i fingrarna. Hon mätte min styrka i mina händer och bägge har nedsatt styrka men inte alarmerande. Mitt största problem med mitt karpaltunnelsyndrom (första stadiet kallade hon det) är att de domnar av KONSTANT. Jag vaknar på nätterna och jag vaknar varje morgon med händer som sover. Vissa dagar släpper det inte överhuvudtaget utan jag går hela dagar med avdomnade händer. Det är ganska jobbigt. Vissa dagar kan de domna av när jag moppar eller dammsuger. Det är ganska jobbigt det med.

Sen har jag ju fortfarande, efter många år här med, ont i (framförallt) min högra hand. Det sitter på tumkullen. Ni vet den lilla kullen under tummen – där har jag alltid ont. Det är mer en ömmande smärta och gör ont när man trycker. Det gör ont när jag rör tummen. Hon kände och klämde och kom fram till att jag har skador på senorna. Jag fick en folder med information om tillståndet “Senskideinflammation” fast jag har inte inflammation ännu, men förslitningar. Hon kunde känna det när hon klämde. Hennes ordination för detta var att ha handen i bandage på dagarna. Vilket inte går i mitt yrke. Jag använder mina händer till 100% i mitt jobb och det får jag inte, om jag ska ha mina händer till att läka. Catch 22.

Så det var kontentan av hennes undersökning och diagnoser. Så var det med det. Jag ska sova med skena i 6 veckor och se om det löser problemet med karpaltunnelsyndromet. Sen får jag väl helt enkelt stå ut med smärtan i handen från senförslitningen, för jag kan inte ha bandage på jobb. Jag kan inte sköta mitt jobb med händerna i bandage. Så var det med det.
Sen pratade vi vidare igen. Och jag vet inte varför men jag fick en sådan dyster känsla över mig. En tung känsla. Plötsligt kände jag hur tårarna började samlas under ögonlocken och jag vände bort huvudet och tog några djupa andetag för att inte börja gråta, där och då, framför henne. Det hade varit lustigt. Och obekvämt. Hon visste att jag har en telefontid med min läkare nästa vecka, som då skulle ordinera provtagning för att kolla mina värden. Hon tyckte inte att det skulle röja så länge utan att jag bör få komma och lämna proverna innan dess så att vi kan prata om provsvaren på onsdag. Så hon fixade det under dagen – ringde läkaren och bad henne beställa prover. Och ni anar inte vad jag hoppas att det visar att jag har massiv järnbrist och att det är förklaringen till min ofantliga trötthet, som leder till att jag känner mig konstant ledsen och gråter varje dag och helst av allt egentligen inte vill ens gå utanför dörren. Bara tanken på att kliva ur sängen får mig att vilja gråta.

För det är så många omkring mig som ofta påpekar hur jobbigt det måste vara för mig. Att vara heltidsjobbande, ensamstående trebarnsmamma. Att jag aldrig tycks ha tid med något annat. Att de ser hur sliten och trött jag är – men jag klarar mig.. ^{så länge jag inte tänker på det}. Jag överlever detta – ^{om jag inte tänker på det}. Att vara sönderstressad, utarbetad, överjobbad, ha för mycket på sitt bord, inte orka med, inte klara av, gå in i väggen – är någonting jag absolut inte vill stå för eller erkänna. Då tar jag hellre järnbrist, vitaminbrist, näringsbrist. Vad i helvete har jag för anledning att gå i väggen? Jag gör inte mycket mer än så många andra – som klarar det, utan att gå i väggen. Det vore så jävla genant och  pinsamt att erkänna en sådan sak. 

När jag kom hem idag, och jag fick den där boxen mitt på näsan, fick jag världens utbrott. Så fort jag kom hem började jag gorma och skrika, kasta saker omkring mig, svära och skälla – inte på någon, ut i luften. “Jävla skit, vi har inget ris hemma, jag har inte handlat ris, och ingen mjölk och brödet är mögligt!!!! Och kolla så jävla rörigt här är, jag pallar fan inte!!!!!!!!!!” skrek jag och började lipa. Mamma tittade på mig som ett frågetecken och sa att hon har ris hemma jag kan få. Men envis som jag är sa jag nej, vi skiter fan i riset. Laaiti spelade DS och Phini spelade på iphone i köket och allt jävla oväsen från deras två olika spel gick mig verkligen på nerverna så jag sa till dem att försvinna från köket för jag pallar inte lyssna! Kaeli var överallt och ingenstans och drog fram massa skit och slängde omkring sig och jag plockade upp efter henne hela tiden och fick smärre utbrott. Mamma gick hem och hon tog mina sopor med sig och en stund senare kom hon igen och hade en påse ris med sig. “Hur är det med dig..?” frågade hon försiktigt, och jag brast. Jag föll i mammas öppna famn och jag grät som en liten unge och snyftade om hur jag är så trött. “Jag är så trött mamma.. jag är så trött. Jag orkar inte. Jag orkar inte allt, hur ska jag hinna.. hur ska jag hinna jobba heltid, sen hem och fixa maten, sen disken och läxläsning, tvättberget växer för jag hinner inte tvätta och jag orkar inte”. Och jag är samtidigt så arg på mig själv för att jag inte orkar. Hur svårt kan det vara egentligen? Hur mesig och vek måste inte jag vara, som inte pallar detta?
Senare kom mina föräldrar hit bägge två. De hade med sig både bröd och mjölk (efter att mamma bevittnat mitt utbrott tidigare). De stannade en stund och jag tog ett bad utan barnen och det kändes så jävla skönt att ha mina föräldrar här. Jag inbillade mig att pappa skulle kanske tycka jag var mesig som “inte pallar” men den känslan fick jag inte, tvärtom. De verkade bägge förstå, för de har ju sett hur jag har levt, de har sett det på nära håll. Vi pratade om lite allt möjligt och det kändes så skönt..

Och jag hoppas så innerligt att det är mitt dåliga järnvärde som gör mig så trött att jag inte orkar och “bryter ihop”. För det vore en mer (för mig) acceptabel förklaring till hur jag mår på sistone. I morgonbitti ska jag lämna blodprov. Jag håller tummarna på en medicinsk förklaring istället för en psykologisk. För det vore lättare att få järn och sen må bättre och fortsätta. The easy way out – det vet jag ju hur det går till. Nervösa sammanbrott och gå i väggen är för mig, mindre familjärt.

Nu ska jag sova. Jag dör lite, bit by bit.